Sommaren kom närmare och närmare. På himlen sken solen varmt och dess ljus reflekterades i vattnet. Den bruna vrenhannen såg tomt ut på öarna. Vågorna spelade en melodi för honom och vinden smekte hans smala ansikte. Det hade gått en lång tid sedan han varit här med Phol senast. Phol... Skuldkänslor och en enorm saknad välde upp inom honom åter igen. Om han bara hade varit starkare. Om han bara hade kunnat stoppa Firdrach. Då hade hans herre fortfarande varit i livet. De havsgröna ögonen såg ner i sanden. Vad gjorde han egentligen här? Han behövde söka upp Angelus, behövde fråga honom om Chaibos och vad han behövde göra för att få Phol tillbaka.

Tanken som funnits där, som han gång på gång försökt förtränga, smög sig på honom igen. Vad skulle han göra om Angelus inte visste? Eller om det inte fanns ett sätt att återge Phol livet? Han ville inte, kunde inte, tänkte på det. Om det inte fanns ett sätt förlorade hans liv mening. Det var det enda han kunde tänka på.
Sakta ställde han sig upp och vadade ut en bit i vattnet. Det var kallt. Allt för kallt för att han skulle tycka det var behagligt. En rysning for genom hans kropp.
"Sluta grina." sade Firdrach hånfullt. "Och gå upp ur vattnet."
"Lämna mig i fred, din parasit." svarade Lainadan monotont.
Enda sedan Phol dog hade han blivit bättre på att trycka undan den andre. Hat kunde göra underverk.

En djup suck lämnade honom och han vände blicken mot fastlandet för att åter vända tillbaka i riktning mot Angelus. Vad han än hade bestämt sig för att göra här, så hade han inte funnit det. Visst var det en vacker plats, men det hade inte gjort honom någon nytta. När han höjde den trötta blicken landade den på en mörk, tovig, rent av grotesk, varelse. Han frös i sin rörelse. Han hade inte hört den. Inte känt dess doft, ingenting. Vad var det ens för någonting?

[Varnar för säkerhets skull eventuellt känsligare läsare för att Detrena är en zombie, och kommer att beskrivas som äcklig och ruttnande i relativt tydliga ordalag.]

Vägen dit hade varit lång. Det syntes på kroppen, där vårens och den annalkande sommarens insekter över tid börjat äta bort det som fanns kvar. Där det som en gång i tiden varit tassar blivit kala och trasiga. Där sår vägrade att bli ärr, och där blodet sedan länge tjocknat i alla öppna håligheter och fått pälsen att tova sig, och gräs, löv och annat smuts att fastna. Att Den ens stod upp var ett under. Benen var tunna och smutsiga, svansen uppenbart bruten och nacken hängande i en vinkel som vittnade om att den inte heller satt helt som den borde. Huvudet hängde lågt och ryckte gång på gång när de kvarvarande nackmusklerna kämpade för att vrida det. Tassarna placerades stapplande mot marken, brett isär i långsamma, ostadiga steg. Kroppen gungade, vajade fram och tillbaka när det som styrde hjärnan, som skickade elektriska impulser genom det som fanns kvar av nervsystem och muskler, sakta balanserade de höga, tunna benen. Där det en gång spelats minnen, tankar och ord, fanns inte mycket kvar. Då och då fladdrade en bild eller ett ljud genom hjärnan, bilden av gräs, glimmande vatten som inte var det i området, eller ljudet av en röst som dött för länge sedan.
     Solen som sken i området tycktes varelsen inte lägga märke till. Lika lite som de surrande insekterna som gång på gång landade i kroppens alla sår, i dess skrynkliga öron och den tomma ögonhålan. Det enda hela ögat var blekt och djupt insjunket i den smala skallen. Det rörde sig för att betrakta området, eller snarare i jakt på rörelser än för att se på vattnet eller växtligheten. Där fanns inte mycket att se, men det var inget som liket tänkte på. Om det ens tänkte alls.
     Den torra, spruckna nosen ryckte i ansiktet när vinden lugnt gled förbi. Där fanns en doft som lockade, och någonstans längre fram fanns ljud som bars till den döda. Hon - Den - drog ett djupt andetag som kroppen inte behövde, och släppte lika snabbt ut luften med ett hest rosslande ljud. Tungan, som tills nyss hängt genom den sedan länge öppna underkäken, drogs in i munnen och stacks ut mellan käkarna för att, av en impuls som sedan länge blivit poänglös, fukta nosen. Snart nog blev ljuden tydligare, och ögat fångade en rörelse längre fram. Med lika långsamt gungande steg som förut, om än uppenbart mer målmedvetna, fortsatte kroppen framåt. Mot det som rörde sig, det som talade. Mot livet. Liv. Den döda märkte inte att livet upptäckte den, och märkte inte hur tassarna långsamt sjönk ner i det mjukare gräset vid vattenranden, annat än att stegen plötsligt blev än mer stapplande.

[Nejmen Hej Lainadan, käre brorson! Vad sägs om en kram? Ignorera att jag luktar illa, har inte kunnat tvätta mig på länge. Sådant blir lite jobbigare att sköta med åldern. /Detrena]

Den bruna vrenen stirrade storögt på det som närmade sig honom. Det såg ut som en varg, men det var inte längre någon. Ingenting han någonsin tidigare sett såg ut sådär. Eller... Jo. Han hade sett kadaver se ut på ett liknande sätt. Det som kom mot honom var dött. Sedan länge. Varför röde det på sig? Varför?! Lainadan öppnade och stängde munnen om vartannat. Var det detta som skulle hända Phol om han kom i kontakt med Chaibos? Skulle han bli ett vandrande lik?
"Men rör på dig, din tjockskalle!" skrek Firdrach åt honom.
Han kunde inte. Hur gärna han än ville kunde han inte. Benen lyssnade inte på honom.
Ju närmre den kom, desto skarpare blev lukten. Det vände sig i magen på honom, och han var inte långt ifrån att kräkas. Han kunde även nu se, eller ana, att det som rörde sig mot honom var en vren. Eller... Det hade varit en åtminstone.
Han kunde se den brutna nacken allt för tydligt och flugor, larver och diverse insekter krypa över pälsen. Det enda intakta ögat såg grumligt på honom.
Stanken och den vidriga synen fick övertaget och han tömde magsäckens innehåll i vattnet där han stod. Flämtande såg han upp på varelsen. Vad som skulle kunna tolkas som ett gurglande läte lämnade den, och först när den klickade med käkarna lyssnade benen på honom. Ett skrämt skri steg ur hans strupe. Klumpigt studsade han förbi den och råkade tackla omkull den i framfarten. Vassa tänder bet hål i hans hud, men det var ingenting han reagerade på. Skräcken han kände slog bort alla fysiska känslor. Han ville därifrån. Och det nu!

Den levande lät, skrek ord som liket inte förstod. Som det inte ens reagerade på, annat än att det var ljud. Levande ljud. Stanken av livets maginnehåll beblandades med den dödes ruttnande odör. Hon - Det - ryckte till när livet rörde sig och gjorde en ansats till ett snabbt steg framåt, ett snabbt anfall. Frambenen sjönk i vattnet och de öppna käkarna slog samman med ett ljudligt klapprande, endast ett steg från där den skräckslagne stod. Ett gällt skrik skar genom träskets surr. Musklerna i den döda kroppens nacke ryckte, och när det levande plötsligt kastade sig framåt, mot faran, och tacklade liket, så lyckades de slänga upp med huvudet. Käkarna slog hårt, begravdes i den levandes höft. Den ruttnande kroppen föll omkull i vattnet, men käkarna låste sig i sitt bett. Ett hest gurglande, som en gång i tiden kanske kunde ha varit en morrning, sökte sig upp genom strupen. Hjärnan sköt ut signaler till kroppen i ett desperat försök att hålla sig kvar, en kamp för att få kroppen på benen igen. När den levande sprang, sparkande i full panik, släpade den upp liket från vattenranden. Den krökta nacken knäppte. Benen ryckte spasmiskt. Det enda ögat rullade djupt in i ögonhålan utan att kunna fokusera. Det flimrade för dödens inre syn. Bilder av gräs och vatten. Av tassar. Liv. Små liv. Framtassarna lyckades precis höjas för att tryckas mot den andres sparkande bakben i ett försök att hindra rörelsen. För att välta den. För att slita med de låsta tänderna. Huvudet kastades från sida till sida så gott musklerna förmådde. Ryckte medan kroppen kämpade för att inte släpas mot marken. Liv.

Plötsligt slog han hakan i marken. Tänderna skar in i tungan och en enorm smärta for igenom den. Tårarna forsade från hans ögon. Den metalliska smaken av blod fyllde hans sinne. Någonting låg löst i hans mun. För ett kort ögonblick tappade han fokus på varelser som just nu bet tag i hans ben. Någonting låg löst i hans mun. Någonting låg löst i hans mun! Tungan... hans tunga... Lainadan sprattlade så gott han kunde upp på tassarna. Bakbenet smärta till något enormt. Han öppnade munnen och såg mängder med blod och vad som påminde alldeles för mycket om hans egen tunga falla ut. Han lät återigen ut ett skri. De blågröna ögonen såg bakåt. Ner mot varelsen. Han behövde fly. Inget annat. Fly. Nu! Han började röra sig framåt och sparkade våldsamt med bakbenet som inte hölls fast. Den vägrade släppa! Han släpade den med sig. Tänderna skar in i honom än värre. Tungan (eller vad som var kvar av den) gjorde ont, benet gjorde ont, allting var en enda röra. Blodet i munnen fyllde hans egen nos. Han hostade och spottade om vartannat, och kom på sig själv med att tänka att han skulle kvävas innan varelsen hade ihjäl honom.

Han försökte gurgla fram ordet "släpp", men valde att inte försöka säga någonting mer efter det. Det var inte värt smärtan. Inte när han ändå inte kunde få fram någonting vettigt. Med en sista kraftansträngning sparkade han återigen på varelsen. Igen och igen. Han kunde höra hur det knakade oroväckande från den. Till sist kände han tänderna släppa. Haltande skyndade han ifrån den. Fri. Han var fri. En bit ifrån var han tvungen att stanna upp. Blodet. Så mycket blod. Han spottade återigen. Den skärrade blicken fästes på den groteska högen. Han mötte dess blick. Aldrig tidigare hade han sprungit så fort som då. Allting gjorde ont, men han kunde inte bry sig mindre. Han hade kommit loss.

Det Levande skrek. Det skrek så mycket. Likets öron, vilka sedan lång tid tillbaka skrumpnat ihop och blivit krokiga och läderartade, ryckte. Tänderna försökte behålla sitt grepp, men musklerna hade sedan länge förtvinat till den grad då de inte längre orkade kämpa. Viruset sände impulser till hela kroppen. Den brutna svansen ryckte. De utmärglade benen darrade och pressade mot marken till ingen nytta. Lungorna pressades ihop i ett sista, gutturalt bubblande när Livet började sparka det som en gång i tiden varit hans faster i halsen. Livet skulle aldrig få veta vem den döda hade varit. Hon var borta sedan länge. Och nu hade kroppen fullföljt den uppgift den haft. Det den funnits för.
     Visst hade den bitit andra djur. Kroppen hade smittat många. Larverna som kröp på dess kropp skulle föra viruset till fåglar, och kanske vidare till vargar i slutändan. Men nu hade inte kroppen mer att ge. Nacken knäppte, men liket hade sedan länge förlorat känseln. Den kunde inte känna att den redan felvridna nacken, med ruttnande muskler och brutna kotor, slets itu. De hårda sparkarna räckte för att den spruckna, slitna huden skulle ge upp. Kroppen ryckte krampartat, som i spasmer, innan den slutade röra sig för gott. De svaga käkarna tappade greppet när viruset slutade sända impulser i den redan döda hjärnan. Det var över nu. Viruset skulle fortsätta att sprida sig till flugorna och getingarna, men den brutna kroppen, med det lösgjorda huvudet, skulle aldrig gå igen.

Han sprang så långt hans kropp orkade. Smärtan i bakbenet och blodet som gång på gång hotade med att kväva honom tvingade honom att ge upp. Lainadan föll ihop i en utmattad hög. Av rev vana försökte han fukta nosen, endast för att upptäcka att det inte gick . Tungan. Han hade bitit av sig tungan! Paniken började växa inom honom igen. Både han själv och Firdrach försökte övertala honom att det var okej. Det skulle gå bra. Han hade överlevt så här långt. Vrenen kippade efter luft.
   "Lugn." hörde han Firdrach säga i sitt huvud. "Du måste lugna ner dig!"
Han försökte. Han ville inte vara såhär rädd. Han ville ha Phol där. Phol skulle ha skyddat honom. Tårarna började rinna igen. Allting hade gått åt skogen ända sedan Phol dog. Och det var hans fel. Nu fick han betala priset. Han försökte nynna en av hans herres sånger, men inte ens det kunde han göra längre. Det smärtade något enormt i hans mun. Han gömde nosen under tassarna. Allting hade gått i kras. Hela hans liv. Han orkade inte längre. Men han var tvungen att fortsätta kämpa! Ville han återigen träffa Phol var han tvungen att kämpa.

[Korvigt avslutat!]