Hon var här nu. Känslan som hade dragit i hennes bröst under hela färden, en känsla av något som försökte locka henne till sig, var som bortblåst. Hon var framme, hon var här nu.
    Högt över havet sken solen på en klar himmel, fläckvist klädd med ulliga, vita moln. Det salta vattnet – så hon hade saknat saltvattnet! – var lugnt, brutet av låga vågor. Vinden lekte över den öppna världen, kastade sig mellan vågorna och in över stranden, över klipporna och de vajande träden. Doften av salt var påtaglig, även i vinden. Måsarnas skrin ekade över klipporna. Bruset av vågor som slog mot stranden och upp över skrovliga såväl som släta stenar var som musik i hennes öron. Så hon hade saknat det.
    Hon var hemma.
    Modig hade efter en lång vandring nått det landskap som hon fått lära sig kallades för öarna. Det hade inte tagit lång tid förrän hon beslutat sig för att dyka ner i havet. Känslan av något som drog i henne hade blivit starkare ju närmre hon kommit. Den hade visat henne vägen, lett henne genom vatten hon inte kände. Nu var hon här. Hon hade mötts av flera andra havsvargar. En äldre främling med gråskimrande fäll och en stark, delfinliknande fena istället för svans, och en ung hane som Modig misstänkte var den äldre havsvargens son. De hade hälsat henne välkommen, och hade följt henne till stranden, där hon gått i land. Hon hade sett sig omkring med stora ögon, hade lyssnat till ljuden, känt dofterna och smakat saltet i vinden. Hon kunde inte påminna sig om att ha varit här förut. Ändå kände hon att hon var hemma. Vad som än dragit i henne hade lett henne hit. Det var här hon behövde vara.
    På sätt och vis gjorde det henne lycklig, lyckligare än vad hon varit på länge. Samtidigt stack ett stygn av vad hon i det närmsta kunde beskrivas som skam i hennes bröst. Hur kunde hon känna att det här var hennes hem, när hon precis anlänt? Hur kunde hon känna att det var här hon behövde vara, när Jaro inte fanns här? Hon kunde inte föreställa sig den gamle hanen simma ut till ön. Det var för långt.
    Modig stannade inte länge på stranden innan hon vände om. Med tankarna på Jaro som bortblåsta skuttade hon med livliga steg ut i saltvattnet igen. Det ljuva saltvattnet. Hon drog in det i djupa andetag genom gälarna, och lät vattnet rinna ut genom nosen. Fenorna reste sig från hennes sidor och fälldes ut runtom henne med sina många flikade fingrar. Snart försvann hon helt under ytan, och fortsatte längs med öns former österut, tills ett stort korallrev öppnade upp sig framför henne. Där fanns så många andra havsvargar här att hon inte kunde sluta stirra runtom sig. Så länge hade hon levt utan att se någon annan varg med fenor. Det var som om alla hade samlats här.
    Det var här de hörde hemma.

Den unga havsvargen hade vaknat på morgonen och känt sig lika pigg och glad som alltid. Som vanligt hade hon knappt hunnit säga godmorgon till mor och far innan hon var som bortblåst av havsströmmarna. Hon simmade snabbt hade tagit sig en tur uppe på land. Känt sanden mellan tårna och solen mot sin rygg. Fiskmåsarna hade skränat i skyn som vanligt och vinden var som en smekning.
Nere h havet igen hade kliet i kroppen försvunnit. Det är som att saltvattnet och sanden mellan tårna får det att klia något förfärligt när solen skiner på henne. Men det gör inget när det finns så mycket att se. Hon hade simmat vidare och sagt god morgon och hälsat glatt på alla hon mött, och alla hade varit så trevliga och hälsat tillbaka. Det är härligt att bo här.

Vid korallrevet med alla dess vackra färger är en av hennes favoritplatser. Här simmar hon gärna och ser sig omkring. Eller så dyker hon ner så långt hon kan och undersöker havsbottnen. Alltid är det något kul man kan finna. Eller någon annan som själv utforskar och vips så har man en upptäckarkompis. Idag stannar hon en stund vid korallrevet och ser sig omkring. Simmar en hit och en dit och nynnar på en melodi som mor brukar sjunga för henne. Den isblå blicken studerar korallrevets färger och former. Hon simmar lite längre ut för att bättre kunna överblicka det. Om man lutar lite på huvudet och ser på det ur en annan vinkel ser det nästan ut som ett stort slumrande sjöodjur med färggrann kropp. Allt blir så mycket roligare om man låter fantasin flöda. Den unga havsvargen simmar lite längre ut. Men inte för långt ut. Simmar man för långt bort man man fastna i starka undervattensströmmar och då vet man aldrig vart man hamnar. Eller så kan man stöta på andra underliga havsdjur. Far visade henne en val en gång. Det var ett stort underligt djur som rörde sig tungt men ändå på något sätt graciöst i vattnet. Det var verkligen en upplevelse.

Den isblå blicken faller på en rödbrunvit främling som hon inte kan dra sig till minnes att hon har sett förut. Men varje dag ser man alltid massor med nya havsvargar som tagit sig hit. Det är alltid ett vimmel och fyllt av liv här. Det är det som gör den här platsen till en sådan underbar plats att bo på.
Nyfiken och stursk simmar hon fram till främlingen. Stannar än dock på behörigt avstånd.
"Hej". Hälsar hon glatt och den isblå studerar främlingen.
"Visst är korallrevet en vacker syn". Lägger hon till för att förhoppningsvis kunna starta en konversation.

Modig kom på sig själv med att stirra när en mörk, vackert skimrande främling simmade fram till henne. Främlingen studerade Modig med ljusa ögon, och hälsade glatt.
    "Hej", svarade Modig med en aning osäkerhet i rösten. Hon spetsade glatt öronen när främlingen fortsatte prata.
    "Ja." Modig började vifta lätt på svansfenan, men tvingades sluta för att inte simma iväg. Istället fnittrade hon kort, och log försiktigt. De vida bröstfenorna sträckte sina många långa flikar runtom Modig. Gälarna över hennes sidor filtrerade långsamt det ljuvt salta vattnet. Hon kände sig lite malplacerad där, bland alla andra havsvargar. Det var svårt att smälta att där fanns så många fler vargar med fenor och som kunde andas under vattnet så som vad Modig själv gjorde.
    "Jag... tror inte jag har sett ett sådant förut. Det är väldigt fint." Hon vågade sig på ett lite bredare leende, och såg på främlingen. Modig ville le ännu bredare, men vågade inte riktigt. Alla känslor över att ha funnit den här platsen, och all de här vargarna, drog dock i hennes kinder. Det var överväldigande.

Den mörka havsvargen ler glatt och studerar nyfiket främlingen.
"Du är inte härifrån va?" Säger hon och sveper till med stjärtfenan och rätar upp sig lite bättre.
"Främlingar kommer och simmar här varje dag. Det är alltid fullt av liv i Shendu". Berättar hon.
"Vad har du för planer att göra här?" Frågar hon nyfiket.

Driven av sin nyfikenhet simmar hon runt främlingen. Studerar denne men utan att komma för nära.
"Jag heter Karma". Presenterar hon sig och simmar under främlingen.
"Vart kommer du ifrån?" Frågar hon sedan. Hon simmar förbi främlingen och rättar sedan upp sig igen och vänder sig mot den rödbrunvita när hon är framför denne igen. Hon vet om att hon är nyfiken. Hon vet om att hon kan ställa för mycket frågor ibland och blurra på utan att tänka. Men hon vill få ur sig energin och den här främlingen är väldigt intressant.
"Du har väldigt fina färger". Lägger hon till och nickar bekräftande och ler ännu bredare.

"Nä", svarade Modig när den främmande havsvargen frågade om hon var härifrån. Hon öppnade munnen för att säga mer, men blev avbruten när främlingen fortsatte att prata.
    "Främlingar kommer och simmar här varje dag. Det är alltid fullt av liv i Shendu."
    Modig såg ut över korallrevets mångfärgade vidder. Där fanns flera vargar inom synhåll, några simmande, kanske på väg någonstans, andra glidande eller lekande bland färger och fisk. Alla havsvargar. Alla här, tillsammans.
    "Vad har du för planer att göra här?" Främlingens nyfikna fråga fick Modig att se tillbaks på henne.
    "Inga direkta planer." Modig log ett förläget leende. Hon hade dragits hit som av en yttre kraft. Hon kunde inte beskriva det, det bara var så. Som om något i hennes inre vetat att hon behövde vara här.
    Främlingen simmade runt henne och studerade henne med nyfiken blick. Modig kände sig nästan blyg inför den andras ögon. Hon var inte säker på vad hon tyckte om att andra såg på henne på det viset, även om hon fått utstå många blickar under sin tid på land. Det hade funnits flera främlingar som fascinerats av hennes fenor och färger, men då hade det varit för att de aldrig sett någon som henne. Nu var det en främling, som precis som Modig själv bar fenor och stjärt. Det var en främling som sett många havsvargar av alla dess slag.
    "Jag heter Karma."
    "Modig." Hon snurrade lätt på stället för att fortsatt kunna se den andra havsvargen. När Karma undrade var hon kom ifrån så snörpte Modig tankfullt på munnen. "Land", svarade hon ganska snabbt. "Jag föddes inte på land, men... Jag har vuxit upp och vandrat mycket på land."
    När Karma åter rätade upp sig framför henne, och sade att hennes färger var fina, så växte Modigs ögon nästan en storlek. Hon drog omedvetet framtassarna närmre sig själv. Öronen vek sig generat ut åt sidorna.
    "Tack." Hon log ett nytt, blygt leende.

Hon tippar huvudet lätt på sne. Frågande. Modig?
”Är det ditt namn?” Frågar hon. Modig brukar vara något man är. Karma har aldrig hört något sådant som namn. Men det spelar ingen roll. Hon ler glatt och skrattar lätt.
”Det är ett väldigt fint namn”. Säger hon. Tänk att heta modig. Att bli döpt efter en egenskap. Vad kan Modig ha gjort för att ha fått det namnet?
”Land? Vart då? Hur är det?” Det finns mycket land. Karma är medveten om de andra öarna här. Hon har utforskat några av de närmaste. Och far har berättat om Numoori. Om stränderna och skogarna och slätterna. Karma vet inte vad det är för något men det är otroliga historier och hon tycker om när far berättar om vad han varit med om när han var yngre. Karma föredrar vattnet. Det är mycket friare att kunna simma omkring hur man vill. Men samtidigt är hon nyfiken på vad som finns på land.
Karma ler vänligt åt Modig. Modig hade sagt att hon inte hade några direkta planer här.
”Har du sett dig omkring i Shendu?” Karma ser nyfiket på Modig.

När Modig nickade för att bekräfta att det var hennes namn så fick hon en ny komplimang av den andra havsvargen. Hon gav ifrån sig ett lågmält "Tack" nästan samtidigt som Karma ställde fler frågor. Var då på land? Det var en svår fråga. Modig hade aldrig riktigt haft en plats hon vuxit upp på, hon hade vuxit upp med Jaro, vandrande. Det var det hon kunde minnas från sin valptid. De hade visserligen stannat i Silverpile ett tag sedan, men hon var inte säker på om hon kunde påstå att hon kom därifrån. Hon kom från havet, men hade vandrat väldigt långt väldigt tidigt. Om än hon blivit buren stora delar av vägen då hon varit så liten.
    Just som Modig skulle svara ställde Karma en ny fråga. Osäker på vad hon skulle säga, vad hon borde svara på, stängde Modig munnen igen och knep ihop läpparna för ett ögonblick innan hon skakade på huvudet.
    "Bara lite", sade hon efter en kort paus. "Jag kom hit för bara ett litet tag sedan." Hon gav Karma ett litet leende. "Är du härifrån?"

Karma nickar.
"Ja, jag är född i Shendu. Det här är mitt hem". Svarar hon och nog kan man höra att hon är stolt över det. Karma tycker att Shendu är en fantastisk plats och att växa upp här har varit så kul. Det finns så mycket att se och upptäcka.
Men Karma har ändå alltid varit nyfiken på land. Hon har fantiserat vilt och brett på fars historier om när han såg sig om i Numoori. En dag skulle Karma själv villa utforska även land.

[Kortis-inlägg. x)]

Modigs leende blev något bredare.
     ”Tror du, om det inte är för mycket besvär…” Modigs blick pendlade runt Karma, innan hon fokuserade på den andra havsvargen igen. ”Om du vill… Skulle du kunna visa mig runt?” Hennes blick var hoppfull.
 
[Tänkte att vi kanske kan ta och avsluta detta? c: ]

Modig uttalar en fråga och Karma ler brett. Visa Modig runt i Shendu. Det kommer bli roligt för den båda.
"Absolut!" Utbrister Karma.
"Jag vet precis vart vi ska börja. Häng med!". Karma ger Modig en vink att följa med och börjar sedan simma iväg.

(Karma och Modig spenderar resten av dagen med att simma runt i Shendu).
[AVSLUTAT]