Blair hade inte lämnat Bambras sida många minuter, men såklart var det just det tillfället han inte varit där som hon valde att vakna. När Blair hört nyheterna hade han släppt allt, till Åskas förtret eftersom han höll på att hjälpa henne att styla hennes frisyr, och skyndade till systerns sida.
     "Knack knack", sa han och kikade in i lyan. "Jag hörde att du var vaken. Och att du försökte slakta Molok." Han höjde på ögonbrynen men kunde inte hindra flinet som tydligt talade om att han drev. "Visst blir man sugen ibland?" Han satte sig i lyan men på behörigt avstånd, ville inte reta hennes törst mer än nödvändigt. Helst av allt ville han hålla om henne och veta att det var på riktigt, att hon inte var död, men han höll sig i pälsen.
     "Hur mår du?"

Bambra hade gråtit sen Molle gick men hade för ögonblicket samlat sig något. Då Blair äntligen dök upp i mynningen på lyan var det knappt så hon kunde hålla sig från tårar igen. Hennes första impuls var att kasta sig om halsen på honom, vara nära och gråta ut på hans axel. Men bakom den önskan fanns också något mer, en impulsiv hunger som var helt oberäknelig. Det skrämde henne mer än något annat, tanken på att skada Blair. Tanken på vad som hänt om Molok inte haft eldkrafter. Att ens snudda vid tanken om krafter fick tårar att stilla rinna längs hennes kinder igen. Hon gav Blair ett matt, ihåligt leende. Hennes älskade bror som alltid försökte muntra upp henne. Som alltid såg efter henne.
"Jag.."
Hon skakade på huvudet. Vampyrers existens var ingen chock för henne, men att själv vakna som en. Hon hade så många frågor, var fortfarande inte helt säker på vad som faktiskt hänt. Men en sak var mer pressande än något annat, och även om hon egentligen visste svaret klamrade hon sig desperat fast vid att hennes bror kanske hade en lösning.
"Är.. Är vinden borta.."
Rösten darrade till.
"för alltid."
I samma stund som hon sa orden tog hon in storheten i dem. Vidden i ett för alltid då man inte längre begränsades av en naturlig död. Det fick hela hennes kropp att skälva till. Att leva med denna tomhet, för all framtid.

Blairs hjärta ömmade vid hennes fråga. Han kunde bara tänka sig hur det kändes att få en så vital del sliten från sig.
     "Jag tror det", svarade han efter en stunds tystnad. "Priset för att lura döden." Hans blick, ständigt genomträngande, mjuknade avsevärt. Visserligen hade det varit hennes önskan, men det hade kommit från en desperat, döende Bambra. Det var klart att hon inte ville dö, men han hade dömt henne till ett liv hon inte valt själv.
    "Förlåt", suckade han och såg på henne med bedjande blick. "Jag kunde inte förlora dig. Jag kan inte." Ändå var det inte rättvist - för Blair skulle inte välja en vampyrs liv som sitt eget.

Brodern bekräftade vad hon redan visste men ändå gjorde det så ont att höra.
"Priset för att lura döden."
Bambra försökte ta in vad han sa. Försökte förstå vad det innebar.
Så länge hon kunde minnas hade hon varit rädd för döden. Varje gång hon konfronterats med den hade rädslan förstärkts. Det var rädslan för Chaibos som gjort att hon dyrkat honom främst av alla gudar. I något desperat försök att blidka honom hade hon offrat i hans ära, hon hade bett till honom och dagligen gått vid hans sida. Allt i ett desperat och själviskt försök att undkomma honom, att skonas av honom, att tämja honom.
Att lura döden, det hade varit hennes högsta önskan ett bra tag nu. Och även om priset kändes outhärdligt fanns där en svag eufori dold i all den nattsvarta sorgen. Hon hade lyckats lura döden.
"Förlåt"
Genast drogs hon tillbaka till verkligheten. Med förvåning i blicken såg hon upp på sin bror igen, hans sorgsna gröna blick och ursäktande ord. Diffusa, dimmiga minnesbilder spelades upp för henne. Hon hade varit så rädd, och så kall, då hon bett till honom om att inte dö. Kylan hon känt hade varit Chaibos närvaro, och sen hade det blivit svart och hon hade flutit iväg ut på ett stormande hav av drömmar. Hon trodde att hon dog, och det hade hon väl också gjort, men samtidigt så hade Blair räddat henne från det. För all framtid.
Hon försökte föreställa sig situationen omvänd, om det var hon som hittat Blair halvdöd och yrande. Det fanns inte ett enda scenario då hon kunde förställa sig att hon gjort något annat.
"Blair, be inte om ursäkt. Jag bad dig."
Hennes röst var hes och darrig, men det fanns en säkerhet i den.
"Och jag... Jag förstår jag, jag hade gjort samma sak."
Ögonbrynen rynkades något vid orden.
"Jag antar att vi båda är lika själviska."
Orden avslutades med ett kort, glädjelöst skratt.