[Reserverad för Stripe.]

Locura hade hållit sig kvar i Nordanskogen. Varför visste hon inte riktigt, men hon hade inte bråttom någon annanstans så varför inte dröja lite då? Dessutom hade skogen haft mycket att erbjuda henne. Först hade hon mött Yoru, ninjan som hon verkligen inte kunde slita bort från tankarna. En charmerande varelse som hatade henne så innerligt, men ändå inte förmådde sig att försöka ta henne liv även om han hade varit så nära att lyckas en gång. Men han hade räddat henne istället, kanske till och med två gånger. En besynnerlig varelse. Sedan hade hon även haft nöjet att möta en svart, bevingad hane som undslapp henne med några få centimeter. Men hon hade fått blod från honom, stillat törsten en aning. Så det hade inte varit ett helt meningslöst möte. Dessutom hade hon nu ett möte till att se fram emot med honom, då hon avgivit löftet om att nästa gång de sågs skulle hon slita vingarna från hans rygg. Undra hur det skulle vara, hur det smärtfyllda och skräckslagna tjutet skulle låta. Så intressant...

Månen sken på himlen, badade den svarta varginnan i kyligt månsken vilket fick pälsen att glimma och ögonen att lysa. Hon gillade natten, det var hennes tid. Tiden då hon levde och frodades, tiden då det inte fanns någon som kunde hindra henne.
Oövervinnerlig.
Hon hade alltid gillat det ordet, även när hon varit en av de Dödliga, men det var först nu i detta liv som hon förstod vad det innebar. Det var makt och frihet, känslan av att kunna göra vad man ville utan att behöva ta konsekvenserna. Utan att behöva bry sig eller känna efter. Det var att leva som hon levde, att endast göra det man njöt av. Att sprida skräck och ta liven från de patetiska varelserna som omgav henne.

En vind kom svepande mellan träden, förde med sig dofterna som nattluften bar på. Och genast kunde hon urskilja en som var intressantare än alla andra. En varg, en hane. Varför kunde inte han bli denna natts underhållning? Ett snett leende krökte de smala läpparna då vampyrinnan fortsatte framåt, denna gång i den övernaturliga hastigheten som hon kunde förflytta sig i. Och efter endast en kort stund stannade hon upp, skymtade något vitt. Kunde det vara han som doftade så gott och levande?
Javisst var det, och leendet blev aningen bredare medan hon funderade hur hon skulle göra sin entre denna gång?
Utan ett ljud rörde hon sig sedan ljudlöst framåt, ställde sig endast en liten bit bakom den ljusa hanen och öppnade sedan munnen och lät silkeslena ord rinna ur den.
- Ni borde tillbringa mer av er uppmärksamhet på omgivningen. Det hade varit enkelt för mig att anfalla er då ni inte ens märkte mig...

Likt en vit vålnad närmast flög hanen fram mellan trädens robusta grenar, med så perfekta, ljudlösa och graciösa rörelser och en snabbhet och smidighet mycket högre än någon vanlig varg. Inte heller låg det någon doft ifrån honom i vinden som ven omkring honom. Sinnet och tankarna var bortkopplade och det enda han gjorde var att njuta av känslan att känna kroppen flyga fram mellan grenarna utan att behöva anstränga sig, han behövde knappt ens tänka på vad han gjorde, det hann han sällan innan kroppen redan gjort det för den delen. Det var endast han och vinden, så som det för tillfället var menat att vara. Omgivningen var otroligt tyst, det enda utöver vindens vagt vinande ljud som gick att uppfatta var en ugglas ensliga hoande, vilket fick minnen att ta plats i hans hjärna, avbröt lite av den ensliga friden som han sökt sig upp hit till Nordan för att finna. Han stannade av på en av de många grenarna och vred blicken emot ugglan en bra bit bort, men han kunde utan problem se den tydligt, och han bara visste att det var samma uggla nu som när han var liten, svaret låg inte endast i vinden utan även i hans känslor. Ett snett leende lade sig på hans läppar för en kort stund innan han tog sig neråt i trädet genom att hoppa från gren till gren tills dess att han befann sig på den närmast marken där han stannade upp. De nötbruna ögonen följde ugglan då denne lyfte ifrån grenen den satt på och flög iväg in i natten. Den fick hans tankar att vandra till Kura, och första gången de träffades i Döda skogen, hur han enkelt fångat den ugglan som skrämt henne, ung som han varit och stött på en hona i samma ålder, nog ville han kanske imponera på henne. Han himlade med ögonen samtidigt som han log innan han slängde sig rakt ut i luften, slog en volt och lät vinden släppas fri för att fånga upp honom och dämpa fallet. På lika ljudlösa tassar som vanligt landade han på marken och blicken vändes in mellan träden där ugglan tagit vägen, det var minnen det. Han tänkte inte på att hans doft lagt sig i vinden sedan han släppt lös den, brydde sig nog inte, visste att han inte behövde bli överraskad av någon varg eller annan varelse på grund av att de stod och viskade i hans öra. Det var just det vindens viskande stämma meddelade honom om där han stod, att han inte längre var ensam, att en doftlös, onaturligt snabb och ljudlös varelse i denna stund tog sig närmare honom. Då honan talade så himlade han åter med ögonen där han stod med ryggen vänd emot henne, ''Nog märkte jag dig allt, du nattens barn, och tro inte att du har alla korten i hand bara för att du råkar vara överlägsen de allra flesta varelser i detta land, vissa kan faktiskt ha ess i rockärmen som du inte lägger märke till'' stämman var inte hotfull eller fientlig, det var den otroligt sällan, den var endast neutral och han vände sig om för att möta honans blick, gav även efter för vindens motstridiga röster och lät den slutas omkring honom igen, lät alla dofter dö ut.

Ett svagt fnissade lät kom från Locura då hon hörde hans ord medan hon tyst för sig själv konstaterade att detta kunde bli ett ytterst intressant möte. Han visste alltså vad hon var, och han erkände också att hon var en av de mer överlägsna varelserna. Hon gillade det. Och hon kunde inte heller låta bli att uppskatta hans egna patetiska tro på sig själv, att han kunde stå emot henne eller hade några ess i rockärmen som han uttryckte det. Han skulle inte ha en chans, ifall hon var ute efter att döda honom. Kanske en chans att undkomma, men knappast en chans att slå henne till marken. Det fanns det endast två dödliga som hade, den ena planerad hon att oskadliggöra och den andra var inget större hot för tillfället.
Hon studerade den vita kroppen och lät sedan sin egna röda blick möta den nötbruna. Granskade honom med en nästan förväntasfull min, som om hon önskade att han skulle flyga på henne så att de kunde utföra en kraftmätning som kunde visa att hon var den starkare av dem. Men hans röst hade låtit så stillsam, så det var knappast något hon kunde förvänta sig. Dock kunde man alltid hoppas.
- Vad bra, du vet vilket släkte jag tillhör... Då kan vi hoppa över den delen av kallpratet.
Hans doft började försvinna från hennes nos och det var ljudlöst som han hade vänt sig om för att möta henne. Hon hade noterat allt detta, och det gjorde henne aningen nyfiken på vad han egentligen kunde vara för varelse.
- Kanske dina kunskaper kommer från dig själv, för ifall jag inte hade kunnat ana ditt hjärta slå hade jag kunnat missta dig för en av mina. Du bär ingen doft, inte heller gör dina steg minsta ljud ifrån sig. Förlåt om jag frågar, men vem är du?
Ett slugt leende hade smugit sig fram på hennes läppar, ett leende som för dem som inte visste om faran skulle ha varit mystiskt, förföriskt och lockande. Men hon tvivlade på att han skulle falla för det äldsta tricket, ondskan förklädd som en vacker ängel. Det gjorde dem aldrig, inte när de visste vad hon var kapabel till. Men sedan hon inte heller säker på om hon skulle äta upp honom. Trots allt fanns det vissa dödliga som kunde ha intressanta saker att berätta. Och Nordanskogen verkade vara full av möten som kunde underhålla henne, så hon valde att ännu inte ta det beslutet. Ifall han var allt för irriterande kunde hon ha ihjäl honom. Men hon hade ingen brådska, han hade inte direkt någonstans att fly ifall han skulle få för sig att göra det.

Han lade utan vidare problem märke till att hon studerade honom, men kanske var det heller inte särskilt konstigt, hur många levande stötte hon egentligen på som var nästan likt en blandning mellan henne själv och de andra mer vanliga och icke begåvade vargarna i detta land. Det fanns inte många av hans sort kvar längre, hade visserligen aldrig funnits i dessa delar av landet, men nu var de färre än någonsin, i alla fall de renrasiga. De var näst intill utrotade, och trots att han blivit renad så hade han vid vissa tillfällen fortfarande svårt att se sig som en renrasig ninja då han inte var född till det, och hans psyke och vissa kroppsliga attributer pekade alltjämt ut det. Han sörjde det dock inte, nej, han älskade sin mor, och som han saknade henne, skulle göra nästan vad som helst för att få möta henne en gång till. Utan att ens ha tappat koncentrationen och närvaron till omgivningen för en ynka sekund så mötte han vampyrinnans blick för en kort sekund, han älskade att tankarna inte längre påverkade hans medvetenhet, det var en underlig men samtidigt underbar känsla. ''Vem jag är, Stripe är namnet, vad jag är, det är en helt annan fråga'' svarade han och ett snett leende, eller var det flin, lade sig på hans läppar för en kort stund då han tog ett par steg närmare henne, påbörjade vad som såg ut som en cirkulering kring honan. ''Jag har vinden till mitt förfogande, men å så mycket mer'' med de orden så stannade han upp vid hennes högra sida efter att endast förflyttat sig ett par meter och slog sig stillsamt ner på marken, ''Sådana som jag finns det inte många av nu för tiden, åtminstone inte här i kring''. Hans något mystiska sida hade tagit sig upp till ytan och den annars rätt så uppenbara godheten hade lagt sig för stunden, men alltjämt fanns den där, skulle aldrig lämna honom, och han skulle aldrig ge upp om den. ''Jag är en varg av kött och blod olikt dig, men som du säger så har jag många egenskaper liknande de dina, jag föddes dock så gott som med dem, mina kunskaper'' sade han, fortfarande med samma neutrala, lugna röst och det gick tydligt att se att han inte gick på hennes trick, han visste vad han gjorde, trodde han i alla fall, det fick väll tiden utvisa.

| Haha så uselt.... ^^' som sagt så är min rollning inte på topp för tillfället |

Locura lyssnade under tystnad till hans ord. Det sluga leendet lämnade inte hennes läppar, inte heller släppte hon den vita hanen med blicken. Hon kunde känna värmen som han kropp utrstrålade och den lockade på henne. Monstret inom henne väste, beordrade att döda. Men hon hade inte bråttom, hon hade aldrig bråttom. Det var en lek, det fanns inget nöje i att döda direkt. Nej, och när hon nu lyssnade till hans ord insåg hon att det kanske inte alls fanns någon anledning till att döda. Förutom ruset då, förutom blodsmaken i munnen. Men vissa var mer värda levande, så enkelt var det bara. Vissa kunde man inte döda på en gång.
- Låt mig gissa. Du påminner mycket om... två vargar jag har mött. Samma lugn, samma sätt att föra sig på. Och sedan med tanke på dina egenskaper. Hm... Lova att berätta om jag är fel ute, så att jag inte lurar i mig själv något som inte är sant.
Hon fnissade kort åt sina egna ord, ett besynnerligt ljud med tanke på att det kom från en sådan pass ond och blodtörstig varelse.
- Jag skulle säga att du är en ninja, Stripe.
Ja, han påminde mycket om Yoru, men han påminde också mycket om den unga varginnan hon hade mött på Azhekaslätten. Vad hade hennes namn varit? Xhie, just det. Direkt hade hon märkt att den unga varginnan varit mycket lik Yoru, och senare fått reda på att även hon var en ninja. Och denne hane bar exakt samma drag som dem båda, drag som hon inte hade sett hos någon annan dödlig. Det måste vara ännu en av ninjasläktet som hon hade mött. Hon kunde bara hoppas att han var minst lika roande som Yoru. I såna fall skulle han inte behöva oroa sig, hon skulle skona hans liv. Men ifall han var tråkig, då var det en annan sak. Då skulle hon inte vara lika förstående eller barmhärtig. Då skulle han inte bli annat än en simpel måltid.

Den vita svansen svepte till över marken och lade sig intill hans sida under tiden som han lyssnade till honans ord, och hon hade inte fel i sina antaganden och slutsatser, de var lika korrekta som hans varit om hennes släkte. Det var dock ord som han sällan hörde främlingar yttra, att de drog slutsatsen till att han var en ninja, just på grund av det faktum att många inte ens visste att de existerade eller vad som utmärkte dem. Han blev oftast rätt överraskad när det visade sig att främlingar drog en sådan slutsats, men inte den här gången, varför visste han inte riktigt, kanske var det bara en känsla som på något vis talade om det för honom. ''Jag är en Ninjavarg av Oga, så du har helt rätt i det du säger'' svarade han och leendet, flinet, vad det nu var, låg fortfarande vagt kvar på hans läppar. Det hon hade nämnt tidigare under sin spekulation hade fångat hans uppmärksamhet lite extra, hon hade sagt att hon mött två andra ninjor tidigare, och då ninjorna inte var särskilt vältaliga så var chansen rätt så stor att det var någon av de han kände och höll kära, några av hans släktingar. Han visade ingenting av sina tankar utåt, han visste inte om han skulle se det som bra eller dåligt för den delen heller, tanken på att nån av hans valpar stött på denna vampyr, ja, inte var den väll helt tillfredsställande, för valpar hade ju en tendens att vara lite impulsiva och naiva mot världen trots saker de lärt sig. ''Sig mig, vilka är dessa två artfränder till mig som du tidigare mött??'' hans röst var fortfarande lika neutral och lugn av sig, visade inga som helst tecken på att tanken inte var särskilt välkommen. Han visste att vampyrer inte var att leka med, de var oförutsägbara och väldigt starka, den ultimata jägaren, men han var heller inte en som dömde andra efter endast deras art eller yttre, vilket i sig kunde anses som en väldigt underlig blandning. Han var på sin vakt, men han satt inte och väntade på att hon skulle anfalla, och tack vare sina egenskaper så behövde han inte hålla koncentrationen lika skärpt som han skulle behövt förut, innan han blev renad, så han kunde rikta den på andra saker om han så ville, som detta. ''Får jag fråga om ditt namn, vampyrinna?? Nu när vi ändå går in på släkt och andra lite personligare saker'' ännu ett snett leende drog sig i hanens ena mungipa och han reste sig upp och fortsatte att vandra i den redan påbörjade cirkeln runt om henne i en sakta takt, tog in olika uttryck och kroppsspråk ifrån honan och lade det på minnet tillsammans med alla andra intryck han fick, såsom utseendet, och möjligen snart ett namn också. Han gick dock inte med blicken envetet fäst vid honan, den var minst lika mycket riktad emot naturen runt omkring dem. Det hörde endast till det normala att hans hjärna lade allting på minnet, allt från olika vargars intryck till trädens grenar och deras krökningar och placeringar. Det var ingenting han ens tänkte på.

| Ledsen för otroligt segt och rätt halvdant inlägg, har inte riktigt kommit in i rollningen igen |

[Du behöver inte ursäkta dig, tyckte om ditt inlägg 8D]

Samma charmiga leende låg kvar på hennes läppar medan hon lyssnade till den vita hanens ord. Hon gillade dem, ninjorna. Hon såg dem som aningen högre stående bland de dödliga. De förde sig med värdighet, de talade med värdighet. De hade krafter som vampyrerna ägde. Och deras blod smakade verkligen utsökt. Det var som om de på något sätt var bättre, men fortfarande kunde de knappast jämföra sig med vampyrerna.
- Åh, så oartigt av mig... Självklart ska du få veta vad jag heter. Mitt namn är Locura. Men de flesta dödliga benämner mig bara som 'vampyr'.
Hon fnissade lite åt sina egna ord, road av tanken på att de kallade henne för vampyr. Det var som om de inte kunde acceptera att även monster hade namn. Men det var klart, vem döpte egentligen sina värsta mardrömmar?

Hon såg en kort stund upp mot de mörka trädkronorna och vände sedan blicken åter mot Stripe.
- Jag visste väl att jag skulle kunna känna igen en ninja vid det här laget. Du förstår, jag och en ninja vid namn Yoru har haft många intressanta... samtal, om man uttrycker mig på det viset. Man kan säga att det är han som har lärt mig vad en ninja är.
En smått nöjd min gled över Locuras ansikte då hon tänkte på den vita hanen med de röda ögonen som hon hade haft så många möten med. Möten som hade varit både lugna samtal och de som hade gällt liv och död. Blodiga strider som ingen direkt hade vunnit. Det hade lärt henne att inte underskatta ninjor, de kunde vara mäktigare än man trodde, de var helt enkelt inte alls som vanliga dödliga. De var varelser man fick räkna lite mer med.
- Den andra var en liten hona, Xhie var hennes namn. Men det var inget möte som direkt är värt att minnas. Dock har jag en vana att söka upp erat släkte mer än en gång.
Hon log lite slugt, funderade ifall detta kunde vara något som tillhörde Stripes blodslinjer. Eller, någon närmare släktning åtminstone. Alla ninjor var väl mer eller mindre släkt med varandra.

Vid det här laget hade han nästan tagit sig ett halvt varv från där han tidigare befunnit sig, och han fortsatte att hålla den lugna takt han vandrade i, det fanns ingen anledning till att stressa. På något vis på något plan så kunde han inte hjälpa att finna ett intresse till dessa varelser som han nu hade tillfället att träffa och lära av, anledningen var inte den att han gillade deras drifter och ondska, utan snarare deras egenskaper och hur de såg på världen. Det hade alltid varit något som intresserat honom, att försöka sätta sig in i hur olika individer upplever och ser världen, för att bättre kunna förstå sig på hur han själv såg den och vad den innehöll, och genom det så blev han alltid bara än mer övertygad om att han valt den rätta vägen i livet, den som var rätt för just honom. ''Ja nog är vampyr en passande benämnelse, men även en sådan förtjänar att kallas vid namn, Locura'' svarade han och mötte hennes blick för några sekunder innan den vandrade vidare ut bland de skuggor som träden kastade över marken vid de platser där månskenet inte nådde fram, där mörkret var som störst en natt som denna. Det gick nästan att jämföra med detta mötet, för nog var de båda i en stor kontrast till varandra, en vampyr, en av denna världs ondaste och hänsynslösaste varelser, och en godhjärtad ninjavarg med mål att öppna ögonen för den värld som kunde tänka sig stanna upp och lyssna för en sekund. Det klippte till i de vita öronen då han hörde henne tala igen, och den varg vars namn hon nämnde hade han många minnen tillsammans med, en hane som han höll kär. ''Yoru säger du...'' orden drog ut lite och han lät dem vila i luften några sekunder samtidigt som stegen stannades av och huvudet och blicken vreds tillbaka emot honan ännu en gång. ''Ja jag kan inte annat än att hålla med om att den hanen är en intressant individ, en kusin vars vänskap jag värderar högt'' ett vagt leende drog sig i hans ena mungipa för en kort sekund och han slog sig ner på den något svala marken. Tankarna vandrade flyktigt iväg till då han varit valp och sett upp till den hanen som även varit hans adoptivbror vid det tillfället, hur de jagat tillsammans och endast levt livet i Herodotus, han saknade den tiden, det gjorde han, men det var ingenting som han grämde sig över. Blicken vreds åter tillbaka emot honan då hennes stämma uttalade ett namn så otroligt välkänt för honom, ett som betydde otroligt mycket för honom. ''Så du har även mött min dotter hör jag'' stämman var fortfarande lugn, men kanske så fann där en vag stelhet i hans stämma, djupt begraven under tankar.

Hon log mot honom med samma sliskiga leende som fick de flesta att ana att något var fel, medan andra endast kunde se hennes skönhet och drogs till denna. Praktiskt ifall hon inte ville jaga allt för länge.
- Du smickrar mig.
Återigen fnissade hon kort, fann orden som kom ur hans mun roande. Så han ansåg att hon förtjänade att kallas vid namn? Nå, då fick han väl kalla henne vid namn, henne spelade det absolut ingen större roll. Oavsett vad hon kallades så visste hon själv vem och vad hon var, och det räckte för Locura. Andras åsikter hade aldrig betytt något och gjorde det inte nu heller. Och det faktumet att många endast sade 'vampyr' åt henne berodde faktiskt på rädsla, något som hon strävade efter att locka fram hos andra varelser. Så varför skulle hon klaga över det?

Intresset ökade en aning då den vita ninjan började tala om de två namnen hon hade nämt att hon träffat tidigare, och även om det sluga leendet låg kvar på hennes läppar så ändrades blicken i de röda ögonen. Det syntes att hon var intresserad av det han nu hade att säga.
- Så även du känner Yoru, så trevligt. Han är... verkligen en av sitt slag. Tyvärr ser han inte på mig som annat än en parasit. Ändå kan vi samtala i lugn ton, det är det som gör honom så intressant för mig. Han försöker inte ta mitt liv varje gång vi ses.
Hon betonade ordet varje, och inom henne spann monstret då hon tänkte på mötet hon senast hade haft med Yoru då de slagits i en kamp som verkade vara på liv och död. Så synd, egentligen.
- Och Xhie, inte kunde jag ana att det skulle vara din dotter... En verkligt roande liten varelse, det måste jag säga. Och hennes blod smakade minst lika gott som Yorus.
Hon flinade vid minnet, inte för att reta eller håna hanen framför henne det allra minsta. Hon tänkte helt enkelt inte på det, var endast sig själv. Och kanske var det detta som en dag skulle komma att bli hennes undergång. Ifall fel sak sades åt fel person vid fel tillfälle skulle Locura inte ha mycket att sätta emot.

Han lade inga tankar på att besvara det första hon sade, honans lekar var rätt uppenbara för honom, samtidigt som de till en viss del inte var det, han var endast medveten om det. Det ändrade dock inte det faktum att han såg på världen som han gjorde, och levde efter det, och bland det fanns åsikten om att alla förtjänar en chans, att få visa vilka de egentligen är, och få så pass mycket respekt att i alla fall kallas vid namn istället för något annat, men mest av allt att inte dömas för sitt yttre. Han brydde sig inte i vad andra tyckte om honom när det kom till hans åsikter, om de tyckte illa om det så var det inte vargar som han hade något större intresse i att försöka informera. Visserligen så hade han alla vargar involverade i sitt mål, men han visste mycket väl att det endast var bråkdelen av dem som faktiskt skulle hålla med honom, om ens lyssna. Han lade utan vidare problem märke till att vampyrinnan blev en aning mer intresserad när han talade om sina släktingar, om det var på grund av deras släkte eller om det var på grund av individerna kunde han inte avgöra, men det var tydligt att något med ninjorna intresserade denna hona. ''Ja nog är han en av sitt slag alltid, en sån som man vet, men ändå inte, vart man har han, lite av ett mysterium vid sina tillfällen'' han talade inte om kusinen på något negativt sätt, snarare tvärt om, han hade alltid ansett att Yoru drog nytta av sin mångsidighet, någonting som han själv saknade, vilket både var positivt och negativt. Stripe var nog mer insnöad och mån om att hålla sig till sina, och sin forna flocks, principer och regler, det var så han var uppfostrad, och även var till det inre. Någonting annat mådde han aldrig riktigt bra av. Han skulle aldrig kräva av någon annan att de skulle följa hans livsstil och val, inte ens sina valpar, på det sättet så var han väldigt öppensinnad, förstod att alla måste få gå sin egen väg och leva på det sätt som passar dem. Han tänkte dock inte ge upp om det hela, den goda väg som han valt i livet tänkte han se till att hålla fast vid hela livet om han så kunde, och det hoppades han verkligen. Det betydde dock inte att han inte påverkades av saker och ting, att det inte fanns tillfällen då han kände hat och blev uppretad. Detta var väll ett av de tillfällena. Orden som honan avslutade med drog ett mörkt moln över hans inre, han var vanligtvis väldigt bra på att behålla sitt lugn, men när det kom till sina valpars välbefinnande så var det oftast väldigt svårt, han brydde sig och älskade dem för mycket för att inte kunna bli uppretad av det. Öronen ville på att strykas bak men slutade upp i att endast klippa till på hans huvud och han hindrade en morrning som var påväg att stiga upp. Han kunde dock inte hjälpa att hans uttryck blev stelt och blicken allt hårdare, ''Oklokt drag'' var det enda han sade, med en röst som till viss del matchade hans uttryck.

| Haha, bara ett något segt svar, men men, ooo, spännande 8D |

- Hah!
Hon skrattade till, ett kort skratt som nästan verkade triumferande samtidigt som det klart hördes att hon var road. Den rosa tungen sökte sig ut ur munnen, fuktade de smala läpparna för att sedan försvinna in bakom raden av sylvassa tänder igen. Det glimmade i ögonen från månens klara sken.
- Det är inte så du behöver oroa dig, det märktes att hon var dotter till en ninja. Hon är i livet. Var det åtminstone när jag lämnade henne.
Även om rösten var något nonchalant så var det sanningen som kom ur vampyrinnans mun. Hon hade mött Xhie, ja. Men den unga honan hade tagit sig undan tack vare någon mystisk kraft som hade kunnat flytta denne från en plats till en annan. Locura hade aldrig riktigt fått något grepp om henne, och slutligen nöjt sig med att bara se henne fly. Det skulle komma fler gånger. Bara för att hon såg hur en varg sprang sin väg från henne betydde det inte att jakten var över. Den var inte över, inte förrän vargen låg död framför hennes tassar. Hon flinade aningen bredare vid tanken på det hela.
Svansen rörde sig svagt i gräset där hon satt och det slog henne hur obetydligt små hon själv och denne Stripe måste verka vara i jämförelse med de bastanta träden som reste sig runt omkring dem. Men ändå var det dessa två små varelser som skapade en sådan spänd stämning att hela skogen var tvungen att lyssna på dem, se på dem. De var iakttagna, små djur som väntade på nästa drag.
- Jag kom inte till denna plats för att slåss, även om jag anar att du, liksom din kusin, helst skulle separera mitt huvud från min kropp. Och du då fortfarande känner att det skulle vara det bästa alternativet tvekar jag självklart inte till en strid på liv och död, men är det inte så mycket enklare att behålla lugnet och samtala såsom vi gör nu?
Hon log ett sliskigt leende emot honom samtidigt som huvudet nickade lätt då hon höll med om sina egna ord.