Färgerna skogen utstrålade var magnifika. Det var som om skogen ständigt jagades av hösten, förutom att löven alltid stannade kvar i träden, och när vinden lungt prasslade i dem såg det nästan ut som om trädkronorna satt i en stilla brand. Till och med Kiera, som annars brukade vara lite tjurig, gick lugn genom skogen under trädens kronor. Små fåglar kvittrade glatt, även när den stora varelsen närmade sigg, som om inget i världen kunde få dem på sämre humör. Vilket bara byggde på känslan av lycka som bubblade i syskon paret. Det här var det längsta båda hade varit från bergen de vuxit upp, och ändock var det inte långt.

Ett kristallklart vattendrag uppbenbarade sig framför dem och de lunkade lugnt fram till det, men de var någa med att minnas vägen. De var tvugna att hitta tillbaka till Wynni sen.

[Privat med Sitera]

Hon landade försiktigt och vaksamt på en stor sten, solen var på väg ner och sken genom löven som gjorde att träden såg ut att brinna. Hon älskade höstskogen och skulle aldrig ge sig av härifrån.

En ny doft kom vinden med mot hennes nos och hon tittade sig omkring. Doften tillhörde en varg men hon blev förvirrad för det var två dofter i en, en tik och en hane.
Men hon hörde bara fåglarnas muntra sånger, hon satte sig ner lugnt och tittade ut mot skogen, hon brukade aldrig hetsa upp sig hon var alltid lugn,snäll och en bra lyssnare.
Hon undrade om den konstiga vargen kunde bli hennes vän?

Tiens nos var nästan nere vid vattnets ytan innan han lät tungan sträckas ut och bryta ytan för att kunna få i sig vattnet. Kiera höll huvudet fortfarande högt och såg sig om, för att försäkra sig om att det inte fans något hot i närheten. Men doften av varg smög sin in i hennes nos. En tik av dess odör att dömma. "Broder, vi kommer nog få sällskap" Sade hon lent, vilket fick Tien, den mörka delen, att lyfta på huvudet och kolla åt det håll systern kollade emot. "Inte om vi gör henne sällskap först" Han log och de vände sig mot vargen och började gå mot den. Det var ganska svårt för en varg i deras storlek att ta sig fram mellan grenarna. Men tillslut fick de syn på en vit, och blå, varg med magnifika vita vingar med blå vingspetsar.

"Var hälsad främling" Sade de båda sammtidigt så att stämmorna vick en ihålig ton, nästan som om den ekade i sig själv. De två huvudena pekade mot vargen och båda paren ögon var fixerade på den.

[Tien är det mörka drakarg huvudet och Kiera Det ljusa fakarg huvudet. Den svarta texten bertyder att Tien pratar och den feta att kiera pratar och det gråa är när båda pratar]

Hon sitter tyst på sin stora sten och tänker frö sig själv när hon hör något prassla mellan träden, doften av den konstiga vargen var stark. Hon tittade nyfiket åt det hållet ljudet kom ifrån. En varg dök upp men den här vargen var annorlunda jämfört med de andra vargarna hon hade träffat på tidigare, vargen hade två huvuden, ett tik huvud och ett han huvud.
Hon tittade nyfiket på dem honan var farkarg som hon själv och hanen var drakarg, hon hatade drakarger och visade det tydligt, hon drog öronen lätt och snabbt bak medan hon blottade tänderna lite.
Hon vände sedan blicken till honan.
-Hej vad heter ni? jag heter Sitera

[Hur kan hon veta vilket huvud som är vem? Det är ju något man inte kan veta?]

När de uppenbarade sig så vertkade vargen visa att hon inte gillade något, och av blicken att döma var det Tien. Kiera blottade tänderna och tittade på den mycket mindre vargen innan hon talade "Vill du Tala med en av oss, får du tala med båda. Du ska inte stänga ute min bror på det sättet!" tonfallet i rösten var surt och hon hade fortfarande tänderna blottade.
"Lugn syster, det är inget personligt, nej, det är bara ett hat mot drakargen i allmänhet" Det mörka huvudet log och vreds mot sin syster som fnös och och fortsatte titta på den mindre, vita, fakargen. "Strunta i henne, hon kan vara lite tjurig ibland, Men mitt namn är Tien och det här är" Längre km han inte innan Kiera avbröt honom "Kiera" Hon hade inte längre tänderna blottade medn hon stirrade sint på främlinen, sitera.

(Tänkte inte på det förlåt)

Hon tittade på honan som blottade sina tänder och sa "Vill du Tala med en av oss, får du tala med båda" hon lyssnade noggrant och insåg att det var oförskämt det hon hade gjort.
-Förlåt sa hon till hanen som sa att han hette Tien. Honan som hade blottat sina tänder mot henne hette Kiera.
Blicken gick från deras huvuden sen över till kroppen och sen till svansarna. Hon var så nyfiken på de underliga vargarna men hon stannade kvar på sin stora sten och lyssnade på vad de sa.

[Det gör inget, undrade bara hur hon kunde veta c:]

Den lilla vita vargen sade snabbt förlåt och Kiera nickade Belåtet. Ingen ignorerade hennes bror! Även om hon blev irriterad på honom ibland. "Så, Sitera, vad för dig till denna Magnifika skog?" Tien log innerligt och såg sig om på träden vars löv var vackrare än någons skog han någonsin sett. han sträckte sedan ut den mörka drakvingen för att den inte skulle somna, och lade den sedan mot sidan igen.

Off: kort :/

Blicken gick över till honan som nickade som att hennes förlåtande var godkänt.
"Så, Sitera, vad för dig till denna Magnifika skog?" sa Tien blicken gick över till hanen och hon behövde inte tänka länge för att svar på frågan.
-Det här är mitt hem jag har bott här i några månader och har blivit förälskad i skogen sa hon med en harmonisk röst och tittade upp på de flamm färgade träden.
-Vad för er hit? sa hon och blicken gick tillbaka till de två syskonen.

"Kort"

Tien lyssnade på honan och förstod precis vad hon menade. De hade bara varit här ett par dar men älskade den redan. "Vi förstår" Sade de båda, åter samtidigt. Honans fråga fick dem att tänka på den lilla vapen, de kunde inte vara borta länge, då kanske Wynii inte hittade dem igen. "En vän tog os hit" sade Kiera, hon litade inte riktigt på den vita, så hon tänkte inte avslöja vem Wynni var. Inte än.

"En vän tog os hit" sa honan. Hon tittade nyfiket på dem och la huvudet på sett, vem kan de vara? hon höll frågan för sig själv.
Hon reste sig upp och stärkte på kroppen och sina vingar, hennes vingar var lika långa som hon själv så hon kunde inte stärka på de helt och hållet.
-Ja bara undrar nyfiket hur kan ni båda sitta ihopa? när hon väll hade frågat frågan så tyckte hon att det var oförskämt det hade hon inte med att göra men men man kan inte ta tillbaka det som är gjort.
-Det var inte meningen att låta oförskämd är bara så nyfiken på er, har aldrig sätt någon som er för sa hon och hoppades på att de skulle ta hennes ord som en komplimang.

De båda skrattade vid hennes fråga och ursäkten som kom efter. "Det är lugnt, Vi fann det bara roande" Åter talade de samtidigt, så att rösten ekade i sig själv." Men vi föddes så här, en bättre förklaring finns inte" Nu var det bara Tien som pratade. Hon log igen och granskade den mindre honan igen. "Men i vår förra flock så trodde dem att vi var gudar" De kollade på den vita honan igen. Snart var dee tvugna att återvända, trots att det inte gått så lång tid. Men än hade de lite tid på sig.

Syskonen skrattade "vi föddes så här" sa Tien, "i vår förra flock så trodde dem att vi var gudar" sa honan och hon undrade varför men tanken stannade kvar i huvudet.
Hon märkte att något var på tok som om de hade lite bråttom men vad visste hon det var bara en villd gissning.
-Väntar er vän på er? ni värkar ha lite bråttom? sa hon och hoppade ner från den stora stenen, hon var tvungen att fälla ut vingarna för att landa mjukt.
Hon tittade på dem och de såg ännu konstigare ut på nära håll men ändå hon visste inte vad ordet hette men men  det kom väll tillslut.
-Om ni inte har någonstans att sova över natten så kan ni alltid leta upp mig när ni har hittat er vän, jag vet ett bra ställe som ni kan ta skydd på frö det kommer nog att börja regna snart hon tittade upp mot himlen och kände i hela kroppen att det skulle börja regna.

Tien råkade snappa upp hennes tanke "Du undrar varför de kalla oss gudar?" Han tittade på Kiera som nickade "Enligt deras tro så skulle det födas två barn, som ett, en gud i formen av en varg. Den skulle kunna höra sitt folks bön utan att de skulle behöva säga den, och den skulle kunna få saker att lyda utan att säga ett ord" hon log nickade vid honans nästa fråga. "Ja våran vän väntar på oss, men vi har ännu lite tid att av vara" Hon log mot honan "Tack för erbjudandet men vår vän kan den här skogen, hon är uppfödd här" hon lät det ge sken av att 'vännen' var en vuxen individ. Åter för att skydda den lille.

"Enligt deras tro så skulle det födas två barn, som ett, en gud i formen av en varg. Den skulle kunna höra sitt folks bön utan att de skulle behöva säga den, och den skulle kunna få saker att lyda utan att säga ett ord" hon hade aldrig hört någon så konstig tro men hon hade aldrig varit i en flock för så vad visste hon egentligen, deras vän hade växt upp här mm undrar varför hon aldrig hade sätt deras vän?
-Okej hoppas ni hittar någonstans att ta skydd sa hon med huvudet på sett.
-Men varför är er vän inte med er då? hon tittade på dem medan hon satte sig ner.

De lyssnade på honan och nickade. Ja de hoppades också att Wynni skulle hitta ett skydd åt dem. "För att hon inte var törstig, vi skulle bara gå att dricka, men din doft gjorde att vi ville undersöka litet." Kiera tittade åt det hållet de kommit ifrån. Dags att gå kanske? "Det är nog dags för oss att gå nu, men hoppas vi ses någon annan gång, utan tidspress" Han log och rörde sig mot bäcken igen.

Hon lyssnade på vad de sa och tittade sedan efter dem när de vände sig om.
-Ja jag hoppas att vi träffas igen och jag hoppas att jag stöter på er vän någon gång sa hon glatt och flög upp på sin sten igen.

De fortsatte mot vattendraget och vände sedan upp mot det stället där Wynni borde vara.

Avslutat