Utspelar sig efter ["Ett nytt kapitel"]

När hon lämnat flocken hade Azhekaslätten varit hennes mål, men när hon väl funnit sin väg dit kände hon sig vilsen. Det tog emot att erkänna att hon inte hade en aning om vilken väg hon skulle gå. Efter en stunds velande vek hon av till vänster. Om hon följde bergskedjan västerut borde hon förr eller senare nå Ötamon. Om hon inte misstog sig helt vill säga. Kanske fanns det någon i Måntemplet som visste vem Even var och vart hon kunde hitta honom. Det fanns alltid en risk att någon ur Qu skulle komma dit innan hon hunnit lämna skogen igen, men det var värt den risken. Dessutom kände hon att oddsen för det var enormt liten. Hon skulle inte stanna länge.

När hon dagen efter nådde Måntemplet stod solen högt på himmelen. Det var åtminstone vad hon antog, det var svårt att avgöra med alla tjocka, gråa moln i vägen. Att det ännu inte börjat regna förvånade henne.
Trots att hon inte varit helt säker på vad hon borde ha förväntat sig var verkligheten inte detsamma. Det var liv här. För att vara ett tempel åt Duraneir och månvargarnas religion var det förvånansvärt många silannis och individer av andra raser här. Mekaniskt och omedvetet kastade hon med huvudet för att lägga luggen rätt. Det var väl egentligen bara att fråga vem som helst här om vägen nu. Med säkra steg och ett vänligt leende gick hon upp till en av månvargarna.
    "Ursäkta." började hon för att fånga dennes uppmärksamhet. "Vet du möjligtvis var jag kan hitta en viltfärgad hane vid namn Even?"

Mivria som precis lämnat ett samtal med hennes bror Temari och var på väg tillbaka till hennes privata boning blev förvånad när hon plötsligt blev kallad av någon. Hon hade inte förstått att det var henne hon menat menat först, då det inte skedde ofta nu mera här i Måntemplet att hon stötte på någon som inte kallade henne vid hennes förnamn eller för någon titel, om det inte var hennes egna avkommor hon pratade med såklart. En elegant stäppvarg stod plötsligt framför henne.

”Even? Jag är ledsen det är inte ett namn jag är närmare bekant med är jag rädd för. Men så har jag nog inte koll längre på precis alla som passerar här längre även om jag brukar ha det. Skulle Even befinna sig i måntemplet menar du? Jag kan se till så vi hittar honom åt dig.” Hon tittade en extra gång på stäppvargen framför henne som för att försäkra sig om att de inte setts tidigare. ”Ursäkta mig, men vad heter ni? Jag kan inte minnas att jag sett er här tidigare. Jag tänker om vi finner honom, vem vi ska hälsa från.”

Hon drog till ett något generat uttryck och öronen vinklades halvvägs bakåt.
    "Ska jag vara helt ärligt är jag inte helt säker på var han skulle befinna sig. Sist jag såg honom var på Azhekaslätten."
Det lät oerhört fånigt i till och med hennes egna öron. Hon kunde lika gärna jaga en skugga i mörkret med den bristande informationen hon hade att gå på.
    "Och jag är väl medveten om hur det låter." tillade hon med ursäktande ton.
Den äldre honan frågade om hennes namn, och de randiga öronen spetsades för ett kort ögonblick innan de återvände till sin neutrala position.
    "Åh, mitt namn är Nephania. Men jag tror inte jag uppfattade ditt." hennes generade uttryck slätades ut i ett milt leende. "Det är första gången jag är här."

Mivria log och nickade artigt. Hon hade redan listat ut att det var första gången Nephania var här. Men det var inget hon ville skylta med inför den nya gästen. Hon tyckte tvärtom det var skönt att möta vargar som inte hade koll på vem hon var.

"Tyvärr har jag inte mer information att ge dig än en försäkran om att hade han befunnit sig här vid något tillfälle, hade jag antagligen vetat om det. Men det är många vargar som rör sig här, så har du tur kanske du möter någon annan som har mött honom. Det är många som vandrar hit från Islagunen, de brukar ha mött ännu fler vargar från andra delar i Numoori."

"Jag heter Mivria." Sa hon artigt, men utan att buga för att vara lite mer alldaglig och avslappnad, och försökte nästan att inte lägga så stor vikt alls vid vem hon själv var. Hon var mer intresserad av att veta mer om Nephania. Och kanske inte helt utan baktanke. "Det är inte ofta vi ser stäppvargar här uppe. Men ja, jag antar att det inte var ju måntemplet som intresserade dig, utan den här Even såklart. Men jag hoppas att du ska känna dig välkommen. Det finns alltid varma sovplatser för våra långväga gäster om du känner för att stanna ett tag. Even kanske dyker upp?" Hon såg frågande på Nephania.

Hon nickade där det passade medan den svarta tiken talade. Att hon inte visste någonting om Even var lite av en besvikelse, men det innebar inte att allting var hopplöst. Vandrare från Islagunen. Hon skulle definitivt söka upp någon av dem. Förr eller senare var hon ju tvungen att stöta på någon som visste något.

När månvargstiken introducerade sig själv som Mivria vred hon uppmärksamt öronen framåt, men mycket snart föll de tillbaka i en neutral position.
    "Så du är Mivria." sade hon med ett mjukt leende. "Achilles har pratat varmt om dig."
Hon hade nog inte hört ett enda ont ord lämna hans mun när han talade om henne.
    "Och ja, jag känner mig väldigt välkommen. Alla jag mött har haft visat sån... öppenhet. Välvilja."
Nephania hade ännu inte talat med någon utöver Mivria, men allas leenden och blickar ville henne inte något annat än väl. Energin rent generellt i Måntemplet var vänlig.
    "Men jag blir tyvärr inte långvarig. Tanken är väl att jag stannar inatt om jag är välkommen, men sedan behöver jag ta mig vidare. Möjligtvis att jag tar mig till Islagunen om ingen här vet någonting om honom."
Ötamon var en vacker plats, men det var en alldeles för stor risk att träffa på någon ur Qu här. En risk hon inte var villig att ta.