Det var rätt så länge sedan som han hört namnet nämnas i samband med Isil Anar. Rätt så länge som han funderat på att ta sig upp hit för att kunna se det med egna ögon. Var det faktiskt samma varg? Eller ett sammanträffande av någon med samma namn? Det hade bara blivit att han gått och skjutit upp det med tanke på alla händelser som skett, och kanske var han lite bekymrad över ett eventuellt möte också. Han hade inte sett hanen sedan han var valp. Sedan han räddade honom från den där vansinniga hanen. Mycket hade hänt sedan dess, säkerligen för de båda. Om deras relation hade haft ett komplicerat utgångsläge redan då, vad hade den inte nu?
Sleazoid tog sig fram den sista biten till Yanamore i en något raskare takt än tidigare. Kvällens mörker började dra in över skogen men han kunde utan problem se de ståtliga konstruktionerna som tornade upp sig mellan träden. Han hade inte besökt platsen tidigare, inte sedan allt detta byggdes. Jisses, han hade spenderat allt för mycket tid hemma i och omkring Byoomi det senaste. Det var en skön omväxling att se något annat, att för en stund släppa alla måsten och allt ansvar som fyllde hans vardag.
Han saktade av igen då han kom fram till utkanterna av samhället och tog sig fram till marknadsstånden. Vissa hade börjat packa ihop för kvällen verkade det som. Han frågade runt lite utan att gå in på för mycket detaljer eller dra allt för mycket uppmärksamhet till sig, fast, det var nog svårt att undvika. Mörkret runt om honom, som delvis stod för hälften av hans ena framben, och de nu vagt lysande ögonen drog ofta blickar till sig.
Efter lite vägledning lyckades han hitta en varg som sade sig veta vem hanen var och vart han befann sig. En som verkade villig att söka upp honom. ''Vem ska jag säga det är som söker honom?''. Efter vad han hört under kvällens gång så var han rätt säker på att det var rätt varg. ''Mitt namn är Sleazoid. Jag är hans far''.

| Chayan. Utspelar sig innan Molok-händelserna |

Ett meddelande hade sipprat fram till en av de bortre informationspunkterna. En vänlig handlare, något stressad som om han hade massor med annat att göra, hade synat området innan han fått syn på Crista. 
Det var så meddelandet hade nått fram till en vagt slumrande Chayan, utsmetad på en gren i ett av de större träden. 
"Han säger att han är din far." Sade honan med förbryllad blick.
Det nyvakna töcken han befunnit sig i skingrades med detsamma.
De flesta i flocken hade i alla fall ett hum om att Chayans familj, utöver Wami, inte förtjänat några medaljer i medlidande, sympati eller ens i allmänt hyfs. Några andra var till och med varse om de mer onådiga detaljerna.
Men Chayan hade aldrig pratat om sin far. Vad han var medveten om hade nog Wami heller aldrig gjort det.
Ämnet hade aldrig kommit upp. Och Chayan.. hade glömt. Tanken, kärnan av det, hade funnits där; en naggande tanke som aldrig riktigt försvunnit. Men dämpad av förluster, av sorg, av oro. Kvävd av saker han inte ens kunde sätta namn på.
Han gav Crista en nickning, kände värme blossa i bröstet av att hon inte frågade mer eller krävde svar han inte hade att ge. Respektfullt höll hon avståndet, och Chayan kunde inte annat än att vara tacksam.
Färden över Yanamore gick snabbt. Grenarnas tak var hans väg, och över den sprang han med andan i halsen och hjärtat ett pulsade dån i öronen.
 
Den varg han förväntat sig var inte samma varg som uppenbarade sig nedför grenarna. Chayan kände något han nästan ville kalla besvikelse vända sig i magen, jämte gnaget som höll om hans väsen med varnande tänder. 
Chayan mindres någon som var större, kanske till och med överväldigande. Minnena var vaga, men ändå paradoxalt distinkta. Detaljer som skimrande blanka i en annars ändlös dimma. Kanske var allt en dröm. Kanske var det här en dröm. Chayan hade ibland svårt at skilja mördrömmarna från verkligheten, tillfällen när inget riktigt kändes rätt och slöjan mellan medvetanden var så tunn att allt kändes som en lögn.
Han satt stilla, klorna krampaktigt ingrävda i barken nära stammen. Andan fastlåst i bröstet; var det verkligen han?
Klorna släppte tåget och han gled ner för stammen. Jorden var fuktig under tassarna där han tog mark, nästan kylig mot de nakna trampdynorna. 
I skymningens dunkel var det två par gröna ögon som lös. Som att se på sin egen reflektion när den krusade sig på vattenytan. Chayan höll andan, där han stod fullt synlig. Blottad.
Något höll tillbaka hans röst, fängslade den i bröstet tillsammans med allt annat ljud och det vassa som vände sig gång på gång. 
Vad som än skulle hända, var helt upp till denna främling som en gång räddat hans liv.