|| Detrena <=> Goria . Utspelar sig i utkanten av Ken-Yak mot Kaiwood ||

Molnen hopade sig, de blev tyngre och var fyllda med vätska.
Den vita ugglan såg ut som en liten ängel där de svepte fram med stora vingar under molnen.
Blicken var ofäst, hade inget mål ännu, bara flög påväg. Påväg någonstans.
Vingslagen var kontrollerade och rytmiska. Bar luft i dess fulla vävnad, seglade.
Efter en stund såg ugglan ner, därunder var det platt stenmark med grästuvor där emellan.
Långsamt och obrådskande sänkte sig fågeln mot marken,
snart var hon bara två meter ovanför, gräset skyndade förbi därunder.
Känslan var härlig, att flyga. Att bära sig uppåt, parera. Få leva som på ett annat sätt.

Skrik. Små, små hjälplösa skrik. Rop på värme, på modern. Så små. Små. Hastiga små hjärtslag. Tungan strök över de små hjälplösa. Värme, inifrån, stark värme. En känsla som hon inte kunde känna. Kunde inte tänka. Inte fråga vad det var. Hon? Den? Tungan mot de små, små kropparna. Deras rop i hennes öron. Så oskyldiga. Nya till världen. Hennes. De var hennes. Fina. Så fina. Allt i bilder, känslor hon inte kände igen. Känslor hon aldrig skulle minnas. Hon - den - tog dem till sig. Nära värmen. Så började det om, minnet. Skrik. Så små hjälplösa skrik...

Långsamma, oroväckande ryckiga steg. En kropp som sedan länge borde slutat gå och som stank död lång väg. Ett rosslande andetag undslapp den sargade strupen för att följas av ett hest strupljud. Bleka, sedan länge döda, ögon blickade ut över platsen. De blickade, men såg inte. Kunde se, men lade inget på minnet. Hade inget minne att lägga det på. Inte mer än de som upprepades gång på gång. Så små. Hon raglade i sidled, stötte i en yngre trädstam. Träden var lägre här, tunnare. Vid skogens rand glesnade vegetationen och övergick i sten och gräs. Regntunga skyar passerade obemärkta. Hon lade inte märke till något. Kunde egentligen inte lägga märke till något om det inte rörde på sig. Små, hjälplösa skrik...

En mörkbrun varelse blottades långt borta, med skogen bakom sig.
Den vita ugglan gav ifrån sig ett kvävt ljud och tvärvände tillbaka och uppåt. Sen vände den igen och betraktade figuren. Ännu en gång begav sig fågeln neråt och just innan den nuddade marken förändrades hela dennes kroppsbyggnad. Kroppsmassan välde upp i mycket större form, de samlade fjädrarna skildes åt i strån, till sist en vit-grå pälsklädnad. Vingarna smalnade av och spetsarna fick tår. Det platta ansiktet växte ut och stjärtfjädrarna samlade ihop sig och blev längre. Sekunden efter stod där en varg, med samma mörkblå ögon som ugglan haft.

Goria lyfte nosen mot himlen, en märkvärdig doft spred sig mot henne, antagligen från den mörkbruna figuren hon inte ens såg från marknivå ännu. I rask takt fortsatte varginnan framåt. Hon väntade få se figuren, få se varifrån lukten kom. Man kunde inte kalla det doft, allt för stark och spretig.

Det ryckte i de slitna öronen. Ögonen vidgades djupt inne i sina hålor. Med ens hade blicken fokus, sökte. Ett ljud. Luften pös långsamt ut ur lungorna med ett tunt ljud då hon slutade andas. Hon behövde inte göra det mer än för att stöna och gurgla. Tänkte inte på det. Tänkte inte alls. Instinktivt sökte de döda ögonen över området. Vad de såg kunde ingen säga. Tungan letade sig in genom underkäken och svepte hastigt ut mellan framtänderna för att fukta den flagnande torra nosen. Då den skulle återvända in mellan tänderna på nytt avbröts rörelsen och tungan förblev hängande till hälften genom underkäken och med spetsen utanför munnen. Alla kroppsrörelser stannade upp då ögonen fokuserade åt det håll de antog att ljudets ägare skulle uppenbara sig. Någonting rann längs hennes ena ben. För smutsigt och varfyllt för att förtjäna namnet blod. Fastnade i den stelnade, stinkande pälsen. Hon väntade.

Goria närmade sig, lukten blev nästan som en stank, när hon kom närmare den bruna figuren spärrade hon upp ögonen. För allt. Djuret var som en varg, men ändå absolut inte. Det stod stilla, det luktade, det såg förfärligt ut. Så smal att man undrade hur varelsen kunde stå upprätt, ryggkotornas gupp syntes på ryggen, blicken såg helt död ut. Som om den var blind, även om ögonen såg vanliga ut.
Benen var som käppar, man kunde se revbenen i såren där skinnet inte täckte. Öronen såg ut som tunna trasiga lappar bara. Sen nosen, tungan hängde ut genom underkäken.
Goria fick nästan tårar i ögonen bara att se på vargen som hon knappt vågade kalla varg.
Hur kunde denna varelse leva? Hur kunde den stå upprätt? Den borde ligga död ner för länge sen? Den verkade inte ens känna sin smärta, något rann längs vargens ben, Goria var inte ens säker på om vargen visste om det.
- Hur kan du leva? fumlade varginnan fram, mest som en fundering för sig själv. Hon väntade sig inte ens att den andre skulle svara. Goria började seriöst fundera om hon själv var okej? För om den här vargen rörde sig, reagerade- skulle hon själv svimma. Det kunde ju inte vara sant, medlidande blandades med skräck. Hon tog ett steg fram.
-Aldrig sett nått liknande... Säg att jag inte, ett halvt steg till.
-Det kan ju inte..., allt mumlandes. Som om den framför henne ända var okontaktbar och hon bara hade sig själv som sällskap där hon stod.

Stilla, utan att till synes reagera alls. Hon andades inte, ögonen rörde sig inte längre. Så hördes ljud från den ljusare vargen. Ord var inte ett begrepp i en hjärna som inte tänkte. Eller knappt tänkte. Det tog inte lång tid innan det lilla som än var igång satte fart och sparkade igång resten av kroppen. Tungan slappnade av för att sedan samlas i munnen. Luft visslade in i lungorna. Huvudet höjdes lätt då bröstkorgen vidgades av luften. Ögonen fokuserade på nytt, ryckte till och fästes vid den levandes kropp. Luften for ut ur strupen igen, lika hastigt som den andats in, och med den följde en hemsk andedräkt och vad som lät som ett hest kvidande mer än ett ord.

"Lllhiiieeehhh...." Hon for ut mot den framför sig. Den som var vid liv. Den som andades. Den som betydde föda. Inga tankar, inga känslor, ingen ånger. Bita, hugga efter den andra med söndertrasade, stinkande käkar.

[Som jag skrev i rollet till Locura - Har du tråkigt en dag kan du försöka gissa vad Detrena säger. Även om hon inte kan tänka eller koppla saker i sin nedstängda hjärna, så är allt jag kommer skriva inom citationstecken ett ord i grund och botten C; Kanske svårt att gissa då det mest blir stönande ljud, men de kommer alltid ha med sammanhanget (vad motparten sagt, eller vad minnena upprepar) att göra C; ]

|| haha vad kul, så när man har tråkit ska man kolla rollen du rollat med Detrena C: ||

Goria ryckte till när den andre gav ifrån sig ljud, lade obehagat öronen bakåt, skyggade nått steg och lade tyngdpunkten på bakdelen. När sen varelsen som hon inte ens vågade kalla varg satte fart mot henne höjde hon en tass, utan att veta vad hon egentligen tänkt göra med den, och flämtade till.
Hon steg ett osäkert steg åt sidan, kanske mest i artighet innan hon förstod att honan var ute efter henne, i rent självförsvar drog varginnan av på den andres syn och kastade den till djuren omkring. Hennes kraft var att ta syn och ge syn, överföring. Goria själv dansade nervöst undan varelsen, utan att veta om hon borde försöka hjälpa henne eller bara sticka därifån. Hon var inte beredd, och den andre verkade så skadad... Hon var inte säker på om hon vågade skada, om det behövdes skadade hon andra vargar. Om det var för att det behövdes. Men här och nu ville hon inte, hon var säker på att varelsen skulle skrika som en stucken gris om Goria så mcyket som petade på henne. Ben syntes ju, det var inte mänskligt (vargligt?)

Det som var vid liv syntes inte mera. Eller jo. Många bilder av den levande, från många vinklar samtidigt. Från skyn. Från marken. Från trädens kronor. En annan kropp rörde sig. De stinkande käftarna slogs samman med ett klart klapper. Benen rörde sig stapplande för att fånga upp kroppen. Ett håligt bakben stannade stelt upp innan det kunde hindra ett fall i sidled. Fastnade i ett föremål som stack upp ur marken. Den döda föll omkull. Med ett väsande stön pös luften åter ur lungorna. Ett smackande läte när de ruttnande sidorna slog emot den sten- och gräsklädda marken. Frambenen sprattlade kort innan allt åter stannade upp. Ögonen kunde inte längre fokusera. Varför? Så många synvinklar. Så många bilder. Skrik. Små hjälplösa skrik. Med den sista luften lämnade vad som en gång i tiden kunde varit ett kvid den slitna strupen. Hennes små, så fina, oskyldiga och nya till världen. Minnet trädde åter i kraft och spelades upp på nytt.

[Jätteförvirrat då jag inte riktigt kan skriva ur hennes synvinkel, eller hennes tankar, eller något egentligen. Hennes ben fastnar i en mindre sten, trädgren eller vad som egentligen, vilket får henne att falla omkull. Sen glömmer hon jättefort vad hon höll på med och blir liggande med sitt minne som loopar om och om igen.]

Goria backade förskräckt när varelsen föll ihop, hon var säker på att det bara var liggande ben kvar, men snabbt var kroppen igång igen. Varginnan verkade inte längre komma ihåg vad hon pysslat med, Goria ville inte påminna henne. Med skuldkänslor drog hon tillbaka varginnans syn, Goria visste inte vad hon skulle göra. Hon backade lite till. Sänkte huvudet oc kollade mot den bruna vargen. Stanken vidde ut runtom dem.
-Hör du mig...? mumlade hon nästan viskande men hörligt mot varginnan.
Hon var skrämmande.

Ett nytt ljud och blicken fixerades vid ordens ägare. Den ljusa. Med ett kraftigt ryck öppnades likets käkar för att smälla samman på nytt. Kroppen ryckte framåt på ett oroväckande osymmetriskt vis, men hejdades då benet ännu satt fast. Ett hest grymtande undslapp strupen när den sista luften letade sig ut ur lungorna. Ögonen såg inte, men fixerade likväl ändå. En död hade ingen större nytta av synen. Ändå högg hon långt åt sidan mot vad reptilhjärnan planerat. Alla synvinklar, alla blinkande ögon i omgivningen förvirrade det lilla som än var värt att kalla hjärna.

[Tja, Detrena kommer inte komma någonstans så jag undrar hur länge till du vill fortskrida med detta roll C: ]

|| okej... ||

Goria rynkade ögonen och backade.
Hon ville hjälpa men visste att hon
inte kunde vistas i närheten av vargen.

Hon backade lite till och såg bort, sen
sänkte hon huvudet mot varginnan.
Planerade hur hon kunde sticka utan att
väcka mer uppmärksamhet.

[? Jag undrade om du ville fortsätta eller inte XD "Okej..." var inte så lätt att tolka ^^; Eh...
Jag kommer tyvärr inte på mer att skriva, då Detrena helt enkelt inte tänker, och jag därför varken kan skriva vad hon tänker på, eller beskriva vad hon tycker om det hon ser, eller några andra intryck eller känslor. Så... det blev inte mer än såhär ^^; ]

De bleka ögonen slutade flacka. Alla ögon som delade synfält - alla som blickade åt olika håll - förvirrade hjärnan till den gräns att den helt enkelt gav upp och ignorerade synerna. Synen. Kroppen slutade röra på sig. Slutade försöka resa sig. Stilla.

|| åh, öhm hehe ;') jaa nemen alltså "okeej..." som att jaa, jag förstår att du inte kommer på nå mer att skriva så jaa, okeej vi skulle kunna avsluta. Men jag formulerade mig lite udda. Ja vi kan avsluta. (: ||

Goria kände en oerhörd skam i sig
när hon sakta backade undan.
Hon kände en själviskhet när hon
lämnade vargen -eller vad det nu
egentligen var- här, men på samma
gång en rädsla och en flyktkänsla.
-Jag... förlåt, sa hon godhjärtat,
även om hon egentligen visste att
vargen antagligen inte hörde henne
och även om den gjorde det inte
skulle bry sig speciellt. Kanske
den inte förstod, men någonting
hemskt måste ha hänt en sådan
som denne för att få den att bli.. såhär.
Goria ville lida med henne men fick
inte fram den känslan, och om
hon fick det- så var den inte äkta.

Den trötta hjärnan ignorerade ljudet av den levande. Var fullt upptagen med att ignorera synen för att fokusera på annat. Stilla, lika stel som ett lik borde vara. Väntade på något den inte kunde tänka på. Visste inte vad väntan var. Stilla.

Långsamt, som från en annan levnadstid, började minnena spelas upp på nytt. Små. Hjälplösa skrik. Så små. Hastiga små hjärtslag och ljusa rop...

[Avslutat? C:]

[Edit, 30e aug 2012: AVSLUTAT]