Den perfekta stenen.
Andan fastnade i Ronans hals då han såg den, äntligen, halvt nedborrad i den fuktiga jorden nära bäckkanten. Ivrigt skyndade han fram, granskade den noggrant, och grävde prövande omkring den med sina redan jordiga tassar. Över honom brann en röd solnedgång i en varm sommarkväll, stickande värme i hans känsliga hud men inte nog för att distrahera. Omsorgsfullt skopade han bort den sandiga jorden med sina tassar, och bekräftade sin misstanke. Det var en utmärkt sten.
Med ett djupt andetag så hivade den kompakta lilla vargen upp stenen i den flätade gräskorgen i sin sele, (en gåva från sin bästa, mest långbenta vän) och började med stadiga steg promenera den stadiga vägen från vattnet till muren.

Så, vad hade Ronan gjort det senaste året, här vid Tvillingklipporna och zombiejägarutposten som byggts upp kring den? Byggt en mur, förstås. Även om han var skäligt inkompetent i den faktiska striden mot de odöda, så kunde han åtminstone bidra lite, på sitt eget sätt. Det hade tagit ett tag att komma på vad hans uppgift kunde vara, men det hade slagit honom förra hösten, då han moloket grävde i strandkanten och sorterade bort stenar från sand. Sten, det var kompakt. Jobbigt. I vägen. Och precis som Ronan så var de där odöda rätt dåliga på att klättra och hoppa. Så, logiskt sett, så borde stenar hålla dem borta, åtminstone lite. Och en hel massa stenar skulle hålla dem borta bättre. Så, därför, byggde ett stengärde. Än var det inte mer än ett några enstaka decimeter högt, som mest, men det växte. En sten i taget.

Var han ensam? Nej, nej, inte ensam, förstås inte. Han hade stenarna och stengärdet han metodiskt byggde, fronten mot det zombieinvesterade Ken-Yak. Han hade sin uppgift. Ja, och han hade de andra zombiejägarna förstås.
Fast, det kändes inte som att han var en del av dem, inte på riktigt. De var Jägare med stort J, som dödade zombies med stort Z. Stora vargar med vassa tänder och starka muskler som bet, slet och bröt sönder den skada som han skapat, den skada han orsakat. Han, Ronan med litet r. R som i... löjlig.

Nej. Han skakade ilsket på sitt lilla huvud, och spjärnade hårdare med sin lilla sele då han drog stenen framåt. Så kunde han inte tänka. Det fanns ingen mening i det, ingen räddning i det. Även om det lilla han kunde göra var, ja, litet, så var det något. Med en djup pust nådde han fram till muren, och hivade beslutsamt ned stenen på marken framför sig. Dränkt i rött solsken betraktade han noga sin mur, för att hitta det perfekta hålet till den perfekta stenen.
Han såg över sitt verk. Det var så många stenar, så många steg från bäck till mur, och ändå kändes den så... liten.

Kanske borde han göra mer. Känslan gnagde i honom, ett gröpande grävande hål som växte sig allt större, den malande känslan av hur hans ansträngningar bara var en samvetsfrihet, att det var något han gjorde bara för att intala sig att han gjorde något. För trots att stengärdet växte sig högre och längre så var det inte det som räddade någon. Snarare tvärtom. Han hade faktiskt sett minst en zombiejägare som snavat riktigt illa över hans stenar, och Ronans kinder brände då han tänkte tillbaka på det.

Solen sjönk i en guldsprängd himmel över Tvillingklipporna, och Ronan stod kvar där han var, med sin lilla sele vid stengärdets sida, och stirrade på den perfekta stenen framför sina tassar. Stirrade på muren.
Den passade in perfekt. Varför kunde inte han göra det?

Sommarkvällen bar med sig ljumma vindar. De fick gräset att krusa sig likt vågor. De dansade, hade han sagt en gång. Tear hade skrattat när han desperat försökte röra sig med dem. Minnena från hans tidiga liv hade blossat upp igen när de anlänt på Numoorislätten. Det var bitterljuvt, och ibland mer bittert än ljuvt.
     De hade beslutat sig för att lämna nästkommande gryning. Han, Zephyr och Thrim skulle lämna resten av bihanget för att bege sig norrut, mot Islagunen. Det var så det hette enligt zombiejägarna. Wulfric hade aldrig hört om det förut, men han hade också inte lämnat Qu på många, många år. Det hade varit med det största, bredaste leende som han lovat ett vilt äventyr till Zephyr, mest bara för att han ville få sin vän att tänka på något annat än den blonda stäppvargen. Och om än Wulfric visste att Zephyr inte tog honom ord för ord, och förmodligen inte förväntade sig ett äventyr utan dess like, så kände han en viss plikt. Kanske var det därför han inte kunde vila, eller så var det bara för att han var lite rädd.

På håll kunde han se den låga raden av stenar på stenar. Det såg ut som en grund för vad som skulle kunna bli en mur. I sitt planlösa promenerande hade han omedvetet dragits närmare. När han granskande den lade han märke till en väldigt stor, lustig sten. Den såg så slät och välformad ut, nästan lite- Den rörde på sig! För ett ögonblick trodde han att hans ögon lurat honom innan han kom till insikten att det var en varg. Ungefär lika rund som lång med korta, stubbiga ben.
     Wulfric steg över stengärdet med långa kliv. Väl nära kunde han se stenen som främlingen hade framför sig.
     “Vill du ha hjälp?” frågade han med ett leende. Svansen rörde sig lugnt bakom honom. Kanske behövde han bara en hjälpande tass, och i utbyte kunde Wulfric få en liten stund av distraktion.