Ovanför den vita hanen var himlen tänkt av moln och endast några enstaka solstrålar lyckades leta sig igenom. Molnen var gråa i väst, dit han var på väg, och han hoppades att vinden skulle låta dem passera honom innan de blev för tunga och släppte ner sitt regn. I väster såg han bergskedjan, men riktigt ända dit skulle han inte, det var i alla fall inte tanken.

Rengar ryste till när en kylig vindpust tog tag i hans päls. Han frös väl egentligen inte, men den här dagen var kyligare än vad de andra hade varit. Varken Numoorislätten eller Ken-Yak hade bjudit på lä, med öppna vidder hade vinden haft fritt spelrum och behövde inte stanna upp för träd eller annat som kunde vara i vägen. Rengar hade längtat till att komma in i en skog, eller åtminstone en plats mindre öppen än denna. Han rös åter igen till när ännu en vindpust kom och slet i pälsen. Han skyndade på stegen en aning då han misstänkte att stenslätten snart skulle ta slut. Miljöombyte? Ja tack.

Det var lättnad som sköljde över honom när sten ersattes med gräs, denna platsen såg mer inbjudande ut än de två tidigare slätterna han passerat. Här fanns åtminstone träd, och mäktiga sådana! Stora pilar som nästan skapade små egna världar, och han kunde inte låta bli att stiga in under en. Grenarna hängde långt ner mot marken och avskärmade honom från utsidan. Han stannade dock inte där länge utan steg snart ut igen. En ensam hare skuttade förbi och Rengar slickade sig hungrigt om munnen. Han var dock för lat för att jaga för stunden, om sanningen ska fram var det relativt ofta han inte orkade jaga. Han föredrog att andra jagade och så åt han det som blev kvar...

[Öppet]

De kyliga vindarna for igenom en tjocka färgstarka pälsen som bars av en ung varginnan som satt under ett av de mäktiga träden. Med stor skicklighet och tålamod satt varginnan och flätade två sido väskor av de mycket tunna och sköra träd grenarna. Om någon hade varigt tillräckligt nära hade de kunnat höra hur hon muttrade ilsket åt sig själv. Xhiro kunde bara sucka när hon tog en paus om hon ändå hade gjort nya väskor innan hon tog sig hit. Men nej det kunde man inte göra man var tvungen att ha bråttom och titta vad som hände nu låg alla örter, vackra kristaller och ben smycken på den smutsiga marken.

Hon hörde ett låg mullrande från himlen och de blå gröna ögonen tittade upp mot himlavalvet och visst började mörka moln samla sig där. '' Typiskt '' sa hon till sig själv verkade som hon skulle behöva stanna här tills ovädret hade dragit förbi. Det var en lång färd kvar tills hon skulle nå shendu och havs vargarna som levde där. Hon tittade ut på den silver färgade skogen som bredde ut sig framför henne här och där kunde hon se vita harar hoppa omkring. Detta ställe tycktes vara överfullt med det vita hardjuren Xhiro slickade sig om munnen och hungern gjorde sig till känna i hennes mage. Med en gäspning och en lång sträckning som väckte upp det avslappnade musklerna gick hon för att jaga de vita hararna men innan hon lämnade sina saker utom synhåll helt använde hon sina krafter för att få det träd som hon suttit under att sänka ner sina grenar ännu mer och dölja hennes skatter och som en rolig liten bonus gjorde hon så att grenarna skulle gripa tag i vad eller vem som helst som kom för nära.

Jakten skulle bli svår när hon inte direkt hade något bra kamouflages men en utmaning var alltid roligt. Med tysta kontrollerade steg närmade hon sitt utvalda byte men som nästan alltid fick hennes blivande middag syn på henne och satte av i full fart. Med ett språng satte hon av efter haren Xhiros kropp nästan skrek av glädje när hon ökade tempot allt mer. Hon bet tag i haren när hon hade kommit ikapp den och skakade på huvudet i snabba rörelser innan hon kastade upp den blodiga kroppen i luften och lät den sedan landa med en duns i marken. Men hon plockade inte upp kroppen utan hon satte av efter en till hare efter ett tag när hon lyckats fånga 5 harar föll hon nästan till marken flåsandes och pustandes. Kroppen värkte fast på ett skönt sätt på darriga ben började hon att samla ihop sina byten.

Med en valpig beundran såg han upp mot de väldiga pilarna. Han trodde inte att han hade sett något lika mäktigt förut... Eller i alla fall inte sedan han sist såg sin spegelbild.
"Ha ha!"
Skrockande och fnissande fortsatte Rengar sin färd genom det som verkade vara Silverpile. Om han nu mindes namnet rätt. Vinden ven fortfarande och han såg sig hastigt omkring efter något form av skydd. Inte för att han inte klarade av kylan som började tränga sig på, utan främst för att han tyckte vinden var jobbig. Rengar var aldrig den som klagade, och det var en av de många dygder som han besatt. En dygd för varje synd, hade modern alltid sagt. Och det stämde kanske. Han var vacker - dygd. Och samtidigt så var han djävulskt vacker - synd. Antagligen låg det något i moderns ord.

Vad Rengar dock inte insåg, vad han antagligen aldrig skulle inse, var att hans syn på sig själv inte riktigt var så jordnära. Han var ingen oattraktiv hane, absolut inte, men vacker? Nja, nog fanns det de som såg bättre ut än honom. Men det var dock ingenting som Rengar insåg. I hans ögon var han vackrast.

Rengar hade hunnit en bra bit in i Silverpile när doften av varg nådde hans känsliga sinne. Hastigt höjde han på huvudet, spanade ut över området, men utan att finna någonting. En kort fnysning lämnade honom innan han fortsatte bekymmerslöst att spatsera mellan träden. Vem det än var som var i närheten så skulle den väl dyka upp, förr eller senare.

Med en full mage låg hon på sidan och pustade ut från den härliga måltiden. Fast det hade blivit en lite för stor måltid det kändes som om hennes mage skulle spricka vilken sekund som helst. Vad det så här det kändes när man hade magen full med små liv undrade hon. Det ryckte i öronen när himlen mullrade igen luften började att kännas fuktig och det luktade regn Xhiro gjorde en kraftansträngning för att komma på benen igen. Hon grävde snabbt ett litet hål i marken vid trädets rötter och putte ner ben och kött rester från hararna hon hade ätit av och täckte över hålet med jord igen.

En stark kall vind fick henne att titta i riktningen den hade kommit ifrån den hade bärt med sig en lukt av varg en hanne. Xhiro blev nyfiken det var ett tag sen hon sett en annan själ. Hon lämnade än en gång sitt skydd under trädet för att leta reda på den okända hanen. Efter att ha spårat och spanat efter den okända individen ett tag fick hon till slut syn på honom. Han såg ut att vara några år äldre än henne själv '' Hej främling '' sa hon i en vänlig ton.

Rengar fortsatte att vandra genom Silverpile, fortfarande ganska ointresserad av vem det än må vara som befann sig i närheten. För det mesta älskade han sällskap, men i nuläget orkade han bara inte spåra upp det själv. Och just på grund av sitt ovanliga ointresse hade han inte märkt att främlingen rört sig närmre honom, och när en röst hördes någonstans bredvid honom gav han ifrån sig ett förvånat utrop. Han snurrade hastigt runt, ställde hela sin kropp i riktning mot ljudet, endast för att finna att den kom från en relativt jämnstor tik.
"Åh, ni får ursäkta mig för mitt utrop", hans ansikte klyvdes i två delar i ett stort, brett leende. "Jag märkte inte att ni kom", han tog några steg närmre henne. Hans huvud vad höjt högt, som om han bokstavligen ville se ner på henne, men ingenting i hans blick var hånfullt. Rengar var oerhört sällan den hånande typen, även om han mycket väl kunde uppfattas som det. Svansen svepte långsamt från sida till sida bakom honom.
"Mitt namn är Rengar", presenterade han sig sedan. "Vad kan en sådan här liten dam heta då?" lade han till, fortfarande med det där breda, illmariga leendet på läpparna. Han stannade en liten bit ifrån henne, och bara betraktade henne stilla.

Xhiro var tvungen att bita sig själv i tungan för att inte skratta åt hannens skrämda utrop. Han lät ju som en liten valp som hade vaknat upp från en hemsk nattmara. När han hastigt snurrade runt blev hon nästan förvånad över att han inte snubblade på sina egna tassar och föll till marken.'' Det är jag som ska be om ursäkt jag skulle ha gjort mej till känna lite tidigare så hade jag ju inte skrämt dej '' sa hon och studerade hanen mer noggrant när han hade kommit närmare. De breda leendet hannen hade var en aning obehagligt tyckte hon varför överdrev han det så? undrade hon. Xhiros la huvudet lite på sne och den långa svansen fick en elegant krökning på sig. De blod röda ögonen hannen hade påminde henne om något eller någon men vad eller vem kunde hon inte minnas. Hennes minne hade varigt lite suddigt sedan hon vaknat upp i Kaiwood men det hade säkert inte varigt något viktig annars hade hon ju kommit ihåg det!

Xhiro höjde ett ögon bryn men hon kunde inte bry sig mindre om hanen håll huvudet högt som om han var bättre än henne. Om det skulle bli en dominans kamp skulle hon vinna med säkerhet att få ett träd att lyfta henne högt upp var en enkel lek. '' Trevligt att träffas Rengar jag heter Xhiro '' sa hon i glad ton och log vänligt mot honom.

Tiken ursäktade sig, och Rengar kunde inte göra annat än att tycka att det var på sin plats. Hon hade skrämt honom med sitt framfusiga sätt, och för det gjorde hon rätt i att be om ursäkt. Men det faktum att han själv borde vara uppmärksam var ingenting som han reflekterade över. I hans värld gjorde han aldrig någonting fel. Och det sättet att tänka var Rengar i ett nötskal.
"Xhiro", upprepade han och smackade med läpparna, som för att ordagrant smaka på namnet. Det fanns inte så mycket att säga om namnet. Lite gulligt kanske, men hans var coolt. Och coolare var alltid bättre än gulligt, alla gånger.
"Så, Xhiro...", började han och la kraft vid tikens namn. "...vad gör en sån liten duva som ni här, i Silverpile av alla ställen?" frågade han, och det breda flinet prydde fortfarande hans läppar. Svansen svepte långsamt bakom honom, och öronen på hans huvud var nyfiket spetsade mot tiken. Han stod emot viljan att gå närmre henne, utan höll sig fortfarande på behörigt avstånd. Han kanske bara skulle skrämma iväg henne om han närmade sig, och det ville han absolut inte. Sällskap var alltid trevligt, och han ville inte se henne gå igen.

Xhiros panna rynkades lite och de svarta läpparna drogs upp i en aning avsky till hannes kommentar. Duva? skulle det där vara en komplimang? hon hade hört bättre komplimanger från en grå sten. Vad var det med hannar och dåliga komplimanger? måste vara något som fanns i deras gener. '' Åh jag är på väg till Shendu men jag var tvungen att stanna här när mina sid väskor gick sönder'' sa hon lite genant och tittade ner i marken. När hon tittade upp igen kunde hon inte bli något annat en lite irriterade på hannen varför hade han det där löjligt bredd flinet på läpparna fortfarande!?. Öronen la sig en aning bakåt och ögonen smalnade av innan hon gick närmare hannen. '' Du får ursäkta mina ord men kan du vänligen sluta flina som en galning? eller har ditt ansikte bara fastnat i ett förevigat flin?? '' sa hon och den långa svansen gjorde en lätt snärt i luften . Orden kanske var elaka men gud vad de där flinet fick rysningar att rusa längst hennes ryggrad.

(sorry för segt o kort svar har mycket att göra just nu)

Hennes svar på hans fråga gav honom inte speciellt mycket kunskaper. Han visste inte vad Shendu var, och sidväskor? Han hade aldrig hört om något liknande! Mycket skulle man upptäcka innan man dog... Den yviga svansen som långsamt svept från sida till sida bakom honom blev stilla när tiken talade igen. Hans pupiller tycktes krympa en aning och han bara stirrade på henne. Flinet låg fortfarande kvar på hans läppar, lika stort och utvidgat som innan, trots att han mycket väl hört vad hon sagt. Pupillerna vidgades igen och hans kinder blåstes upp. I en kort sekund såg han ut som en matglad hamster, innan han plötsligt brast ut i ett gapskratt. Käkarna var vidöppna och han trampade med alla fyra tassar i marken samtidigt som han nästintill skrek av skratt.

Sedan, utan förvarning, så tystnade han. Leendet dog ut och han blev med ens gravallvarlig.
"Jag kan vara seriös", sade han allvarligt, med ett uttryck som fick honom att se ut som om han var hård i magen. Sedan ryckte det till i hans mungipor och de drogs uppåt i ett roat flin igen.
"Ledsen, det går inte", han fnissade. "Men seriöst, tycker ni att jag ser galen ut?" han försökte ersätta det groteskt breda flinet till ett leende istället, men mungiporna ville inte riktigt flytta på sig. Istället stod han bara där med ryckiga mungipor och tänder som var blottade, även om han inte var det minsta arg.

Xhiro trodde att något hade gått sönder inne i hans hjärna när han bara stod där och stirrade på henne med sina röda ögon. Men när ljuset verkade tändas i hannens ögon igen kunde hon bara fnissade åt Rengar när han blåste upp sina kinder. Han såg ut som en jord ekorre med en massa nötter i kinderna. Hon hoppade till när han helt plötsligt började gapskratta som en tok hennes långa svans stod rakt upp och var alldeles upp fluffad av att ha blivit lite skrämd av Rengar skratt. '' Du måste ha blivit tappad som liten!!'' tänkte hon högt i sitt huvud vad var det med honom hade han tappat förståndet helt nu? hon kunde inte göra annat än att stirra på hans konstiga beteende

''jag kan vara seriös" hörde hon honom plötsligt säga men hon gav honom en skeptisk blick. ''Säkert'' tänkte hon efter allt hon sett som denna individ gjort trodde hon inte på honom hur allvarlig han än såg ut att vara. Men Xhiro kunde inte hålla in sitt skratt när hon tittade på honom Hon föll ihop på marken och höll sig om magen hon trodde att hon skulle bokstavligen dö av skratt från hans grimaser. Vad var det för fel på denna hane? varför var han så knäpp? dessa frågor flög omkring i hennes huvud. När hennes skratt attack hade slutat kunde hon inte låta bli än att le åt Rengar '' jeep ni ser hel galen ut på ett läskigt men sött sätt '' sade hon och rullade över på ryggen och slog efter hans nos med framtassarna på ett lekfullt sätt

Tiken tycktes först inte alls vara road utav Rengar, och hans skratt verkade inte smitta av sig det minsta. Den skeptiska blicken som hon gav honom var dock ingenting som Rengar uppfattade. Men sedan förändrades den unga tiken, och hon började skratta. Först blev han helt paff, och bara stirrade på henne, men sedan började han fnissa. Hon var ju minst lika underlig som han! Hon föll ihop på marken i ett skrattanfall och Rengar kände ett hysteriskt skratt bubbla upp inom honom. Sedan sade hon något, och han uppfattade först inte vad det var, men insåg sedan att hon hade kommenterat honom. Var det en komplimang? Rengar såg det nog som det.
"Jag vet", svarade han bara och skrattet bubblade upp inom honom och han släppte ut det mellan läpparna, och tänderna skallrade nästan mot varandra när han gjorde det.
Hon slog med tassen efter hans nos och han hoppade kvickt undan. Sedan hoppade han fram till henne och försökte slå till henne på huvudet. Inte hårt, utan bara en liten dutt. Det var längesedan han hade lekt, faktum var att han kunde inte minnas när han senast hade gjort det. Det måste varit många år sedan, då hans syskon aldrig velat leka med honom sedan de alla kommit upp i tonåren.

Xhiro morrade lekfullt åt hannen när han slog henne lätt på huvudet vilket ruffsade till hennes röda päls på skallen. Med en snabb rörelse stog hon på benen igen och skällde glatt åt honom den långa svansen vifftade snabbt bakom henne. Hon gillade att leka men hon hade inte hittat någon bra lek kamrat på ett bra tag. Alla hon hittils hade stöt på hade bara varigt gammla griniga vargar som hade sagt att de inte hade tid med sånt trams. Man kunde ju tycka att Xhiro borde betee sig mer ''vuxet'' med tanke på hennes ålder. Men det skulle vara som att säga åt en puma att skona sin middag vilket aldrig skulle hända i denna värld eller någon anna värld. Hon nafsade hannen i nacken och bet honom i örat men inte hårt vore ju inte bra om hon råkade slita av det. '' Nu har jag dej  '' tjöt hon högt och slog fram tassarna runt Rengar och försökte brotta ner honom på marken. Men det var ju inte de lättaste Xhiro var ju inte så stark hon pustade och ansträngde sig men till slut sjönk hon ner på Rengar uttmattad '' Du borde banta så man kan få ner dej '' sa hon i en retsam ton.


(förlåt för segt svar men har inte så mycket tid att rolla just nu)

Tiken nafsade honom i örat och Rengar slängde bak huvudet för att få henne att släppa. Sedan gjorde hon ett utfall mot honom för att försöka brotta ner honom till marken, men det verkade som om Rengar var tyngre än henne för hon gav upp ganska snabbt. Hon flåsade och sjönk ner på honom, vilket gjorde Rengar lite illa till mods. Han var inte alls van vi nära kontakt med andra, och han kunde inte minnas sist någon faktiskt rörde vid honom. Därför backade han undan lite, så det fanns en behörigt avstånd mellan de båda. När han väl kände sig lite säkrare så flinade han roat mot tiken.
"Jag är utmärkt skick, det är ni som är för svag", konstaterade han. Nej, Rengar behövde inte banta. Det var tiken som behövde bli starkare. För Rengar var perfekt som han var, det visste han.

Xhiro piskade irriterat med svansen när hanen sagt att hon var svag. Hon var inte svag hon var lagom stark vilket känndes helt okej enligt henne. Hon kunde ju alltid bli starkare senare när hon var äldre. Men just nu ville hon bara leva livet och upptäcka nya platser o personer. '' Den som säger att någon är svag är oftast den som är svag om inte svagare ''. Sa hon och gav Rengar ett retsamt flin. Plötsligt gav Himlen ifrån sig ett väldigt muller och Xhiro hoppade till och la öronen bakåt. Hon slängde upp blicken mot himlen och såg att den hade svartnade allt mer. Ett litet gnyende lyckades smyga ut från hennes mun. Hon hatade när det mullrade fast värst var det när det blixtrade. Det kändes nästan som gudarna satt och skrattade åt henne när himlen släppte lös sin ilska på världen . '' Vi borde söka skydd innan vi blir blöta '' sa hon i en orolig ton.    

(förlåt för väldigt sent svar!)

Tiken blev synligt irriterad över vad Rengar precis sagt, men det var ingenting som han direkt noterade. Han såg att hon vlev arg, men var oförmögen att förstå varför. 
Han fnös sedan bara åt det Xhiro sade. 
"Pfft, jag vet inte var du hört det, men jag kan knappast tro att det stämmer", rösten hade blivit lugn och neutral. "Jag är ju starkare än dig i alla fall", flined breddade ut sig i hans anlete och han fnissade lågt. 

Himlen gav ifrån sig ett våldsamt morrande och Rengar blickade upp mot det gråa himlavalvet. 
"Det låter som en bra i det", svarade han och nickade. Han började söka av med blicken i området efter skydd. Men han såg endast Silverpilar, vilket i och för sig kunde ge ett visst skydd. Men fanns det något bättre vore ju det att föredra.

Xhiro ville så gärna använda sin krafter för att få en trädgren att slå till Rengar i skallen. Men hon tog ett djupt andetag och försökte stå i mot den tanken. '' Hur kan du veta om du är starkare än mej? ''  frågade hon lugnt men med en smula irritation i tonen.
'' Vi har ju just träffats  '' sa hon och sträckte på sig så att det knakade i hennes ryggkotor.
'' Men om du vill kan vi ha en kraft mätning så gärna för mej '' Det var ett tag sen hon hade haft en men bara tanken gjorde henne upphetsad och hennes långa svans fluffade upp sig och swishade från sida till sida. Hon tog en mer dominant position med höjt huvud och spände kropp '' det här ska bli kul '' tänkte hon och log lite. Xhiro hade för ögonblicket helt glömt bort ovädret som var över dom.
Tills en stor regn droppe landade på hennes svarta nos och hon fnös och vände blicken uppåt.
Med en suck sa hon '' fas det får nog vänta tills ovädret är borta '' Xhiro vände sig om och började att gå mot sitt skydd hon hade gjort vid ett av träden. Hon stannade och vände på huvudet och sneglade på Rengar med sina blå gröna ögon. '' kommer du eller vill du bli blöt? '' Frågade hon innan hon började att gå igen.

Xhiro tycktes bli irriterad, men det var ingenting som Rengar uppfattade egentligen. Hennes kommentar fick honom sedan att fnissa roat. Vilken dum fråga, självklart var han bättre än henne! Han mindes Duvas kommentar om att det var hans svaghet. Hade den vita tiken haft rätt om det? Var det Rengars svaghet att han visste att han var bättre än alla andra? Han frustade till av sin egna tanke. Nej, så kunde det ju inte vara!
Xhiro bjöd sedan upp till dans, men det verkade som om vädret inte skulle tillåta det helt och hållet. Rengar blev dock uppspelt, svansen började slå bakom honom. Han ville gärna visa sina krafter för Xhiro, men han tvivlade på att hans krafter var kompatibla med det regn som när som helst skulle falla från himlen.
"Kommer!" sade han och skuttade snabbt ikapp Xhiro till det skydd som fanns under ett av träden.

Xhiro suckade djupt och gick mot trädet hon hade gjort om till ett skydd mot blåst o regn. '' Så Rengar har du någon familj? '' frågade hon medans hon fick trädgrenarna att resa sig. Så att de kunde komma in i skyddet innan hon fick grenarna att sänka sig ner igen.
Xhiro skakade på sig så att de få regndroppar som hade landat i hennes färggranna päls flög av och landade lite här och där på marken.Hon kastade en snabb blick på de trasiga siden väskorna som låg vid en stora träd rot och hon gav ifrån sig en låg morrning. Om hon inte kunde laga dom skulle hon vara tvungen att lämna alla sina små skatter här vilket skulle vara hemskt. De små kristallerna som låg på marken glittrade i de svaga ljuset som kom in mellan trädes grenar. Xhiro sopade ihop dom med sin långa svans så att de låg i en fin liten hög.
Hon tittade ut genom den lila öppningen mellan träd grenarna och såg hur regnet föll ner likt miljoner små tårar. '' Om du är hungrig finns det kanin kött kvar från min jakt '' sa hon och pekade med tassen mot kött resterna som låg på ett torkat hjortskin. Xhiro la sig ner i det mjuka gräset och tog tag i sina trasiga väskor och började försiktigt att laga dom så gott det gick.

Han följde med Xhiro in under skyddet, och grenarna sänktes och höjdes, på ett sätt som tvunget innebar någon form av magisk förmåga. Rengar sa ingenting om det, och spelade allmänt oberörd. Egentligen tyckte han väl att var lite häftigt, men han hade själv en häftig kraft så det var väl ingenting att förundras över - egentligen. Ett tyst morrande kom från Xhiro, och Rengar vände förvånat blicken mot henne. Hon tycktes ha fäst blicken på något, och när Rengar följde hennes blick såg han någonting som låg på marken, någonting som inte såg alldeles helt ut. Han kunde dock inte se vad det var. Tiken blev bara märkligare för var minut som gick. Plötsligt kom han på sig själv med att inte ens har svarat på hennes fråga, och ruskade lite på sig, som för att väcka sig själv.
"Klart jag har en familj", svarade han, oförstående om vad meningen med frågan var. "Alla har väl det?"
När Xhiro sedan erbjöd honom mat skakade Rengar bara på huvudet. "Det är lugnt, men tack ändå", svarade han med ett litet flin. Xhiro lade sig sedan ned i gräset och började göra någonting med de där trasiga sakerna. Rengar ruskade på huvudet, han förstod sig inte på henne alls.