Helarna hade tagit Ivo, och de lät henne inte vara med under processen. Rent logiskt så visste Aurora att hon skulle vara i vägen, men hon hade ändå svurit åt dem, högt och osmakligt när de tvärt stängt dörren i hennes ansikte. Nu vankade hon fram och tillbaka, på helspänn för att urskilja något inifrån rummet. Oron höll på att äta henne hel, och det enda hon kunde göra var att gå. 
     Hon borde reagerat snabbare. Hon borde ha tagit situationen på allvar tidigare. Hon borde ha skyddat Ivo bättre. Om han dog nu skulle blodet ligga på hennes tassar. 
     ”Aurora!” Aurora såg upp och fick syn på Varya som skyndade sig emot henne. ”Hur mår ha-” Systern kom inte längre innan Aurora fullständigt bröt ihop i hennes famn. All oro, rädsla och skam som hon hållit tillbaka i kroppen forsade ut. Hon försökte tala, försökte säga att hans tillstånd var oklart, men inga ord kom ut.

“Aurora!” I det varma, flackade skenet från eldarna fann hon sin systers skepnad. Vid första anblick kunde oron i kroppen avgöras, och det gjorde henne orolig också.
     “Hur mår ha-” Aurora, precis som henne tidigare, släppte alla hämningar och föll handlöst in i hennes famn. Varya slöt ögonen och lade huvudet över hennes nacke i en omfamnade gest. Det gjorde ont på ett helt annat sätt att se, höra och känna sin syster så.
     “Aurora,” sade hon lågmält och mjukt, rösten nästan kvävd av de röda lockarna. “Han kommer klara sig. Tror du pappa skulle låta dem komma undan med något annat?” Varya andades lugnt ut och lät henne gråta, släppa ut all frustration, rädsla och ilska.
      “Och om inte, så är jag redo att förfrysa hela den här vidriga världen med dig.” Den tanken var mer lockande än något annat. Varya skulle inte vilja något mer än stå på världens ände tillsammans med Aurora.

Varya sa samma lugnande ord som Aurora ville höra, men det var svårt att tro dem - att verkligen, genuint, tro på det. Hon lyckades samla sig lite, nog för att få ur sig ord. 
     ”Om Ivo dör är det mitt fel.” Andningen var snabb och ryckig. Hon hade tagit honom från hans hem i Ken-Yak, och därmed var allt som hände honom indirekt hennes fel. ”Det är mitt fel om ingen kallar Tistel för Tagg igen, eller säger Enormo till Tib-” Hon skrattsnyftade och gråten blev värre igen. Allt skulle bli okej, försökte hon tänka, om och om igen. 
     ”Och om inte, så är jag redo att förfrysa hela den här vidriga världen med dig.”
     ”Ja”, mumlade hon och nickade. Hon skulle alltid ha Varya, och Varya skulle alltid ha henne. De var för alltid, de två. Det var till större tröst än systern kanske anade. ”Ja.” Hon andades in, så djupt det gick. Minnet av deras förra möte kom till Aurora, och hon bannade sig för att hon var så självisk. 
     ”Mår du bättre nu?”

“Mår du bättre nu?” Varya log ett sorgset men varmt leende. Det var rörande att Aurora tänkte på henne trots omständigheterna. Systerns hjärta var större än vad hennes någonsin skulle bli, och hon beundrade henne för det. Det tröstande vaggandet upphörde.
     “Lite,” svarade hon tyst. “Men jag måste berätta för dig,” det fanns en ömkan i rösten, “jag kommer ge mig av. För ett tag,” lade hon snabbt till. Det fanns ingen chans i livet att hon skulle kunna lämna Aurora utan avsikt att komma tillbaka. 
     “Jag behöver det, tror jag. Jag försöker tänka på vad du sa till mig och…” det gick inte att missta vemodet i hennes röst, “jag tror det är vad som är bäst för mig nu.” Varya sökte rätt på sin systers isiga blick, innan hon lade pannan mot hennes i en kärleksfull gest.
     “Jag har inte pratat med pappa än men… jag har redan bestämt mig.” De båda visste vad det innebar. Varya var envis, och inte ens Grendel skulle kunna hindra henne om han så ville.

Varya skulle ge sig av? Aurora försökte att inte visa hur mycket det smärtade henne, även om det var tillfälligt. De hade varit tillsammans så länge nu. Hon hade svårt att föreställa sig ett liv utan Varya, och hon var säker på att hon inte ens ville det.
     Men Varya trodde att det skulle vara bäst för henne, och då kunde inte Aurora säga emot. Hon skulle alltid önska det bästa för systern, även om det nu var en vandring som skulle separera dem med många mil.
     "Ensam?" undrade hon oroligt och vilade pannan mot Varyas. "Eller med dina... vänner?" Hon hoppades på det senare. Hon ville inte att systern skulle behöva vara ensam, även om det kanske skulle vara bäst för henne ibland.
     "Lova att du kommer tillbaka." Visserligen hade Varya sagt det, men Aurora behövde ett löfte.

“Med mina vänner,” försäkrade hon även om det ordet kändes märkligt i hennes mun. Var de verkligen hennes vänner, eller bara en enkel flykt härifrån? Det spelade ingen roll, hon skulle få reda på det så småning om. Allt som räknades nu var att varenda del av hennes kropp - från ryggmärgen till pälsspetsen, skrek åt henne att lämna. Hon drog tillbaka huvudet lite för att betrakta henne.
     “Jag lovar dig,” sade hon lugnt. “Dem skulle kunna bränna mig till aska och du skulle hitta mig i pälsen för resten av ditt liv.” Om det fanns en enda sak hon var säker på, var det att inte ens döden skulle skilja dem åt. Ett leende, mjukt och varmt, drog i läpparna. “Det finns ingenting som kan hålla mig borta från dig. Okej?”

Varyas löfte lugnade faktiskt Aurora. Det var förvånande, men samtidigt inte - systern var en av få som hon alltid skulle lita blint på. Om hon sa att hon skulle komma tillbaka, så var det så det var.
     "Okej", svarade hon. Varya var natthimlen med miljontals gnistrande stjärnor, och Aurora var norrskenet. Om inte Varya fanns kunde inte Aurora lysa. "Okej. Jag älskar dig. Alltid ohämmat." Hon pressade in nosen i sin storasysters nackpäls och andades in lukten, försökte bevara den i sitt minne så intakt och underbar som den var i ögonblicket. Det var egentligen löjligt, för det här var inte ett avsked. Varyas resa var enbart ett avbrott i rutinen, inget mer. "Ta hand om dig." Det var mer än en artighetsfras - det var genuint menat, en order.

“Jag älskar dig också,” svarade hon mjukt. Det fanns ett lugn i kroppen när hon talade till systern. Trots att världen omkring raserade, så fanns det en fast punkt i Aurora. Det var länge sedan hon känt så; mörka tankar hade lämnat henne grubblande, osäker och arg. Men nu, när det på riktigt kändes som hela världen hatade henne, var kärleken till systern ännu starkare.
     Det var motvilligt och långdraget som Varya drog sig undan. Hennes försök till leende var bara halvdant. Det var jobbigt, även om hon visste att det var ett tillfälligt farväl.
     “Vi ses snart igen,” sade hon med en viss uppmuntran. “Glöm inte bort mig.” Varya skulle aldrig erkänna hur mycket hon verkligen menade det. Det fanns så mycket rädslor som ville hålla henne tillbaka, som ville hindra henne från att lämna - men något med det eggade också på hennes beslut. Hon blev mer och mer bestämd över att hon behövde göra sig fri, vad det nu betydde hoppades hon att hennes nyfunna vänner kunde hjälpa henne med.

Aurora släppte långsamt, långsamt sin syster. Hon lyckades inte återgälda leendet, men blicken var varm och kärleksfull. 
     "Aldrig", viskade hon. Hon släppte inte Varya med blicken när systern drog sig tillbaka och försvann ut från korridoren. Hon stod helt stilla ett långt tag och bara stirrade på den tomma fläck där hon sist sett Varya. Till slut, efter många långa minuter, hörde hon ljud bakom sig.
     "Aurora?" Ivos röst var svag, men nog för att Aurora skulle rycka upp sig och skynda in, tårar redan bildandes i ögonen.

[Avslutat]