"Aj! Se dig för va?" utbrast Larzarus och blängde surt på den kraftiga stenvargen som gett honom en hård knuff med axeln när han passerade förbi dem. Vargen ifråga stannade inte för att be om ursäkt, bara vände på huvudet och gav honom en sur blick för att sedan fortsätta. Lasse följde honom ogillande med blicken och rynkade pannan samtidigt som han gnuggade sin axel. 
    "Är man så där stor borde man inte få gå omkring hur som helst", muttrade han. "Eller man borde i alla fall få en varning först. En skylt, eller något sånt. Någon kan ju bli skadad." Men han kunde inte vara sur någon längre tid, inte nu när han stod bredvid Noelle och inspekterade handlarnas utbud av ätbarheter. De hade sett de flesta av striderna, och magen hade börjat kurra. 
    Han hade blivit väldigt överraskad när Noelles mamma klev in på arenan, och ännu mer överraskad när hon vann, men egentligen var det inte så konstigt. De hade ordentligt med tåga i sig båda två. Lasse undrade förstrött hur hans egen mamma skulle ha stått sig mot Noelles på en arena som den här, men han släppte strax tanken innan han började klandra sig själv för saker han inte mindes men som uppenbarligen måste ha hänt. Han var här för att utforska, ha kul. Och en fördel med att mammornas strid bara utspelade sig i hans fantasi var att han kunde låta sin egen mamma vinna. 
    De hade lämnat Döda Skogen för ett tag sedan och hört talas om invigningen i Civitas, där de försörjt sig på att förse hantverkarna med pälsar. Men nu på plats var Skuggfall ännu mer spännande än han föreställt sig. Han vände sig mot Noelle. 
    "Vill du ha någonting, eller ska vi gå vidare?" 

Noelle hade inte riktigt kunnat släppa att hon hade sin sin mamma slåss på arenan. Mamma.
Nog hade hon vetat att Tezuka var cool på ett helt annat plan, men att hon var helt gudavälsignat cool var en nyhet. 
Om hon nu bara kunde hitta de där.. ljusets krigare? då skulle hon kunna hitta henne också. 
En stor individ krockade med Lasse. Hon skrattade men gjorde ansatts att dämpa det för att inte verka alltför oartig. 
"Tycker du att jag också ska ha en skylt?" sade hon retsamt, väl medveten om att hon var en bra bit resligare än de flesta omkring henne. Långa ben, lång svans, stark och stabil. Stor, stadig och stolt. Många saker på S. 
Deras jobb på pälsjägare hade också dragit stor nytta av hennes storlek och styrka; innan de hade haft möjlighet att fixa utrustning hade hon burit alla fällda djur på ryggen medan Lasse ofta skötte själva letandet. 
De var en bra duo, de två. 

Mellan stånden gick de, hennes mage kurrande tom. 
"Det där luktar jättegott!" sade hon och gestikulerade till ett stånd med kryddade knyten. Vad som än var i dem visste hon inte, men de luktade fantastiskt!

Lasse skrattade. Tanken på Noelle bärandes en stor skylt runt halsen var mer än underhållande. Tänk bara hennes ansiktsuttryck! 
    "Definitivt. En jättestor skylt, med texten 'varning för tönt' eller 'höghus på ingång'", spann han vidare med ett retsamt leende. Vännernas jargong var något han verkligen uppskattade, och det var få individer han kunde roa sig så bra tillsammans med som med Noelle. De hade samma sorts humor, vilket förmodligen var anledningen till att de gick så bra ihop — och till att de hängt ihop så länge. 
    "Det ser … intressant ut", anmärkte han när han tagit sig en titt på de väldoftande knytena som Noelle pekade ut. De såg inte så där extremt aptitretande ut, men de luktade desto bättre. Han frågade försäljaren vad de innehöll, och fick svaret att det var "finaste bisonoxe, fångad på den närliggande Azhekaslätten och kryddad med en hemlig specialitet". Lasse nickade uppmärksamt och undrade vad den hemliga specialiteten var. 
    Här, jag bjuder! Den välvilliga försäljaren räckte fram två knyten mot dem — kanske ihop om att de skulle lockas att köpa fler — och Lasse tog emot sitt efter att ha försäkrat sig om att de verkligen var gratis. Sedan såg han på Noelle och log utmanande med ena ögonbrynet lyft. Kroppen fylldes av den där förväntansfulla men samtidigt lite motvilliga känslan man får när man ska äta något man inte har en aning om hur det smakar, väl medveten om att det kan sluta i totalt fiasko.
    "Okej, är du med? Vi testar samtidigt! På tre?" 

Noelle skrattade brummande djupt. 
"Du kan vara en tönt!" mullrade hon med ett brett leende. Bättre svar brukade hon kunna leverera, men det fick duga för nuet. 
Noelle lyssnade med spetsade öron på var försäljaren sade om maten. Det lät.. faktiskt rätt gott! 
De hade lite saker att byta med, några små egendomar och värdesaker som de fått i betalning för större pälsjobb eller i utbyte för de finaste fällarna de fixat. Noelle rynkade lite på pannan när Lasse försäkrade sig om att provsmaken var just det - provsmak. 
Lasses utmanande blick tände alla bål som fanns. "Om jag är med eller!" antog hon med slående röst, sänkte huvudet och halsen så att hon kunde se honom rätt i ögonen med ett knappt utrymme mellan deras ansikten. Den stackars försäljaren var som bortglömd. Bara utmaningen fanns. 
Inte för att det skulle bli någon utmaning; Noelle tyckte ärligt att det luktade gott så helt förfärligt kunde det inte vara!
Knytet låg balanserade på tassen. Långsamt höjde hon den mot munnen som öppnade sig i samma takt. 
"Slår vad om att du bangar." sen, ett halvt andetag senare, "Ett.." knytet var nästan i munnen. "Två.." 
Blicken var som låst; hon tänkte inte vare sig blinka eller titta bort innan Lasse gjorde det. "TRE." 
Oxköttet kunde hon känna tydligt på tungan, smaken len men kryddig, men det var något annat också, något lite beskt och starkt utan att vara brännande. Lite salt också, som torkat kött men inte helt rätt heller.
Hon svalde.

Hennes comeback var halvhjärtad — han hade vunnit, för stunden. Hon skulle säkerligen attackera honom med någon mördande kommentar senare, men just nu var det Lasse som flinade brett mot henne. 
    Föga förvånande antog Noelle utmaningen. Lasse satte ansiktet alldeles nära hennes, lät sina ögon möta hennes och vägrade envist att titta bort, allt med ett fånigt leende på läpparna. Svagt hörde han någon säga åt dem att de stod i vägen för kunderna, men han uppfattade det knappt och reagerade inte. Tävlingsinstinkten tog överhanden. Slår vad om att du bangar. 
    "Pfft! Jag? Aldrig i livet", kontrade han. Nedräkningen började, och Lasse stoppade in knytet i munnen samtidigt som Noelle. Han visste inte riktigt vad han hade förväntat sig, men resultatet var en besvikelse och överraskning på samma gång. Det smakade rätt mycket som vanligt torkat oxkött, inget särskilt med det. Men undersmaken var konstig. Lasse smackade lite med tungan och såg på Noelle. 
    "Lite beskt? Eller? Kan det vara den hemliga specialiteten kanske?" Han sneglade frågande på försäljaren, som flinade tappert och ryckte på axlarna som för att säga att det var ju det som var grejen med den hemliga specialiteten, nämligen att den inte kunde avslöjas. 
   "Tyckte ni om dem?" sa försäljaren, och Lasse såg på Noelle igen. 
    "Gjorde vi det?" sa Lasse och fejkade det lite högfärdiga tonfallet hos en kritisk, erfaren expert. Bara för att driva lite med försäljaren. "Jag kan inte riktigt bestämma mig. Kan du?" 

En snopen, men ändå häpen, min kom över henne. Hon hade nästan väntat sig att Lasse skulle ha bangat i sista sekund. Å andra sidan tävlade de ofta i vem som var envisast, så det borde inte ha förvånat henne. 
Så när de båda svalt log hon istället illmarigt och följde Lasses påhitt. Hon speglade hans min i hopp om att också framstå som en finsmakare från Civitas. Anlete skolat i väpnad neutralitet.
"Jag vet inte Lasse." sade hon med en spelad tveksamhet. Hon hade tyckt det var gott. Kanske inte det bästa i världen, men inte dåligt i alla fall. Hon grävde i minnet efter ord hon hört Civitasser använda i överhörda, stulna samtal. "Eftersmaken är.. eftersträvsam, skulle du inte vilja säga?" hon gjorde en minimalistisk kromande rörelse, vilket antingen kunde ha sett helt fantastiskt ut eller kanske mer påminde om en brunstig valross. Noelle var inte så noga.

Han fick kämpa för allt han var värd för att stå emot impulsen att flina när Noelle följde med på hans skämt. Med en enorm kraftansträngning lyckades han hålla masken, även om det ryckte vilt i mungiporna. 
    Så gjorde Noelle en konstig liten rörelse och i kombination med det snobbiga tonfallet var det hysteriskt roligt; Lasse tappade det totalt och brast ut i ett frustande gapskratt. Försäljaren blängde oimponerat på honom och verkade inte tycka att skämtet var hälften så kul som det faktiskt var. 
    "Vid Gudarna! Vad var det där?" fick han fram när det värsta skrattanfallet lagt sig. "Jag har aldrig önskat att jag hade en spegel så mycket som nu. Kan du inte snälla göra det igen?"
    Försäljaren harklade sig. "Är ni intresserade eller inte?" Lasse kastade en snabb blick — suddig av tårarna skrattanfallet hade framkallat — ditåt och svalde ner skrattet som hotade att bubbla upp igen, tvingade sig själv att se samlad ut. 
   "Hm. Det överlåter jag nog åt damen att bestämma … eller, förlåt —" Han harklade sig, överdrivet korrekt och väluppfostrat. "— jag menar valrossen."

När Lasses mask brast tappade även hon det fullständigt. Frustande skratt som fick hennes sidor att till slut krampa.
"Vad var det där?" hörde hon Lasse uttrycka när skrattet börjat dö. 
"Jag vet inte." kved hon mellan skratten, som för hennes del verkligen inte hade lagt sig. Som ett skakande hus, tills hon behövde sätta sig ner. 
".. jag menar valrossen." 
På något plan insåg hon att deras skämt kanske var lite väl för den stackars försäljaren, men vid gudarna, hon kunde inte sluta skratta. Tur för dem att Lasse kunde framstå seriös nog för dem båda, för Noelle var säker på att något höll på att gå sönder. Förmodligen revbenen, men det var petitesser. 
Hon tvingade fram ett samlande andetag, kämpade för att hålla andningen under kontroll. 
Men en kraftansträngning som hade kunnat liknas med att flytta berg med ett grässtrå gav hon först Lasse och sedan försäljaren ett bländande påklistrat leende. "Valrossen har funnit att vi inte kommer köpa något, men tack för erbjudandet." 
Sen vände hon sig raskt bort från ståndet innan kontrollen över ansiktsmusklerna skulle svika henne igen.
"Kom nu Lasse, vi ska nog gå vidare." sade hon med ett så snobbigt uttryck hon kunde med värkande magmuskler och kinder hon tvingades bita i för att inte börja skratta igen.

När Noelle började skratta blev det omöjligt att hålla tillbaka det egna; återigen brast Lasse ut i skratt, som förstärktes när Noelle blev tvungen att sätta sig ner. Försäljaren såg ut att vara ganska trött på dem vid det här laget. Lasse svalde och lyckades återta en någorlunda seriös min, men flinade fortfarande som en idiot. 
    Valrossen har funnit att vi inte kommer köpa något, men tack för erbjudandet. Larzarus fnös roat och dröjde sig kvar ett par sekunder när Noelle började gå. Han såg ursäktande på försäljaren. 
    "Jag hade gärna gett ett bidrag till er verksamhet, men tyvärr, valrossen har talat. Vad ska man göra?" Han ryckte muntert och obekymrat på axlarna. "Det var trevligt att prata med er, och era …" Vad heter maträtten? "... öh, knyten var faktiskt helt okej. Allvarligt. Ha en bra dag!" 
    Med ett par joggande steg var han ikapp Noelle och slöt upp vid hennes sida, återigen tryggt omslutna av folkmassan. 
    "Det var en pärs", flinade han och släppte ut ett andetag. "Jag tror jag gick igenom typ fem olika personligheter på fem minuter. Typiskt försäljare att inte kunna uppskatta flexibelt skådespeleri när det händer rakt framför ögonen på dem — allt de bryr sig om är att sälja sina små … vad var det ens vi smakade på?"

Det var dagar som de här som Noelle var glad att hon var där hon var. Sorglöst, planlöst drivande genom numoori, med Lasse vid sin sida. 
Hade det kunnat fortsätta en evighet hade hon nog varit.. nöjd. 
Vem som helst kunde sukta efter storhet, rikedomar och ära. Noelle sneglade ut mellan handelsstånden och de fina byggnaderna. Alla kunde sukta, men att bara njuta där och då; det var livet från sin bästa sida. 
Insikten lade sig magen likt en varm filt, eller en glödbädd. Något som kunde hålla henne varm även på de kallaste av nätter.
Nog för att hennes kraft kunde göra det ännu bättre än en inbillad glöd.. men ändå!
Lasse hann ikapp henne. Han talade och hon lyssnade roat. 
Ögonen glittrade av humor när de kastades mellan Lasse och nästa varustånd längre ner på raden av försäljare.
Hon log illmarigt.
"Vad säger du om att vi testar om den där handlaren har bättre smak?"
Vem som helst kunde sukta efter något bättre, något större. Noelle var nöjd precis där hon var.

(Avslutat! ;D)