”Åh! Är den verkligen min? Menar du det, pappa?” Aurora var överförtjust när hon tittade ner på den ljusa hjortpälsen. Hennes längtan efter accessoarer och smycken växte sig ständigt större, och en päls hade känts som ett naturligt val. Tanken på att bära en annan varg över ryggen gjorde henne dock illa till mods. Hon tyckte inte om att påminnas om sin pappas mer mordiska sida - hon föredrog att se på det hela som något hon var tvungen att göra för att inte dö. Därför hade hon försiktigt önskat efter en annan slags päls, en som inte kom från artfränder. Nu hade Even gett henne en, och den var perfekt! Bortsett från en enda, pytteliten blodfläck i hörnet var pälsen blank och slät, ljust crémefärgad. Aurora skulle aldrig klara av att ta ett sådant här byte själv, men naturligtvis var det ingen match för hennes pappa. Den bekanta vördnaden för honom, som alltid vilade i bröstet, växte. Hur hade han fått tag i den här? Av alla hjortar som fanns i området hade hon bara sett ljusa ett fåtal gånger. Det måste varit otroligt tur - och skicklighet.
     ”Tack så mycket!” Aurora log brett. ”Älskar dig!” Hon borrade in ansiktet under hans haka, och slickade honom sedan i över nosryggen. Därefter återgick hon till att beundra fällen, och strök försiktigt med tassen över den där den låg på marken. I solljuset skulle den säkert blänka! Månljuset kunde omöjligen göra den rättvisa. I vanliga fall glödde Aurora mjukt när hon var lycklig, men hon arbetade aktivt mot det i hans sällskap. Even var hennes pappa, men hon var instinktivt lite rädd för honom. Hon visste att han inte tyckte om ljuset, och hon vågade inte avslöja att det ibland strömmade ur henne utan att hon kunde kontrollera det.
     Aurora suckade nöjt. Nu skulle hon äntligen matcha Varya med en egen päls!

Even satt kvar när Aurora vände sig bort till pälsen på nytt. Han studerade henne stillsamt, medan hon gick runt och kände på den ljusa fällen. Hennes ögon blänkte av lycka, men Even såg, hörde, hur mer kämpade i hennes inre. Känslor och sådant osagt. Han visste mycket väl att det var något hon inte berättade.
     ”Här, låt mig.” Even reste sig lugnt, och slöt upp vid Auroras sida. Hon höll sig låg och stilla medan han tog tag i fällen och lade den över hennes rygg. Den var stor på henne, tillräckligt för att täcka henne från nacken, ner över svansen, men det var inget problem. Hon växte än, och fällen föll mjukt över hennes sidor. Han satte sig ner framför henne, med en tass pressad mot hennes bröst som höll samman vad som varit hjortens framben.
     ”Be Grendel fästa den, här. Så den inte faller av.” Han satte ner tassen igen, och log varmt när han mötte hennes blick. ”Den skulle passa med ett spänne, något som matchar din krona.”

Aurora böjde lätt på benen, och höll sig mycket stilla när Even drog fällen över hennes rygg. Först var hon orolig för att den skulle åka av, men fann snabbt att fällen var tyngre än hon trott. Inte så tung att den blev jobbig att bära, men tillräckligt för att inte åka av om hon skuttade.
     Aurora följde sin pappas tass med blicken, och nickade med rynkad panna för att memorera stället. Ja, ett spänne skulle sitta fint. Undrar om hon kunde få tag på ett i måntemplet kanske? Tills vidare skulle det räcka om Grendel bara kunde fästa den. Den röda strålade glatt mot Even.
    "Tack!" Sedan vände hon snabbt på klacken, och skuttade vidare för att leta upp Grendel. "Pappa! Pappa!"

[Avslutat!]