Det var en ljus förmiddag när Odd kom rusandes mot månvargstiken. Solen var varm, så i vanlig ordning hade valpen spenderat tid med att gräva ett hål som han kunde ligga i. Gropar var bra av många anledningar, men speciellt för att de var svala när solen kunde vara outhärdligt varm.
     “Kokohanoko! Kokhonako!” Tungan snubblade som vanligt alltid över hennes namn, ändå envisades han med att försöka säga det. En skräckblandad iver var klistrat på hans runda anlete när han nådde fram till henne.
     “De-det hände en sak!” utbrast han med en röst som var både rädd och förtjust. Han visste inte riktigt hur han skulle känna, och det var tydligt på hur känslorna växlade i hans ansikte.
     “T-titta!” Odd drog upp läpparna och blottade tänderna. Den ena övre hörntanden hade lossnat, och lämnat en glugg. Odd drog instinktivt tungan över hålet. Det kändes obehagligt.
     “Jag har tappat en t-tand!” Nu hade en plötsligt förtvivlan slagit in och han såg på Kokhanok med stora, bedjande ögon. “Du m-måste hjälpa mig leta! Vi måste sätta tillbaka den!” Gråten var nära nu och fick den redan ljusa rösten att spricka. Vad skulle alla säga om de fick reda på att han skulle bli tandlös?

"Kokohanoko!"
Ropet ekade över lägerplatsen och Hanok visste genast vem det var som sökte henne. Trotts att nästan alla exklusivt kallade henne Hanok eller Nok så envisades Odd med att försöka sig på hennes fulla namn. Försöka sig på och på något vis konsekvent lyckas komplicera det ännu mer i dessa försök. 
"Hej Oddolopoddo."
Svarade hon retsamt men fick ingen respons då den lilla valpen uppenbart var mycket uppjagad av något och helt inne i det. Först antog hon att det var ännu en grop, kanske att han råkat på ett sorkhål eller en fin sten i sitt grävande, men det visade sig vara något helt annat. En underlig glugg kunde skymtas där en av valpens fyra hörntänder borde sitta, och spår av blod kunde skymtas längs tandköttet på tänderna runtom. 
"Nämen se där."
Att det redan var tid för tandlossning gjorde henne nästan lite yr. Valpar växte så fort. Hon log mjukt mot honom men hann inte säga något betryggande innan han fortsatte i en allt mer upprörd ton.
"Såja såja"
Vyssjade hon. 
"Vi kan leta efter den om du vill, men du behöver inte oroa dig. Det där är bara dina mjölktänder."
En viss förvirring - och en hel del förtvivlan - kunde fortfarande skymtas i en den runda lilla valpens anlete.
"Det betyder att du håller på att bli stor, när du tappar dina valptänder för att få nya, starkare tänder som bättre klarar av vuxenmat."
Hon sänkte sitt huvud i hans höjd och blottade försiktigt sina egna hörntänder.
"Snart växer det ut såhär stora. Eller så får du kanske sabeltänder som Lev?"
Odd var inte helt förtjust i Lev, verkade tycka att han såg lite läskig ut, men förhoppningsvis skulle han inte ta den retsamma liknelsen allt för illa.

Gradvis och i takt med Kokhanoks ord så ersattes missmodet av en bekymrad förvirring. Men när Kokhanok nämnde Lev och hans tänder skrynklades Odds ansikte ihop i en min av avsky.
     “N-nej!” protesterade han och skakade på huvudet så hårt att hela hans kropp följde med i rörelserna. “Jag vill inte se ut som L-lev!” Underläppen plutade ut i ett nytt upprört minspel. Förutom sina stora tänder hade han ännu större horn. Dessutom såg han alltid så sur ut, till och med när han försökte le. Odd hade ännu inte vågat interagera med honom, utöver att svara på någon enstaka fråga.
     “Jag tycker om mina tänder,” fortsatte han tystare och tankfullt. Varför dög inte tänderna han hade nu? “Måste man byta?” frågade han oroat. Det kändes så komplicerat, och jobbigt. Allting kändes jobbigt nu. Odds hållning vissnade i uppgivenhet och han suckade högt.
     “Jag vet inte ens vart min tand är längre,” erkände han olyckligt. “Jag, jag bara grävde och grävde och så var det en rot, och när jag skulle dra den så bara!” Odd ryckte på axlarna. “Borta!” Nu skakade Odds underläpp av den hotande gråten.
     “Jag fick inte ens säga hejdå,” snyftade han lågt.

Kokhanok kunde inte låta bli att le åt valpen reaktion, men hon höll tillbaka sitt fnitter för Odd var uppenbart upprörd så det passade sig inte just nu. 
"Men älsklingsungen"
Inledde hon och drog in valpen i en kram.
"Om du ska bli Numoori bästa grävare är det väl bra om du har tänder som håller för rötterna du stöter på? Dina nya tänder kommer vara starkare vuxentänder, och kommer klara av alla utmaningar du har framför dig!"
Hon buffade honom mjukt på huvudet.
"Och oroa dig inte, dina föräldrar har ju inga sabeltänder så jag tror du kommer få gaddar ungefär som mamma och moster."
Ett betryggande leende klädde hennes läppar.
"Om du vill säga hejdå kan vi gå till gropen där det hände nu och ha en liten avskedsceremoni? Även om vi inte vet exakt var den är så är den nog i gropen, eller hur? Vi kan begrava den och säga hejdå?"
Förhoppningsvis kunde det ge honom lite ro i hjärtat.

     Den annalkande gråten hann aldrig riktigt fram, och Odd blinkade vätan ur ögonen. Odd tyckte om den planen. Dessutom lät det inte så illa att tappa tänderna om det innebar att större, mer grävvänliga tänder skulle komma istället. Odd drog tungan över gluggen. Det kändes otäckt dock.
     “Avskedsceremoni! Avskedsceremoni!” Den tidigare upprördheten var som bortblåst och ersatt av en bubblig entusiasm. “Vi måste bjuda aaaalla. Så kanske morbror Asker kan ge oss något gott att äta, och mamma kanske kan sjunga! Och- och,” Odd trampade upprymt på stället, fylld med iver.
     “J-jag måste gr-gräva en grop till avskedsceremonin!” utbrast han plötsligt. Vad för funktion eller syfte den skulle ha i ceremonin visste han inte. Men Odd blev glad av att gräva, och därför hade det blivit naturligt för honom att gräva när man något bra hände, när man var glad, eller något kul skulle hända.
     “K-kom då!” Odd stack iväg igen, och såg sig inte om ifall Kokhanok följde honom, utan antog bara att hon gjorde det.

Odds plan för en värdig avskedsceremoni spårade snabbt iväg långt bortom vad Kokhanok föreställt sig. Men hon hade inte hjärta att neka honom utan följde villigt efter och hjälpte till med hans förberedelser. Något orolig för att detta skulle sätta en orimligt hög standard för när varenda liten valp i deras vård tappade en tand. De skulle inte göra annat än sörja och fira tänder här hemma..


[Avslutat]