|| pax till Erakan :V ||


Kachep ruskade hårt på sig, som för att få något annat i sig än
den ständiga stramande känslan runt alla sår.
De var inte djupa, inte farliga överhuvudtaget.
Det var bara revor efter det 'fina' välkomnandet
han fick när han kom in till Numoori genom Stranden.

Torra kvistar knastrade under hanens tassar,
inte alltför länge till torra, mörka moln hopade sig
och duggregn började snart stänka hanens rygg och
ustickande ben som fanns på rygg, övre delen av frambenen,
vänster baksida och hakan.

Åskan mullrade avlägset, men för varje gång lät det allt närmare.
Kachep sänkte huvudet mot marken och fnös ut luft, han höjde blicken edm huvudet ännu nere för att kika under lugg mot stigen framför honom.
Svansen svängde till bakom honom och den rangliga kroppen fortsatte framåt.

Erakan andades i stötar. Kunde inte hur han försökte lugna det vilt slående hjärtat, eller pressa tillbaka det i bröstkorgen där det hörde hemma - istället för i halsgropen där det tycktes ha boat in sig.
Ringandet var konstant, en permanent del av vardagen. Det dunder som åskan var inpräntat som ett skållhett eldjärn mot bar hud.
Aldrig lugnt, aldrig tyst.
Erakan sprang. Sprang så fort han kunde som om fasorna i bakhosorna kunde glömmas bort om han sprang tillräckligt fort.
Marken var lugn under honom, men om det hade skakat av innandömets vrede skulle han nog ändå inte märkt det.
Skogens träd omringade honom, passerade förbi obemärkt när han rusade i blind panik.
Höll nästan på att springa in i en sten som blockerade han väg.
Det var bara med ett imponerande avgrundshopp han svansade förbi den död en frontalkrock med förmodan skulle innebära.
Tre sekunder svävade han.
Tre sekunder kändes det som om han kunde andas.
Tre sekunder senare mullrade åskan som en skarp viskning i öronen.
Han landade snett när koncentrationen släppte taget. Smärta for upplängst ena frambenet, och sedan i sidan när han slog över och hårt slog i marken.
Där låg han kvar, på sidan med den rödbruna pälsen smutsig av markens torra jord. Öronen var pressade bak mot nacken, ögonen blott smala pupiller och ögonvita.
Han skakade, kunde känna det nu.
Undrade vart hans familj var. Undrade om de var säkra.
Undrade om de levde.

|| Vilken action! :D ||

Åskan kom närmare, mullrandet gick över till skarpa smällar
som fick skogens djur att gräva sig längre ner i jorden,
bygga tätare bon mot regnet och fly längre bort.

Den smällen som sen följde fick öronen att vilja veckla sig,
fick trumhinnorna att önska sig vändas in och ut.
Den storväxta taniga hanen ryckte till och stannade
med ett ben ännu lyft, hans huvud höjdes mot skyn,
regnet avtog på samma gång som åskan härjade nära.
Himlen sken upp i ett starkt ljus från blixten som följde.

En bit bort, fortfarande i samma skog, stegrade sig en förtvivlad
hjort-moder i panik på platsen hon tyckte verkat så
säker för sig och sin kalv. Lukten av rök och bränt fick hennes
små näsborrar att vidgas och hon rullade förfärat med ögonen
i tanke på vad som kunde komma att hända om hon inte
snabbtänkt tog sig bort med kalven. Hettan rasade över hennes rygg,
glödande kvistar gav upp från sina platser och singlade ner mot marken
som efterlämnad aska. Ett mullrande ljud lämnade varnande henne innan hon
stressat nöp sin unge i ryggen, i ryckiga hopp började han ta sig fram, zick-zackande mellan trängda eldar och skogens hinder av stenar och buskar.
Även om de nu var på väg bort från eldens rot, jagade den dem tätt i ryggen.
Lukten av vargar nådde mammans nos men hon tvekade inte utan sprang vidare med sin unge efter sig. Faran bakom dem gav större rädsla än något annat.
I snåren som följde, hade kalven problem att ta sig fram, han föll framåtstupad och
modern svängde tvärt om av ljudet när hennes unge inte följde henne längre.
Kalven kved om hjälp men hjortens försök att närma sig fullföljdes inte.
Elden höll henne tillbaka, hon stegrade sig mot den, förlorade slaget och fick
i sorg dra sig tillbaka och se sin kalv brännas i plågor. Med ett sorgset skri
vände hon och sprang i snabb takt undan den dödande faran som
spred sig i snabb takt.

|| eeldeen e löös! :P sori för segt svar ||

När huvudet äntligen kunde registrera något annat än bultande hjärtslag, och åskans muller så slog smärtan till likt ett nytt blixtnedslag. Det var inte en stickande smärta, eller den pulserande typen som under skinnet låg och sände vågor av ömmande. Det var en skärande smärta, silkeslen utan kanter och slut. Ett nytt töcken drog över honom, som en filt.
Nästa gång någon form av kontroll uppenbarade sig hade himlens skrik lugnat sig, men lätta droppar föll honom på nosen där pälsen var som tunnast. Den överväldigande paniken hade lagt sig, och ersatts av en oberoende som han inte kunde förklara - ett lugn som om något vittnade på mer problem än lösning. Det tillät honom att stanna upp och utforska vad exakt som gjorde mest ont. Benet han landat snett på värkte, men frambenet hade skonats från den värsta smällen. Förmodligen hade han, av farten, vräkts omkull och istället slagit i sidan.
Med tanke på hur ont andetagen gjorde, så måste det varit hårt.
Stanken av rök i nosen påminde honom om verkligheten bortom slutna ögon. Något var fel, något var farligt fel.
Åskan dundrade, Erakan höll andan. Paniken steg, men med ren vilja tvingade han den undan och bort från ytan.
Försiktigt reste han sig upp, samtidigt som blicken spanade mellan träden. Den mörkgråa himlens moln färgades nästan röda av elden som härjade en bit bort. I skuggan av vindens sus, och åskan, kunde han till och med höra sprakandet.
Måste bort. Snabbt. Dock, när han vände sig om för att sätta av, spreds smärtan genom benet och bröstkorgen. Att springa var bortom all fråga, i alla fall speciellt långt. Hannen kastade en ond blick mot stenen, som om det var dennes fel. Haltande började han röra sig bort från de annalkande lågorna.

Trots att han bara stod där, trots att inget nytt
eller hårt nuddat hans kropp steg en värkande känsla
från hans ena ben och upp mot bröstkorgen. Han sänkte
huvudet, flämtade. En annan varghanne måste finans
skadad i närheten, Kachep såg framåt. Ingen gestalt
mötte hans blick, bara en väldig rök som spred sig mellan
stammarna och uppåt mot trädkronorna. Oroväckande
mörka och tjocka rökmoln. Kachep slutade tvärt flämta
genom att stänga munnen och tankspritt slicka sig om läpparna,
sen särade han på käftarna igen och fortsatte att andfått flämta.
Han började gå framåt, långsamt. Han ville stappla och halta,
såsom smärtan sade till honom att göra men han svek den instinkten.
Han tryckte undan pysket som sade till honom att han avr skadad, litade på
faktan. Det han visste. Lögnen han stod i just nu.

|| Kachep har det som en del av sin kraft, han känner andra vargars smärtor mot sin vilja. Men desto starkare han blir, desto mindre smärta tar han emot sig. Om han är riktigt stark kan han ignorera den helt ||

Om och om igen fick Erakan tvinga sig själv att inte få panik när åskan mullrade. Smärtan som ilade i benet var ett dugligt ankare som höll honom fast vid verkligheten, men hur länge kedjan skulle hålla var en bra fråga.
Tre gånger höll benet på att vika sig när han omedvetet stödde sig på det, men efter det så var budskapet inpräntat. Inte använda ben, då ont. Enkelt, smidigt. Sant.
Luften kändes med ens tjockare, och trögare att andas - något som inte berodde på den åter växande paniken. Rök från branden spred sig och letade sig in i vart andetag han drog. Elden var nära. För nära. Himlen sken upp i orange, gjorde träden till blott mörka siluetter. Sprakandet, som tidigare varit svårt att urskilja genom åskan, nu vars knaster inte gick att missa.
Erakan pressade sig att halta snabbare, men med ett skadat ben och värkande revben så var det inte med mycket man kunde öka farten. Hjärtat slog hårt, dunkades i halsgropen där det inte hörde hemma. Lukten av varg överspeglades av rök och eld, och ljudet av främlingens fotsteg drunknade i brandens dans. Ännu kunde han inte se själva lågorna, men det var bara en tidsfråga.

Smärtan ökade, offret för smärtan
gjorde antagligen något som fick
den att tillta. Annars skulle den
inte göra det. Kachep rynkade ögonbrynen,
flydde från elden? Sakta höjde han huvudet
mot himlen och vädrade, han stödde sig bara på
tre ben, omedveten om att han ens gjorde det.
Det kändes som en självklarhet och gång på gång
satte han ner tassen i marken, irriterad över sin lätt-
lurade hjärna. Men med samma gång på gång lyftes hans
ben från marken automatiskt efter några minuter av smärtan.

Lukterna som han tog in sade honom att vargen var framför honom, längre in mot elden. Skulle han sticka eller hjälpa främlingen. Ingenting verkade vettigt, han hade nyss kommit till denna knäppa plats och varje möte han stötte på gav något stort. 'Ett hat, ett beroende, en smärta. Tyvärr kände han en dragning till händelserna, spänningen över vad som kunde hända och vad som hände. Han kunde inte sticka från Numoori. Han kunde inte sticka från den här vargen. Om han gjorde det skulle han gå ur landet, omedveten om att han gjorde det. Men han skulle göra de. Han ska hjälpa den sårade. Fast besluten gick den skrangliga väldiga hanen med ett liks revben och andra kroppsskelett instuckna i sig genom buskagen mot hettan. Det luktade svedd päls, det luktade hjort.
Det luktade rädsla.

Erakan drog en grimars när nästa ilning av smärta glödde i benet. Denna gång hade han inte satt ner det, men den haltande gången var mer än nog skumpande för det skadade benet.
Skräcken var honom åter i halsgropen, kvävande stor och otymplig. Paniken var bara i vägen, hindrade förnuftiga tankar från att bildas. Inte bra.
Å andra sidan var inte elden heller bra.
Åskan slog. Erakans öron vinklades tvärt bakåt och pupillerna drogs ihop till små svarta prickar.
Kroppen skakade. I ett ögonblick stannade han upp när världen frös, en ny blixt i full färd att lysa upp den mörka himlen. Sedan mörknade det, och eldens orangea sken var vad som återstod.
För nära. Alltför nära. Stanken av rök stack starkare i nosen, och hettan hade börjat nafsa i svanstoppen.
Ljudet av brinnande träd närmare än någonsin.
Han hörde inga fåglar som sjöng. Det fanns inte heller något ljud av avlägset regn. Bara sprakande och knak från brinnande träd.
Fortfarande kunde Erakan inte samla sig tillräckligt för att koncentrera sig på något annat än elden och åskan. På så vis varken hörde eller kände han främlingen, trots det att han under normala omständigheter borde ha gjort det.

Ännu en blixt avfyrades, braket kom på samma gång och man kunde se ett strålande ljus gå ner mot marken. Elden spreds mycket snabbt, Kachep blundade hårt- röken sved i ögonen och fick dem att tåras. Han vände bort huvudet, som om det skulle få honom att lindra besväret. När han slog upp ögonen, ännu bortvänd, möttes han av flammande lågor. Rakt inför honom bara några tiotals meter bort. Som ett bloss flammade hettan mot hans ansikte. Elden fruktade icke utan tog sig närmre honom med hjälp av alla torra antändningsmaterial runtom i form av torkande växter. Sekunderna var dyrbara, sekunderna brändes av. Mycket tvärt vände Kachep, sprang mot det håll elden kom ifrån. Sinnena skenade, han kände en svidande hetta baktill (Erakans), även om ingen eld jagade honom- han hade den ju framför sig. Ut ur röken och hettmassorna kastade han sig fram, som en mörk gestalt mitt bland det bländande ljusa flammorna.
Med ett svichande svagt ljud vek torr mark undan för hans tassar som med utspända klor tog mark. Han stod bredbent mellan frambenen, nyss landad. Huvudet högt, manen vild, ögonen blottades. Svarta och tomma utan vitor. Mitt framför honom stod
den bruna hanen. Mycket mindre än han själv men med en kämparglöd mot sin smärta och sin panik. Likså levde Kachep just nu, mot smärtorna och paniken för hettan och elden runtom dem. På samma gång hanen landade kom han att tänka på att han inte hade en aning vad han gjorde här, vad hade han tänkt sig?
Trots att han tydligt såg att hanen var illa däran, rusade han bakom honom och gav honom en hård knuff bakifrån.
-Far, far mot vinden och fridens plats! väste han hest med jagad röst.
Elden svedde hans päls, de var för nära. Den var arg, den hotade dem. Jagade dem.
Den lekte dem till döden.

Elden kom allt närmare. Från att bara ana dess sken mellan träden, till att känna värmen slå i pälsen och benen. Den var för nära, väldigt för nära.
Och han var inte tillräckligt snabb att undkomma lågorna.
Tanken att gå en plågsam död till mötes, fångad i lågornas dans, fick honom att glömma smärtan i benet och springa. Benet höll, mirakulöst nog, men skulle han stanna upp och tänka skulle smärtan bli outhärdlig. Ändå var det bara en tidsfråga innan benen saktade in och kroppen stannade - huvudet hängande och andetagen ansträngda.
På något sätt, trots det panikslagna hjärtat i halsgropen och oförklarliga sorlet i huvudet, så kände han sig.. nästan lugn. Insikten, att han skulle med största sannolikhet dö och det fanns inget han kunde göra åt det, drog med sig en våg av likgiltighet. Den svepte över honom och lämnade allt rent och tomt.
Han skulle dö, och han var okej med det.
Elden kom närmre, svedde nästan pälsen - så nära var den. Med åskans dunder och lågorna sprakande var koncentrationen åt fanders, och först när den främmande hannen landade framför honom registrerade han närvaron av ytterligare en själ. Hannen var större, men när Erakan borde ha uppvisat rädsla eller den vanliga högburna halv-arroganta hållningen så var det enda som syntes chock. Det var ett slags oförstående som man inte kunde beskriva, som när man försonats med ett öde för att sedan se det ryckas undan.
Sedan blev han tillpuffad, och benen började röra sig av sig själva. Haltande rytm, men säkrare steg.
Vem var hannen? Vad gjorde han där? Erakan stapplade vidare, framåt, undan elden.

Emon stod en sekund för länge med sänkt huvud och blicken mot den andra hanen, elden fattade hans päls med ett obehagligt ljud. Stirrigt gjorde Kachep en helomvändning och med gapande käftar gav han ifrån sig ett skärrat lågt ljud. Han svängde om än en gång, den här gången mot luckan som gick mot friheten från det här helvetet. Kachep tog ett språng framåt och böjde huvudet neråt mellan frambenen, han landade som väntat i en rullning, en kullerbytta, enkelt var han upp igen efter den, nu utan elden på sin kropp. Den lämnade i gräset. Kachep skjöt ifrån i ett nytt språng, den här gången utan rullning,
som en stressad moder såg han den bruna hanen halta sig framåt. Kacheps känsla av hanens smärta fick även honom att inte springa fullt ut men mycket bättre än den andre.
I språngmarchen vädrade hanen efter vatten, lukten av fukt. Ingenting än så länge, men han visste att det fanns, det måste finnas.

Erakan visste att främlingen mer eller mindre riskerade sitt liv. Nej, offrade sitt liv. Elden brände i minnet, ljudet av sprakande lågor inpräntat i minnet och ekande i öronen trots det att elden hamnat en bra bit bakom.
Tillsammans med främlingen.
Skuldkänslorna steg i bröstet, rev och slet med paniken som kamrat i känslornas krig. De knöt ett rep kring strupen och gjorde andetagen tröga att dra.
Sedan hörde han främlingen landa efter ett hopp, och ta upp flykten. Rök välde in i lungorna när lättnaden fick skulden att försvinna. Han drog hostande efter varje andetag, och kände yrseln för ett par ögonblick ta över. Han haltade dock vidare, ingen vidare koll åt vilket håll, men allt som var bort från elden var ett mål värt att satsa på.
Han kastade en blick mot den främmande hannen för yrseln lättat något, fortfarande i rörelse bort från lågorna.

Vad fan gör du här
Han kastade sig framåt för varje steg
som om varenda ett var det sista.
Det sista ville aldrig komma.
Ge en underbart bra anledning
Marken under honom bar, men den tog
aldrig slut. Det hela kändes som en
evig stafett, runt runt. Utan något slut,
bara ett strävt början någonstans långt
borta bakom dem.
Anledningen finns inte
Han borde inte vara här, han borde sitta en bit bort,
utan en rök som slingrade iväg från hans svedda päls
som fick det att se ut som om han var en Infernovarg.
Han borde sitta där och se lågorna slicka skogen,
på ett mini-berg skulle han sitta. Känna vinden svalka.
Undra hur det kändes att brinna, brinna utan slut.
"Brinna i helvettet"- så att säga.
Det fanns aldrig någon anledning...
Sen skulle han stga upp och gå längs bergets kant, med
blicken ännu mot skogen där borta nedanför honom.
Gå lugnt och sansat och se de mörka molnen stiga mot himlen.
Du gjorde det av en godhet, inte sant?
Han skulle höra skrik, sätta sig ner och undra hur han känner sig.
Att höra det, men inte göra något. Inte ett dugg. Sen undra om
han någonsin skulle offra hela sig själv för en liten själ där ute,
och då slutligen komma fram till ett nekande svar och gå från berget.
Du far här, efter en jävla typ du inte känner?!
Det dunkade i hans huvud, varför var han här egentligen?
Han hörde inte till den gruppen. Visst inte nej.
Löjligt. Vik bort nu, käka honom. Vad som helst!
Kachep saktade på farten, vad var det som fick honom att
göra det här? Han är inte den där hjältetypen som springer
in i eldar för strangers. Absolut inte, han ska maskinera.
Bra, stanna, stick. Lämna honom

Erakan hade liten koll på sin omgivning. Det var snarare tur än skicklighet som han undvek att halta rätt in i ett träd.
Visste inte ens vart hans räddare var någonstanns. Löjligt, säkert nära, omöjlig att missa. Men erakan hade inte en aning. Det enda som spelade roll var marken under honom, och elden som han nästan lämnat bakom sig.
Benet dunkade, smärtade vid minsta rörelse. Det lade han inte tid på, valde att till sin bästa förmåga ignorera.
Även halsen smärtade, rasslig och skrovlig av rök. Men nu var luften ren och rökfri, trots det att han var långt ifrån säker från eldens lågor. Stannade han, skulle han snart åter bli dess fånge.
Det kändes som om han sprungit i en evighet. Oavbrutet. Haltande. Till sist hade det blivit automatiskt, som om någon annan styrt hans kropp och sinnet retirerat djupt in i bakhuvudet. Benen rörde sig av sig själva, utan tvång eller mana.
När marschen kom till en stapplande halt, föll Erakan helt sonika ihop. Platt på marken där benen släppt honom. Det skadade frambenet låg utsträckt medan de andra låg böjda under hans massiva hydda. Andan var hackig, varje intag betydelsefullt och ovärderligt, och ögonen nere på halv mast. Trötta, utmattade. Orkade inte ens söka efter sin räddares gestalt. Orkade inte visa tacksamhet eller vördnad så som han borde enligt hans faders kodex. Kunde inte. Han hostade, låg annars still på marken.
De var säkra från elden, skulle vara det en bra stund. Molnen på himlen var mörka och tunga, lovordade mer regn än de tidigare nätta dugget. Lovade skyfall från vattenguden själv.

Kachep märkte att farten hos hanen framför honom stegvis tonade ner. Blev långsammare, när denne stannade och genast föll rakt ner från där hans ben gav upp, stannade Kachep bakom honom. Han såg neråt mot den pälsklädda nacken, halvöppna käkar. spände dem, stirrade. Han bara såg, gång på gång hur han skjöt fram huvudet. Tyst och bestämt greppade dennes nacke och bröt av hela sladderiet. Fick de tunga andningstagen att med en hackning tystna ögonblickligen, fick kroppen att stillna för evigt. Ett flin uppenbarades hur lätt han kunde göra det. Ändå trycktes han tillbaka, han kunde inte göra så. Ursäkten var, att då skulle han gjort all den här ansträngningen och satsningen för ingenting. Då skulle det inte varit värt det. Han skulle ha räddat ett byte från elden bara för att sen döda det, något helt patetiskt skrattretande.

Det var vad han övertalade sig själv var orsaken till varför han så nasalt lät bli.
Varför han helt enkelt höjde huvudet, efter bara en sista blick mot nacken vände bort huvudet mot fjärran ovanför de ännu oskadda träden. Varför han lät bli att så mycket som röra den andre.
Han gick förbi denne, steg över dennes framslängda tass med ett tydligt kroppspråk, bara med att stiga över tassen, över hur slarvig och oerhört klumpig han ansåg den andre att vara när han skadat sin kropp så. När han gått förbi, stod några metrar ifrån honom stannade han igen. Såg bortåt, förmådde sig inte att möta vargens blick, kände en skam över sig själv över sin handling tidigare att hjälpa.

Det var som att komma tillbaka från ett vitt töcken. Som om han spenderat halva livet under vatten, djupt nere i medvetandet, och nu långsamt började återvända. Saker och ting från omvärlden framträdde allt tydligare. Det hade varit ett mirakel i sig att han inte sprungit rakt in i ett träd.
Det var en ansträngning att tvinga upp ögonlocken lite till, och med enbart vilja till hands fick han blicken att fokusera - lagom för att se främlingen kliva rätt förbi. Nonchalant, oberört. Det gjorde honom förvirrad, men hans trötta huvud orkade inte riktigt bearbeta vad som hände.
Regnmolnen seglade förbi över dem, tysta, mörka. Det enda som skiljde natt från dag var det lätta ljuset som nattens mörker annars uteslöt. Genom molnen kanske strålarna inte syntes så bra, men tunt, filtrerat ljus var omöjligt att inte notera.
I nästa sekund kände Erakan en tung droppe landa hårt på nosryggen där pälsen var som tunnast. Sedan började det vräka ner, så hårt och så skoningslöst att inte ens trädens tjocka lövverk gav skydd.
Blicken var fortfarande fäst på främlingen, på dennes vända ryggtavla.
"Tac-" han hostade, och slutet försvann när hans klagande lungor gjorde sig påminda. Tack för att du hjälpte mig, hade han tänkt säga, men hostattacken fick orden att hänga osagda i luften. Ibland ville Erakan inte erkänna att han behövt hjälp, eller så var hans stolthet för envis för att faktiskt tacka någon. Men det satt inpräntat, djupt nere i det undermedvetna. Han kunde inte inte tacka när främlingen räddat hans liv.

Regnet som dundrade ner en sekund efter att den givit glesa stora droppar fick den storväxta hanens skrangliga figur att träda fram under pälsen. an vände huvudet bakåt mot hanen som började försöka sig på ett tack.
-Tala inte, väste han lågmält med en ton man inte kunde avgöra om var vresig eller bara kortklippt undvikande. Han vände återigen huvudet framåt, ointresserat. För en stund undrade han barskt varför han överhuvudtaget stod kvar, om han nu avvikit från sina tankar om mord borde han ju ändå inte stå kvar där. Han hade inget mer att göra här.
-Kom inte ihåg mig, jag borde inte ens ha varit här, muttrade han buttert. Om han någonsin mötte på den här vargen igen skulle han gå därifrån ögonblickligen, han ville inte bli påmind om det som hänt denna kväll.
Skammen växte för varje sekund som regnet fortsatte vräka ner och roffa åt sig. Elden bakom dem jämrade sig högljutt med fräsande, sprakande ljud. Mörk rök som uppstod mellan vattnet och elden höjde sig hotfullt mot himlen i stora spridningar.

Godheten hade segrat, hettan och plågorna fått ge vika med bara några offer. Branden var så gott som över. Det som plågade Kachep var att han visste att han gått emot eldens krafter, medvetet och frivilligt hjälpt en annan individ. En klumpig rackare som borde ha fått skylla sig själv och betala sin oförsiktighet med sitt liv.

Hade energin funnits, hade Erakan gett uttryck för sin förvåning. Kanske med höjda ögonbryn eller ett skarpt svar.
Nu orkade han knappt sända den okända hannen en frågande blick. Tröttheten var en tung, genomträngande känsla. Den hängde över honom, som ett moln, pressade honom ner likt regnet massiva droppar.
Ändå fann han styrkan att lyfta på huvud, upp från marken, upp från jordens stoft. Kraften höll inte länge, utan kort efter att ytterligare ett hostanfall hållit honom i ett hårt grepp sjönk huvudet åter ner på marken. Halsen ömmade, rå och skrovlig efter eldens rök och upprepade hostattacker.
Han slöt sin blåa blick, hopades att skogen skulle sluta snurra. Hannens ord filtrerades som genom en vägg, brusiga och oklara. Erakan kunde inte förstå dem, trots att han hört dem. Orden i sig kändes meningslösa, vaga. Varför skulle han glömma honom? Varför låssas som om den man var skyldig sitt liv aldrig hade funnits? Logiken fattades på alla plan.
Eldens sprakande lät allt mer och mer avlägset, dess smärta som tusen och åter tusen av himlen tårar orsakade ett kvidande från döende flammor. De var säkra. Hans rödbruna fäll var blöt nästan rätt igenom, trots det att regnet inte fallit så pass länge.
Smattret från tunga droppar fortsatte.

Hanen verkade repa sig, från att ha luggit som en livlös i tunga andflämtningar hade han nu höjt sitt huvud från den leriga jorden. Kachep vände sig bort, brummande för sig själv. Osäker på vad han borde göra, osäker på vad han gjort och vad han inte borde ha gjort.
-Jag går nu, ursäkta för att det här, hans röst gick i monoton. Med kraftfulla långa steg som var anpassade för hans kroppstorleks normala gång, traskade han iväg. En tanke skänktes honom, att främlingen kanske inte ens såg hans ansikte ordentligt, han var själv inte säker. Om denne inte gjort det skulle han kanske inte känna igen honom, då kunde han själv räkna med att det hela inte hänt. Han kunde bara glömma det.
Om det såväl gick lätt.

|| börja avsluta här? ganska kort roll, men med en sådan kachep så går det inte mycket mer.. ||

[avsluta här blir jättebra tycker jag ^^]

Erakan kände hur mörkret kämpade sig fram. En överväldigande trötthet som utan förvarning kastade sig över honom.
Han kämpade emot. Ville inte låta de svarta fläckarna vinna. Men slaget var redan förlorat, och under vågorna kastades han när tröttheten välde över honom likt en gudasänd tsunami.
Främlingens röst lät avlägsen, bara nätt och jämn kunde han urskilja orden innan bilden av hannens ryggtavla försvann från näthinnan och doldes i mörker.
Elden, långt borta, kämpade mot himlens skyfall. Även den en strid som redan var avgjord. Bara en fråga om tid.
Erakan kände inte längre smärtan i benet, inte heller kylan som regnet förde med sig. Han var för trött för att bry sig. Mörkret tog honom innan han hunnit protestera.

[AVSLUTAT]