Där satt hon. Svansen var lindad om kroppens nedre del och tassar, vingarna låg hopvikta mot kroppen och den något för långa tungan stack ut genom den stängda munnen, hängandes ner en bit över hakan.
De röda ögonen betraktade häpet skogen som låg framför henne. Stora träd som stod tätt intill varandra och som skulle göra det svårt för henne att flyga några större sträcker när hon väl gick in i den. Nosryggen rynkades och en stor gäspning särade på hennes käkar. Hon ruskade på huvudet och reste sig. Visst var det något underligt med skogen ändå? En konstig känsla av något hon aldrig tidigare känt tycktes mynna ut mellan trädens kraftiga stammar...
Äsch! Glatt travade hon in i skogen med lätta steg genom ett mellanrum mellan två enorma träd. Fullkomligt ovetandes om vad som skulle ske några dagar senare.

[Fick bli en kort inledning såhär på natten :9]

Den tvåfärgade unga varginnan hade inte varit i det här landet särskilt länge. Hon hade anlänt från nordan. Var vilse i ett snöoväder i många dagar. Men till sist hade hon tagit sig ur det. Och inte stannat förrän hon hamnat i den här skogen. Förta tecknen på ordentligt liv på länge. Hon vandrar fram mellan träden och den isblå blicken sveper över området framför henne. Träd och träd och åter träd. Hon stannar upp och ruskar lätt på hela kroppen. Vingarna vecklas ut en bit och sträcks försiktigt på de med. Sedan fälls de ihop. Viks ihop och lägger sig till vila vid varginnans sidor. Hon gäspar lätt. Känner sig lite trött. Men mest seg i kroppen. Kanske hon borde finna en plats att vila på? Hon har lagt märke till flockdoften i denna skog. Men om man försöker hålla sig vid utkanten så kanske det är okej. Hon är trots alls bara på genomresa ändå. Skulle hon stöta på någon så kan hon försöka övertyga denna om att hon inte är något hot. Och hon får akta sig för att jaga något på dessa marker. Ja, det är bättre att föra så lite väsen som möjligt.

[Ehm.. Ja, Jenova kan kanske springa på henne eller något? :P Jag är alldeles för trött för att tänka något mer så rollet får bli så här lite halvdant. x3 Sorry. Lovar att skriva mer och bättre formulerat i morgon. ^_^]

Den unga Drakarghonan studsar nästan fram längst marken, med den långa svansen i släptåg. Det finns inget i världen som kan rå på henne i detta nu, stort övermod är vad som grumlar hennes tankar. Hon är ändå ett otroligt farligt djur, ett vilddjur, en best utan dess like! Med vassa tänder och klor som kan slita ett byte itu på några få sekunder. Med spott som kan fräta sönder det starkaste av material lika snabbt som hon kan blinka! Ja, så var det faktiskt och var det någon som skulle våga sig på henne, ja, då skulle dom få skylla sig själva! Med ett brett leende struttade hon fram på den snöklädda marken, helt ofokuserad på omgivningen omkring henne och på den lukt som sakta men säkert hela tiden ökar i styrka.

"Grawwwwrrghhh." Hon tystnar. "Grrraaaaaawww... GRRRRRAAAAWRRRHH."
För att fullända sitt rytande så var man ofta tvungen att träna, lika så med att flyga och med att använda sin kraft och till att pricka rätt när man spotta. Så var det, och hon tränade ofta nu när hon var ensam. Trots att hon var ung så hade hon sedan tidigt ålder fått lära att om man ville bli bra på något så var man tvungen att träna, träna och träna lite till och det var precis det hon gjorde om dagarna. Ensamheten blev oerhört långtråkig för en liten valp men när hon tränade så hade hon åtminstone något att underhålla sig själv med för stunden.

Tassarna trampar och blicken är fäst på trädens kronor högt där uppe. Visst var det något där just nu? Eller hade hon sett fel? Hmpf.
Hon ska precis till att ta ännu ett steg då något tar emot och hon faller huvudet först ner i marken, som tur i oturen så är marken här något lerig och hennes haka glider därför framåt samtidigt som frambenen hamnar under henne. I sin reaktion på händelsen så vecklas vingarna ut i ett försök att ta emot sig, men det lyckas heller inget vidare.

[Ingen fara! Jag är också oerhört trött så det blir inte riktigt så bra som det borde vara. x)]

Hon fortsätter vandra framåt. De tofsprydda öronen står spetsade på hennes huvud. Då och då vippar de lätt fram och tillbaka ifall hon hörde något ljud som kanske måste hållas lite extra koll på.
Men skogen verkar vara lugn. Och det är ett gott tecken så hon fortsätter att vandra framåt. Håller kroppen i rörelse. Det är inte bra att stanna om hon vill komma ut härifrån någon gång. Kanske hon skulle kunna försöka ta sig upp i något träd och ta till skyn istället. Men hon är inte så bra på att klättra. Hennes skarpa klor är ju en fördel. Men hon är ingen klättrare.

Nosen har letar sig upp mot trädtopparna och den isblå blicken studerar trädtopparna. Hon går i egna tankar när hon hör något. Det låter som om något försöker ryta. Hon stannar upp och ser sig omkring. Borde hon undersöka vad det är? Det huserar trots allt en flock i denna skog så vad det än är som lät så kanske denne tillhör den flocken. Det darrar lätt i nosen och snart sätter den tvåfärgade varginnan kroppen i rörelse och tar sig trots alls närmare ljudets källa. Hon halvtravar fram och svänger runt en buske och tvärstannar när hon ser något underligt och blågrönt som kommer mot henne. Hon tar ett halvt steg bakåt och ser den lille falla ner i leran.

De tofsprydda öronen tippar ut åt sidorna.
"Ehm... Hur gick det?" Frågar hon lite försiktigt.

Jaha, där låg hon nu. Med nosen precis ovan ytan på leran, vingarna spretandes hej vilt åt olika håll och med frambenen inklämd under resten av kroppen, och den där svansen låg förmodligen någonstans bakom henne, hoptrasslad i något strunt.

Ehm... Hur gick det?
Hon lyfte blicken illa kvickt när orden nådde hennes öron och fick direkt syn på något, eller snarare någon, en bit bort. En främmande varg... eller var det en annan Drakarg? Ögonbrynen höjdes betydligt och båda öronen vinklades framåt mot främlingens håll. Hon skulle till att svara på frågan men istället för ljud så bildades det bara bubblor i leran som hennes käft nu var under.
Pffff, jäkla klet!
Jenova vecklade ihop sina vingar och lade dem tätt intill den växande kroppen, hon lade sig sedan ganska klumpigt på sidan och lyckades genom det att få lös frambenen från sin fälla.
Hon reser sig upp och ställer benen brett isär från varandra innan hon gör ett försök till att skaka av sig leran, likt en blöt hund som försöker skaka sig någorlunda torr. De röda ögonen fäster åter blicken på den bevingade vargen och Jenova hälsar denne med ett brett leende, med tungan hängandes utanför.

"Deth gich utmäärktth!"

Valpen verkar inte ha skadat sig. Den tvåfärgade unga varginnan står stilla och studerar den lille. Hon själv har ett udda yttre. Det är hon medveten om. Och Sei... systern hade även hon sett udda ut. Men denna lilla varelse verkar besitta alla de attiraljer som syskonparet hade gjort. Nyfiket studerar de isblå den lille. Hon backar ett steg när valpen ruskar av sig leran. Ett lätt leende blir synligt på de svarta läpparna en stund när valpen sedan säger att det är utmärkt.
"Så bra. Mitt namn är Skythe. Vem är du?" Frågar hon och ser nyfiket på den lille. Hon är bekant med vanliga vargars utseende. Så som en varg ska se ut. I alla fall är det var man intalat henne. Att hon själv är något av ett misstag men gudarna lät henne leva än dock. Och nu har hon stött på någon som ännu mer än henne själv har ett sådant udda utseende. Men vargen finns där. Det syns.

Hon betraktade den andra noggrant då detta var den första gången sedan hon lämnat kristallön som hon träffat en varg med drak-lika vingar. Hon tar nyfiket några steg närmre främlingen och vädrar i luften efter den typiska egna doften som alla Drakarger hon träffat burit, men denna tycktes sakna den.
Jenova tar ännu några steg närmre, ifall att den äldre honans doft bara är ovanligt svag, men utan något annorlunda resultat. Valpen sätter sig ner, med den långa svansen svepande över marken och söker främlingens blick med sin egen.

"Ghenovfa." Hon lägger huvudet på sned. "Varfhör dofhtar du inthe somh Drakarhg, Skytheh?"
Var hon en blandning? Jenova hade då aldrig tidigare hört talats om det, men det var en slutsats som valpen ändå kunde dra då honan framför henne saknade den doften som alla Drakarger bar.
Hon klipper med öronen och rynkar lätt på den gråsvarta nosen.

| Beträd TBB's marker på egen risk, här kommer vi xD |

Dagen hade varit ganska så händelselös, tråkig rent utav. Vad skulle hon inte göra för att få sätta tänderna i något för tillfället, gärna en annan varg, bytesdjur var inte på långa vägar lika roliga att plåga, man fick inte höra de smärtsamma skriken, och de vid vissa tillfällen bedjande orden var alltid lika roande att höra. Honan var fortfarande rätt så ung, men redan hade hon varit med och tagit två liv, och hennes sjuka sinne hade njutit av var sekund av det hela. Detta var vad hon uppfostrats och tränats till, en mördare och krigare, och det skulle göra de bortgångna honorna stolta, det var hon säker på. Ett vagt flin lade sig på hennes läppar för några korta sekunder där hon låg ovanpå en större sten och svansen piskade till bakom henne, fick röda gnistor att slå ut i luften, endast för att falna och dö ut sekunden senare. Det var nästan som om hennes tankar och förhoppningar besvarades då doften av två vargar nådde henne, och inte tillhörde dem TBB. Den svartvita honan reste sig upp och hoppade ner från stenen, en irriterad fnysning lämnade henne då hon började styra stegen åt det håll doften kom ifrån, att de aldrig lärde sig, nåja, det slutade i alla fall upp i något att fördriva tiden med. Hon kunde skymta en vit bekant gestalt på håll, lite hjälp skulle inte sitta fel, inte för att hon kanske direkt behövde det, men det var ju trots allt två vargar, och det vore ett utmärkt tillfälle för dem att få lite träning ihop. Hon kände inte vargen allt för väl, hade aldrig talat mer ingående med denne, men det var fortfarande någonting som fascinerade henne med den vargen, varken hona eller hane, eller både och, intressant helt klart. ''Ataro'' rösten var inte mycket högre än en normal samtalston, bara precis så att hen skulle kunna höra henne, och hon nickade sedan menade åt det hållet doften av vargarna kom ifrån. Hon antog att hen skulle förstå vad hon menade, det vore inte alltför svårt. Stegen fortsatte att styras i den tänkta riktningen, och det dröjde inte allt för länge innan hon kunde skymta två gestalter mellan träden, en liten blå bevingad varg, drakarg såg det ut som, en valp, och en något äldre hona, även denna bevingad. ''Vad har vi här då...'' hon talade med den så vanligt lömska, smått galna, illavarslande stämman som alltid infann sig i tillfällen som dessa och stannade upp några meter ifrån de bägge vargarna. ''En mysig pratstund, fränder emellan??''. Stämman var densamma, kanske kunde man urskilja ett stråk av irritation i den, och tänderna blottades i en kort morrning. Lämnade de inte deras marker så skulle hon mer än gärna se till att de fick betala för det, med valutan i blod. Svansen piskade irriterat till bakom henne, och ännu en våg av gnistor slog ut i luften omkring henne, men denna gången falnade de inte, de drog sig i pälsen på henne och lämnade ifrån sig ett vagt knastrande och sprakande ljud. ''Ni befinner er på TBB's marker, stort misstag...'' hon skakade vagt på huvudet och ett flin lade sig på de vita läpparna, ett som man utan större problem kunde skymta galenskapen bakom. Stort, stort, misstag.

Som en vanlig dag var hen ute på språng i reviret. Nere på marknivå, det var sällan som Ataro brukade vingarna inne i Kaiwood. Endast som begäret efter vind under vingarna blev olidligt så brukade de korpsvarta få bära hen upp ovanför trädkronorna. Men det hände allt mer sällan. Att patrullera och skydda skogen hade nästan blivit till ett kall. Vargen hatade när främlingar kom och tog för sig av flockens byten, eller skadade träden i onödan.
Än hade det varit en lugn dag, ingen inkräktare i syne. Förnöjt smackade hen högljutt i sig en liten mus som försökt spela död i skräck. Lite blod fläckade den nu mer annars fläckfria vita lite pärlemor-blänkande pälsen. "Ataro."
Hermafroditen såg upp och möttes av den där underligt tecknade tiken. Flocksystern. Något mindre, dock äldre än vad hen själv var. Kali var nog namnet? Förstående nickade ungvargen kvickt och slöt upp snett bakom den andre. Denna dagens frid störd. Dessa dåraktiga inkräktare som trodde att de hade någon rätt till att valsa in på deras revir.
Under tystnad gav hen först den vuxne en stirrande blick varpå den yngre tilldelades detsamma. Kalis ord var så tydliga som de kunde vara. Hen lyssnade under tystnad till dom som blicken åter flyttades till den äldre inkräktaren. Ihåligt stirrande. Mossan lämnade tassavtryck efter den väldiga vargen som hen rörde sig framåt, utan ett ord.

[O.o derp]

[De befinner sig nära gränsen så de klampar inte omkring mitt i smeten. Men ändå. :3]

Varför hon inte doftar som drakarg? Skythe tippar huvudet på sne och ser på Jenova. Vad är en drakarg? Skythe vet inte ens vad hon själv är. Fadern fanns aldrig med i bilden och mor dog när hon födde valparna. Men var inte mor en Månvarg? Skythe har nog fått det berättat för sig en gång. Men drakarg?
"Jag vet inte". Svarar hon valpen.

Hon vrider sedan snabbt på huvudet och får syn på två främmande vargar som kommer mot dem. Deras revir? Vargar från flocken som huserar i denna skog. Skythe tar ett steg tillbaka och sänker huvudet en aning.
"Jag ber om ursäkt om vi gjort något fel. Jag är bara på genomresa och ska inte stanna. Jag stötte på den här valpen här men vet inte var hon kommer ifrån". Första tanken som såklart slår Skythe i denna situation är att inte visa sig som ett hot. Vara vänlig och artig mot vargarna som bor i denna skog och förhoppningsvis låta henne passera oskadd.

Något försynt ser hon på den vita vargen som stirrar obehagligt på henne. Hon hoppas att de inte är ute efter bråk. Hon vill ju bara passera.