Det gulgröna gräset färgades till guld under solens hettande strålar. Efter flera dagar av vandring på terräng som såg likadan ut hela tiden, tyckte man att han kanske borde vara less på synen. Men nej, istället fann hanen fortfarande glädje i att beskåda hur gräset tog till brand i dess gyllenefärg, vid varje beröring av det honungsfärgade ljuset.

Den storväxta, brunmönstrade hanen plöjde sin väg fram igenom det halvhöga savanngräset. Tungan hängde slött ur ena sidan av munnen, och andetagen var häftiga - nästan som om han kippade efter luft. Värmen var obarmhärtig. Speciellt för honom, med tanke på tätheten av hans finhåriga päls. Med hans stötande steg svängde pälsen, lite som vågor. En sval bris drog sin väg förbi Kenai, och tacksamt vände han huvudet ditåt. Trots skönheten av savannen, så längtade han efter skuggigare områden. Lövskogen eller Döda skogen - även om det förstnämnda förslaget var mer lockande.

De heterokromiska, mandelformade ögonen sökte sig över savannen för att lokalisera allt omkring honom. Till öst stod en flock av gnuer och betade, inte alls berörda av den stekande värmen. Framför honom var fältet tomt, men han tycktes kunna skymta silhuetterna av något som reste sig. Skog. Genast längde hanen på stegen, och fylldes med ny energi. Tyvärr hann han inte mycket långt, förrän han såg en mörk gestalt bara några meter framför honom. Kenai kunde inte låta bli att känna sig en aning generad över sin blindhet, alldeles för ivrig att komma till trädens beskyddande. Kenai stannade upp, och betraktade hanen med ett vänligt uttryck. Av den främmande hanens uttryck att döma, såg han en aning fundersam ut - men Kenai kunde förstås vara fel. Lite osäkert knyckte han vänligt på svansen. Skulle han våga öppna munnen för att hälsa, eller skulle den andra hanen? Slöjan av tystnad kändes obehaglig, och ju obehagligare den blev ju mindre vågade Kenai ta modet att bryta igenom den.

Lättnad sköljde lätt över honom, då den mörkpälsade vargen bemötte honom med artighet. Visst var artighet ett lätt beteende att måla på - men så länge fientlighet höll sig borta kunde Kenai känna sig lugn. Ett kort, lågmält harkel tog ton innan Kenais röst gjorde det.
" Goddag. Jag är Kenai, och ditt namn är? " Med samma artighet han tilltalat honom, gav Kenai tillbaka. Dock så höll sig ett svalt leende på hans läppar - den sortens vänlighet han inte kunde dölja, om det inte vore så att han inte trivdes i närvaron.

Spänningen och misstrogenheten Kenai känt av tidigare hade tynat bort. Istället kände han sig säkrare, och bekvämare i den hela situationen. Midnight verkade som en trevlig hane. Trots att samtalen fortfarande kändes lite stelt.

Ett mjukt, inbjudande leende låg på hans läppar medan han med en intresserad blick lyssnade på vad han hade att säga. Det sättet han talade, de väl utvalda orden och dess sofist påminde om någon. Lite lätt retades minnet, och han kunde inte placera det. Men den fundersamhet, och lilla mängd frustation som växte fram lät han inte alls synas igenom; utan det föregående leendet höll sig fortfarande kvar.

Som svar nickade Kenai lätt.
" Värmen tär på en. " Fortsatte han, med en underton av skämtsamhet. Frågan om vart Midnight var påväg kändes oundviklig.
" Vart reser du? " Kenai försökte att använda samma noggranhet i sitt ordval, men lyckades inte riktigt. Den ludna svansen svängde sig längs bakbenen, för att sända sina vänliga signaler till Midnight.

Hanen verkade trevlig, trots att det hade funnits en del stelhet i det hela tidigare. Ju längre tid det gick, ju mer bekväm blev han. Kenai betraktade den mörka hanen Midnight med nyfikna, pigga ögon. Öronen klippte till lite, då den främmande hanen pratade. När han bollade lite idéer öppet, breddade sig det förgående leendet lite extra, roat. 

" Stranden är ett vackert ställe. Jag kommer faktiskt just därifrån. " Sade han, för att både ge honom ett gott råd och för att besvara hans fråga. Men Kenai var inte riktigt klar ännu. " Jag är för tillfället bara på genomresa. Jag ska möta upp någon i Itrozo. " Kanske var det lite konstigt att berätta så öppet om hans framtidsplaner, men det kändes inte konstigt. Midnight själv verkade väldigt öppen, så det fanns ingen anledning att dölja något. 

Med sina vänliga, runda ögon betraktade han den mörkpälsade hanen. Frågan som löd fick Kenai att sträcka lite på sig. Han hade vandrat över nästan hela Numoori. Itrozo var ett ställe han alltid favoritiserat, speciellt för att det låg så nära Ötamon - ett annat av hans favoritställen. 
" Jag har vandrat runt i Numoori i 10 år. Itrozo är ett av mina absoluta favoritplatser. " Förklarade han. Lite extra studerade han honom. Trots sitt fina språk tycktes han vara några år yngre än honom.

Kenai nickade instämmande gentemot påståendet som Midnight framförde. 
" Det ligger åt väst. Förbi Numoorislätten. En längre vandring. " Trots att Midnight verkade ha rätt stor koll, så ville han förklara lite. Inte för att verka märkvärdig, utan bara för att ge en bättre inblick.