Tystnaden låg som ett tomt och skrämmande täcke över den mörka lyan. Där det brukade finnas två bland mängden av fällar och djurhud fanns nu bara en. Maksim låg hårt pressad mot en av väggarna, intryckt i ett av hörnen. Kroppen darrade och andetagen skälvde. Tårarna rann okontrollerat nedför hans redan fuktiga kinder. Det kändes som om hans värld hade rasat, och visst hade den det. Maksim visste inte om han skulle överleva det här. Den här förlusten, den här gången han blivit övergiven skiljde sig från alla andra gånger på så många sätt.
Ryktena hade spridit sig fortare än en okontrollerad brand. Stephano var död. Varya hade dödat honom, mitt framför Mirandas ögon. Hans egna mamma hade dödat Nilos son. Maksim knep ihop käkarna så hårt att smaken av järn fyllde hans mun. Hatet för Nilo hade varit ett öppet samtalsämne dem emellan, men att hon skulle ge sig på en av sönerna hade inte ens Maksim räknat med.
Men det var inte det brutala mordet på Stephano som hemsökte honom, utan det faktum att Varya hade svikit honom. Efter allt han gjort för henne, alla själar han dräpt eller hjälpt till att ta livet av, hade hon övergivit honom, dumpat honom som om han inte vore något för henne. Han hade öppnat upp sin själ för henne, erkänt alla sina sina rädslor och drömmar. Framförallt hade han berättat om rädslan att bli lämnad ensam igen, och hon hade intalat honom att de var likadana, för att sedan kasta iväg det. Maksim hade trott på henne, trott på att hon skulle ge honom kraft, styrka och orken till att fortsätta kämpa emot allt som gick emot honom. Och så plötsligt fanns hon inte där. Nu var han ensam, igen, i en lya som slet och plågade hans själ i en stad full av främlingar.
Maksim ville inget annat än att springa efter och leta reda på henne. Han ville konfrontera hennes handlingar, förklara hur hon sårat honom. Men han kunde inte, och skulle aldrig. Trots såret i hans blödande hjärta var Varya det viktigaste han hade och skulle nog alltid vara det.
Utan henne är jag ingent-. Nej. Utan henne är jag allt.
[Ensamt.]