Det var med blandade känslor Vasilisa för första gången anlände till Civitas gator. Uppdraget var att finna den enögde fakargen, och skapa den rättvisa som han förtjänade.
    Hennes yttre talade för självsäkerhet där hon rörde sig främst, men inombords kunde hon inte låta bli att känna sig osäker. Skulle det här utsätta henne och de andra som följt med för fara? Visserligen var de fler än fakargen de sökte efter, åtminstone av den information de hade fått av Verasha, men man kunde aldrig vara säker nog.
     Motvilligt skakade hon på huvudet och suckade. Trots att de sökte efter en individ som inte förtjänade nåd, tvekade hon. Det gick emot hennes normer, hela hennes uppväxt att söka efter bråk, men med Cirkeln visste hon att hon skulle bli tvungen att vänja sig. För Kolzak. Tenn. Allas.
    "Där är han", påpekade hon med en nickning när hennes blick föll på den de sökte. Hon var säker på att det var Molok, med tanke på hans utseende och utstrålning. Snabbt skannade hon av området för att försäkra sig om att han var ensam innan hon långsamt närmade sig honom. De skulle bli tvungna att få med honom en bit bort för att inte skapa några stora scener.

Verasha hade valt att följa med. Hon hade åter satt upp den sköld kring sitt sinne för att få andra att inte lägga märke till henne och hon fick återblick den lite huka de stilen som gjorde henne mindre så då hon klev fram bredvid Vasilisa nickade hon. "Ja det är han". Bekräftade hon med en låg röst. Hon följde efter den gråbruna tiken några steg strax efter.

(kort mobilsvar mitt i natten)

Lune stod intill Vasilisa och såg diskret på den vita fakargen. Om detta var hanen som sårat Alii så hade Verasha tveklöst gjort sig värdig en plats i Cirkeln. Lune kunde känna hur det kokade inom hennes då hon tänkte på hur upprörd Alii varit då hon återvänt till dem. Hennes ögon smalnade till smala skåror, ingen nåd skulle visas honom.
Med mjuka rörelser vände hon sig mot de andra.
"Vi behöver få bort honom från allt folk, det finns vakter för att hålla ordningen här."
Hon talade tyst, noga med att inga utöver de som var avsedda skulle höra hennes ord. Vakterna hade hon fått reda på av ren tur då hon virrat omkring bland allt folk. Någon hade frågat om hon behövde hjälp och hon tog tillfället i akt till att mjölka fram information. De hade övar på alla möjliga färdigheter uppe i Norspiret. Lunes bästa taktik var att spela förvirrad och rädd, något som inte var svårt då hon alltid såg halvt vettskrämd ut och ofta darrade bara av att se främlingar. När vänliga vargar försökte lugna ner en kunde de säga allt möjligt nyttigt, till exempel att det fanns vakter som såg till att ingen blev skadad i Civitas. Hon var stolt över sitt åstadkommande, även om hon misstänkte att Kol och Ezekiel redan hade den här informationen. Kanske till och med alla andra, hon var en av få i sällskapet som inte följt med till Skuggfall. Som hon förstått det var det samma vargar som låg bakom denna plats som legat bakom invigningstillställningen.
Sedan Lune förlorat sina månkrafter hade hon övat mycket på allt annat som kunde vara av nytta för flocken. Hon bad ofta till Duraneir, och sjöng för honom. En dag kanske hennes gärningar skulle förlåtas, men oavsett hade hon en gemenskap i Cirklen som månen aldrig lyckats skänka henne. Hon var nu bättre på att slåss, bättre på att smyga, på att bygga och på att få ut information. Och ibland kunde hon se sina måntatueringar, stumma vita fläckar i pälsen, glöda i nya färger. Det påminde henne om Vasilisa, för hon hade också glött extra på senare tid. Det riktigt strålade om henne, och inte bara när hon var intill Tenn. Lune hade berättat det för henne, hur vacker hon var, hur hon sken upp omvärlden. Lune skulle göra allt för att skydda henne, idag och alla dagar.

Ezekiel studerade fakargen under fundersam tystnad. Främlingen hade inte fått syn på dem än, men det skulle han snart göra. De måste handla fort och strategiskt. Det syntes på fakargens yttre att han inte var typen som drog sig för att använda våld, och ett styng av oro sköt genom kroppen. För gruppen, vännerna. Men så såg han på dem och insåg att han inte hade något att oroa sig för. De var starka och lika redo som han själv. Lune sa att de behövde få bort målet från folkmassan, och Ezekiel nickade. 
    "Ja. Vi sprider ut oss — två av er följer med mig, två av er närmar er därifrån och därifrån." Han pekade mot gatorna bakom och framför Molok. "Håll er nära och se till att ni har honom inom synhåll hela tiden. Om det ser ut att gå bra har ni tillåtelse att gå i förväg till platsen vi bestämde om, så länge några är kvar med mig. Annars, var beredda på att hjälpa till. Han ska med, på ett eller annat sätt." De behövde säkerställa att han inte kom undan; de hade handelsstånden och husen till hjälp på ena sidan, och om några närmade sig Molok bakifrån och rakt framifrån samtidigt som några närmade sig från sidan var han instängd. Samtidigt fanns det ingen anledning för Molok att få syn på allihop. De kunde utnyttja folkmassan, smälta in. 
    Ezekiel såg från den ena till den andra, försäkrade sig om att alla var med på noterna. Verasha och Lune smet åt olika håll, och med Vasilisa och Tenn på vardera sida om sig började han sedan röra sig framåt, i riktning mot Molok. Pulsen slog i öronen, men han var förhållandevis lugn. 
    "Hallå där!" utbrast han när fakargen befann sig ett par meter bort. "Vi skulle vilja prata med dig, om det går bra."

[Lite PP, hojta till om nåt känns lustigt!]

“Hallå där! Vi skulle vilja prata med dig, om det går bra.”
   Molok lyfte trött på huvudet och möttes av tre främmande individer. En mörk fakarg, en hanne vars man dansade i rött och en gråröd tik såg på honom.
   “Om jag säger att det inte går bra, lämnar ni mig ifred?” svarade han mörkt och lät blicken vandra mellan dem. Deras ansiktsuttryck var svåra att läsa av, men han hade inget intresse till att ta reda på vad de ville.
    En suck lämnade honom samtidigt som han skakade på huvudet och fortsatte gå framåt. Han var trött på den här staden och på folket som levde här som inte kunde läsa av hans kroppsspråk över att han ville bli lämnad ensam. Det enda han ville var att hitta sin bror och se ifall saker och ting gick bättre från hans håll, och sedan möta upp honom tillsammans med Nomë.
   Molok hann inte långt förrän tiken hade ställt sig framför honom och blockerat hans väg med en djup morrning. Han fnös lågt, men lät blicken glida ifrån henne och istället på de två hanarna. Ett lågt skrockande lämnade honom.
   “Är det kvinnorna som gör jobbet här? Låter inte så rättvist, eller?” frågade han samtidigt som han såg sig diskret omkring. Det var uppenbart att dem ville honom något, och han var tvungen att hitta ett sätt att ta sig därifrån. Eller rättare sagt, stanna kvar. Vad de nu ville honom, var dem trots allt tvungna att sköta de snyggt på Civitas gator.

Om jag säger att det inte går bra, lämnar ni mig ifred? 
    Ezekiel harklade sig. Att hanen var motsträvig var mer än väntat. Som tur är hade de en strategi. 
    "Jag är rädd för att vi inte kan det. Vi har en poäng att förmedla." Vasilisa blockerade vägen för fakargen när han gjorde en ansats att gå, och i ögonvrån såg han de andra röra sig, diskret men nära. I enlighet med planen. Han ignorerade hanens kommentar och tog ett steg närmare. 
    Han samlade sig, koncentrerade sig på en enda sak, och ett ögonblick senare sköt en skarp ljusblixt ut från hans kropp, rakt mot Moloks sida. Elektriciteten fick Ezekiels päls att spraka och knastra svagt. Stöten han utdelat var förhållandevis stark — det skulle bränna ganska rejält — men inte så stark att den skulle skada Molok nämnvärt. Inte än. 
    "Det skulle bli mycket lättare om du bara ville följa med oss", fortsatte Ezekiel. "Som sagt, vi har saker att tala om. Låt oss göra det mer ostört."

En plötslig skarp smärta sköt igenom hans kropp och sammanbitet lät han blicken falla på den mörka fakargen. Med tanke på att det var han som förde talan, var det med störst sannolikhet han som var den nätta gruppens ledare.
     Smärtan försvann lika fort, men fienden hade gjort det tydligt att de talade allvar. Valde han att inte följa med dem skulle de skada honom trots allt, och då fanns risken att även Nomë skulle råka illa ut, och det sista han ville var att utsätta henne för fara.
     Därför valde han motvilligt att följa med trion. I ögonvrån kunde han skymta ytterligare två individer som följde efter, och när de anlände till utkanten av staden på en avlägsen och tom plats anslöt de sig till gruppen. Inte bra.
     Molok såg på dem. Situationen han befann sig i var seriös, och han ogillade det starkt. Att vara i underläge var inget han uppskattade, och Molok visste inte hur han skulle ta sig ur situationen smidigast. 
    “Fem mot en?”, frågade han dovt och lät blicken läggas på fakargen. För första gången på en lång tid så kände han ett sting av oro. Han var inte redo än, var tvungen att ta sig igenom det här. “Känns inte som varken en ärlig eller jämn match.”

Tenn följde med, och lyckade hålla sig tyst genom allt. För ett ögonblick, när kvinnokommentaren kom, blottades de stora huggtänderna, men han lugnade sig snabbt. Ezekiel svarade rappt och det var inte direkt kränkande mot Vasilisa.
     De vallade honom ut från staden. Tenn log inte, men han kände en lättnad över att det gått snabbt. Ingen av dem ville dra till sig vakter eller Tenebris uppmärksamhet. Det här var en sak mellan Cirkeln och Molok.
     "Fem mot en?" Nu gled läppen upp igen, och Tenn svarade med dov, kort röst.
     "Du ska väl inte vara den som pratar om att vara schysst." Tenn såg honom i ögonen, men fångade sedan upp de andra Cirkelmedlemmarna och nickade. Som en väloljad maskin förstod de vad han menade, och cirklade mjukt runt fakargen så han stod i en cirkel. Tenn placerade sig själv uppmärksamt vid en vinge, så han skulle kunna slita tag i den om Molok bestämde sig för att fly.

Lune hade följt planen, och allt gick felfritt. Den vite fördes ut ur staden och hon anslöt sig åter till sin familj. Omringade honom och hon kunde se hans rädsla i dem mörka ögonen. Det fyllde henne med en glädje, det var närmast berusande.
Hon gav Tenn en uppskattande blick, glad att han såg till att flyktvägen uppåt inte bara täcktes av Ez flygförmåga.
"Det är inte så schysst att ge sig på någon som redan ligger, det är dags för dig att smaka på din egna medicin. Känna hur det känns att vara rädd och utsatt."
Hennes röst var lika kall som leendet på hennes läppar då hon tog några hotfulla steg fram emot hans ansikte.
"Det här är för vår vän och syster Alii."
Med ett djupt morrande utdelade hon den första attacken, ett slag emot hans fungerande öga. Blott en distraktion, hon kunde se att de övriga gjorde sig redo att anfalla från sina respektive håll. Det fanns inte en chans att han skulle kunna komma undan de alla.

Vera hade följt med Lune så som Ez sagt åt dem. Om det var något hon lärt sig i TBB så var det att följa order. Då de fått den vite ur staden så verkade allt klaffa perfekt. Allt gick som planerat. Sedan föll hanens blick på Vera då hon dök upp framför honom. Hon reste upp sig till sin fulla höjd. Så talade Lune och allt hände på en gång. Lune anföll men hanen vek undan och flög på Vera. Hon försökte vika undan men hanens vrede drev på honom och han slet tag i hennes ena öra och borrade in klorna i halsen på henne...

Tillstånd till PP

Molok mindes tydligt mötet med tiken de talade om, men han kunde inte låta bli att finna det ironiskt att dem tog det på sådant allvar. Det var inte det värsta han hade gjort mot någon, så att säga. Hur skulle dem straffa honom för hans beteende? Stod döden framför honom? Det var ovisst, och det enda Molok visste var att han inte var redo, inte än.
    Första attacken kom snabbt och ryckte hannen ur sina tankar. Med näppe undkom Molok tikens aggressiva utfall. Om han bara kunde hålla sig undan deras attacker och inte skada någon tillbaka kanske de skulle släppa honom i någorlunda skick.
    Men det dröjde inte länge förrän den andra for på honom, men den här gången kände han igen henne. En våg av ilska sköljde över honom och hotfullt blottade han tänderna när han insåg det faktum att hon samlat på sig information om honom. Det var hennes fel att han nu var omringad, och skulle han inte komma på något inom kort skulle de slita honom i stycken.
    Med käften uppslagen tog han emot Verashas attack, och med sin fulla tyngd brottade han omkull henne och ställde han sig över kroppen, tryckte ned henne hårt mot marken. Han sänkte huvudet lågt nära hennes hals, med tänderna blottade och raggen rest. Det var knappt att han snuddade vid tiken med sina tänder, utan det var mest ett tecken på hur långt han var villig att gå.
    “Jag vet att jag är i underläge”, konstaterade han fram med en morrning samtidigt som han lät blicken fästas vid den mörka fakargen. Molok pressade ned henne aningen hårdare i marken när den gråröda tiken gjorde ett närmande för att visa dem att han menade allvar. Han tvekade inte en sekund  på att döda henne.  “Men låter ni mig gå, så låter jag henne leva.”

Plötsligt gjorde Verasha ett utfall mot Molok och brottades omkull av den kraftigare hanen. Ezekiel mötte hennes blick och lät sedan ögonen röra sig upp till Moloks. 
    "Vi är inte här för att döda dig." Han tog ett steg framåt. "Alii lever, så du lever." Molok hade inte fått smaka på hälften av den rättvisa de hade planerat för honom än, men om de försökte övermanna honom nu fanns risken att Verasha blev skadad. Han tvivlade inte på att Molok var kapabel till att döda Verasha eller någon av dem, inte en sekund, och han tänkte inte offra någon överhuvudtaget. Han gav Molok en svag nick. 
    "Släpp henne, så får du gå." Om ett tag. Och kanske inte helt oskadd. 
    Ezekiel lät blicken löpa över de andras ansikten, såg till att de var med på noterna. De hade gått igenom det här scenariot, varit medvetna om att det kunde hända. Så lätt var det inte att undkomma Cirkelns hämnd. De behövde bara få honom att släppa Verasha, och när han gjorde det  skulle de slå till igen; de skulle inte ge sig förrän hämnden var utdelad, och det var de som bestämde när den var det. 
    Han drog ett djupt andetag. Under ytan sprakade elektriciteten, redo att attackera så fort Verasha blev fri. Nej, Ez var inte på långa vägar beredd att låta Molok gå än.

“Hmm”, andades han långsamt fram, fortfarande med sin kroppstyngd över Verasha övervägde han sitt kommande drag. Molok var inte dum, om han släppte taget om tiken var det inte säkert att de faktiskt lät honom gå, trots att den mörka fakargen sade det.
    Med en snabb rörelse hade han pressat henne ifrån sig, men låtit hans klor dra långa sår längs hennes hals. Skulle inte han komma oskadd härifrån, skulle inte dem det heller.
    Upptagen med att undgå den liggande tikens aggressiva utfall, missade han Ezekiels plötsliga attack, tills det var försent. En svidande smärta träffade honom på sidan och för några sekunder försvann syret runt omkring honom. Desperat kippade han efter luft i korta andetag. Hans klor borrade sig djupt ned i marken i ett försök att lyckas hålla sig själv uppe, men det dröjde inte länge innan han själv brottades ned och föll hårt.
    Ett grymtande läte lämnade honom när han kände ett aggressivt hugg mot bröstkorgen, och ursinnigt såg han upp mot förövaren. Det var den rödmanade hanen, och när han gjorde ett försök till att hugga honom, mötte Molok hans käft med sin. I tumultet av morrande kunde ljudet av tänder som slogs ihop höras.
    Moloks tänder borrade sig djupt ned i den andres nosrygg. Där fanns inte samma kraft som förut. Hans kropp värkte, och han kunde känna hur orken sakta men säkert höll på att ta slut. Det enda han kunde vänta på, var ett mirakel.
    I bakgrunden kunde man skymta Vasilisas oroliga blick. Nervöst följde hon dem med blicken och försökte att hänga med om hon fick chansen att få in en träff. Nu när de två hanarna brottades så nära inpå varandra fanns den risk att hon skulle träffa fel person.

Molok släppte Verasha, men skadade henne. Med ett morrande kastade sig Tenn fram och högg. Det lyckades delvis, men sedan var den vita fakargen över honom. Deras käftar kolliderade, och Tenn kände flyktigt den andres underkäke och tunga mot gommen, innan han bet ihop. Smärtan spred sig över hela Tenns nosrygg, och han ylade till. En röd dimma hägrade i utkanten av synfältet, men Tenn tänkte inte släppa greppet ännu. Han bet ihop, även han, och begravde sina tänder i hanens underkäke. I samma rörelse slog han även frambenen runt den något mindre och försökte brotta ner honom.
    Utan att riktigt släppa bettet eller komma ur det som fakargen hade vrålade han så att det vibrerade i bådas käkar:
    "Kör! Kör!" Deras tid var räknad. Om de skulle bli påkomna var allt över, och de hade inte tid att oroa sig för att råka skada Tenn av alla. Blodsmaken från han själv och Molok eggade honom allt mer, men hanen höll raseriet i ett fast grepp på armlängds avstånd.

Allt gick fort, på ett sätt striderna ofta gjorde, och det var svårt att hänga med. Det var spännande att slåss, verkligare än träningarna, och för ett ögonblick då Molok fick tag på Verasha kände sig Lune kall. Detta var ett snedsteg som inte fick eskalera. Tack och lov hanterade Ez det, och Vera kom undan om än med blod rinnandes längs halsen. Detta väckte att hat inom henne, inte nog med att hanen sårat Alii, nu även en annan av hennes systrar. Det var oacceptabelt och krävdes inget mer än Tenns ord för att hon skulle anfalla. Hanarna brottades, en allt tjockare doft av blod omgav dem och deras morrningar rullade fram i allt högre ljudnivå. Hon smet in snabbt under den vites ena vinge. Fick ett slag i ansiktet men fortsatte tveklöst och högg emot den oskyddade buken. Frenetiskt morrade och ryckte hon, för att sedan släppa och mått nästa hugg emot hans bakben, i hopp om att fälla honom helt till marken. Liggande skulle han inte stå en chans.

Med förskräckelse såg Ezekiel hur Moloks klor drog längs Verashas hals och han samlade snabbt ihop elektriciteten, sprakande och redo, till en boll som han sköt mot fakargen — han kunde nöjt konstatera att den träffade sitt mål, och samtidigt anföll han med sin andra kraft. Med inte så lite ansträngning lyckades han avlägsna luften omkring Molok under ett par sekunder; det var ingen lång stund, men det räckte för att sätta motståndaren ur balans. 
    Tenn attackerade, och Ezekiel bet ihop käkarna när Molok begravde tänderna i hans nosrygg. Lune kastade sig framåt och Ezekiel gjorde samma sak. Det var riskabelt när vännerna var så nära inpå motståndaren, men de måste försöka övermanna honom. 
    I ögonvrån hann han uppfatta ett rop och en hastig rörelse som närmade sig snett bakifrån, därefter kände han hur tänder sjönk ner i hans egen skuldra och kastade iväg honom från Molok. Förvirrat lade han märke till en främmande tik draperad i vilda lockar — och att en krypande dimma uppenbarat sig. 
    "Rör honom inte!" Tikens tonfall var kallt och återhållet, en väsning så vass att man kunde skära sig på den. Dimman böljade runt benen på honom, på henne, på dem allihop — det måste vara hennes verk, för det hade inte funnits något spår av någon dimma när de kom hit. Det här var på väg att urarta i något mycket farligare än planerat, och med både Verasha och Tenn skadade tänkte han inte riskera någonting. Om fler hittade hit, om de blev påkomna … 
    "Tenn! Lune!" ropade han för att uppmärksamma dem på tiken som närmade sig dem. Hon är allierad med Molok. Var kommer hon ifrån? Han högg efter henne, men tänderna rispade bara huden ytligt. Hon slet sig loss och måttade ett hugg mot hans hals som han undvek genom en snabb manöver, och såg sig om efter Vasilisa, Verasha och Sezja.

Med särade käftar satte Nomë kurs mot vargarna som försökte brotta ner Molok. Kroppen tycktes vibrera av energi, ilska, hat men också en förlamande rädsla för att hon skulle förlora honom också. Men nej. De skulle inte få ta honom ifrån henne. 
    "Molok!" utbrast hon, kunde inte hejda sig. Att se honom sådär, hur de gav sig på honom — hennes älskade Molok, hennes syre, hennes anledning till att leva. Hon skar nästan tänder. 
    "Så fegt av er. Så många mot en." Hon skakade långsamt på huvudet, talade till dem allihop; ögonen löpte från den ena till den andra. "Släpp honom. Nu."

[Sorry för snurr! Alltså: Ez närmar sig Molok, Nomë dyker upp, yeetar iväg honom nån meter och vänder sig sedan mot dem som är i färd med att anfalla Molok.]

Vasilias hjärta bankade hårt när de två hanarna brottades omkull. Hon var livrädd att Tenn skulle skada sig, och när han ylade av smärta skar det till i hennes hjärta. Ingen skulle få ta honom ifrån henne.
    Dock hann hon inte göra sitt utfall innan Lune gjort sitt, och därefter även Ezekiel. Sedan urartade sig det hela fort. Ur ingenstans dök en ljus tik upp och gjorde ett utfall mot Ezekiel. Vasilisa förstod inte. De hade fått uppgifter om att Molok varit ensam, men uppenbarligen hade dem haft fel.
    Trots att Vasilisa var väl medveten om vad Molok hade gjort, kunde hon inte låta bli att känna något där och då. Det var tydligt att han var viktig för henne, och den rädsla som kunde synas i de lila ögonen reflekterades i Vasilisas egna. 
    “Vi måste ge oss av nu”, uppmanade hon högt genom dimman som tycktes tätna alltmer. Hon hade vid det här laget tagit sig fram till Tenn som blödde kraftigt och stöttade honom med sin kroppstyngd.
    Vasilisa blickade ned mot marken, där den bevingade hanen numer låg helt stilla. Han var inte längre vid medvetande och det blödde ur fler öppna sår. Den annars så vita, rena pälsen var fläckad av både hans egna och Cirkelns blod.
    “Nu går vi”, hennes blick föll på dimmvargen, innan den vändes mot Ezekiel. Det var inte hennes plats att ge order, men det var att ge sig av nu - eller aldrig. Utan att invänta hans svar eller tillåtelse, buffade hon mjukt på Tenn för att få honom att röra sig därifrån. Hon hade inte slagits, och därför såg hon det lite som sitt ansvar att lämna platsen sist, ifall tiken skulle få för sig att hugga dem i ryggen.

Fakargen kollapsade, antagligen av en kombo av smärta och utmattning. Striden hade inte varit lång, men intensiv, och just som det fanns hopp om att den var över drog en dimma in Cirkelns hämnare. En lockig hona anföll Ez och talade sedan hårda, klara ord. Lune gav ingenting för henne, hon hörde Vassyas ord om reträtt och gav den fallna ängeln en sista blick. Jo, nog var dem klara med honom, men Lune ville se till att hans räddare inte kunde följa efter. Vissa i gruppen var mer skadade än andra, Tenn och Vera verkade ha tagit allra mest stryk, men dem var flera som behövde lite tid för att samla ihop sig inför reträtt.
Med snabba, smidiga rörelser tog hon sig runt den besegrade fienden. Utan tvekan riktade hon ett vasst hugg emot dimmvargens kind, kände sina tänder riva upp hud och använde sin fart för att tackla bort den lockiga. Belåtet såg hon hur blod började rinna längs hennes ansikte och hals. Bettet var inte djupt, men tacklingen hård nog för att sätta honan ur spel några sekunder. Utan ens en antydan till skam vände hon om och slog följe med sina vänner, bort från platsen så snabbt som möjligt.

[Lune distraherar Nomë med ett bett i kinden och en tackling medan övriga samlar sig, och följer sedan med bort från platsen.]

Molok kollapsade och det var som om någon sträckte sig in i bröstkorgen på henne och kramade om hjärtat — vågen av rädsla som sköljde över henne var tillräckligt kraftig för att det skulle svartna för ögonen. Nomë stelnade till. Var han död? Nej, han andades. Hon trodde att han andades, men hon var fortfarande för långt borta för att vara säker. 
    En tik talade, sa att de skulle gå. Nomë hade knappt lagt märke till henne. Den mörka fakargen som anfallit henne nickade och instämde, och de vände om. Nomë tog blicken från dem och märkte därför inte tiken som kom farande mot henne innan dennes tänder sjönk ner i kinden. Nomë snubblade överraskat bakåt ett par steg och slet sig loss. Det var inget djupt bett men det rev upp det gamla såret, det som Adena gett henne och som läkt så pass att det bara fanns en sårskorpa kvar. Nu rann blodet varmt längs ansiktet ännu en gång. Innan Nomë hann hugga tillbaka hade tiken dragit sig tillbaka och anslöt sig till de andra. 
    Hon vacklade till där hon stod, såg efter dem ett par sekunder; sedan mindes hon Molok. Hon brydde sig inte om att hon droppade blod över hela honom när hon frenetiskt letade efter puls och andetag, och när hon hittade dem sjönk hon ihop med nosen halvt begravd i Moloks päls. Han lever. Hon vägrade tänka på något annat.

[Avslutat, om ingen vill lägga till något]

Allt gick så fort. Lune anföll, Molok vek undan sedan var han över henne och innan hon visste ordet av det var han över henne och hon låg på marken med hanen över sig. Han stod med ena tassen över hennes huvud och med käftarna nära hennes hals och de talade men Vera hörde bara sin egen puls bulta i sina öron. Ilskan bubblade inom henne men hon visste när det var bäst att inte agera för överilat. 

Då hanen sköt henne ifrån sig så rev han upp tre djupa revor på sidan av hennes hals. Då hon väl kom upp på tassarna igen lite omtumlad av att han knuffat undan henne hårt så låg fakargan på marken och den vita tiken hade dykt upp. Dom övriga började dra till reträtt och med blodet sipprande längst med bogen och frambenet från såren gjorde hon resterande sällskap, skamsen över att hon orsakat dem problem och fått sig själv skadad.

(Så lite sent men ville få in ett sista inlägg)