Den ljusa tiken rör sig bland klipporna i västra bergen. Hon har funnit sig en stig som hon vandrar på och tar sig fram i lätt trav. Vart hon ska har hon ingen aning om. Hon har bott i bergen länge och vart hon än går ser allt likadant ut. Gråa klippor och berg. Solen ligger på och steker rätt bra. Tungan hänger ute. Törsten börjar riva i halsen. Kan det inge finnas något att dricka här någonstans? En bergskälla eller något.
Vingar ligger tryckta mot vargens sidor. De är rätt oanvändbara trots att hon är född med dem. Hon har aldrig haft någon som kunnat lära henne flyga och att se på hur fåglarna gör har inte varit till någon nytta. Det mesta vargen kan använda vingarna till är att glidflyga. Rätt värdelöst.
Öronen vippar fram och tillbaka på huvudet och lyssnar efter ljud. Men hon förväntar sig inget. Ensam har hon varit länge. Ibland samtalar hon med sig själv för slå hål i tystnaden. Just nu nynnar hon bara på en entonig melodi
"Vatten, vatten vatten, bara lite vatten, vatten, vatten, vatten". Kan det inte regna lite? Ett djupt andetag fyller vargens lungor och hon andas sedan lugnt ut i en suck. Hon fortsätter framåt med raska steg.

[PAX TILL NIYAHA]

Någonstans bakom henne hade silvervargen stannat upp för att undersöka några växter närmare, medan novisen själv fortsatt fram över den snåriga bergsstigen. Det kala, karga landskapet var inte mycket välkomnande eller förlåtande. Det var fortfarande ett under för henne hur de alla klarat sig helskinnande ner till dalen.
     De två Jägarna hade inte vandrat speciellt långt upp längs bergsfoten, men terrängen och växtlivet omkring ändrades drastiskt. Från de barriga, högresta skogar och grönskande vegetation hade bara sten växt fram. Men Niyaha tackade aldrig nej till att hjälpa Niara med sitt växt-letande. Samt, att luften kändes lite annorlunda när man kom ovan trädtopparna. Den var frisk, kylig. Annorlunda jämfört med havsbrisarna som genomsyrade hennes gamla hem.
     Ljudet av klor och tassar emot stenhällen fick hennes öron att rycka. För ett ögonblick trodde hon det var Niara, men när en främmande doft kom susande genom bergsskrevorna frös hon på plats. Hjärtat tycktes stanna för ett ögonblick. Den instinktiva rädslan låg så nära ytan, att första tanken alltid var: nattens barn. Osäker på vad hon skulle göra, om hon skulle vända om, eller kalla på Niara stod hon kvar tills den främmande vargen äntligen kom i synfält. En bevingad varg. Mycket mer kunde hon inte tyda från avståndet.

Den ljusa tiken fortsätter framåt. Tungan hänger fortfarande utanför mun och då och då kastas den upp för att fukta nosen. Var finns vatten när man behöver det?
Plötsligt stannar hon upp i steget, placerar alla fyra tassarna på marken och blir stilla. Framför henne längre fram har två främlingar dykt upp. De långa öronen klipper till på huvudet på den ljusa vargen och den ljusa silvervita blicken studerar främlingarna.
Den här tiken har inget direkt revirtänk även om bergen mycket väl skulle kunna ses som hennes revir då hon levt här så länge. Men vem bryr sig om sådant? Sällskap då och då även om det bara skulle bli för blott en liten stund så uppskattas det en hel del.
"Hälsad". Hälsar hon när de två främlingarna borde vara inom hörhåll och tillräckligt nära för att ingen av dem ska behöva höja rösten något direkt. Nyfiket studerar tiken de två främlingarna. De ser ut som tikar båda två. Det låter trevligt med lite damsällskap.

Främlingen kom närmare medan Niyaha spänt stod kvar. Inväntade tecken, signaler – vid minsta lilla skulle hon fly. Även om solen fortfarande hängde högt på skyarna så klappade hjärtat lite extra. När brisarna från bergstopparna kom väsande genom skrevor och gångar, sände den med sig den okändas doft. En tik. Hennes oro dämpades. Men ännu var hennes hållning stel och vaksam.
     ”Hej”, svarade hon. Ett något tveksamt leende drog över de mörka läpparna. ”Jag heter Niyaha. Min vän längre bort” sade hon medan hon menande tittade ner längs bergsstigen där silvervargen stod; ”är Niara.” Rösten var vänlig, men det låg en tydlig vaksamhet över hela hennes väsen.

[Btw, Niara är bara med lite som en NPC nu, när Jägare sällan vandrar iväg ensamma. ^ ^]

Den närmsta främlingen verkar stel, vaksam och tveksam. Varför då? Är de ute på något specialuppdrag och kan inte ha främlingar som kommer på dem med vad det än är de ska göra? Är de ute för att döda någon? Är de ute efter att döda henne?
Dumheter.
"Ni-jaha, Ni-ara, okej. Det är väl trevligt att träffas antar jag. Mitt namn är Idunn". Svarar hon och presenterar sig själv. Som alltid visar hon prov på sina coola sociala skills... som är närmast obefintliga. Men hon uppskattar alltid sällskap och att ha någon att samtala med, om än bara en kort stund, är något som uppskattas enormt. Men det är sällan den hon möter får reda på det.
"Vad gör ni här i bergen då?" Frågar den bevingade och ser nyfiket från Jaha till Ara och tillbaka igen.

Idunn. Den bevingade, ljuspälsade presenterade sig som Idunn. Niyaha nickade kort. Fortfarande låg något stelt över hennes anlete. När nästa fråga löd vred ungtiken tillbaka öronen något. Osäker på vad hon skulle säga, hur mycket hon skulle säga.
     ”Vi letar efter växter och sånt.” Svaret var kort, men sanningsenligt. ”Och du?” Huvudet vred sig lite när ett mer nyfiket uttryck svepte över hennes anlete för stunden. Osäkerheten i hennes bröst började långsamt släppa sitt krampaktiga tag.

Niyaha säger att de letar efter växter och sånt. Idunn tippar huvudet på sne. De springer runt i bergen och letar växter.
"Ska ni plocka blommor? I bergen?". Det finns växter lite här och där. Vissa blommor som kan användas som läkehjälp och så. Idunn känner till några stycken. Men det är inte ofta hon finner några.
"Jag försöker hitta lite vatten". Svarar hon på Yaha's fråga. Det är inte heller så lätt att finna vatten. Vattensamlingar finns än dock att finna lite här och där. Men det är att finna dem som är det svåra.

Niyaha kunde inte låta bli att dra lite på läpparna i ett leende åt tikens kommentar. Ja, de letade blommor i Bergen. Det lät dumt, men så var det.
     ”Är det inte lättare att se från ovan då?” Novisen nickade menande åt de fjäderklädda vingarna. Det var i alla fall så hon förstått det, att de var lättare att söka från ovan, och det gick fortare.

Är det inte lättare att se från ovan. Jo jag tackar ja.
"Om man än dock kunde det ja". Svarar Idunn med en lätt fnysning. Nej att flyga har aldrig varit en lätt grej. Hur gör man egentligen? Idunn har aldrig kommit på knepet. Vingarna är nära på värdelösa. Glidflygning kan hon på sin höjd. Men att flyga. Det är en konst Idunn inte besitter. Vad ska man med vingar till om man inte kan flyga. Man är värdelös som flygare om man inte kan flyga. Värdelös. Ja. Helt värdelös.

Idunns ord förvånade henne. En bevingad varg som inte kunde flyga? Något liknande hade hon aldrig träffat. Niyaha hade aldrig riktigt tänkt på det faktum att de faktiskt var en kunskap i sig, och att det var något de behövde lära sig.
     ”Jag förstår”, sade hon lugnt. Den blå blicken såg tillbaka på Niara lite hastigt. ”Jag är ledsen. Jag vet inte vart det finns något vatten här uppe.” Novisen snörpte lite ursäktande på munnen.
     ”Jag måste nog gå tillbaka. Lycka till.” Niyaha dröjde lite, innan hon vände om. Öronen var spetsiga på hennes huvud, vaksamt lyssnande ifall tiken skulle följa efter henne.

Förstår? Främlingen tror hon förstår? Knappast. Tungan smiter ut mellan de bleka läpparna och fuktar nosen. En lätt irriterad gest. Främlingen tror hon förstår. Hon har ingen aning. Den silvervita blicken ser likgiltigt på främlingen. Förstår... Hon har ingen aning. Hon bär själv inte vingar. Hon vet själv inte hur det är att bära vingar men inte kunna flyga. Hon har ingen aning. Hon förstår inte alls. Svansen piskar irriterat till bakom den bevingade tiken. Visst är hon en patetisk syn. Kan inte flyga.

Vet inte vart det finns vatten. Nej, det hade varit ett klent hopp om att främlingen skulle veta det. Synd. Hade Yaha mot förmodan vetat det så hade de kunnat göra ett byte. Vatten mot lite blommor. Idunn vet var det finns blommor i närheten. Hon såg dem alldeles nyss. Det borde inte vara så svårt att hitta. Sen har hon vackra blommor som hon torkat borta i grottan. Om hon hittar tillbaka till grottan. Det är bra att samla på blommor. Och torka dem. De kan användas i medicinskt syfte. Sådant vet Idunn om i alla fall. Det är bra att samla medicinväxter till småskråmor och sådant. Eller till större skador. Att använda dem i kombination med hennes helande krafter är perfekt. Men det är inte ofta hon får utöva sin konst.
"Ha det så bra då". Mumlar Idunn innan hon vänder sig om för att ta sig tillbaka.