[Utspelar sig tidig sommar 2019]

I det smaragdgröna dunklet under de täta lövverken ekade ett brummande skrockande ackompanjerat av det vackraste ljudet i världen; en valps rena skratt. Bland frodigt, spretigt gräs och fluffig mossa hade Kenai brottat ner den lilla bruna dottern och tagit henne i hans famn och lagt honom på rygg mellan hans framben.
     “- och den här lilla kokosnöten föll rakt ner i backen!” Som alltid avslutade han sin ramsa med att borra nosen djupt i sonens ludna päls på magen och blåsa ut så hårt han bara kunde. Kenais ögon tindrade hänfört när han höjde huvudet och mötte Kokhanoks blick igen. Hennes skratt var som den ljuvaste musik, och den fridfulla, äkta kärleken han kände inför valpen gjorde honom mjuk i hela kroppen. Om tiden ändå bara kunde stå stilla.
     “Okej, nu är det nog!” Det fanns en plötslig beslutsamhet i hans ton som inte syntes i hans vänliga minspel. “Nu får du inte växa nå mera. Jag vill att du ska vara såhär liten för aaaaaalllll tid.” Kenai log snett och lite retsamt, innan han tryckte huvudet mot valpen i en kärleksfull gest.

Nok skrikskrattade så mycket att hon grät. Synen var bara en suddig mosaik av varmt ljus och det enda hon kunde tänka på var att det måste bli ett stop, det måste ta slut. Hon stod faktiskt inte ut en sekund till, samtidigt som det var bubblande och varmt och troligt roligt att bli kittlad. När pappa äntligen slutat blåsa på hennes mage så snurrade det lite i huvudet. Hon kunde inte sluta skratta fast än den kittliga känslan var över, det var som om det fortfarande bubblade inom henne. Långsamt sträckte hon upp alla sina fyra tassar i vädret, slog halvhjärtat mot faderns nos och gav ifrån sig ett morrande som mest lät som ett kurr. Leendet på hennes läppar var gigantiskt och blottade hela tandraden och tandköttet. Men då hon hörde pappans ord spetsades öronen och ett ögonblicks förvirring drog in över hennes ansikte. Så log hon igen och mötte honom halvvägs, gnuggade sitt huvudet emot hans och gav honom en snabb slick i mungipan innan han höjde huvudet igen. Försiktigt sökte hon hans blick.
"Kan man bestämma det? Hur stor man blir?"
Frågade hon uppriktigt, huvudet på sned. Hon visste inte om hon ville bli stor, det skulle vara coolt att vara lika stor som pappa, men samtidigt om han inte ville det... Gick det ens att välja? Det behövde hon ju veta innan hon i så fall kunde göra ett val.

Ett rungande skratt lämnade honom, och hans ögon glittrade kärleksfullt när de mötte Kokhanoks.
     “Nej, det kan man inte,” svarade han med ett leende på läpparna. “Det är så att, all kärlek du får från mig, från mamma och från dina syskon, från alla goda och ljusa vänner du träffar, strålar rakt in i ditt hjärta. Men när man är valp så är hjärtat bara yttepytte” han putade lite teatraliskt med läpparna, “och det måste ju få plats med all kärlek! Så varje natt, när du sover, växer du lite lite till. Så du har rum för mer kärlek nästa dag. Så en dag, när du är vuxen och har ett stort hjärta, kan du använda all den kärleken du samlat på dig för att göra dina barn stora också.”

Med stora blanka ögon tittade hon på sin pappa medan han förklarade för henne. Han visste så himla mycket! Och visst lät det logiskt att kärleken behövde få plats någonstans, lustigt bara att hon fått så mycket kärlek just i dem förvuxna tassarna. Fast mamma sa i och för sig alltid att hennes tår var det sötaste i världen så det kanske var därför.
Kokhanok visste att hon var väldigt älskad, men betydde det att hon en dag skulle bli jättestor? Och betydde det är mindre vargar blivit mindre älskade i sitt liv? Mamma var ju mindre än pappa, men mamma verkade bli väldigt älskad både av pappa och av morbror Ghadam och Numph. Hade mamma blivit mindre av att ge så mycket kärlek till henne och hennes syskon? Kokhanok hade så många frågor, och ställde dem alla en efter en med stor nyfikenhet.
Med både tålamod och humor förklarade Kenai för henne hur det låg till och svarade på alla ytterligare frågor som dök upp. Världens bästa pappa.


[Avslutat]