Smärtan högg i dom färgsprakande benen och torkat blod smutsade ner den blanka pälsen. Dom blåaktiga tassarna slog tungt emot marken då han tog sig fram med släpande steg och den så annars livliga svansen släpades längst marken och drog med sig gamla löv och jord som blandade sig med det gamla blodet. De så annars felfria ansiktet var fullt med gammalt blod och öppna sår och dom glödande röda ögonen var smala och fyllda med hat. De ena örat hade ett djupt jack i sig som nästan gjorde så att örat när som helst skulle kunna ramla lös på mitten men ty de höll ihop med envishet och hade åter börjat läka ihop. Pälsen var sved på vissa stället och huggmärken klädde hans unga och ofärdiga kropp. Vad hade han egentligen gett sig in i tänkte han men visste redan att gjort var gjort och det fanns inget som gjorde att man kunde gå åter till de förflutna. Men även om han hade kunnat göra de så hade han nog ändå dumt nog gett sig in i kriget och sedan vakna upp på ett lerigt och sönder bränt fält dränkt av sorg och blod.

Med ett stön stannade han och satte sig ner under ett träd och såg sig om med smala ögon innan han sjönk ner på marken och la sig på sidan. Ögonlocken kändes tunga och det dröjde inte länge fören han förslöts i en djup trans som sedan övergick till ett lugnt slumrande.
Genast som ögonen slöts vaknade han upp men i en annan värld, i drömmarnas land där hesa skratt och galna skrin ekade och glomade i luften runt om honom och glödande ögon såg ned emot honom i mörkret. Dom brandröda ögonen såg sig med förakt runt och den unga hannen försökte resa sig upp men förgäves. Det var som om någonting höll honom kvar och drog den sargade kroppen ner till underjorden. Med paniken i sinnet drogs han ner och allt blev svart och förmågan att kunna andas försvann. Det var som om att allt runt om honom var fritt ifrån syre och han befann sig i havet, på havets djupaste botten där allt liv var borta och där endast dom döda och själlösa kropparna hamnar. Med kramaktiga rörelser tog han sig upp på alla fyra och började att röra sig framåt i en väldig fart men ty hur mycket han än sprang så befann han sig ständigt på samma ställe. Den glödande blicken såg sig förvirrat om och någonting rörde sig emot hannen längre fram med en väldig fart och dom skadade benen började att röra sig ännu snabbare och glöden började att flöda ut som elden hos en Infero, som elden hos hans mor. De som rörde sig emot honom befann sig inom några få meter och plötsligt rullade stora ark förbi hans båda sidor, även under och ovan honom passerade dessa ark och nu kunde han se vad det var. Det var bilder av den unga hannens liv som passerade i revy. Dom stora lungorna hade börjat bränna inom den kraftiga och breda bröstkorgen men det var som om att ungvargen inte märkte av dom. Förstelnat hade han stannat upp och sett över bilderna som rullade förbi med vidöppna och förundrande ögon, aldrig tidigare hade han sett nå liknande och kanske aldrig skulle han få skåda de igen.
Kriget passerade förbi och sedan blev de plötsligt svart igen och ett tungt ljud av trä som slog emot varandra nådde dom mörka öronen och hannen såg åt sidan och kunde skymta en gigantisk port träda fram. En port av trä med de allra finaste sniden på dom tjocka trädörrarna. Med en fundersam min rörde han sig sakta mot dörrarna men stannade upp och kände att något inte stod rätt till och vände sig om för att ta sig ifrån platsen men det var för sent. Dom massiva dörrarna hade öppnats med en fart som om dom var av fjädrar och någonting rörde sig emot den mörka hannen som med alla medel försökte fly ifrån platsen. Armar av mörker, skräck och död slöt sig sakta om benen på honom och den flammande energin blev sakta svart och det var som om att han klev ut över ett stup då marken plötsligt vek sig under honom och lealöst föll han ner i mörkret, bort ifrån dessa slukande skugga som drog sig tillbaka.

Ärren glödde starkt om Gato som hastigt öppnade ögonen och reste sig upp i sittande ställning men tappade balansen och höll på att falla igen. Andetagen var häftiga och tassarna kändes tyngre än någonsin. Hjärtat slog med snabba och hårda slag inne i bröstkorgen och hannen reste sig upp på vingliga ben innan han fortsatte vidare i skogen. Undertiden som han hade slumrat och sprungit i denna svarta värld av mörker hade natten svept in över landet och besatt alla levande ting i en tung trans. En ugglas jaktskri ekade igenom skogen och han kände mycket väl igen sig och skakade på huvudet. Det var inte Döda skogen han befann sig i längre utan Kwazatrisskogen, en varm och mycket främmande skog för den unga mörka hannen. Hur han hade hamnat här var fortfarande ett mysterium. Dom glödande ögonen såg ut som små lyktor i mörkret men hade även en fördel. Han såg lite bättre i mörkret än andra nog skulle ha gjort, inte mycket men lite bättre.

[Pax till Mattiz ^^]

Den mörka silhuetten tog sig närmre, hela tiden följde hon hanens steg på avstånd, lyssnade till hans plågade själ, de plågade sinnet som fick hans hjärta att bulta vilt i bröstet. Han var ung, fräsch. Ett lätt byte med andra ord? Hon ruskade på huvudet, försökte få tankarna ur huvudet, men kunde inte låta bli. Var han lika erfaren av nattensvarelser som de andra hanarna hon stött på? Eller skulle han vara lika lätt att förtrolla som Tramptass varit från början? Hon var bokstavligen fylld av nyfikna känslor och kunde inte låta bli att hålla sig i närheten. Hon kände doften av Devils, men inte tillräckligt stark doft för att han skulle kunna vara accepterad av dem. En av hennes. Hon rös, det var så länge sedan. Hon borde sluta se på dem som sina egna. Hon var en vampyr. Det tomma blå ögat började lysa, gå över i en violett torn tills det slutligen var alldeles blodrött precis som det andra ögat. I natt var inte Amanita, Amanita. Inatt var hon det monster hon skapades till att vara. Hon hade vandrat så länge utan vargblod i kroppen att monstret började bli förstarkt, instinkterna. Det fanns ingen återvändo. Hon var så nyfiken samtidigt. Vem denne var, dennes historia. Så ung, så synd.

Med ett svagt flin svansade hon sig smidigt och ljudlöst närmre. Bakifrån. Så småningom skulle han märka hennes närvaro, men bara när hon ville att han skulle märka det. Om han inte hade någon kraft som många andra som även avslöjade vampyrer. Hon tog sig närmre, natten var tryckande och mörk, samtidigt som fuktigheten hängde i luften, men Amanita spred kyla omkring sig. Hon var aldrig varm. Det spelade ingen roll vilket väder det var, hon förs aldrig, men hon var aldrig varm. Hon var död. Hon smög närmre, närmade sig på hans högra sida och smög upp längs hans sida på avstånd förstås. Hon smög sig sedan förbi honom och klev sedan på några sekunder fram rakt framför honom och skulle han inte reagera tillräckligt snabbt skulle de mötas nos emot nos. Om inte Amanita valde att backa förstås. Hon lös av självsäkerhet, sårbarhet och skönhet, men i ögonen lös en otrolig styrka och en farlig glans spreds ganska snabbt omkring henne tillsammans med kylan. Hon lät ett svagt leende sprida sig i hennes ansikte innan hon tog ett lätt andetag för att säga;
- Hej?

Dom vilt lysande ögonen såg sig om ständigt som han förde sig framåt i den tätbevuxna skogen. Han behövde inte se var han satte tassarna utan allt talade om redan i förväg var dom befann sig oavsett sten, träd eller växter. Energin i dom kunde han lätt och tydligt läsa av men det fanns nå mer där ute som förvirrade den unga hannen. Någon som tycktes finnas där men som energin inte riktigt kunde läsa av, något som verkade så kallt och hårt. Kallare än dom frusna stenarna under dom breda tassarna, kallare än isen över vattnet. Ärren över ansiktet pulserade i takt med hjärtats snabba slag och farten som hannen bar överträffade dom flesta andra men tydligen inte det som följde efter honom. Han saktade ner så att tassarna till slut stod stadigt på marken. Tankarna hade samlat sig en aning och Gato hade börjat vakna upp ur sin skräckslagna trans, det fanns något där ute som förföljde honom men han visste inte vad.

Den blå nosen vädrade i den fuktiga luften men inget fick att uppfatta förutom den kyliga energin som ständigt fanns där och närmade sig på avstånd. Han såg bak emot det håll benen precis burit honom ifrån men kunde inget uppfatta förutom en mörk silhuett bland dom seniga träden. Med en fnysning vände han huvudet framåt för att börja röra sig framåt igen men stannade upp då han möttes av ett par lysande röda ögon i mörkret. Reflex mesigt tog han ett steg tillbaka och den brandröda manen reste sig. Dom sargade benen och ansiktet lös till och han granskade den mörka vargen med förakt i blicken.
"Hälsad." rösten var kall men inte otrevlig. Det var ingen tvivel om saken, detta är den fruktansvärt kalla energi han känt runt om sig länge nu och det var inga positiva vibbar han kände om denna mörka gestalt.
"Vad för er till att svansa efter mig?"

Något sade henne att hanen redan märkt av hennes närvaro, hans blick sa det till henne med en gång. Han var misstänksam. Nåja, det skulle vara enkelt att ta bort en vargs tvivel, de hade så mycket hopp i kroppen. Hon log charmerande och slappnade av i kroppen i hopp om att hanen skulle ta in signalen och automatiskt göra sak. Hennes skimrande blå päls lös svagt i mörkret tillsammans med de röda ögonen, blodtörstigt skutandes efter hanens inre. Hon spettsade ögonen intressant och drog in doften tydligt ifrån hanen. Hon kände en tydlig doft av sprakande temprament och eld. Infrno? eller bara eldkrafter? Hon hade inte lärt sig skilja på allt än tyvärr. Sedan kände hon en tydlig doft som hon enkelt kände igen från alla dagar hon spenderat med Malvado. Mörkervarg. Hon hade dock aldrig smakat en mörkervarg. Eller? Hon funderade, nej. Intressant. Hon svepte till med svansen och höjde ena ögonbrynet då hon såg på honom. Dags att leka lite.
- Varför så självsäker? Säker på att det inte kommer vara du som svansar efter mig tillslut?
Sa hon och flinade retsamt. Ja hon visste hur man fick dem på fall, tillsammans med hennes vampyriska förförande yttre och charm. Hon misslyckades ytterst sällan. Hon var lejonet och de var lammen! Hur brutalt det än låter så var hon Rovdjuret här och de var de ynkliga små bytena. Hon la huvudet lätt på sned och studerade den unga hanen. Egentligen såg de ut att vara i samma ålder, kroppsmässigt. Bara det att Amanita egentligen var äldre, mer erfarenhet, men hon kommer alltid vara lika ung i sinnet ändå, även om hon bar mer erfarenhet med sig.

Luften mellan dom var tung och stilla.
Andetagen hade lugnat ned sig en aning men fortfarande kunde han inte känna doften av den blå varginnan. Var hon en av dessa vindbärande individer. Oavsett hur mycket han försökte känna efter så fanns det inge liv runt om den mörke, det var som om att hon var levande död. Mycket hade han sett under sitt korta liv men levande döda korsade alla de vildaste tankar till och med för honom.

Det ryckte till i dom tjocka öronen då varginnan talade och dom röda ögonen blev smala som trådar. Den ruskigt långa svansen svepte till innan den la sig längst den gröngråa marken och han såg snett emot henne.
"Det låter som om att ni redan ser mig som... Förlorad." den skära tungan fuktade den blå nosspegeln och den resta manen höjde sig ytterligare och värmen som ständigt strömmade i den seniga kroppen hettades upp en aning.
"Vad är ni för något?" han kunde tydligt se att dom var i ungefär samma ålder men dom slukande ögonen och den energilösa känslan fick den annars så självsäkra hannen att börja tvivla, fundera på vad det egentligen är som står framför honom.

- Självfallet. Har ni inte sett hur vacker jag är?
Sa hon och reste sig upp gick med svävande steg runt honom för att längs hans sida låta svansen smeka hans nos och mage. De var näst intill lika stora också. Doften av Bergsvarg påminde henne om henne själv och vad hon egentligen borde vara. Det smärtade henne än idag att tänka på vad hon borde vara, vad hon borde göra och att hon som alla andra borde leva på dagen och inte på natten.
- Jag är bergsvarg, som du. Fast bara till hälften.
Sa hon och klippte med öronen, kanske hade han som är nära Devils väl medveten om deras medlemmar. Ingen i Devils förutom Kyoko visste om att hon var en vampyr och hon var väl medveten om att hon inte sagt något till någon.[Amanita vet inte om att Malvado gick tillbaka till Devils i Kriget då hon inte träffat honom än.] Så kanske kunde hon stötta hanens tro till henne om hon nämnde vem hennes mor var?
- Jag står nära Devils, som ni. Min moder är Ascar, men jag lever inte i Devils för att jag inte kan.
Sa hon sedan och log charmerande emot honom. Hon ville dra ut den där misstänksamheten hos honom, göra honom självsäker, få honom att känna sig säker i situationen. Det kunde väl inte vara så svårt? Hon klippte till med öronen. Hon tänkte förklara sig själv lite extra för att få tricken att fungera, för när han väl slappnade av och såg på henne, så skulle han fängslas av hennes skönhet. I alla fall vad hon förväntade sig. Hon satte sig där med ner igen, precis framför honom. Andas lugnt, se på honom med sina förföriskt röda ögon igen och le charmigt.
- Jag har bra luktsinne, om ni undrar hur jag kan veta allt det där.

När den mörka svansen gled längst hans mjuka päls blixtrade det av energi i den svarta pälsen och en obehaglig känsla sköljde över honom. Avvaktande tog han ett steg tillbaka och höjde huvudet för att undvika hennes beröring vid ansiktet och lyckades knappt.
"Skönhet bär ni med er unga fröken." nog var hon vacker det kunde han medge men det fanns så mycket mer än bara yttre skönhet och det var den inre. Men hur mycket han än försökte så var det lönlöst. Han kunde inte känna något än en kall och död känsla ifrån varginnan. Bergsvarg sa hon. Gato höjde på ena ögon'brynet' och ett leende sprack upp men försvann sedan då hon fortsatte att tala om Devils. Minnena från kriget letade sig sakta fram. Ascar, hade han hört om denna Ascar som hon talade om. Endast som en viskning och det var allt, det var ingen varginna han lagt på minnet. Kanske borde han ha gjort det, tagit reda på mer om denna varginna. Men något sa honom att det inte var värt den tiden, det skulle inte ge honom mer klokhet. Devils var visserligen en flock som intresserade honom men dom verkade inte intresserade av honom, inte alls och skulle nog aldrig bli. Den gamla grungråe hannen från döda skogen trädde fram framför honom men det var inte hannens röda ögon han såg in utan den främmande varginnans. Så tomma och döda och skrämmande så att dom blev fascinerande på ett vackert sätt.

"Ert doftsinna tvivlar jag inte på min sköna men det är något som döljer under er vackra fasad. Må ni vela tala om det för mig?" hon hade satt sig framför honom men Gato stod fortfarande kvar och släppte henne inte ur synhåll.

- Aww, men inte bara jag, ni också unga herrn.
Sa hon och la en viss retsam betoning på de sista orden. Hon retades för att försöka lätta stämningen, men det var något som hanen helatiden märkte att det var något bakom hennes yttre. Hon suckade och fnös kallt. Ännu en lögn tog form..
- Okej, så jag är inte världens mest oskyldiga prinsessa!
Sa hon surt och gav honom en bitter min. Öronen drogs bakåt och en låg morrning hotade honom. Ååå om han bara visste hur illa ute han var egentligen. Nåja, tur för honom att Amanita tänkte dra ut på denna lek tillräckligt länge så att han trodde henne tillslut.
- Jag gjorde några dumma val som yngre och min själ fick sota för det.. Så sluta påpeka mina misstag.
Sa hon och fnös kallt. Själlös, tricket kunde fungera, för tja nog hade hon hört om FrostCut, de som mötte henne såg också ingen energi, hon var kall och död inuti precis som vampyrer. Hon flinade till. Ja nu var hon trotts allt en vampyr också. Så det var hennes bluff, utan själ ingen värme. Det kunde helt klart fungera. Hon vände blicken upp emot hanen igen. För att låta de blodröda ögonen få en oskyldig glans samtidigt som hon spetsade öronen långsamt igen och gav upp ett svagt leende.

Han lyssnade spänt men sa inget fören hennes ord hade slutat flöda fram mellan dom tunna svarta läpparna. Hela hennes sätt att framföra sig fick det att rysa inom den högresta kroppen. Inte på ett obehagligt sätt utan snarare att han inte var speciellt förtjust i den mörke. Den retsamma tonen och den kalla energin runt om henne var allt annat än välkomnande. Hon ville klart och tydligt inte svara på hans frågor utan försökte prata bort dom med annat.

"Er själ..." sa han tyst och funderade lite grann över vad hon egentligen kunde mena med det hela. Själen kunde få sota och lida för mycket men det var något djupare som han inte kunde se, känna eller förstå.
"Säg mig unga fröken, ni är så förtjusande till ert yttre men varför är ni så kall,tom och doftlös." han la huvudet lite på sne och lät den glödande blicken falla över varginnan granskande.

- För när man är själlös, är ens inre dött..
Sa hon med kall röst och flinade sedan svagt emot honom. Nåja, hon kunde alltid försöka likna sin, tja 'moder' litegrann, det skulle inte skada. Hon klippte till med öronen och såg sig omkring och reste sig sedan upp. Bländade honom närmre med sin skönhet och svepte förbi honom, men stannade inom synhåll.
- Ta de lugnt, jag ska inte skada dig..
Sa hon retsamt och blinkade svagt åt honom. Hon såg sig sedan omkring. Monstret var kvar, det pulserade i hennes inre i hennes blodådror och det började ta över hennes psyke också. Leken skulle nå sitt slut ganska snart. Hon visste att hon inte kunde hålla emot för länge. Kanske borde hon låta bli? Tyvärr var hennes självkänsla försvag för det och hennes moral alldeles förlåg. Hon brydde sig inte om hanens liv och skulle aldrig göra.
- Följ med, jag ska visa ett av gudarnas under.
Sa hon och log för en gångs skull halvhjärtat och vänligt emot honom. Hon svansade in bland träden, han skulle se henne, månen hade tittat fram och de stora mörka molnen hade lämnat en lucka på himlen. De kom fram till en liten dunge i djungeln, där ett enormt träd reste sig upp ur marken. Amanita stannade en bra bit ifrån då vattnet hade översvämmat långt in på land. Trädet såg ut att stå ensam i vattnet på sin egna lilla ö. Små lågor brann i gräset nära vattnet, men vinden höll elden från att ta fart i trädet själv. Aska föll från himlen och hon kunde trotts det nästan se hur trädet skimmrade.
- Kan du se det vackra i trädets öde?

[Nu ska jag bara säga dig att jag känner mig djupt ledsen i min själ så inlägget kanske inte blir så bra som jag hoppas på ;___:]


Ovetande om sitt öde såg han lite undrande emot varginnan och nickade till hennes ord. Trotts hennes kyla kanske hon inte var så kall och ond som energierna ville säga till honom, dom röda ögonen pulserade sakta och följde den mörke när hon rörde sig fram och sedan in mot skogen. Han stod kvar en stund innan dom blåa tassarna bestämde sig för att följa efter. Tystnaden hängde mellan dom och han släppte henne aldrig ur blicken utan följde hennes steg med ett avvaktande uttryck.

När träden skimrade sig och han kunde se det stora trädet ensamt stannade han upp och såg bort emot de. Lågorna av liv från trädet hade en lugn pulserande effekt. Allt hade en sådan mystik över sig och han rörde sig närmare trädet tills vattnet nådde honom till hasorna. Den långa svansen låg längst vattnets spegelblanka yta och den långa pälsen dansade i en elegant dans med stillheten. Energi blixtrade till här och där i den mörka pälsen och den glödande blicken följde trädets stam ner till rötterna, ner till dom mötte ett par mörka lysande klot. Han såg på sig spegelbild men månens kalla sken i bakrunden. Han var ingen vidare vacker syn och ett leende sprack fram och ett lätt skratt lämnade hannen samtidigt som han skakade på huvudet. Med ett djupt andetag vände han sig emot den mörka varginnan. Glöden i den avvaktande blicken hade växt och nu såg han emot henne med ett slugt uttryck. Såren som klädde den unga kroppen lös i en gulvit nyans. De ovetande hade kommit till honom och inatt skulle hans liv avslutas, så som allt liv runt om de mäktiga trädet bakom honom.
"De vackra i trädets öde är att de kommer att förevigt stå." Gato talade stilla.
"Men livet runt om de var försvunnit, de svaga. Och det ser så ut att ni verkar stå vid trädets sida och jag dom som redan är borta." han talade ofta i gåtor men är denna gång säker på att hon skulle förstå honom. Skulle han falla inatt så skulle det inte bli enkelt för henne det skulle han minsann se till.

Amanita flinade svagt, medan monstret inom henne slet för kontroll, det hemska var att Amanita hade lärt sig kontrollera sina djuriska instinkter. Samtidigt hade hon accepterat vem hon är och vad hon är, på så sätt hade hon även blivit en del av monstret. De var snart inte längre två skiljda individer, en instinkt och en varg, nej de var snart förenade till Numooris mest fruktade varelse. En vampyr. Hon vände blicken emot trädet åter igen, lämnade hanen och hans doft ute ur sinnena för några sekunder. Det var verkligen vackert och precis som hanen beskrev det var det så hon såg det. Konstigt nog för denna natt. Hon hade inte druckit vargblod på flera år. Vad skulle hon göra om hon inte kunde sluta sedan? Tanken hade slagit henne först nu. Öronen föll bakåt i ett skrämt uttryck, denna gång med äkta känsla för en gångs skull. För ja, monstret hon var, skrämde även henne ibland. Hon funderade, vad skulle ske om hon skulle bli en av dem, skulle hon gå emot sina egna principer. Eller skulle denna unge hane bli den sista att föda sig själv med? Tänk om monstret, instinkterna skulle bli starkare, kunna ta över. Allt for runt i Amanitas huvud på några korta sekunder och hon såg fruktansvärt förvirrad ut.

Sedan sken hon upp, lät tankarna försvinna bort i glömska och hon flinade så brett att de långa vampyrtänderna skimrade till då månljusets strålar träffade dem. Att ta en risk hade hon aldrig varit rädd för att göra tidigare, så varför nu? En sekund flög förbi och i nästa stod hon tätt, tätt vid sidan av honom. Rörde nosen emot hans skuldra och skimmrade som de vackraste vampyrer gör, innan de tar sitt offers liv, med våld, eller kanske med elegans. Hon blundade någon sekund och log sedan varmhjärtat för sig själv. Hon vände nosen upp emot hanens öra och viskade sedan.
- Kämpa emot bäst du vill. Det kommer inte hjälpa dig.
Ett svagt elakt skratt lämnade hennes strupe och sekunderna senare var hon på hans andra sida för att sedan utge ett snabbt och kvickt hugg emot hans nacke. Ett bett eller två skulle räcka för att giftet skulle försämra hans rörelse förmåga. Varför skulle hon få det så lätt för sig? Hon undrade varför hon var menad att vara en av de mäktigaste varelserna i Numoori. Kanske för att hon visste vad ansvar innebar. Hon lät inte makt ta över hennes sinne. Hon lät inte kraften styra hennes liv. Hon valde sin egen väg att gå och hon valde att använda den till något bättre. Oftast.

Den glödande blicken låg vilandes på det stora trädets stam. Ständigt så försökte han hålla koll på varginnans kalla och tomma energi och kände att hon befann sig på ett säkert avstånd. Något stämde inte med henne och där av ville han inte släppa taget om varginnan heller. Små vaga gnistor dansade över den mörka pälsen då kylan plötsligt befann sig farligt nära. Den röda blicken mötte ett par hungrande röda och hennes ord fick honom att ta ett steg tillbaka och gnistorna blev tydligare och starkare innan dom fick kontakt och precis före hon skulle hugga så sken den annars så mörka Gato upp i ett sken lika stark och varmt som solen. Vad hon än var och ville så skulle han inte låta det gå lätt för hon. Stegen som hon bar var oerhört snabba, skulle han löpa ifrån platsen så skulle dom nog bära samma fart men lämna en strid var inget han var uppfostrad till.
"Då kämpar jag tills mina sista andetag är räknade, och även så mer efter det." ett roat leende sprack fram och energin la sig en aning. Det såg nästan ut som ljus ljus eld som brann över den röda nacken, benen och svagt över ryggen. Ville hon ha en strid så skulle han ge henne en. Den enda turen han möjligen lär ha med sig i detta nu är träningen som hans moder gav honom redan som valp, någon eldkraft bar han inte inom sig men nog hade han lär sig att hantera energin på samma sätt. Effektivt på många sätt och ännu bättre blev det då han under sina träningsstrider emot sin syster fått lära sig att energi sprider sig snabbare än eld.

[kast Dx Men ett svar i alla fall...]

Amanita väste till vid första skenet. Hon böjde undan huvudet och blundade. Monstret väcktes inom henne, men kontroll hade hon alltid nu förtiden. Hon hade varit vampyr alldeles för länge för att tappa kontrollen. Ögonen lös upp, blodröda och pupillernas existens försvann. Hon morrade hotfullt emot hanen.
- Why fight? When it's useless?
Sa hon kallt och hårt. Svansen piskade till. Hon var glad som uppnått den åldern. Hon hade haft kraften tidigare i livet, eld, värme, energi. Alla delade samma gren. Hon var inte lika känslig för elden som andra vampyrer. Det hade troligtvis räddat henne ur svåra situationer tidigare. Hon for runt, höll sig undan de mest ljusa delarna av hanens kropp och högg ännu en gång emot Caligato's skinn. Hon behövde inte utföra många hugg innan hanen skulle få tillräckligt mycket med vampyrgift i kroppen för att det skulle göra inverkan. Ge honom kramper, smärta, hetta i skinnet. Han kanske inte förstod vad han stod inför för krafter, men han skulle säkerligen få reda på det mycket snart. Hon var ett av Numoori's värsta rovdjur. Hon längtade efter att få smaka på hans blod.
- Energivarg, Du vet inte vilken vampyr du slåss emot...

Han väste hest tillbaka emot varginnan och för första gången på mycket länge blottande han tänder och ett doft morrande dansade runt i den djupa strupen. Den långa mörka svansen svepte till och energin runt hannen la sig på dom mest sårbara ställena som runt hals, nacke, rygg och under magen. Även så la sig energin runt men och fötter men inte i samma syfte som på dom andra ställena. Redan som mycket ung hade han lärt sig hur han kunde hantera energin och far var någonting han snabbt lärde sig.
"Så länge jag står på mina bara ben så strider jag tills döden tar mig." stämman var kall som is och man kunde tydligt se att han inte tvekade för något, inte ens då döden stod och väntade på honom. Var det så att detta var den kväll då mörkret skulle sluka honom så må så vara. Vad fanns det att frukta alla skulle så småningom falla i den Svarta Herrens våld.

Då varginnan åter igen gjorde utfall emot honom så spändes varenda muskel i kroppen på honom och han undvek hennes hugg utan större problem. Även om han inte helt kunde läsa av hennes döda energi så kunde han tydligt känna den då det bara var dom två där ute.
Vattnets stillsamma spegel bröts och ett våldsamt sprak bröt stillheten på platsen och ett sken lös upp. Han rörde sig snabbare än vad en normal varg skulle kunna och det var nog tack vare det som han med nöd och näppe lyckades undvika hennes hugg. Energin dansade runt om honom likt skuggorna hos en skuggvarg. Dom var ett med honom och levde sitt egna liv, det enda han kunde göra med dom var att ta till dess hjälp då dom ansåg det behövligt. Och det var ingen tvivel om att det behövdes denna mörka natt. Efter varginnans sista hugg gjorde han ett försök till vändning. Dom vassa tänderna rispade i hans mörka skinn och en brännande känsla trädde fram men i stället för att hoppa bakåt så gick han fram för att möta hennes nästa drag, hugga efter henne. Känna smaken av hennes blod och befläcka platsen dom befinner sig på med kyla, hat och vrede.

[bajs... men jaah Dx]

Amanita var inte lätt irriterad egentligen, inte alls längre, för ju längre tid som gick desto längre bort kände hon sig ifrån sitt liv som varg. Längre och längre bort kom hon ifrån den eldflammiga själ hon en gång ägt. Längre bort ifrån elden och dess temperamentsfulla energi som inte längre smyckade hennes personlighet. Det var konstigt att hon trotts alla medel och all mosträvan hade förändrats så mycket. Hon hade nya mål nu, ett nytt liv och en annan framtid.
- Det sker nog ganska snart.
Sa hon och flinade retsamt emot hanen. Han var snabb, det tvivlade hon inte på, med tanke på hur energierna dansade omkring honom. Hon va föga imponerad, de var få som kunde mäta sig med vampyrens snabbhet. Hon tvivlade starkt på att han skulle orka hålla det uppe lika länge som en vampyr dock. Så hon såg striden egentligen inte som en kamp i styrkemätning, nej hon såg det som en kamp emot tiden. För snart skulle hans rinna ut i sanden. Hon kände blod i käftarna och ögonen sken till, det var så länge sen. Vargblod. En underbart härlig känsla sped sig genom hennes kropp. Hon undvek inte hanens hugg, inte alls, snarare lät hon hans käftar fatta tag på sidan av hennes bog. Han skulle ganska snart känna hur det började brinna i hans strupe också. Det svarta blodet rann ner längs med hennes päls och hon skrattade hånande åt hanen.
- Synd att du är så dumdristig, annars kanske du hade varit värdig min gåva.
Väste hon fram och snor runt, på några sekunder hade hon slitit sig ur hanens grepp och var i full fart med att anfalla igen. I en kommande serie. Hon högg emot hans flank, antog att han på något sätt skulle hoppa undan, hon for framåt högg igen och åter igen, alla tre gånger emot olika ställen. Hon tänkte inte låta honom komma undan det var ett som var säkert, men hon kände på sig att hanen inte skulle ge sig förens hans blod rann ut på marken under honom.

Utan att säga nå såg han bara kallt emot henne då orden lämnade dom svarta läpparna. Att döden skulle komma så fort hade han inte förväntat sig, och inte på detta sätt. Men fruktade han döden, nej istället såg han det som någonting bra. En ny start i ett annat liv och nya möjligheter.
Att hon inte ens gjorde ett försök till att hoppa undan förbryllade honom för ett ögonblick men snabbt fick han svar på sin fråga. En brännande känsla växte som ogräs ner i halsen på han och i ren ilska bet han ihop ännu hårdare och kände hur varginnan slet sig ur hans grepp. Det svarta blodet rann längst den vita halsen, droppade från dom kraftiga käftarna och man kunde nästan höra vattnets klagoskri då det svarta giftiga smörjan mötte den kalla ytan. Hår och kött som fanns kvar mellan dom vassa tänderna spottades ut i vattnet och han flinade roande åt hennes ord och skrattade lätt. Men det var knappt så han se upp emot henne fören dom slukande röda ögonen var precis framför honom. Han kunde känna hur hårstrån rycktes av vid första och andra hugget men dom sista fick hannen att tappa luften och frysa till. Lät dom vassa tänderna gräva sig in i det mjuka köttet. Dom vidgade ögonhålorna fylldes av en road känsla och ett brett leende sprack åter fram.
"Tyvärr tösen, er 'gåva' intresserar mig inte." väste han lugnt fram i hennes vackra mörka öron innan han lät ett hugg riktas emot hennes nacke. Skulle han dö här så skulle han åtminstone orsaka henne så mycket skada det bara går. Skulle hon åter igen låta honom träffa, vilket hon med nöje verkar ha gjort första gången så var han denna gång beredd. När hans tänder väl har grävt sig ner i hennes mörka skin, in i det mörka frätande blodet.

Hon flinade, ja detta var då en strid intressant nog för att väcka hennes sedan länge liggandes stridslust. Oja. Detta var en strid värd att vinna. Minnen väcktes till liv då hon dag som natt tränats av sin far, frivilligt förstås. Den far som hon senare slaktat på några minuter. Okontrollerad törst var något hon hatade, men detta var något helt annorlunda. Hon nöjd av betten som for över hans kropp, blodet droppade ner i hennes strupe med jämna mellanrum. Han visade i hennes öra. Hon roades av det han sade, för ack ja, de båda skulle bli nöjda. Han skulle inte få leva för alltid, eller med styrkan från nattens barn. Han skulle dö här. Det svarta blodet gjorde vattnet under deras tassar grumligt. Hon tvivlade starkt på att hanen skulle klara mycket mer gift innan hans nervsystem skulle börja brytas ihop. Han skulle få svårt att fokusera. Hans rörelser skulle bli långsammare och musklerna skulle bli allt lamare. Han hade inte långt kvar, inte i hennes ögon. Hans bett tog henne hårt i nacken, men det gav henne en möjlighet att hinna hugga emot hans. Hennes gift skulle tränga fortare in i hans kropp, samtidigt som hans blod skulle fylla hennes begär. Ett begär hon inte tillfredsställt på en mycket lång tid. Hon hade en gång i tiden föraktat sig själv för att ta livet från de svaga, från de levande. Men nu såg hon sig själv göra vissa av dem en tjänst.
- Känner du giftet, hur det tränger sig igenom dina blodådror, fräter dig sönder och samman inifrån?
Väste hon hånfullt tillbaka i hans öra. Hon kunde likagärna vänta ut processen, men det var inte vad hon ville. Hon älskade stridens hetta och har alltid gjort, men hon hade glömt bort gnistan och nu var den åter igen tänd. Hon drog sig loss med två snabba rörelser och dök sedan underifrån för att hugga emot hanens strupe. Hon kunde säkerligen träffa hans haka också, om han var snabb nog att hinna undan i alla fall en bit.

Dom vassa tänderna skar igenom tikens skinn och energin som han hade samlat strålade från tänderna direkt in under hennes hud, likt en giftorm bedövar sina byten. Men till hans stora skräck och fasa var det inte blod som rann ur tiken, smaken var bedövande och han var nära att släppa fästet om henne. Istället bet han åt ännu hårdare och sprutade in ytterligare en salva, oavsett hur det skulle påverka henne så tänkte han inte ge upp utan strid.

Utan att märka det högg hon emot honom åter en gång och dom långa tänderna skar igenom hans skinn lika lätt som det var att bryta en spegelblank yta i en orörd liten vattenpöl. Utan att riktigt förstå vad som hände slet hon sig ur hans grepp och Gato vinglade till och var nära att snubbla över en hal sten i det kyliga vattnet men lyckades hålla sig uppe. En tjock svartgrumlig vätska droppade från hans mun, en mörk trögflytande vätska som han verkligen inte kunde placera smaken på. Rent ut av vedervärdigt, fränt och dammigt.
Med en smått äcklad grimas samlade han ihop det som gick av sörjan och spottade ut den mörka klumpen i vatten.

Öronen ströks ogillande bak emot den röda manen och han såg emot henne med en tom och frågande min. Gift, så det var gift hon hade roat sig med att pumpa i honom. Var de det som hade fått honom att tappa känseln, rubbat balansen och fått andetagen att bli så tunga. Tunga så tunga.
Han ser emot henne och ett roat leende lyckas krypa fram och ett hest skratt fyller luften mellan dom. Det lät som om att han njöt av tillfället, som att det kom långt ner inom honom, ifrån djupet av hans hjärta och mage. Vad det än var för gift hon pumpat in i hans kropp så skulle det inte sluta lyckligt och vad skulle ens sista tid i livet vara om man inte kunde få njuta av det.

Skrattet avbröts av kämpiga hostningar och han skakade på huvudet, kunde höra viskningarna i skogens mörka vrån. Lockande viskningar som han hade hört om tidigare, ingen annan hör dom förutom dom som står utanför Den Svartes dörr och knackar på, väntar på att han ska komma och öppna för att välkomna dom in. Framför honom fanns inte Amanita utan denna stora port som väntade på att få höra hans knackningar, knackningar som skulle leda Den Svarte till honom.

"Åh nej, inte än. Jag har varit med om värre och överlevt." rösten var hes och kämpig men trotts det så gick det inte att ta miste på sarkasmen som lurade i bakgrunden. Han minns så väl hur det kändes att bli biten av Ozzy då hon stod i eld och lågor, då kan man börja tala om fräta sönder och samman. Detta gav honom bara en bedövande och luddig känsla som inte riktigt gick att ta på.

Hon kom emot honom i samma våldsamma fart som tidigare och musklerna i benen spände sig för att i sista sekund undvika. Men dom löd inte, dom förblev orörliga och tikens hugg var fylld av en sån kraft att balansen i frambenen vek sig. Hennes tänder var djupt nerkörda i strupen, blodet rann kraftigt runt hennes käftar och Gato hängde i hennes grepp, kämpade med att åter få balansen i alla fyra. Det lös i hennes ögon och höjde sitt mörka huvud uppåt och förvirringen blev stor för hannen. Hjälpte hon honom att ställa sig upp igen och mycket riktigt. Då han åter hade balansen släppte hon sitt grepp för att direkt mota ett till. Hugg efter hugg höll hon på och slutade inte fören hans svarta kropp var röd. Hanns främre kropp var så sargad och söndertuggad att det var ett mirakel att han fortfarande var vid liv. Skulle man se hans ansikte skulle man inte kunna veta att det en gång i tiden hade tillhört den unga hannen. De yttre var lika sargat som de inre.

Det var med en tung kraftlös rörelse den blodiga kroppen föll emot marken. Vattnet omfamnade honom hjärtligt och desperat försökte tvätta bort blodet men resultaten var misslyckade. Vattnet han föll i var redan så mörkt i hans blod att det inte spelade någon roll längre.
Med vrede i dom flackande ögonen såg han upp emot Djävulen och svor för sig själv att han skulle hämnas, en vacker dag skulle hennes liv avslutas en gång för alla.

Andetagen var plågsamma och ju längre tiden gick desto svårare blev det. Under alla hennes hugg hade stora hål i halsen slitits upp och fylldes nu av hans egna blod och vattnets kyla. Med gurglande och kvävande andetag gjorde han ett sista försök till att resa sig upp men förblev liggandes. Det var som att någon hade spikat fast hans ben i sjöns botten. Ett sista belåtet flin lyckades pressas fram och dom röda ögonen såg på tiken med en varnande glimt samtidigt som hanns inre fylldes av det svarta giftet. För sista gången drog han sitt sista andetag, för första gången slocknade dom röda ögonen.

Hanen förstod inte vad som hände. Men det spelade henne ingen roll, hon slogs rättvist. Med alla fördelar på sin sida, tråkigt nog för honom. Hon stängde ute alla ljud. Lät kroppen, monstret göra som den ville och har gjort i urminnes tider. Hon var skapt för att döda vargar. Och blodet från hanen förgyllde henne ännu mer. Det fick henne att känna sig hel. Fulländad. Ögonen lös lika intensivt som hanens egna. Hon kunde snart höra tydligt hur hanens andetag förändrades. Hur hans hjärna blev långsammare. Hon gav ett svagt flin, nåja. Det blev inte speciellt mycket till strid trotts allt. Dags att den lider mot sitt slut. Nita la i en växel till och hanen gjorde inte mycket åt saken, eller kunde snarare inte.

Hugg efter hugg. Nita slutade inte. Monstret morrade i henne och hon andades häftigt, men fortsatte i samma utsträckning. Hugg, på hugg. Hon fattade tag om hanens strupe och drog honom upp från vattnet då han fallit på knä. Blodet rann ner över henne, ner i hennes strupe. Hon svalde med ren njutning. Sedan släppte hon taget och fortsatte. Hanen skulle helt enkelt inte få se ut som en varg längre. Mer som en söndertuggad trasdocka. Om hon fick välja. När kroppen föll stod hon helt stilla. Andades mer lugnt. Hon slickade sig kring käkarna och det vänstra ögat återfick sin turkos blå färg.

Hon stod stilla, stirrade på hanen. Han bara låg där, medan blodet i vattnet ringlade kring honom som mörka skuggor. Dolde honom halvt från omvärlden. Men Nita, Nita kunde se. Hon sträckte på sig, såg med stolthet efter hanen då giftet i hans system tog över och de röda ögonen tillslut slocknade. Hon tog sig ner på djupare vatten, sköljde av det mesta av hanens blod och hennes gift. Såren skulle läka snart. Och hon skulle leva vidare i sin värld. Hanen skulle aldrig vandra levande i Numoori igen. Han skulle heller inte vakna som vampyr nästa natt. Han skulle inte vara någonting. Hon tog sig tid att stanna vid kroppen. Sa några tysta ord och tackade för sig. Det var trotts allt sådana som han som höll henne vid liv. Sedan lämnade hon platsen och liket bakom sig. För att inte titta tillbaka någonsin igen.

Mörkt så mörkt.
En ihålig kyla omfamnar den stilla plats där träden står höga med sina präktiga kronor, ett vagt stilla vinande av vindens harmoniska bris. Stjärnorna tindrade klart på den svarta himlen tillsammans med den stora runda månen, vars sken lös ned över landet med sitt kalla mystiska sken. Spred sitt kalla sken över en stilla sjö där träden stod högt men inte lika högt som det största med sin största prakt stod mitt i sjön på sin lilla ö. Helt oberörd över det kaos som härjar och sargat många delar av skogen, helt oberörd över de liv som föds och spills i världen. Helt orörd av Gudarnas vrede och lekar, en orörd stolthet som ingen skulle kunna fälla.

Alldeles precis vid strandkanten låg en mörk gestalt helt orörlig. Det ljusa skenet från ovan lös upp den mörka kroppen och spåren av strid var tydliga, en strid som hade spårat ur helt och övergått till en vild galen slakt. Kroppen hade färgats mörk av blod och det var svårt att avgöra vilken färg kroppen egentligen bar. Vattnet runt honom bar en mörkare nyans av allt blod som fanns på kroppen, ännu var det fuktigt och tydde på att hans sista andetag hade tagits för inte så länge sedan. Blicken var fortfarande fylld av hat och avsmak men en dimmig hinna hade lagts över dom och den brinnande lågan hade slocknat.

Allt hade varit så kallt, fruktansvärt kallt in i det sista. Minnen från hans liv hade bläddrat förbi och det var för första gången han insett hur skört ett liv är, hur kort ett liv kan vara och att man ska leva varje dag som om det vore den sista. Aldrig vet man då Den Svarte kommer för att hämta en, Gato hade välkomnat honom med ett leende på läpparna och klivit in igenom den bastanta porten. Sett herren in i ögonen och en varm känsla spred sig inom honom.

Små gulvita frön dansade över den blanka vattenytan och gav ifrån sig ett behagligt mjukt sken. Först var det bara några få men snabbt ökade dom i antal, ett stim eldflugor som utförde en behaglig dans i den stilla vackra natten. Fler och fler rörde sig mjukt över vattnet och storlekarna på dom varierade, storlekar som inte hörde hemma hos eldflugorna. Dom ljusa små skapelserna lös upp sjön och rörde sig runt i cirklar, virvlar och som fallande löv. Följde man deras väg så fann man deras källa. I dom tomma ögonen fanns en svag glöd och från den mörka blöta pälsen föll det ut korn av ljus, ljus som anslöt sig till dansen. Var det ett sista adjö och tack för den tid han fick här.

Då det sista korn av ljus lämnat honom slocknade den djupa svaga glöden i blicken. Energin hade lämnat honom för att ta sitt sista farväl innan det försvann it i världen. Ett sprakande ljud fyllde luften och ljuset samlade ihop sig och började att röra sig i en kraftig virvel mitt ute på sjön. Precis framför det högresta bastanta trädet. Virveln övergick till en annan skepnad och antog formen av ett klot som blev mindre och mindre. Sprakandet blev mer och mer våldsamt då energin blev mer kompakt för att slutligen nå storleken av en tallkotte. Den försvann och dess ljud upphörde, sekunden senare small ett öronbehövande ljud och en kraftig energivåg spred sig över området och en kraftig chockvåg tätt därpå. Den fridfulla vattenytan bröts sönder och vattenringarna hade svårt att hitta form och fäste, dom gröna kronorna rasslade vilt och irriterat över att ha blivit störd i sin fridfulla sömn. Skogens eviga surrande tystnade.

"Jag ser ju fördjävlig ut."


AVSLUTAT~