Nomë studerade tyst Molok där de båda satt i den svagt upplysta lyan. Han hade återfått medvetandet ganska snart, men under tiden som han varit medvetslös hade hon varit orolig bortom sans. Att inte veta när, eller om, han skulle vakna igen. Att tänka på att om hon befunnit sig längre bort, om hon inte hade känt på sig att något var fel och börjat leta när han inte dök upp, så kanske de hade dödat honom. 
    Hon var arg för skadan de tillfogat henne också, naturligtvis, att det hade omintetgjort läkningen som det gamla såret gjort. Men hon var så mycket argare för Moloks skull att hennes egen skada kändes oviktig. De hade försökt ta honom ifrån henne, de hade skadat hennes älskade. Flera stycken mot en ensam. Om hon någonsin fick tag i dem skulle det de hade gjort mot Molok verka som välgörenhet. 
    Nomë lade huvudet på sned en aning. Ögonen brände när hon såg på honom. Han såg bättre ut nu när de börjat rengöra såren, men det syntes fortfarande att han var mörbultad. Hon hade fått tag på några läkande, smärtstillande örter och de spred en svag, hemtrevlig doft omkring sig. 
    "Hur känns det nu?" Det värkte lite i kinden där bettet satt när hon pratade, och även om rösten var sval fanns det en tydlig underton av oro och bekymran. Hon slöt ögonen och suckade. "Vilka var de, Molok? Vad ville de?"

Såren pulserade i takt med hans hjärtslag. Hans blick vilade på Nomë, hans enda juvel och mirakel. Det var som om oron som vilade över hennes ansikte inte riktigt hörde hemma där; speciellt inte när någon var orolig för honom. 
     “Det känns bättre nu med dig vid min sida”, svarade han. Rösten var mörk och neutral som alltid, men där fanns även en kärleksfull antydan. Han hade ännu inte hunnit tacka henne för att hon räddat livet på honom; på att hon varit det mirakel som han så desperat hade önskat efter.
    “Vilka var de, Molok? Vad ville de?”
Han mötte hennes blick. Automatiskt skakade han på huvudet, men hejdade sig själv mitt i rörelsen då smärtan strålade ur de öppna såren och de mörbultade lederna.
    “De ville hämnas.” Hans mörka blick fästes vid hennes och det ryckte lätt i hans mungipa. “Hämnd för att jag yttrat några ord mot en av deras vänner. Som om jag inte gjort värre saker än så.”

Det känns bättre nu med dig vid min sida. Nomë log och släppte ut lite luft i ett "mhm"-ljud. Det var ett varmt ljud, kärleksfullt. Ett skratt fast genom stängda läppar. Hon öppnade ögonen och såg på honom, vilade blicken i hans. Det kändes så naturligt att de skulle vara där. Rätt, tryggt. 
    "Några ord?" Hon skrattade till, misstroget. Det var så löjligt att det var patetiskt. "Som om de inte gjort mer skada än några ord någonsin skulle kunna göra." Hon lät ögonen röra sig över hans vita päls som såg nästan cremefärgad ut i den dunkla lyan, alla ilsket röda sår som lyste likt öppna munnar. Åsynen av dem gjorde henne rasande och hon tvingade sig att titta bort. 
     "De hade tur att de inte tog död på dig. Då hade de önskat sig att jag bara ville säga några ord." Rösten blev hårdare mot slutet av meningen; det oförställda hatet lös igenom. Rädslan hon upplevt när hon såg honom falla ihop hade varit samma sorts rädsla som när hon knuffat sig fram genom folkmassan vid Måntemplet. Det tog emot att sätta ord på det, och hon hoppades att hon inte skulle behöva det. Hoppades att han skulle märka hur mycket han betydde för henne bara genom tonfallet, genom hennes blick. Hennes blick, som vanligtvis verkade så tvetydig och tillsluten, men som alltid mjuknade när hon såg på Molok.

Han kunde inte låta bli att le. Vad han betydde för henne lyckades glöda igenom de hårda orden när hon talade. Trots att hon aldrig öppet sagt vad han betydde för henne, så kunde han alltid känna det; när hon såg på honom, när hon talade, alltid. Det behövdes inga ord för deras kärlek.
    “Du får inte göra dig beroende av mig.” Hans röst var längre nu. Trots att det var menat som ett skämt, så kunde en viss ton av seriositet höras. Molok var inte blind, eller åtminstone inte helt, och han hade tydligt sett rädslan i hennes blick när han nästan gått förlorad. De hade aldrig varit hans mening att utsätta henne för det; och det sista han ville var att återupprepa det. Med tanke på vad som hänt hennes bror… Molok ville innerligt och starkt tro på att hon kunde klara ytterligare en förlust, men han var inte säker. Vem skulle plocka upp spillrorna nästa gång, om inte han?

Så kom orden som hon visste att hon aldrig skulle kunna lyda. Du får inte göra dig beroende av mig. Nomë svalde. 
    "Det är inget man väljer, att vara beroende av någon", sa hon. "Tyvärr. Det är något man bara blir." Om hon kunnat hade hon inte varit det. Om hon fått välja. Det hade aldrig varit meningen från början, men det var så det hade blivit. Det hade tagit henne ett tag att inse det; först efter att Molok attackerats hade hon tvingats erkänna det. Nomë hade alltid tänkt på sig själv som självständig, och det var hon kanske också, men djupt nere hade hon alltid varit beroende av någon. 
    Hon ville säga något om att det ändå inte spelade någon roll, att hon skulle klara sig i vilket fall som helst. Att hon var stark och allt det där. Men sanningen att säga visste hon inte hur hon skulle reagera om Molok försvann och hon ville inte ljuga för honom. Det var en aning skrämmande att inte veta.