Aurora saknade spegeln som hon och Varya stulit från Måntemplet. Den var stor och otymplig, så de hade lämnat kvar den i Itrozo. Där och då hade det känts logiskt, men nu när hon betraktade sig själv i den lilla sjön undrade hon om det ändå inte vore bäst att hämta den. Vattnets reflektion var patetisk i jämförelse med den kristallklara bilden som spegeln erbjöd. Hon suckade dystert, och flyttade blicken längre ut i sjön, där natthimlen speglades. Hon följde några stjärnbilder med blicken, men såg sedan tillbaka mot Varya. Systern låg ner, och betraktade himlen med smala springor till ögon. Uppenbarligen hade båda två tröttnat på den bristfälliga reflektionen.
     "Jag saknar spegeln." Auroras röst bröt tystnaden som legat över dem en lång stund. "Någon dag ska jag hämta hit den. Vad är meningen med skönhet om jag inte kan se den klart?" Hon vände bort ansiktet från sjön, och såg istället ner på sin egen kropp. Över ryggen låg Naberius, och den mörka pälsen fyllde henne ständigt med en varm känsla. Hon brukade ha honom som baspäls, och sedan pynta upp det med mer färgglada plagg. Såhär var han alltid med henne, på samma sätt som Prvi alltid skulle förbli med henne och Varya. Aurora hade insisterat på att Varya bar Prvi ikväll. Hon älskade att se hur den blanka silverpälsen skimrade i månljuset.
     "Eller vad tycker du, Prvi?" Ett litet fniss slapp ur henne, och hon vilade huvudet mot tassarna.

Det var alltid så slående tyst i Relictus, endast vindens jämrande röst genom skogen. Himmelen var klar och stjärnorna var bländande likt diamanter emot den svarta avgrunden. Hon kunde urskilja former, konstellationer, det var något hon lärt sig för så länge sedan men ändå tycktes färskt i sinnet. Systern bröt tystnaden.
     “Mmmm, spegeln, ja,” suckade Varya drömmande. “Men den är ju så tung,” klagade hon. Det hade gått åt en hel natt för systrarna att få spegeln till Itrozo från Måntemplet från första början. Hon följde Auroras blick till Prvi, betraktade honom över hennes axlar, sökte till platsen hans huvud en gång varit. Ett illmarigt leende lyste upp hennes bleka anlete.
     “Men vi kanske kan hitta någon som kan hjälpa oss…” Hon fnittrade maniskt.

Han fann dem där han väntat sig. Här reste sig träden ännu mörka runtom den lilla sjön. Stjärnornas ljus glimmade i den vindkrusade vattenytan. De låg sida vid sida invid strandkanten, badande i månskenet. Deras röster var låga, men bröt ändå tydligt Relictus tystnad. Trötta suckar över en saknad tingest, och klingande fnitter åt varandras idéer. Even slöt lugnt upp i deras närhet, roat hummande åt deras skratt.
     ”En ny att lova eran närhet?” log han, och slog sig ner mellan de båda vargarna. Han hade sett dem, eller sett spåren av deras påfund.  Resultatet, såväl i formen av fällarna över deras ryggar som viskningar i skogarna runtom. I deras egna handlingar, som blev våghalsigare för varje fångst. Han kände igen det, så väl.

Varyas ord fick ännu ett fnitter att tränga upp ur strupen på Aurora. Åh, tanken på en ny fick det att pirra i henne. Världen var hennes att välja och vräka i. 
     "En ny att lova eran närhet?" Hade han inte hummat och förvarnat sin ankomst hade hon ryckt till. Nu log hon istället med hela ansiktet, som om han med den meningen gav henne allt hon önskade sig. På ett sätt gjorde han väl det.
     "Närhet, komplimanger, bekräftelse", hummade hon i ett lätt skratt. "På ett eller annat sätt får de vad de vill ha. Vi också." Ett tandat leende lyste upp hennes leende, och hon såg återigen på deras fällar.

Deras bubblande fnitter tynade bort till Hans röst. Varya såg med en längtande på när Han slog sig ned. Ett leende vilade över hennes läppar, inbjudande och kärleksfullt. Bara Hans blotta närhet fick hela Varyas väsen att förändras, som om att Han bar med sig rosenskogens gift i en slöja och det berusade henne. Hela hennes kropp sjönk ihop avslappnat och mjukt. Blicken var smal och blank, nästan sömndrucket - men i de smala springorna skymtade något trånande och drömmande.
     “Vi lovar inget vi inte håller.” En menande blick byttes mellan systrarna och silvervargspälsen, men hon släppte knappt Even med blicken. Varya kröp närmare, sökte tillgivet Hans beröring. “Men jag håller min sanning till dig,” stämman var lågmäld. Tyst drog hon ett djupt andetag som för att suga åt sig Hans icke-existerande doft.
     “Du är den Enda,” andades hon i Hans päls. “Den Enda som spelar någon roll. Resten av världen är våran att göra som vi vill med.” Hon pausade för att ta ett nytt, tyst andetag av Honom. Fyllde hennes lungor med Hans doftlösa luft. 
     “Jag behöver ingen annan, jordliga eller inte.”

Han sjönk avslappnat ner i en liggande ställning, med hakan vilande mot Varyas huvud när hon tryckte sig mot honom. Han slöt tillfälligt ögonen och lyssnade till orden, andetagen. Pulsen som spelade. Kände Varyas beröring, som sökte hans närhet. Hur hennes ord speglades i hennes varelse. Hennes åtrå. Det var berusande.
     Even skrockade lågt; ett ljud som vibrerade djupt ner i bröstkorgen. Han vände en klart röd blick, delvis dold under tunga ögonlock, mot Aurora. Han lät den svepa över hennes skepnad. Metallen. Fällen. En bit av hennes leende speglades i hans anlete, varmt och belåtet. En lätt road ton lekte i rösten när han vred huvudet för att stryka kinden över Varyas hjässa.
     ”Akta, innan ni gör Gudarna avundsjuka.”

Aurora sökte sig också närmare, mest för att inte hamna utanför gruppen, men nöjde sig med att vidröra systerns och Evens tassar med sina egna.
     "Resten av världen är våran att göra som vi vill med." Onekligen var det så. Gång på gång hade världen böjt sig för Aurora och Varya, och hon såg inte längre hur något skulle kunna stoppa dem. Vad fanns det för hinder som de inte kunde krossa?
     "Akta, innan ni gör Gudarna avundsjuka."
Gudarna? Ett våg av förakt vällde genom Aurora, och hon kunde bara tänka på sin ängel. Hur han hade sett på henne den sista gången de setts, hur rösten ekat emellan träden. Hur han trodde sig veta bättre om saker han inte hade någon aning om alls. Hur han lämnat henne - även om hon hade det bättre utan honom, så var handlingen fortfarande upprörande. Ofrivilligt hade läpparna krökts till en föraktfull grimas, och pannan låg i irriterade rynkor. En irrationell ilska speglades i blicken.
     Aurora höjde huvudet i en avfärdande gest, och slätade ut sitt ansiktsuttryck. Nu var leendet tillbaka, men det var hånfullt och hade en grym glimt.
     "Ha! Gudarna." Den enda gud hon hade tillstymmelse av respekt för var Tenrai, och det var endast för att kaosguden betydde något för Grendel. "När det finns gudar att beskåda på marken, varför ska jag bry mig om ynkryggarna som gömmer sig?" Mycket av ilskan gentemot Guardeiron läckte ut i hennes ord. Egentligen var hon rätt likgiltig när det kom till gudar, men deras koppling med änglar var uppenbar, och där hade hon starka känslor.

Hans kalla kind fick kårar att rusa genom huden. Varya ryste. Den underliggande tonen av ilska i Auroras ord förhindrade henne att förlora sig själv i känslan. Hon blinkade långsamt när hon öppnade ögonen igen. Hon såg nästan sömndrucken ut när ett klingande skratt lämnade henne.
      “Gudarna,” andades hon tyst, “det är inget mer än sagor ämnade att trösta de vilsna, förblinda får som invaderat våran värld.” Varya suckade trött. “Våra får, att göra som vi vill med.” Det krypte inom henne när tankarna väste till henne. Even är vår framtids Gud. Hon visste att det var sant. Historier skulle berättas om Honom, och om henne som en del Han.

"Sagor?" Evens leende hade falnat, och han lyfte huvudet från Varyas hjässa. Det fanns en plötslig skärpa i anletet när han såg på de båda vargarna. En underliggande skärpa även i rösten när han fortsatte.
     "Säg mig, Varya. Vad är jag, om inte ett tecken på Gudarnas existens?" Han reste sig upp, och höll Varyas blick med sin röda. "Ser ni mig som ett påhitt? Något att skrämma valpar med? Ett skämt?" Han lämnade hennes sida, och fångade Auroras blick istället medan han sakta gick runt henne. Hela tiden nära nog att nästan vidröra Auroras fäll.
     "Vilka tror du det är som fjättrat mig vid natten, Aurora? Är det ynkryggar som gömmer sig? Vad gör det då mig till? Tror du jag är så svag att jag skulle låta en ynkrygg stå i min väg?" Den skarpa tonen var farlig. Utmanande. Han fortsatte att sakta röra sig runt dem, mellan dem, nära nog att istället vidröra Varya igen. En låg morrning spelade i rösten när han fortsatte.
     "Ni har inte sett Gudarnas närvaro, för ni har inte tittat efter den. Ni har inte sett deras vrede. Sett bergen rämna över de svagsinta. Sett hela skogar jämnas med marken. Ni har inte känt er kära sol fräta genom päls och kött enda in till benet."
      Even tystnade igen, lika plötsligt som han brusat upp, och stannade stående över Aurora. De båda vargarna hade legat som frusna under hans blick. Deras hjärtan trummade en häftig rytm. Even fortsatte i en mer samlad ton.
     "Underskatta inte deras styrka." Han lyfte blicken från den röda flickan mellan hans tassar, tillbaks till Varya. "Underskatta inte min styrka."

Aurora trodde på gudarna, men hon nickade ändå medhållande i Varyas tal för att stötta systern.
     "Sagor?" Evens ton var nog för att sömnigheten skulle försvinna från Aurora, och hon var plötsligt klarvaken. Han var arg. Arg på dem. Hennes hjärta krampade oroligt, och hon följde honom med blicken när han talade. Öronen var strukna längs hjässan och det fanns ånger i hennes blick. Hon tyckte fortfarande inte om gudarna, men hon ångrade att hon talat illa om dem på det sättet. Kopplingen mellan dem och Even hade inte funnits i hennes tankegångar. 
     Det fanns små tårar i Auroras blick när vampyren återvände till henne och ställde sig över henne. Hon var rädd. Inte för sitt liv, men för att han skulle skjuta henne ifrån sig. Ljuskraften var redan ett övertramp - tolererade han flera? Hon älskade honom och det här livet för mycket. Utan det var hon inget.
     Känslorna var motstridiga när Aurora blickade upp mot sin ledstjärna. Å ena sidan kände hon sig så trygg och varm nära honom, men å andra sidan skämdes hon något otroligt. Det hade aldrig varit meningen att trampa honom på svansen.
     "Fö- förlåt oss." Auroras röst darrade av en återhållen snyftning, och hon försökte svälja ner klumpen i halsen. När hon talade igen var rösten stabilare. "Du är allt för oss. Vi menade det inte så, det-" Rösten bleknade bort. Det vet du. Hon såg mot Varya, väntade hjälplöst på att systern skulle ta vid. Hon visste alltid vad man borde säga.

Så fort hon inte längre kände Hansns beröring insåg hon att något var fel. Orden som lämnade Honom skar i henne, fick hennes hjärta att vrida sig på plats. Blicken blev glansig, bedjande och hur mycket hon än skämdes över vad hon sagt så kunde hon inte se bort. Han hade rätt. Han hade alltid rätt. Men om Gudarna var sanna, varför hade de övergett henne? Varför hade de berövat henne på allt som hon haft? Varför var det Han, och inte dem, som gett henne en chans på livet?
     Tårar kantade de himmelsblå ögonen när de träffades av Hans röda.
     “Jag är ledsen,” pep hon. Tårarna som rullade ner för hennes kind var inte för hennes egen skull, utan för Hans. De hade fångat Honom, bundit Honom till natten, berövat Honom på livet i ljuset och förbannat Honom för evigt. Det var tragiskt, det mest fruktansvärda Varya någonsin kunde tänka sig. Den vackraste varelsen i hela världen, fängslad av Gudarna på grund av deras egen rädsla. Gudarna var avundsjuka, småsint, fega - precis som henne, och hon hatade sig själv.

Even drog långsamt in, och släppte lika långsamt ut ett djupt andetag igen. Auroras röst fastnade i halsen. Varya grät öppet. Han kunde känna rädslan i luften runtom dem. Höra deras snyftande andetag. De hårda hjärtslagen. Han steg undan från Aurora igen, men lät tassarna hänga lågt nog för att stryka mot hennes päls på väg förbi. Han sänkte huvudet till Varya, och strök undan hennes tårar med mjuk tunga. Han hyschade henne lågt, med varm, tröstande ton. Hon skälvde under hans beröring, och han satte sig ner över henne, med ena framtassen på andra sidan om hennes nacke.
     "Kom, Aurora." Han lyfte blicken till den röda flickan igen, och väntade tills hon också låg i hans famn, innan han sänkte huvudet över dem båda. Han vilade kinden mot dem i en omfamnande gest och fortsatte att hyscha dem lågt.
     "Jag är här. Jag vet att ni inte menade något ont." En paus. Han lyssnade till deras snyftningar. Hjärtslag. Kände ljudet av deras puls mot sitt bröst. En ny varning i hans röst när han fortsatte. "Gudarna är inte goda. Det är farligt att tala ont om dem. Det finns många vargar som skulle straffa er om de hörde era tvivel." Han strök nosen över deras hjässor. Andades ut i deras fällar. "Ni är bara dödliga. Jag finns här för er, och jag förlåter er."

"Kom, Aurora." Hon snubblade upp, långt ifrån sin vanligtvis graciösa stil. I hans famn fann hon sitt lugn igen, men hjärtat hamrade fortfarande mot bröstkorgen. Skamset. 
     "Jag förlåter er." Naturligtvis förlät han dem. Det fanns ingen gräns för hans godhet. Aurora skulle aldrig yttra den tanken öppet igen, men hon föraktade fortfarande gudarna. Småsinta, patetiska och svaga. Han var den Enda. Den enda sanna gudomligheten, förlåtande men hård i samma stund - grym där det krävdes, mild i nästa rörelse - Even hade allt som gudarna bara kunde drömma om. Deras avundsjuka hade fått dem att straffa honom, men i sin enfald hade de bara gjort honom ännu mer perfekt.
     "Tack", andades hon. Han förlät dem, och det var allt som betydde något för henne.

Hon hade hört Hans hyschade så många gånger, men ändå fängslade det henne med ens. En tröstande melodi som fick all brusande ångest att lägga sig igen. Hans kalla tunga mot hennes kind kändes som en helande hand.
     Ett snyftande kvävdes när Han yttrade sina förlåtande ord. Hur många chanser kunde hon få? Hur många snedsteg skulle Han tillåta att hon tog? Hans generositet var bottenlös, Hans godhet den enda sanna. Varya var välsignad, men inte av Gudarna.
     “Tack,” viskade hon med skör röst. “Vad vore jag utan dig?” Tårarna rann fortfarande, men inte lika ohämmat. Hon var evigt tacksam Honom, och hon ville aldrig igen känna att hon vanärat Honom.