Det var en varm vårdag, en av de varmaste hittills. Niyaha var och tränade med Sixten, och de andra syskonen hade försvunnit iväg på upptåg. Nadie visste inte var hennes mor var, men hon visste exakt var hennes far befann sig. 
   Hon stod utanför lyan, i skuggan och trampade otåligt på stället. Snart, lovade hon sig själv, snart var det dags att gå till bäcken! Nadie kunde simma - om än att hon inte var den duktigaste simmaren - men efter incidenten med ledarinnan och Niyaha undvek hon att vara vid bäckar ensam. Men det behövde hon inte, inte idag. Pappa hade nämligen lovat att de skulle gå till bäcken. Ensamma! Nadie myste vid bara tanken på att vara helt ensam med sin far och få all uppmärksamhet för sig själv. Kunde det bli bättre?
   Ja, såklart, om pappa kunde sätta fart någon gång. Nadie stack in huvudet genom öppningen.
   ”Pappaaaa.”, klagade hon. ”Sätt fart!” Hon gjorde ett litet hopp på stället för att få utlopp för sin förväntan och spänning. Något stort rörde sig emot henne ur mörkret och hon sprack upp i ett brett leende. Äntligen!
   Den unga tiken sköt ifrån marken med bakbenen. Lätta skutt förde henne snabbt framåt. Det gick inte lika fort som när hon sprang, men det gick undan. Hon stannade till några meter från lyan.
   "Kommer du eller, såspropp?", skrattade hon och viftade ivrigt på svansen, nu mer upprymd än otålig.

Vårsolen var snabb att fylla Acherati med värme. Inte en enda flinga snö hade fallit. Bergskorsningen saknade kyla, saknade nordens klimat. Det var inte så underligt när han spenderat mer än ett år på samma plats. Hans hjärta, med sådan stor kärlek till vandring, längtade efter att få lämna. Men det fanns en annan del av hans hjärta som dominerade – hans valpar. Det fanns inget i världen han inte skulle offra för dem.
     Det var ännu tidigt, och Kenai hade för en gångs skull lyckats sova lite längre än till gryningen. Tyvärr, skulle inte slummern få hålla i sig vidare läng, då ena dottern väckte honom med en klagande stämma. Sömnigt höjde han huvudet och möttes av Nadies bekanta gestalt i lyans mynning. En rynka av oförstående bildades emellan hans ögonbryn, innan minnet kom honom åter. Han hade lovat dottern att de skulle gå till bäcken. Med sega rörelser började han kravla sig upp ur lyan och mötte dotterns uppspelta ansikte med en blick av sömn, men leendes.
     ”Kommer du eller, såspropp?” Ett dovt, brummande skratt ekade ur honom. ”Ta det lugnt nu, se upp så du inte springer in ett träd, igen”, svarade han med en retsam röst. Med långa steg började han sedan följa efter den mörkpälsade dottern.

Valpen skuttade glatt fram ett steg när faderns fulla kropp syntes. Äntligen! Hon ökade farten nämnvärt till glad trav, men vred flera gånger på huvudet för att se till att han inte somnade på stället eller gömde sig bakom ett träd för att han inte ville bada. Det vore så typiskt pappa! I alla fall misstänkte hon det. Hon hade själv sett något av syskonen somna på stället, så varför inte pappa?
   "Ta det lugnt nu, se upp så du inte springer in i ett träd, igen" Nadie fnös föraktfullt. Det lät mindre imponerande än hon tänkt sig.  
   "Jag har väl aldrig gått in i ett träd helleeeee-" Hon tystnade och mindes plötsligt att hon så sent som igår gått in i en bastant trädstam. Bulan fanns där, liten, men existerande. 
   "Okej då.", sa hon kort med en trumpen min. "Men det kommer inte hända igen, det är jag säker på!" Hon nickade för sig själv med blicken fäst på fadern. När hon åter vände fram huvudet hann hon precis välja för en liten stubbe. Hon andades lättat ut i en liten pust. Nadie hade ofta fel, men hon hatade att motbevisas precis efter att hon sagt något.

Bäcken porlade melodiskt när de nådde fram. Klart vatten rann över mörka stenar och på ställen där det var djupare tyckte Nadie sig kunna se lustiga små fiskar som inte alls såg ut som fiskar. Hon undrade vad det var för något, men stimmet skingrades genast så fort hennes skugga föll över ytan. 
   Nadie flackade ivrigt med blicken mellan vattnet och sin far. Hon var osäker ifall pappa ville gå i först eller inte. Honvalpen bestämde sig för att hon skulle vara först i. 
   "Sisten i är en rutten äggis!", tjoade hon och plaskade i så det skvätte om henne.

Nadie var alltid några meter före, hela vägen fram till bäcken. Kenai strosade lydigt efter, fortfarande något trött efter att ha väckts i all hast. Väl framme så plaskade genast dottern i med ord som förklarade honom till ”en rutten äggis”.
     Fadern kunde inte simma, men det gjorde inget då bäcken aldrig blev djup nog för att han inte skulle nå botten. Den var grund nog för valparna att bada där, men strömmen kunde även de vara farliga för ynglingarna. Om de tappade fäste kunde det sluta illa – därför hade de förbjudit att gå till floder, bäckar och andra vattendrag ensam, så länge de inte kunde simma.
     Denna dag hade Nadie och han planerat in en heldag ensam. De andra syskonen var upptagen med annat – Niyaha tränade med Sixten, Delshay var och övade på de olika sångerna och bönerna tillsammans med Naira, Oberon och Nepotonje. Natanh hade sagt att han skulle träna tillsammans med Beata. Idag skulle de bara vara dem två. Kenai skulle njuta av närvaron varenda sekund.
     ”Jaja, jag är väl en rutten äggis”, sade han med en spelat uppgiven röst, innan han brast ut i ett kort skratt. Med långa kliv steg han i det porlande vattnet. ”Har du lärt dig simma än då?”, frågade han uppmuntrande i hopp om att hon skulle visa lite. Om än Kenai inte kunde simma, så hade han lärt sig grunderna till det. Hans syskon hade alltid påstått att han saknade vad som kallades ”förmågan att flyta”, förhoppningsvis skulle inte det ha ärvts till någon av barnen.

Nadie skrattade högt av förtjusning när Kenai följde efter ner i vattnet. Han verkade inte ha något emot att bli kallad äggis. Varje gång honvalpen fick höra det själv blev hon mycket upprörd. Som tur var kom hon väldigt bra överens (oftast) med sina syskon och förolämplingar var ovanliga. Om de förekom var de ofta milda. 
   "Ja", fnissade hon och viftade med tassen framför nosen som för att skingra en inbillad lukt. Hon slutade abrupt med det när hon råkade ge sig själv en smäll. Häftigt Nadie, häftigt, tänkte hon surt. 
   Fadern undrade om hon lärt sig simma än. Nadie fnös högt och nickade våldsamt så att öronen fladdrade. Hon hade sett till att öva flitigt sedan incidenten med systern. Nadie hade alltid sedan dess i smyg haft en ny respekt för vattnet.
   "Jag har kunnat simma i typ åttio år", svarade hon överlägset och plaskade glatt djupare ut i vattnet. Efter ett litet skutt kom hon ut såpass långt att hon inte längre bottnade. Lydigt simmade hon som de hade lärt sig och var väldigt noga med tekniken. Det gick stadigt framåt och snart var hon i land på andra sidan. 
   Triumferande vände hon sig om och mötte faderns hetekromatiska ögon. De där även betydde trygghet. Hon tvivlade på att någonting någonsin skulle kunna hända henne om hon var i närheten av pappa. 
   "Såg du? Sååååg duuuu?" Nadie brukade klara av att flyta ungefär två tredjedelar av gångerna. Den sista tredjedelen brukade hon tappa koncentrationen och hamna under ytan så luftrören fylldes med vatten och resulterade i en våldsam hostattack.
   Med ett glatt leende på läpparna tog hon ett språng ut i vattnet och klättrade lekfullt på sin far.

Ett brummande, lågt skratt lämnade honom.
     ”Du har ju inte ens levt i 80 år”, argumenterade han emot. Dottern brydde sig inte mycket om hans kommentar utan fortsatte tveklöst framåt. Med simpelhet rörde hon sig över floden. Det såg så enkelt ut och han avundades hennes förmåga. Niyaha hade tagit avstånd från vatten sedan ung, på grund av sin rädsla. En dag hoppades han att hon skulle överkomma den.
     Nadies uppspelt röst fick han att le brett.
     ”Ja!”, svarade han ivrigt. ”Du är duktig” Intygande nickade han. Ett mullrande skratt ekade ur honom när unghonan började klättra upp över honom. Långsamt men starkt ruskade han på sig i hopp om att få henne att tappa grepp och falla omkull i vattnet.
     ”Har du lärt dig något mer från träningen, som jag inte sett ännu?” Om än det skar i honom att se deras tekniker för Jakten, så fanns det en lycka och upprymdhet i deras ögon när de kom för att visa honom. Niyaha hade många gånger gjort en mindre eldshow för familjen, med en glädje så sprudlande att han inte kunnat göra annat än le.

Nadie fortsatte med en stor portion entusiasm berätta allt de fått lära sig. Saker som för det mesta bara fick det att smärta i Kenais hjärta, men det dolde han bakom trovärdiga leenden och följdfrågor. Om än det plågade honom som far att se deras liv offras så var det svårt att inte le när han kunde se lyckan i deras ögon. Han skattade den högre än något annat uttryck, med vetskapen om att det förmodligen inte var länge till förrän den skulle dött ut. 

[Avslutat!]