Vid Röks försvinnande hade Molok inte oroat sig allt för mycket. Det var tydligt att sonen inte tyckte om hans närvaro, och därför hade den äldre fakargen inte brytt sig om att sonen höll sig på avstånd. De hade antagit att han var i närheten och tjurade. Men dagar hade blivit till veckor och oron hade växt. Både Molok, Nomë och Blair hade gett sig av för att leta efter honom utan resultat. Det hade gjort ont att se Nomë så besvärad, och inte ens hans uppmuntrande ord hade varit till någon större hjälp. Det var inte förrän Blair hade mött dem med nyheter om sonen; att han frivilligt valt att lämna dem. Molok visste att det var dels hans eget fel. Om han inte hade återvänt hade sonen fortfarande varit hemma.
    Men de hade funnit acceptans i det. Rök var tonåring och visste hur han kunde ta hand om sig själv. En dag hoppades Molok att han kunde få återförenas med sin son på bättre termer. Han och Bael hade trots allt inte varit bästa vänner från allra första början heller.
    Sedan hade ännu en till försvunnit, och Lÿs var inte den som stannade själv mer än några dagar. Hon hade spenderat mycket tid med Molok, och de hade kommit varandra närmare. Lÿs hade tagit vara på varenda sekund med sin far hon kunde få, och försökt lära sig allt han kunde. I början hade han varit obekväm, han visste inte hur man talade med de små. Men med tiden hade det kommit så naturligt, och de hade skrattat och skämtat. Hon hade till och med kallat honom pappa.
    “Något är fel,” han mötte Nomës blick. “Hon har varit borta för länge nu.” Oron speglades i hans ansikte. Det passade inte riktigt in där. Han hade alltid varit ganska känslolös och den enda som någonsin väckt något hos honom var Nomë.
    “Vi måste leta efter henne. Jag måste leta efter henne.” Han gav henne en seriös blick. Han hade inte funnits där för dem i början, men han behövde finnas där för familjen nu.

Nomë <3

Den krypande känslan av fel hade legat som en tyngd över Nomë under de senaste dagarna. Hon kunde inte skaka av sig den. Rök var borta, och till skillnad från Molok kunde hon bara knappt stå ut med tanken. Flera gånger dagligen greps hon av impulsen att ge sig av efter honom, att söka igenom hela skogen, ja egentligen hela världen från sten till trädtopp för att hämta tillbaka sin son, och det krävdes en enorm ansträngning för att låta bli. Ändå var det en annan sorts oro, en annan sorts mani än den här som hade plågat henne ända sedan Lÿs försvinnande. Lÿs var inte Rök. Lÿs försvann inte på det här sättet.
     “Vi måste leta efter henne”, rättade hon Molok med beslutsamt tonfall. Hon vägrade låta honom ge sig iväg på egen hand och bli lämnad kvar här för att vänta. Det fanns inte på kartan. Dessutom kröp det i kroppen av en iver att röra på sig, att agera, att göra vad som helst utom att sitta här sysslolös och se tiden passera.
     “Det här är inte likt henne.” Nomë vankade redan fram och tillbaka på stället, otålig och sammanbiten. “Någonting har hänt henne. Jag vet att det har det.”

En låg suck lämnade honom. Molok visste att det inte var någon idé att försöka övertala Nomë att stanna här och låta honom ge sig av själv eller med sin far. Det var av någon anledning nästan alltid hon som hade sista ordet. Rättare sagt, alltid.
    “Ja.” Kanske borde han försöka lugna ned henne, uppmana henne att ingenting hade hänt deras dotter, men faktum var att hans magkänsla talade för samma. Lÿs var ganska förutsägbar, fast hon ville framstå som motsatsen.
    “Jag ska prata med Bael. Mörkö får följa med också.” Moloks blick fastnade på Nomë. “Vi ger oss av allihopa.”
    Molok förbannade sig själv att han inte längre kunde flyga. Det hade varit lättare att se från luften, det hade gått fortare. Om hon var vid liv, kunde de kanske hitta henne i tid...
    “De får vara våra vingar.”

Hon var instängd som i en bubbla av sina grubblande tankar och Moloks ord nådde därför inte riktigt fram; hon hörde Bael och Mörkös namn, stannade till ett ögonblick, mumlade någonting frånvarande men instämmande och fortsatte sedan sitt otåliga vandrande. Katastroftankarna gick på högvarv och allt hon kunde se framför sig var bilden av dottern, skadad eller död … Och det skulle vara deras fel. Nomës och Moloks. För att de inte börjat leta tidigare.
    "Vad tror du kan ha hänt?" Det var förstås omöjligt för Molok att svara på, men hon ville bli lugnad. Hon ville att han skulle ljuga och lova henne att de självklart skulle hitta Lÿs, att hon säkert mådde bra, att allt skulle bli bra. Även om hon visste att han egentligen tänkte samma pessimistiska tankar som hon själv.
    "Jag lovar, om någon har gjort henne någonting, skadat henne … då vet jag inte vad jag gör." Hon fångade Moloks blick, försäkrade sig om att han förstod att hon menade allvar. Sedan blev hon stilla och den oroligt rakbladsvassa tonen i rösten mjuknade och blev till ett hjälplöst kvidande när gråten täppte igen halsen. Nomë skakade på huvudet så att de vita lockarna dansade. "Jag kan inte förlora dem, Molok. Jag kan inte."
    Så ironiskt att hon hade övervägt att döda dem när de föddes, och nu var tanken på att förlora dem nog för att göra henne halvt galen.

Molok spände käkarna vid Nomës fråga. Han ville inte tänka på vad som kunnat hända sin dotter, ville inte se de bilderna framför sig.
    “Jag vet, min juvel. Jag ska göra allt jag kan, jag lovar.” Han visste inte om det var tomma ord, men han ville inget annat än att hålla sitt löfte. Fakargen var rädd för hur Nomë skulle reagera om de hittade Lÿs skadad eller ännu värre. Han visste hur mycket de betydde för henne, visste hur manisk hon var över dem. Det gjorde honom orolig.
    “Jag kommer leta dag och natt, och tänker inte vila förrän jag hittar henne, jag ger dig mitt ord.” Molok mötte hennes blick, försökte ge henne ett försäkrande leende. Bara efter några sekunder var han tvungen att vända bort blicken och blickade ut över skogen, som med ens kändes tom utan Lÿs och Mörkös konstanta tjatande.
    “Har vi inte varit med om nog?” Rösten var lågmäld, och inte riktad direkt mot Nomë. Istället var det en kommentar mot de högre makterna, de som vänt honom ryggen sen barnsben. Han visste om sina synder, men att straffa hans barn? Molok kände vreden växa inombords. Den som rört så lite som en fjäder på Lÿs skulle skatta sig lycklig om de kom undan med en lindrig död.
    Han kunde se hur Nomë var nära på att brista ut i gråt, så han valde att omfamna henne i stället. De sa inte mer den kvällen utan höll om varandra i tystnad.

[Avslutat]