[Utspelar sig några veckor efter "Eldens låga brinner bara starkare"]

"Beata?" Den grönpälsade, äldre honan lyfte huvudet ifrån tassarna, blinkade lite yrvaket och ruskade på huvudet som för att väcka sig själv. Ögonen fixerades sedan frågande vid Delshay. "Godmorgon. Förlåt att jag väckte dig." Tiken drog lätt på mungiporna.
  "Ingen fara", svarade hon och reste sig upp för att lägga tyngden mot bakbenen, skjuta bak kroppen och sträcka på frambenen. De fjällklädda fläckarna på sidorna glänste i det starka morgonljuset som sipprade ner mellan trädkronorna, spridde sig över sovplatsen som började tömmas. "Jag var redan vaken, så det gör ingenting. Är det något särskilt du vill?" Beata gäspade stort och böjde sig ner för att gnugga de orangea hornen mot sitt vänstra framben. Som valp hade Del alltid varit lite fascinerad av hennes starka färger och tvådubbla hornpar. Han tyckte det hade varit det häftigaste han någonsin hade sett när hon hade använt hornen som stridstaktik. 
  "Jag undrade bara om du visste vart pappa är?" Honan nickade och knyckte med huvudet i en gest åt norr, tid han visste ett mindre vattendrag skulle finnas. 
  "Han gick ditåt för nån halvtimme sedan. Jag tror han skulle dricka innan träningarna", hon kastade en snabb blick upp för att uppskatta tiden, "vi bör samlas om en stund, om jag känner Dimitrij rätt. Påminn gärna om du hittar honom." Delshay nickade kort, sade ett snabbt "Tack" och satte sedan av i trav ifrån sovplatsen. Väl utanför, längdes steget till fyrsprång där det gick utan att riskera att skada sig på det ojämna underlaget. Hjärtat bultade i bröstet, uppspelt, men också lite förvirrat. Tassarna trummade mot marken i ojämn takt då han undvek sten, ojämnheter och rötter. Det som hade hänt eftermiddagen dagen innan hade varit så absurt, men också helt som det skulle vara. Kanske kunde Kenai berätta någonting om det. Med tankarna fulla på det inträffade tog han sig i ett språng ut ur skogsbrynet. Blicken, lysande gul, fick genast syn på fadern som mycket riktigt befann sig intill vattendraget.
  "Pappa?"

Det gick inte en dag då Kenai inte var den första att lämna lyan. Den tjocka, robusta pälsen var verkligen inte anpassat för Acheratis klimat och speciellt i värmen som bildades i en relativt liten lya på 6 ynglingar (som förövrigt växte som ogräs) och 2 fullvuxna vargar. Vattendraget var alltid det som kallade honom först.
     Som vanligt satt han intill den breda floden, njutande av det brusande porlandet och den behagliga havsvinden som blåste genom skogen. Ljudet av en vargs rusande steg hördes snart över fåglarnas kvitter och vattendragets brus. Kenai vände de blågula ögonen i riktningen de kom ifrån och som väntat uppenbarade sig där ett ansikte. Ett i samma kulör som hans egna. Delshay.
     ”Pappa?” Kenai drog välkomnande på smilbanden. ”Godmorgon Delshay”

"Del", rättade han per automatik i huvudet då deras blickar möttes, men glömde det lika snabbt. Kenai sade alltid fulla namnet, medan han själv föredrog förkortningen. Hanen log i gensvar, men ögonen hängde inte riktigt med i sagda minspel. Natten hade spenderats in och ut ur drömmarnas land, lite för full i tankar för att kunna slappna av. Det hade dröjt många timmar innan beslutet hade landat på att berätta för någon, trots allt ahde det bara varit skumt. Kanske inbillning. Sinnessjuka. Han rörde sig mot fadern i en studsande trav, nu var beslutet taget. Ingen idé att backa ur nu.
  "Jag- jag måste prata med dig", stressade han ur sig och damp ner på bakdelen i gräset. Svansen dunkade lätt mot marken över den nya upptäckten. Hur skulle det förklaras så det inte lät helt hjärndött? "Du vet..", Del harklade sig, och sökte rätt ord. "Du veeet.. Vem var det som hade sånadär krafter som typ, kunde ändra på känslor?" Han tystnade, och väntade till ljudet av bäckens porlande. Ögonen var hoppfulla.

En rynkade mellan ögonen bildades i samband med orden sonen stressade ur sig. Ett brummande, värmande skratt lämnade honom. ”Jag förstår inte vad du pratar om, son” Anletet spelade en tankfull min. Tankarna började rota runt lite. Ändra känslor? Cestroblandingen visste inte specifikt om någon sådan i flocken... Plötsligt slog det honom.
     ”Du menar min morfar, Sawan?” Kanske var det de sonen pladdrade om – kraften inre ljus. Kenai själv hade inte haft mycket erfarenhet av den, bortsett från vad hans moder berättat och Penn, hans syster, som också hade ägt den kraften. Den hade hjälpt främst vid psykiska lidande och sorg, men systern hade själv aldrig riktigt haft kontroll över den. Undra hur det fungerade hos den lille. Rynkan av oförstående försvann och intresserat såg han på den mindre.

"Ja! Sawan!" Delshay hade frågat om familjens krafter som liten valp. Än var han inte vuxen, men det var länge sen han frågat och mindes inte alla namn. Han hade varit nyfiken på de förmågor föräldrarna ägde, och hade också fått lite berättat för sig om Kenais fäders förmågor.
  Hanen trampade lätt till med tassarna, uppspelt, då han vätte nosen för att fortsätta. Det blev allt svårare att komponera ordentliga meningar som faktiskt stämde någonstans.
  "Det hände någonting igår. Det var liksom.. Det var en fågel. Den var skadad." Han tänkte efter ett kort ögonblick, funderade över hur han skulle lägga fram det. "Den var väldigt illa däran. Ena vingen hängde lös, halvt avsliten. I vilket fall som helst så tyckte jag synd om den. Och.. Så hände någonting. Jag vet inte, men jag såg inte att den var rädd.. Jag.. Jag kände det." Delshay såg fundersam ut för ett ögonblick, innan han fortsatte. "Och så.. Jag vet inte.. Så tittade jag på den, och så blev den liksom lugn. Som om jag gjorde det. Jag kände som.. Som.. Ah." Han såg ursäktande på fadern, det var så otroligt svårt att förklara vad som hänt. Men han visste att det var verkligt, det var ingenting han bara hittat på eller inbillat sig.

[Babbel-Del]

Det var svårt att hinna med valpens bubblande ord. Kenai försökte pussla ihop bitarna så fort Delshay lade fram dem. En för en. Ett hummande läte lämnade honom omedvetet. Fadern kunde förstås varken bekräfta eller neka sonen. Men det var svårt att avgöra om det var på riktigt. Valpens upprymda sätt var äkta.
     ”Kan du göra det igen, tror du?” Stämman var frågande, uppmuntrande. Han ville bara vara säker på sin sak. Det var en kraft den före detta vandraren väldigt sällan stött på, och inte lika lätt att förstå som eld eller annan konkret kraft. Lite som hans illusion – det var en väldigt, väldigt telepatisk kraft. Allt som inte gick att ta på, var svårare att förstå i hans mening.

[När man väntar på svar och inser att du svarat för tre dagar sen. Underbart, Julia. Observant!]

"Öhm.." Delshay slickade sig om nosen. Det var frågan om. Han hade, i eget tycke, inte gjort någonting för att få vad det nu var att hända. Det hade bara hänt, bara sådär. Men han visste att det var på riktigt. Han visste det! Ändå..
  "Jag vet inte", erkände han tillslut och såg mot fadern. Unghanen visste inte riktigt hur han skulle bära sig åt för att, få det att hända igen. Det hade bara hänt, utan förklaring. Vid det här laget hade han helt glömt bort att Beata bett honom meddela Kenai att han kanske borde ge sig tillbaka. "Men jag kan försöka. Vad ska jag försöka på? På dig?" Det kunde inte vara farlig.. Eller?

En min av fundersamhet stämde in med sonens förvirring. Även han verkade en aning osäker. En slags osäkerhet som han själv kände igen, det var inte långt innan valparna föddes som han upptäckt sin jordkraft. Det hade varit en period av total ovetskap och nya upptäcker. En orolig men väldigt rolig tid.
Menande nickade fadern och log uppmuntrande.
     ”Javisst. Försök på mig” Kanske var det lite dumt, att låta sonen pröva sina nyupptäckta krafter på honom. Det kunde vara farligt, men det ändå kände han sig inte orolig. Om än det var något helt främmande, så litade han på Delshay.

[Delshay försökte på Kenai och allt gick superb!!!!!! Sedan var de båda lyckliga och rollet avslutades. Pusssss ♥]