(Pax till Black)

Hon hade mycket svårt att ta sig bort från den här skogen. Hennes päls var lite för tjock för den här typen av klimat och den rosa tungan hängde utanför i ett försök att svalka den varma kroppen. Frustrerat kastade hon sig ner på marken och klippte av en pinne från närmaste träd och började tjurigt tugga sönder den. Något väldigt sött och segt placerade sig i hennes mun och hon såg förvånat på pinnen. Det fanns någonting sött inuti pinnen. Misstänksamt sniffade hon på pinnen, men när det inte verkade allt för konstigt att äta beslöt hon sig för att, efter som det var gott så kunde hon ju lika gärna försöka få i sig så mycket som möjligt. Det visade sig bli lite svårare än hon planerat. Även om smaken fanns där så var den sega substansen ovillig att lämna pinnens inre.
När det söta äntligen blev för sött reste hon sig upp. Sötman hade gjort tungan torr, men den hade gett henne ny styrka.
Relativt belåten travade hon på genom skogen för att hitta ett vattendrag. Allting här såg likadant ut för henne så hon hade ingen aning om hur hon skulle kunna leta reda på Black här. Han borde väll veta hur man tog sig ut från den här skogen?

Den svarta varghanen patrullerade området, vilket var en inbiten vana från tiden som väktare för Kaze. För honom hette flocken fortfarande så, och var ledd av Crow. Men han visste att åren hade gått. Han hade gått över till en krigares rang, Crow hade jagats iväg av Tocho som tog över alfarollen. Sedan hade hans son tagit över. Black kände inte den vite unghanen, men när hans valpar behövde honom på andra sidan landet fanns det ingen utväg. Han hade lämnat flocken, som redan många år hetat Cierzo, utan att ta farväl. Han hade inte riktigt haft någon att ta farväl av kvar där. 
Den tiden av hans liv var över nu. Nu hade han en egen flock att vaka över. Vanorna från tiden som väktare satt i, vilket var användbart som alfa. Han hade koll på allting. Han var beredd att göra allt som krävdes för att hans revir skulle vara säkert och för att flocken skulle kunna känna sig trygg. När han fått in lite fler medlemmar skulle han se till att hålla det första officiella mötet. Hittills fanns inga andra vuxna hanar med i flocken, utan Omen och Kasai var de enda av samma kön som han själv. Han skulle behöva fler hanar för att kunna stärka skyddet och jaktreviret. Och en rådgivare skulle definitivt lätta hans börda. Först hade rollen som ensam far till valparna varit ett stort ansvar för honom. Han log för sig själv där han gick och skakade på huvudet. Det var ingenting jämfört med en flockledares uppgift, men ungefär samma princip. Han visste att han var kapabel till rollen. Han var stark igen. Sorgen skulle han lägga bakom sig, för Rosie skulle inte komma tillbaka. Det var det bästa att göra - gå vidare. Särskilt när andra behövde honom. Ansvaret höll honom uppe, levande. Det höll hans huvud över ytan så att han inte sjönk. 
Jag är inte perfekt, tänkte han. Men vetskapen att jag inte är det är vad som gör mig till en god ledare. Hybris är inget att sträva efter. Han såg inte ner på medlemmarna. Han såg sig inte som förmer än dem. De var en familj. 
Plötsligt uppfattade han en bekant doft. Det var Tear.
Han rundade en buske, klev över en fallen trädstam och fick snart syn på henne, på andra sidan en bäck. 
Han var faktiskt glad att se henne, trots hennes vattenkrafter. Accepterar man inte det negativa hos en person förtjänar man inte det bästa. Han gillade henne.
"Tear." brummade han och stannade. Öronen vändes framåt.

Hon hade hittat vattnet och hon hade druckit av det tills hon inte orkade mer. Sedan hade hon satt sig ner och hon måste ha dåsat till för när hon hörde rösten låg hon ner och verkade sova.
Huvudet flög upp vid den välbekanta rösten och de blå ögonen såg sig omkring. Leende hittade hon den stora svarta hanen och reste sig upp.
"Black!" hälsade hon samtidigt som hon styrde stegen rakt över det lilla vattendraget.
Det kändes som om det var meningen att dem skulle träffas igen, men hon hade glömt varför hon så gärna hade velat se honom. Kanske hade det bara varit för att han varit ett så trevligt sällskap, trots hans avsky mot hennes krafter.
"Hej!" sa hon i brist på en smartare hälsning. Leendet låg fortfarande på hennes läppar och svansen svajade bakom henne. Hon såg sig omkring. Black var ensam och verkade inte riktig vara på jakt som han varit senast dem sågs. För att inte verka allt för nyfiken ställde hon inte frågan: Vad gör du?, utan frågade istället:
"Vad gör du här?" Hon såg upp på honom, han var lite större än hon tänkte sig honom.

"Black! Hej!"
Han såg på medan hon obekymrat satte tassarna i vattnet och ryste till. 
"Hej på dig." svarade han roat. Sedan stod hon framför honom, tydligen lika glad att se honom som han var att se henne igen. Han uppfattade hennes undran då hon såg att han var ensam och inte verkade jaga, precis innan hon ställde frågan högt.
"Vad gör du här?"
Då slog det honom att hon inte hade en aning om hur hans liv utvecklats på den korta tiden som gått sedan de senast träffats. 
"Mycket har hänt sedan sist." svarade han och skakade svagt på huvudet. Hållningen var avspänd och ett svagt leende låg över hans läppar. "Jag är numera alfa för flocken Isil Anar, och just nu vaktar jag reviret." 
Till utseendet skulle nog de flesta hålla med om att Black hörde hemma borta i Lavaöknen med de onda individerna som levde där, men hans insida var där den hörde hemma. Hela livet hade han vickat fram och tillbaka medan gott och ont, mest på grund av sitt heta temperament från infernoblodet. Trots ilskan hade han aldrig backat för att rädda någon annan som var i fara och han kunde minnas många gånger som det hade hänt. Nu när han närmade sig de femtio var han otroligt lugn för en inferno, efter att ha kämpat med sig själv hela livet. Hans tålamod var större än någonsin. Han visste att våld aldrig löste någonting, och mindes tiden som tjugoåring då han inte velat göra annat än att slåss. Han hade kommit långt och var tacksam för det. Han skulle hellre vara här, nära folk han brydde sig om, än att bränna upp "svikare" vid sidan av någon ondskefull härskare borta i de mörka delarna. han visste att han valt rätt väg - den svåra.

'Hej på dig!'
Hon fnittrade till när ha sa det, det verkade så märkligt att en varg som såg så skum ut i utseendet yttrade en så glad och nästan barnslig mening.
'Mycket har hänt sedan sist.'
Öronen spetsades uppe på huvudet och hon såg förvånat på honom. SÅ lång tid hade det verkligen inte gått. Hur kunde någonting ha förändrats så mycket? Hon hade ju inte ens tagit sig ut ur denna skog innan de träffades igen.
Förvåningen stod målad på hennes ansikte när hon hörde att han vaktade reviret. Nyfiket såg hon ner på marken mellan deras tassar, som om det skulle stå med stora bokstäver: Isil Anars revir, varning!
Självklart fanns det ingenting annat än mark mellan dem, ingenting av intresse i alla fall. Så hon höjde blicken mot Black. Ett subtilt leende låg på hennes läppar när hon såg upp på den större hanen.
"Går det bra?" frågade hon, medveten om hur barnsligt det lät "När du inte blir störd av mig förstås." Hon skrockade tyst och långt ner i halsen vid tanken på att hon kunde störa honom. Han verkade inte direkt vara den lättstörda typen.
Svansen vaggade bakom henne då hon kom att tänka på hans valpar. Hon undrade om dem fortfarande mådde bra och lade det på minnet för att fråga honom senare.

Hon blev förvånad. Självklart blev hon det, det hade inte gått lång tid sedan de senast möttes. 
"Går det bra? När du inte blir störd av mig förstås." 
Han hörde hennes låga skratt och flinade. 
"Jag blir gärna störd av dig. Här händer inte mycket alls just nu, och jag går mest runt här och vaktar i brist på annat att göra."
*Jag undrar om hans valpar fortfarande mår bra..*
"Ronia och Kasai mår fint." svarade han på tanken. De gröna ögonen mötte hennes blick i jakt på något skrämt eller förnärmat.



(OFF: Det finns alltid så sjukt lite att skriva när de bara pratar xD)

Hon såg snopet på honom. Han hade svarat på hennes tanke. Hon skulle antagligen ha blivit mycket mer skrämd om hon inte varit med om det tidigare. Dark hade också gjort så ibland, inte för att hon hade tyckt om att han vandrade in i hennes huvud obemärkt.
"Oh, jaha... så bra..." sa hon och kom av sig i glädjen över att se honom. Förtvivlat försökte hon få hjärnan att fungera igen så att tystnaden inte blev för lång. Men hjärnan var fortfarande chockad över intrånget och verkade inte ens vilja börja jobba igen.
"Ömm... jag...." hon tystnade, insåg att hon skulle verka mindre dum om hon bara höll tyst och log mot honom igen.
"Så? Alfa alltså? Hur är det?" hon frågade, bara dels för att ha någonting vettigt att fråga och mestadels för att hon faktiskt ville veta. När hon tänkte efter hade hon nog faktiskt aldrig mött någon under tiden dem var alfa i en flock.

Eftersom han utan att tänka på det var så uppmärksam på henne blev han lite överraskad när vågor av nya känslor sköljde in över honom från hennes medvetande. De var inte särskilt positiva. Hon såg snopet på honom och mumlade fram oviktiga ord. Black tog ett steg tillbaka och satte sig ner, aningen skamsen.
"Förlåt mig. Jag ska blockera ut ditt medvetande från och med nu." Och med det sagt reste han en mental vägg mellan dem. Hennes tankar tystnade, känslorna stannade utanför hans radar. Nu hade han ingen aning om vad hon tänkte eller kände.

Han mindes sig ha uppfattat en fråga från hennes håll innan han blockerat henne. Om hur det var att leda en flock. Han harklade sig.
"Det känns... rätt, på något vis. Jag var bra på att lyda order under min tid i Ka... Cierzo, men att ta ansvaret själv och skydda andra är mer naturligt för mig. För det är det jag gör - skyddar medlemmarna. Vissa flockledare gömmer sig bakom sina medlemmar och ger andra order, men jag tar det mesta i egna händer, så mycket jag kan. Det kommer jag göra så länge min kropp orkar - vilket jag hoppas är länge till. Jag är ingen ungvarg längre." Han drog på munnen i ett halvt leende.
"Flocklivet är väldigt tryggt, och samhörigheten är stark. Det finns alltid mat, alltid någon att tala med och man vet om att det finns folk som ställer upp för en ifall någonting händer." hans blick letade sig iväg medan hans djupa röst talade, betraktade djungelns rika färger.

Hon bara log mot honom när han ursäktade sig. Det hade inte gjort någonting, hon hade bara inte väntat sig att han kunde se in i hennes huvud så lätt.

Med ett nyfiket ansiktsuttryck satte hon sig ner och såg på honom när han pratade. Hans röst var väldigt behaglig att lyssna på och hon kom på sig själv med att dra på mungiporna. Han lät så bekväm i det han sa att man helt enkelt var tvungen att lyssna.
Hon hade aldrig sett på livet i en flock på det viset som han talade om. Hur hon faktiskt funderat på flockar var rätt otydligt. För det mesta tänkte hon inte ens på dem, det var mest namn och okända vargar.
Hennes blick följde hans, och när hon insett att han slutat tala såg hon tillbaka på honom. Åter log hon det där innerliga leendet.
"Det låter.. mysigt." sa hon och flinade ännu bredare mot ordet hon använt "Och det låter som att rollen passar dig bra." hon funderade på om hon borde säga att han verkade axla rollen väldigt bra, han kändes ändå som en naturlig ledare, men kom på att hon kanske skulle låta det vara osagt.
Flinande tillade hon:
"Du måste sukta efter lediga stunder." retades hon och svängde muntert på svansen.

Black vände tillbaka blicken mot henne när hon svarade.
"Det låter mysigt, och det låter som att rollen passar dig bra."
"Det är ett bra ord för att beskriva det. Jag hoppas de andra i flocken är av samma åsikt som dig." 
"Du måste sukta efter lediga stunder."
"Jag har ju en nu, inte sant?" log han. 
"Faktum är att om det inte varit för andra i flocken, som före detta ledaren Imani eller min lärling Thamani, så vet jag inte vad jag skulle ha tagit mig till. De ställer ofta upp och passar mina små när jag har annat att göra, som att bemöta inkräktare, jaga, vakta revirets gränser och så vidare. Jag ska nu försöka få med fler medlemmar i flocken för att sedan ha ett första flockmöte sedan ledarbytet, där ranger kommer delas ut. Jag tror det kommer bli bra, detta. Vi har stora visioner för den här flocken, jag och Imani. En flock som för en gångs skull har ett gemensamt gott hjärta och alla är välkomnade in i. Det finns för få sådana i landet. Men nu pratar jag för mycket, du måste bli uttråkad."
Han skrattade till.
"Jisses, det är inte lätt när man inte kan veta hur någon annan känner. Hur klarar ni er?" Han skakade lätt på det stora huvudet och lät tungan fukta den ärrade nosen.

Hon skrattade.
"Nejdå, du får gärna fortsätta prata, det är väldigt fascinerande att höra dig prata om flocken." sa hon, som om hon verkligen menade det.
Åter skrattade hon, men behöll flinet på läpparna.
"Man lär sig att leva med det och läsa av det yttre." hon fnissade till "Personligen ser jag det nästan som fusk att kunna titta in i folks huvuden." sa hon retsamt och blinkade mot honom. Det var kul att prata med honom. Han var dessutom lätt att prata med.
Intresserad av att hör mer och höra honom prata frågade hon:
"Hur många är ni? Det kan väl inte finnas så många att rekrytera här eller?"
Hon såg forskande på honom. Okej. Hon hade från början inte gillat den här varma skogen, men nu hade hon börjat falla för den. Det var rätt charmigt hur vegetationen trängde sig på en, även om den klibbiga luften fortfarande var lite irriterande. Men att det fanns så många vargar här i skogen hade hon inte förstått.

"Nejdå, du får gärna fortsätta prata, det är väldigt fascinerande att höra dig prata om flocken." 
"Det glädjer mig."
Angående att leva utan hans krafter sa hon;
"Man lär sig att leva med det och läsa av det yttre. Personligen ser jag det nästan som fusk att kunna titta in i folks huvuden." Hennes uppsyn blev retsam. Han skrattade till.

Hon fortsatte sin lilla utfrågning. 
"Hur många är ni? Det kan väl inte finnas så många att rekrytera här eller?"
"Vi är 12, och fler ska det bli. Folk vandrar in här oftare än du tror." sa han och reste sig upp. Han tog några lugna steg mot henne.
"Du får väldigt gärna ansluta dig till den. En alfa behöver en rådgivare."
Han bugade sig, märkligt smidig för sin storlek på grund av kargblodet, och kikade upp på henne innan han innerligt och högtidligt frågade;
"Tear, vill du gå med i min flock?"

Hon var på väg att skoja om att han kanske bara inbillade sig att det vandrade fler vargar här än vad hon trodde, när han reste sig och ställde en fråga som inte var en fråga. Det var verkligen inte en fråga. Som ett frågetecken satt och och såg på honom, nästan osäker på ifall han skojade eller inte. Hon insåg att han inte alls skojade och ett tillgivet leende spred sig i hennes ansikte.
Tystnaden sträckte sig över några sekunder innan hon reste sig upp och öppnade munnen för att svara.
"Det hade varit en ära." sa hon och gjorde en liknande bugning mot honom "Men jag tänker tyvärr inte kalla dig för Alfa, även om det är en order, själv har jag aldrig varit så duktig på att följa sådana." flinade hon och såg på honom.
Hon var nyfiken på om han verkligen hade menat det där med rådgivare, men tyckte inte att det var rätt tid att fråga. Trots det var hon väldigt stolt när hon såg upp i hans ansikte. Han hade trots allt frågat henne. Svansen svajade bakom henne och flinet låg fortfarande kvar på läpparna.

Han rätade på sig och såg undrande på henne.
"Det hade varit en ära." svarade hon med en bugning. "Men jag tänker tyvärr inte kalla dig för alfa, även om det är en order, själv har jag aldrig varit så duktig på att följa sådana."
Black log och skakade på huvudet. 
"Så länge du följder ditt hjärta är jag nöjd, Tear. Jag står inte över dig, jag är din jämlike..." 
Han började lugnt gå mot lyornas håll och när han passerade henne sa han, utan att se på henne; "...och förhoppningsvis din vän."
När han kommit en bit och växterna mjukt rispade mot hans sidor stannade han upp och såg bak mot henne med ett leende.
"Kom så visar jag dig lyorna. Jag tror du kommer att trivas."



(Avsluta du. :) )

Svansen svajade bakom henne när han kallade henne för sin jämlike. Det fanns någonting väldigt betryggande i att han ville att hon skulle följa sitt hjärta. Någonting varmt verkade omfamna hennes tankar av den stora, ärrade hanen.
När han svepte förbi henne följde hon honom med blicken och flinade generat innan hon följde efter hans svans.
"Gärna." sa hon och lät blicken svepa över skogen.
Öronen spetsades och hon lade huvudet en aning på sned, travade upp jämsides med honom och flinade.
"Det kommer jag säkert." sa hon och blickade framåt. Det kändes märkligt men ändå precis som det skulle att - plötsligt - ha fått en familj.

(AVSLUTAT)