Gudarnas stjärnbilder glittrade på den mörka himlen. Halvmånens bleka ljus fick området nedanför att glänsa i kallt silver. Längre bort kunde man se de vita hararna skrämt skutta iväg från silvervargen.

Hemma.

Det hade känts som en evighet sedan Hector satt sina tassar i skogen. Han hade varit rädd. Orolig för vad som skulle ske om han återvände. Men han hade sedan en tid tillbaka accepterat att hans familj slitits ifrån honom under kaoset. Det kändes underligt att trampa de bekanta stigarna han vuxit upp med, att se att saker var så bekanta trots att allt hade förändrats. Han såg sig omkring. Trots att han inte varit där på så länge hade hans tassar automatiskt lett honom tillbaka till området hans födelseflocks lyor legat. Vid gudarna så han saknade dem alla! Försiktigt började han nynna på en av vaggvisorna hans mor sjungit för honom och hans syskon. Han satte varsamt den enda tassen framför den andra och tog vad han såg till sig.
    "Jag ger dig skydd från allt omkring dig..." han andades ut orden. "Jag finns hos dig, gråt ej mer."
Benen började skaka inunder honom och silvervargen satte sig tungt ner. När hade han egentligen börjat gråta? Han stängde hårt ögonen. Ofrivilligt gled han ner i liggande ställning och dolde ansiktet under tassarna.
    "Jag saknar er så otroligt mycket." kved han fram med darrande stämma.

Flocken hade tagit en kortare paus för att Niara skulle kunna fylla på med behövliga örter från ett land hon var allt för bekant med. Hon visste närmast exakt vart hon kunde hitta allt hon behövde. Men hon tänkte inte ge sig av så fort, nej, hon var tvungen att ta en närmare titt på hennes gamla land. Hennes egentliga hem. Hon visste inte när, eller om hon någonsin skulle få den chansen igen. Nu eller aldrig. 

Det märktes att det inte levde silvervargr här längre. Skogen var inte längre snygg och städar på ett prydligt sätt så som silvervargarna höll den. Nu hade skogen fått växa sig vild, och stigarna och salarna var knappt igenkännliga längre. Niara kunde fortfarande se konturerna av dem, för att hon visste att de hade funnits där. Hon trodde inte att deras frånvaro skulle märkas så fort som det hade gjort. Hon blev både ledsen, och lättad av tanken. Hon önskade inte att det skulle skulle vara ett tomt eko av dem i skogen, utan att livet kunde gå vidare, både för skogen och för henne själv. Kanske kunde det bli lättare att helt släppa taget nu och inse att hon lämnat denna platsen för gott.

Men det var då hon hörde rösten. Det var inte starkt, men inte heller långt bort. Och då insåg hon även närvaron av ett sinne, allt för bekant.

Hon tassade snabbt mot rösten och plötsligt stod han bara där.

- "Bror?"
Hennes röst skar sig så som den annars sällan gjorde och hennes ögon tårfylldes snabbt när hon insåg att det inte bara var ett minne ur hennes förflutna hon såg. Han verkade verkligen stå där.

Det var som om flera års av sorg plötsligt tog över silvervargen och han tycktes inte kunna få stopp på tårarna. Han hade sedan tidigare accepterat sin familjs öde och att han var ensam kvar, men han hade aldrig kunnat tro att det skulle påverka honom så enormt att återvända hem.

En trasig röst nådde hans öron och bröt hans tankekedja. För ett ögonblick blev han liggande, frusen i marken. Vad... bror? Han såg sig om över skuldran. En allt för bekant silvervargstik såg på honom med ögon som glittrade av tårar. Långsamt satte han sig upp utan att slita blicken från henne. Det var inte möjligt... Men visst var det samma teckning, samma bekanta doft.
   "N-Niara?"
Rösten var frågande, osäker och tjock. Det kunde inte vara möjligt, men ändå stod hon där. Vid gudarna så han hoppades att hon inte var en vålnad.
   Han fick kontroll över musklerna igen och ställde sig på darrande ben upp. Klumpigt rörde han sig mot henne.
   "Hur...?"
Helt ärligt brydde han sig inte hur. Det var hon. Det var verkligen hon! Hon stod där, livs levande framför honom.

Hector stannade upp framför henne, utan att våga röra vid henne. Det fanns inte en chans att hon endast var en ande, och ändå... tänk om hon faktiskt var det... Tänk om hon inte alls var där. Försiktigt sträckte han på halsen och strök försiktigt sin nos mot hennes panna. Hon fanns där. Hon var faktiskt där. Framför honom. I fysisk form. Systern han trodde han hade förlorat för alltid. Tårarna började rinna igen. Trots det korta avståndet mellan dem kastade han sig mot henne.
   "Jag kan inte... du lev... jag trodde..."
Han kunde inte skapa en hel mening utan att rösten brast för honom. Det fanns allt för mycket han ville säga. Hur obeskrivligt lycklig han var över att hon stod där framför honom. Men ingenting vettigt lämnade hans läppar.

Niara brast direkt fullständigt när hon insåg att det inte bara var ett hjärnspöke som stod framför henne, utan hennes sen länge försvunne broder som hon aldrig trodde att hon skulle få se igen, helt övertygad om att han hade mist livet, och av hans uppsyn så verkade han tänka detsamma om henne. 

Hon kastade sig fram och borrade in nosen i hans päls, slicka honom lekfullt i ansiktet och med svansen viftande. Det bekanta sinnet som omfamnade henne - Niara hade hittat en bit av sitt hem. Det kändes som att hon hade hittat hem. 

Tårar rann ner för hennes ansikte och hon var så lycklig att hon inte kunde få fram mer än gråtkvävda ljud, som att hon försökte säga allt på en gång men det blandades till en gröt i hennes strupe.

"Jag trodde du var död!" Bölade hon fram till slut.

Det kändes som om han skulle dö på plats, så lycklig var han.
    "Jag trodde jag förlorat dig för alltid." lyckades han kvida fram.
Han ville aldrig släppa taget om henne igen. Aldrig någonsin.
    "Vart har du hållit hus?" frågade han efter en stunds tystnad.
Hjärtat slog hårt i bröstet på honom. Hon levde. Hans älskade syster levde.

Niara skrattade till genom tårarna. "Jag vet inte, känns som jag varit överallt och ingenstans. Jag letade först efter någon av er alla, men gav upp, och sen började jag bara vandra, planlöst. Jag var ensam så länge, men nu har jag en flock igen!" Niara snörvlade inte så attraktivt. Det var så overkligt. "Det är som att gudarna gett mig ett mirakel att jag råkade hitta dig igen. har du varit ensam hela tiden?"

Hector skrattade glatt åt sin systers ord.
    "En flock?" frågade han nästan överraskat. "Och jag har väl gjort ungefär samma sak. Jag hittade aldrig en flock, men en liten familj med en ensam tik och hennes tre valpar jag umgåtts med en tid."
Han släppte motvilligt sitt grepp om henne innan han tryckte sin panna mot hennes.
    "Men en flock. Vad är det för några?"

Niara ledde med Hector tillbaka till flocken medan hon berätta om dem alla för honom, främst om Dimitrij och hur viktig hon hon var för Niara. Hector hade inte så mycket annat val än att följa med och presentera sig för flocken och följa med dem. Aldrig att hon skulle lämnat kvar den antagligen sista familjemedlemmen. Han skulle bli en jägare nu, och de skulle få leva tillsammans igen. Niara kunde inte varit gladare, och säkerligen inte Hector heller.

[Avslutat]