Det började skymma. Nätterna hade blivit kallare, ett tecken på att hösten var på väg. Kione var trött efter dagens aktiviteter. På förmiddagen hade han vandrat omkring på reviret och letat efter fina stenar att dekorera sovgrottan med och på eftermiddagen hade han stridstränat med Saderk. Den av nykomlingarna han kände bäst. De hade trots allt varit ute på ett långt uppdrag tillsammans. 

Kroppen värkte efter den hårda träningen och Kione hade slukat den magra haren han hade hittat ute i dalen med hull och hår. Nu låg han förnöjt och dåsade ute på en klipphylla. Lite längre ner på berget kunde han se den stora klippavsatsen och huvudingången till grottorna. Något satt där nere och blickade ut över reviret. Troligtvis ledaren, han såg lite tjock ut. 

Kione gäspade matt och slöt ögonen en stund för att njuta av lugnet. Bara den kalla vinden som ven genom klippskrevorna bröt tystnaden. Magen knorrade belåtet och den bruna hanen såg upp igen. Där i grottöppningen stod Shiro. 

"Hej Shiro." Sa Kione och reste sig snabbt för att ge den högre rankade flockbrodern en snabb bugning. Jösses, så tyst han kunde smyga ibland.

p { margin-bottom: 0.25cm; line-height: 120%; }a:link { }
Shiro hade spenderat dagen med att patrullera reviret, han var inte väktare men hade behövt något att fokusera tankarna på. Det fanns inga elever att träna denna dag, de var upptagna med fysiskt arbete, så han hade varit sysslolös. Nu var kvällen här och den öronlöse hanen hade sökt sig upp i bergen. Han letade sig vant igenom revirets gånger, äntligen började han känna sig som hemma här. Markerna var välbekanta, dofterna hemtrevliga, det var inte öknen men det var heller inte så illa. Han sökte sig till en grottmynning för att kunna lägga sig och få överblick över det som var hans nya hem. Då han kom ut i det röda kvällsljuset såg han att någon redan låg där. Shiro log. Kione. Det var länge sedan de talats vid.
”Godkväll Kione”
Sade han och nickade uppskattande åt hanens bugning. Sedan gick han fram till klippavsattsen och slog sig ner bredvid den yngre hanen.
”Vad har du legat och funderat över då?”
Frågade han sedan med ett ärligt intresse.

Det var längesedan han hade pratat ensam med Shiro. De hade inte så mycket träning med Shiro längre, nu när Kione blivit äldre och han var tvungen att erkänna att han faktiskt saknade deras lektioner och sagostunder. Han undrade tyst vad Shiro gjorde om dagarna när han inte föreläste. När den svarta flockbrodern ställde en fråga ryckte Kione till. 

 "Öhmm...." Inte att Tramptass är tjock iallafall. "Det var ett tag sen jag såg Malvado. Är han ute på uppdrag?" Nog hade han märkt att betan gett sig av utan ett ord. Det brukade förvissa de högrankade göra av och till, men nu hade han varit bort fasligt länge. Tänk om det var ännu ett hemligt spionuppdrag. Den unga hanen darrade till av spänd förväntan. Hemliga uppdrag var någonting han såg fram emot att själv åta sig i framtiden, kanske till och med inom en snar framtid. Det bästa vore om han fick ta med sig Vilja också. Kione log för sig själv och såg sedan nyfiket på Shiro i väntan på svar.

Ett lätt hummande lämnade den väldiga hanen. Den tvefärgade blicken svepte ut över området under dem. Över de rostfärgade bergen och små gröna områden där en lätt växtlighet kämpade för överlevnad i det karga landskapet. Han lät sedan blicken följa det lilla vattendrag som kunde skymtas mellan klipporna för att sedan vandra uppåt mot himlen. Han tog tid på sig innan han svarade ungvargen.
För vad skulle han svara? Han visste inte heller var Malvado var, och i ärlighetens namn oroade det honom. Mycket. Malvado hade inte varit sig själv sedan kriget, det var någonting hos honom som gått förlorad, Shiro hade sett det. Den gamla hanen tycktes ha åldrats flera år och den mörka pälsen hade spruckit upp i grå partier. Shiro undrade om Malvado helt enkelt tappat tidsuppfattningen och inte visste att han varit borta länge. Eller om något hänt honom. Han var en stor, stark och mäktig varg som kunde ta hand om sig själv men Shiro kunde inte låtabli att oroa sig ändå.
Men inget av detta hade han för avsikt att dela med sig av till den yngre. Att sprida oro blev snabbt att sprida panik och det slutade aldrig bra. Ryktesspridning var inget han avsåg vara skyldig till.
"Jag vet inte min vän, men det är ingen orsak till oro. Malvado kan ta hand om sig själv.."
Han lutade huvudet lätt på sned och lät blicken rulla över och fokuseras på unghanen.
".. Och han kommer alltid hem"
Orden var uttalade med värme och en självklarhet. För det var säkert, Malvado hörde hemma hos dem och han skulle alltid återvända. Alltid.

Shiro tog god tid på sig att svara. Kione såg försiktigt på honom och undrade vad som rörde sig i hans kloka sinne. Han såg inte oroad ut men Kione förstod att det var något som bekymrade honom iallafall. 

 "Ja, det gör han." Konstaterade Kione med en bestämd nick. Malvados frånvaro var inget att oroa sig över, han kom snart tillbaka. Om inte något hade hänt honom. Om han inte hamnat på fel plats vid fel tillfälle.

 "Men.. tänk om.." Kione avbröt sig och funderade ett ögonblick på hur han skulle formulera sig. "Tänk om han har hamnat i trubbel? Tänk om Qu hittat honom?" Visst var betan stark och erfaren, men mot en hel flock hade inte ens Malvado så stor chans att överleva. Alla visste att Qu inte skulle visa någon nåd om de hittade Malvado. Shiro kanske kunde be Tramptass sända ut en patrull, bara för att vara på den säkra sidan..