[Det här rollspelet är Öppet för ett kort rollspel, men kommer ses som ensamt inlägg om inget svar ges.]

Han hade vänt söderut, passerat över savannens välbekanta vidder och längs öknens utkanter. Kanske var det ett tecken på desperation, ett dumdristigt beslut, när han sökt sig in över gamla bekanta marker, men han behövde vara säker. Behövde veta. När han passerat de steniga, sandklädda vyerna så hade han tvingats inse, än en gång, hur mycket som hade förändrats sedan han var här senast. De var inte heller kvar. Zayev var inte här.
     När han hade stannat och försökt få kontakt med platsens nya invånare så hade de inte tagit väl till hans närvaro. Sandvargarna – eller ökenvargarna, han hade aldrig riktigt kunnat skilja dem åt – hade jagat honom därifrån igen. Deras ögon hade varit vidgade i blandad vrede och fasa, deras tänder och krafter redo för anfall. Azazel kunde kanske inte klandra dem. De få sandvargar han mött för så många år sedan hade varken tagit väl till hans yttre eller hans dåvarande familj.
     Det var med än större oro i bröstet som han vänt norrut igen. Förbi lavaöknens utkanter, över Mardoufs bekanta form, och in över Numoorislättens böljande landskap. Här, med Kaiwoods gröna skogar som en avlägsen skepnad i norr, och Raukakekedjans gräns i söder, hade han åter stannat upp. Han hade mött ett mindre följe vargar som varit villiga att tala med honom. Deras nyfikna blickar och frågor hade varit många, och ingen hade egentligen mycket information att ge honom till svar på hans egna ord. Men de hade gett honom någonting annat. En väg att följa och ett litet hopp om hjälp.
     Morgonen hade precis övergått i dag. Marken under hans tassar höll fortfarande en del av vinterns kyla trots att våren hängde i luften. Små vita och gula blommor kämpade upp bland det nya gräset. De första insekterna surrade i den kalla brisen. Azazel satt stilla på en av slättens kullar med vingarna utfällda, vänd mot solen som kikade fram mellan skiftande moln. Långsamt värmde han upp sig igen efter nattens kyla.
     Främlingarna han mött hade fortsatt vidare kvällen innan efter en delad måltid. Från dem hade han fått höra om en plats längre norrut, en knutpunkt som även den var ny för honom. Han påmindes gång på gång om hur länge han varit borta. En mötesplats i Eriinari för många vandrare. Det skulle finnas fler vargar där, och fler som hade vandrat långt och mycket. Om det fanns en plats där hans chanser att möta någon som hade sett Zayev skulle vara större, så var det ett av hans bättre alternativ. I alla fall bättre än att vandra planlöst i hopp om att kanske råka på någon av en slump. Det gav honom ett mål. Det mildrade inte knuten i hans inre, men det gjorde saknaden och oron lite lättare att bära.
     När den värsta kylan i hans leder hade försvunnit så reste sig Azazel upp igen. Han ruskade på sig, sträckte ut sina stela ben och rygg, och vände blicken åt nordväst. Han hoppades, innerligt, att resan norrut inte skulle vara förgäves.