Solen hade redan hunnit börja gå ner bakom stadens silhuett när Arche lämnade deras tillfälliga boning. Solène hade velat stanna kvar, trött av resan och stadens intryck. För att försäkra sig om att hon skulle klara sig, trots att han inte räknade med att vara borta mer än någon timme, hade han fyllt på nytt vatten i den grunda skålen utanför tältet och lagt fram mat åt henne ifall hon skulle bli hungrig.
     Trots att han bott i staden en tid, så hade den aldrig känts som hemma. Den var högljudd, skitig och hade en speciell doft. Nästan lite unket av alla hundratals enskilda vargdofter blandades samman till något nytt och eget. Men han anade att det var en doft som man vande sig vid så pass att man till slut inte ens kände den.
     I sin enkla lilla läderpåse hade han med sig en av varorna som han fraktat från Måntemplet. Han hade fått berättat för sig var och när han skulle möta beställaren och en beskrivning av hur vargen såg ut som var så vag att han knappt mindes den. På stadens lägsta etapp fanns ett litet forum, knappt stort nog att kalla ett forum, men en öppning bland de primitiva bostäderna och stånden, där skulle det finnas en liten trädgård. Det tog en liten stund för Arche att hitta, då han föreställt sig något annat. Trädgården var bara några enstaka blombäddar med olika örter. Patetiskt i jämförelse med trädgårdarna i Ötamon. När han rundade en av de lite större buskarna satt där en varg som matchade beskrivningen.
     “Ursäkta, får jag fråga om det är du som beställt-” När silvervargen vände ansiktet mot honom stannade han upp. Förvåning sammanflätades med en återhållsam glädje.
     “Yuri,” hälsade han med ett leende och slöt avståndet mellan dem. “Jag hade ingen tanke på att det fanns chans att träffa dig här. Vilket jag nog borde. Sannolikheten är liten, men inte omöjlig såklart.” Han såg på honom, försökte avgöra om Yuri var glad att se honom eller inte.
     “Hur mår du?”