[Musik]

Längre upp i Civitas var gatorna relativt folktomma. Handeln pågick i huvudsak i de lägre kvarteren, och var man här uppe hade man ofta ett ärende. De som ändå sökt sig hit skyndade fram och tillbaka, och ingen verkade notera den genomskinliga röda gestalten. Solen lyste rätt igenom henne, gav intrycket av att inget fanns där, men hon var där. På något sätt. Aurora visste det.
     Att vara död var egentligen inte så komplicerat. Högst okomplicerat faktiskt. Allt Aurora behövde göra var att släppa taget och blekna. Det vore så mycket lättare då. Varför skulle hon kämpa när allt redan var över?
     För Varya. Aurora älskade Ivo mer än livet själv. Hon älskade alla sina valpar, och hon älskade sin pappa. Hon älskade sina vänner, till och med Nilo. Men Varya- Hon var allt. Deras själar var en, och utan en fanns inte den andra. Hon kunde inte släppa henne. Nej- Aurora snyftade till, böljade i sin tunna dimmgestalt. Nej. Hon kunde inte skiljas från sin själssyster. Hon kunde inte. För hennes skull skulle hon klösa sig upp ur grottorna och hålla Chaibos på avstånd. Hon kunde inte bara lämna henne såhär, utan att ens säga farväl.
     "Ska vi fånga fisk?"
     "Det är omöjligt, Aurora! Det är för strömt, det går aldrig att fånga några fiskar här."
     Det var en kämpig väg till Varyas boning. Varje steg var en kamp att inte lösas upp, att inte ge efter. En gång gick någon rätt igenom henne, och då trodde hon verkligen att det var över. Men med en kraftansträngning drog hon ihop sina partiklar igen. Det var det absolut svåraste hon någonsin gjort, men vetskapen om att det inte var för sin egen skull, utan för Varyas fick henne att ta steg efter steg. Hur kunde man beskriva en kärlek som var så stark att ord inte kunde röra den?
     "Inte är du väl rädd för oss, två omaka, men å så vackra, systrar?"
     "Vad pratar du om, Prvi?"
     "Vill du inte vara med oss? För alltid?"
     "Aldrig bortglömd."
     Efter vad som kändes som en evighet nådde Aurora Varyas lya. Hon var helt utmattad, men tog sig in. Det var tomt, trots att systern borde vara här. Solen var fortfarande uppe. Varya befann sig säkert i något sidorum Ivo hjälpt till att bygga för Maksims skull.
     "Du får inte lämna mig."
     "Jag vill inte lämna dig, Roris. Jag älskar dig med hela mitt brustna hjärta."
     "Varya!" snyftade hon, så brustet att det knappt var urskiljbart. "Vary-" Jag älskar dig. Jag älsk- Du är jag och jag är du- Snälla, förlåt mig- Greppet om hennes liv slant, och Aurora kände sig själv lösas upp. NEJ! Hon kastade sig framåt. En krossad hulkning lämnade henne i samma andetag som hennes sköra gestalt sveptes bort av vinden. Nej- Nej, hon var inte redo- NEJ- JAG VILL INTE DÖ, JAG VILL INTE DÖ-
     "Lova att du kommer tillbaka."
     ”Jag lovar dig. De skulle kunna bränna mig till aska och du skulle hitta mig i pälsen för resten av ditt liv. Det finns ingenting som kan hålla mig borta från dig.”
     När Varya försiktigt kikade ut var rummet tomt. 
     "Aurora?" kallade hon, men fick inget svar, för i slutändan var det Aurora som aldrig kom tillbaka.