Den havsblåa blicken gled över träden, de som för några sekunder sedan var kala med vit snö blomstrade nu i gröna färger, om än så bara i en liten cirkel framför honom. Han var förundrad över fenomenet. Till en början hade hn undrat vad det var, och delvis gjorde han fortfarande det eftersom han inte var helt säker på sin slutsats, men han gissade på att det var en andra kraft han upptäckt. Det såg magiskt ut, runtom honom stod han i ett vinterlandskap, han kunde känna snön och kylan runtom sig, men framför sig, i en cirkel på några meters diameter så förvandlades det snötäckta landskapet till en grönskande dal. träden bar blommor och blad i olika färger av våren och frodigt grönt gräs, kanske finare än det ma såg i verkligheten, tycktes täcka marken. Buskarna var fläckvist täckta av blommor. Han log åt den idylliska bilden, den täckte väldigt lite av ans synfält, och var därför uppenbarligen en illusion. Men han var inte säker på om det var han elelr någon annan som skapat den. 
 Han drog sig till minnes att systern varit i närheten och vände blicken ifrån spektaklet åt det håll hon borde vara.
"Niyaha!" utropade han uppspelt, han ville dela med sig av visionen. Få bekräftat att han faktiskt såg den och inte drömde.
Han kunde känna hennes sinne komma närmre och log bredare, trots den medföljande huvudvärken som telepatin orsakade, något som lättat för honom sedan han kunnat gå in i templet för att få ro ifrån den molnande värken.
När hon kommit närmre så nickade han ivrigt emot den cirkulära illusionen. Löjligt uppspelt över upptäckten.
"Visst är den vacker?" frågade han och såg ivrigt på henne, ville se hennes reaktioner, ville se om hon skulle bli lika hänförd som han själv var. Vilket antagligen var lite otroligt då hon redan hade upptäckt, och till stor del kunnat konrtollera sina krafter under än längre tid nu.
Trots det låg ett brett förväntansfullt leende på hans läppar och svansen vaggade lätt bakom honom.

”Niyaha!” Broderns gestalt hade försvunnit bort bakom några snöklädda, tjocka buskar. Rösten var upprymd, ivrig, och speglade genast av sig på hennes eget intresse. Med ett enträget uttryck i hennes anlete skuttade hon över den tjocka snön för att möta upp sin bror. 
     Åsynen hon möttes av var häpnadsväckande. Med en perplex min slöt hon upp jämte Nepo, och drog djupt efter andan.
     ”Nepo!” Tonen var nästan anklagande. ”Det är otroligt!” Svansen började entusiastiskt vifta bakom henne. Hon tvingade sig se bort från den förtjusande illusion och på sin bror. Ett brett, genuint lyckligt leende klöv det näpna anletet i två. Ett bubblande, upprymt skratt lämnade henne.
     ”Som pappa”, konstaterade hon innan blicken sökte sig tillbaka till den grönskande avbilden. ”Det är jättevackert.” Glada minnen, men befläckade av saknad, flimrade förbi när hon påmindes om stunder i Acherati, då Kenai med hjälp av vackra, skimrande bilder berättat historier för dem. Allt han hade sagt, allt det vackra han visat, hade sett så riktigt ut. Det var styrkan av illusion.
     ”Hur gjorde du?” Det var en fråga som sällan gick att svara på, när man först upptäckte sina krafter. Niyaha kastade en hastig blick i ögonvrån på sin bror, angelägen att inte se bort från det vackra bildspelet.

Den första tonen i systerns röst bar en nästan anklagande klang, och han blev för ett kort ögonblick osäker, men när meningen nått sitt slut viftade han åter glatt på svansen. Han log lika brett emot henne, som det leende som klöv hennes ansikte, och när hon skrattade förtjusat vickade nästan hela hans bakdel med i de våldsamma svansrörelserna. Han var så otroligt glad över att han kunde få något mer att öva med än bara hans telepati som best bringade honom huvudvärk, Något som kunde vara så otroligt vackert som scenen framför honom, och kanske skulle han kunna hitta en användning för den i jakten!
När Niyaha nämde fadern så falnade leendet något även om det låg kvar i hans anlete. Han hade inte sett honom sen den dag som familjen gett sig av, och han var osäker på om han skulle få göra det igen. Flocken hade ganska strikta regler om att vara på reviret, även om råkat bryta dem en eller två gånger som valp så respekterade han dem nu.
Men även om han saknade den brun melerade vargen som var hans far så mindes han honom med glädje, och speciellt de minnena som Niyaha tänkte på nu, de gånger han färgat sina sagor och gett dem liv med sina illusioner, och i samma sekund blev han än mer stolt över den kraft han delade med honom. Han nickade med ett nyfunnet leende på läpparna.
"Precis som far" höll han med och såg tillbaka på den vackra bilden. Han visste inte riktigt hur den kommit dit, eller hur han höll den uppe. Han kunde helt enkelt inte styra den.
Niyaha frågade honom hur han gjorde och han ryckte fundersamt på axlarna.
"Jag hade tänkt träna på min telepati, men istället hände det här" Han nickade lätt emot bilden och log igen. Kanske kunde Niyaha berätta hur hon gjort för att lära sig styra sina krafter när hon först upptäckte dem?
"Jag vet inte hur man får bort den dock, eller ändrar på den" tänkte han vidare högt och lade huvudet lätt på sned. Funderade lätt, han ville ju inte riktigt att den skulle försvinna, men han ville samtidigt lära sig mer om kraften.

Ett fundersamt hummande lämnade henne till följd av broderns ord. Niyaha plutade lite med läpparna och en frågvis fåra bildades emellan hennes ögonbryn.
     ”Du...” började hon långsamt, utan att riktigt veta vart meningen skulle bära av. ”Om du föreställer dig en annan plats, något eller någon, du verkligen, verkligen minns?” Den ljuspälsade tiken tvingade sig att se på Nepotonje för ett kort tag, och sedan tillbaka till illusionen. Det gladdes henne att brodern ärvt deras pappas kraft, även om hon avundades den lite. Delshay liknande Kenai på många sätt, och nu även Nepo speciellt med sin kraft. Hon undrade om någon av dem såg på henne och såg spår av fadern i henne.
     ”Prova”, uppmuntrade hon med ett brett smil.

Han såg på illusionen, den hade än så länge hållt sig uppe utan någon ansträngning ifrån honom, och han var nästan rädd för att förstöra den. Ändock lystrade han på systerns ord, en plats han verkligen mindes. Han slöt först ögonen och letade bland sina minnen, huvudvärken till trots, för att hitta något starkt nog för att visa upp. Han öppnade dem när han trodde sig ha något som skulle funka. Han såg mot sin syster som uppmanade honom att testa och han nickade lätt innan han försökte få bilden ut ur huvudet till punken framför dem.
Även om han inte riktigt visste hur han skulle göra.
Det var mest ett tafatt greppande om vad som han trodde var kraften, men någonstans måste han ha gort rätt, eller eventuellt fel. Illusionen flimmrade lätt där den var i luften, och en annan scen fladdrade i en sekund innan den försvann helt, och kvar var bara snön.
Men sekunden innan det försvunnit hade han kunnat tyda lyan. Där de alla födits. Där de lekt och brottats. Det hade varit hans hem. Han sneglade på systern, och väntade på någon sorts reaktion, för ögonblicket för chockad för att själv veta hur han skulle känna. Han hade till viss mån lyckats!

Niyaha kunde se koncentrationen i hennes broders ansikte. Uppmärksamheten fördes vidare till den klara, idylliska bilden framför dem. Dess grönska kändes bländade stark emot den gråa bakgrunden. Det smala smilet låg klistrat över hennes mörka läppar. Glädjen i hennes bröst var sprudlande. Hon var stolt över Nepotonje.
    Illusionen framför dem flimrade, blinkade ostadigt innan den för ett ögonblick bytte scen – lyan i Acherati, deras lya – Niyaha drog efter andan, hänfört. Det var en pilande värk som sprang genom bröstet, men ersattes omedelbart av lycka. Omkring dem hade världen återgått till sin färglöshet, och bilden var borta men den antagna log bredare. Ett förtjust skratt lämnade henne och svansen började ivrigt röra sig bakom henne.
    ”Du kan ju, du kommer vara expert på det här på nolltid!” Uppmuntrande knuffade hon till honom med sin vänstra skuldra och bet honom lätt i pälsen under örat. Hon visste att Nepotonje hade haft en tuff tid – det hade dem alla, men hon hoppades att han verkligen kände att de var där för honom. Niyaha försökte göra så gott hon kunde för att förvissa sig om att de alla mådde bra. Niyaha såg upp på de klarblå ögonen och breddade flinet ytterligare.

[Tycker det känns bra om du skriver ett avslutande inlägg? ^^]