De gröna ögonen vandrade över slätten, men han såg inte mycket. Marulvens syn var inte optimal alls, han förlitade sig på hörsel och luktsinne samt sin kraft.
Med en kraftansträngning satte han sig ner och slöt alla ögonen, lyssnade på djuren omkring honom samt vindens sus i det höga gräset. Han såg nog ut som en stor livsnjutare där han satt och det var han för stunden.
Ghoul ville fortsätta vandra men alla ben värkte i den möra kroppen så han förtjänade en vilopaus. Så därför satt han där och njöt av dofterna och ljuden omkring honom, vilade sina ben och bara njut.
Tankarna vandrade dock runt i huvudet på honom, hans familj och förra flock var konstant där, han var orolig för deras skull. Han oroade sig aldrig för sin egen skull, det som hände det hände, så enkelt var det men föräldrarna var en annan sak, speciellt med tanke på att han sett sina syskon duka under utan att han kunnat göra något åt det. Det var det värsta han någonsin varit med om, ligga bredvid sina syskon och se hur giftet i deras kroppar sög livet ur dem på ett smärtsamt vis.
Ghoul fnös till då vinden ven till i nosen på honom, han ruskade lite på huvudet med dom stora älgkronan innan han försökte klia sig bakom örat med ena baktassen.

Luka's gestalt hade befunnit sig en bit bort från platsen där Ghoul hade dykt upp men så fårt han noterat det hela så hade han klistrat sig mot marken med det lilla som kvarstod av hans svans gömd mellan bakbenen. Det måste vara en rolig syn där den gråvita vargen klistrade sig mot jorden med öronen slokandes och de olikfärgade ögonen bort mot den höga, hornprydda gestalten. Det var inte mer än kanske fem meter mellan dem vilket fick Luka att känna en smärre panik. Klandrade sig för att han inte lyssnat på den andres framfart då han varit okuperad med att undersöka ett hål i marken som möjligtvis hade varit ett bo för något att smaska på. 

Han hade precis hunnit inse att det var ett övergivet harbo då han blivit störd och låg nu som det offer han kände sig som på marken. Vad skulle han göra? Backa kanske? Ja det var nog bäst men han vågade inte resa på sig heller vilket gjorde att han ålade likt en orm bakåt från platsen, fastnade självfallet med baktassen i harhålet vilket skapade ett prasslande ljud i gräset som helt klart skulle märkas av. Han stannade trots detta upp, fast med tassen i hålet och för nervös för att våga röra sig mer, vad skulle han ta sig till? Kanske skulle den andre ha missat ljudet?

Doften av varg hade inte nått honom då vinden gått åt fel håll, maskerat närvaron av den andre. Det var ljudet som fick Ghoul att öppna ögonen och vrida på huvudet. Alla tre par ögon riktades åt ljudet och han såg en ljus skepnad i form av en varg som låg en bit bort. Ghoul kände hur kroppen hade spänt sig, redo för att försvara sig, men den andre låg som om han gjort illa sig och med en ansträngning så reste sig den sexbente marulven upp och vinklade fram öronen mot vargen längre bort. Den var ljus, det såg han, kanske vit? Sedan såg han ögonen men väldigt otydligt. Annars såg han inte mycket mer.
"Var hälsad, liten vän" för vargen såg verkligen mycket liten ut där den låg.
"Är du skadad?" frågade han och balanserade huvudet lite åt sidan och vred på det så att tre gröna ögon såg vargen bättre. För om han var skadad så kunde inte Ghoul bara lämna honom åt sitt öde, sådan var han inte, trots namnet han fått. Visst han kunde säkert börja kalla sig för något annat, men han hade haft det sedan födsel och det kändes elakt att byta, elakt mot hans föräldrar.

Luka kände sig aningen stressad av situationen till en början där han snörat fast bakbenet i rötterna och över den andres storlek till skillnad från han själv, så gott som samma storlek som de vargarna som slitit av honom svansen men stressen släppte aningen då han hörde lugnet hos den andre. Han var självfallet fortfarande oroad men då han redan blivit märkt vid detta laget så rätade han lite på sig så gott som det gick från insnörandet i harhålet. Hans öron rätade upp sig lite på huvudet men pendlade lätt upp och ner då han inte helt kunde veta om han var säker eller ej. Dock så smittade den andres lugn av sig mer och mer vilket fick honom att nästan vara helt upprätad till sist, men bara nästan. 

Den halvt svanslösa Luka tippade huvudet lite på sned där han undersökte den andre, nu mer öppet. När man kände Luka var han en helt annan varg än denna varsamma figur men en sak i taget som man brukade säga. Det var länge sedan han ens använt sina ord vilket fick honom lite hest och trevande säga; "Jag.. Är okej.. ehum.. Jag hoppas att jag inte störde dig i din dag.." Luka's päls var lite jordig efter undersökandet av det hål han nu satt fast i och kanske var han lite väl smal för tillfället men annars verkade han i alla fall vara i hyffsat skick. Han tvekade lite innan han tog modet till sig att fråga den andre; "..Vem är du?"

Ett avslappnat, mjukt leende spred sig över marulvens läppar och han gav hanen en nickning som en hälsning. När denne svarade honom så kunde han inte hejda ett kort men hjärtligt skratt. Störa hans dag?
"Föga troligt, jag vilade mig bara en stund" för det var sant. Han såg hur den ljusa satte sig ner, något hopkrupen men han valde att inte kommentera detta. Istället så härmade han honom, försökte se om denne var skadad trots allt men med hans syn var det svårt att se.
"Åh, mitt namn är Ghoul. Säkerligen lika fasansfullt som mitt yttre, men man skall icke döma en varg efter håren.. eller antal ben" han kunde inte hejda leendet från att bli ett flin, kanske ett läskigt sådant då hans rakbladsvassa tänder blev blottade, men istället för att gå till anfall så lirkade han ena benparet under sig medan han lade dom andra framför sig och med en duns föll han ner i liggande ställning på marken.

Luka lyssnade på den andres ord vilket fick honom att slappna av lite ytterligare där han nu fullständigt satte sig upp så gott som hans tilltrasslade ben tillät där han synade den andre, lite mer nyfiket än rädd där han pratade om att inte dömma en varg efter sina hår. Det var ju trots allt något han visste lite om då han som sagt inte hade sin svans längre och tidigare hade blivit dömd för den saken under sin långa resa. Sedan hade han ingen aning om ifall det var lättare att vara utan en lem eller ha fler sådanna, kanske var det lika mycket oavsett fast på olika sätt? 
Han sparkade till lite med bakbenet i hopp om att komma loss från sin situation och även om det inte helt hjälpte så vart det åtminstone bättre! Ett par sparkar till så skulle han säkert vara fri igen. Han vart dock distraherad av samtalet som helt klart var mer intresserande än hans bens situation. Jo Ghouls yttre var inget han var van med om sanningen skulle komma fram, skulle han smyga omkring i natten med tre par månglimmande ögon och tre uppsättningar ben och dessutom horn så skulle nog själen lämnat en ungvarg som Luka var men hans lugna personlighet hjälpte honom att inte i panik springa iväg. Ja om han nu inte hade varit tillfälligt fast det vill säga. "Ghoul?" Sa han nyfiket då han inte hört ett sådant namn förut och rörde sig lite närmre, ja så gott som tassen tillät, sparkade till snabbt tre gånger till vilket rev upp rötterna han varit fast i och frigjorde hans smutsiga baktass där han sedan gick försiktigt halvvägs fram till honom innan han satte sig ner med ett par meters mellanrum istället. Mer öppet än tidigare. "Jag heter Luka." Sa han med svansstumpen som faktiskt viftsade till lätt bakom honom vär han satt. Som ett försök till en mer positiv hälsning för att se om det gick hem eller inte. Var Ghoul här själv? Vart var hans flock? Hade han en flock ens?

Ghoul drog in doften utav vargen framför sig, lade den omedvetet på minnet och lyssnade på ljudet av tassarna som kom närmare honom.Han såg att den ljusa varelsen kom närmare och vid sitt namn så nickade han långsamt på grund av tyngden från hornen.
"Mhm?" hummade han, som om han förväntade sig en fråga när den andre uttalat hans namn i en frågande ton. Sedan fick han höra vem det var framför honom och han såg något som rörde sig bakom Luka, troligtvis hans svans. Marulven svarade genom att svagt börja vifta på sin egen lurviga svans.
"Ah, Luka.. Angenämt" han bugade med huvudet, så graciöst han kunde men det såg nog väldigt klumpigt och roligt ut för andra. Han var fullständigt medveten om att han inte var en fager varg, ful hade många kallat honom men det stoppade honom inte från att försöka vara graciös och fin i sitt sätt, kanske kunde det ge honom en plats i en flock i framtiden? Eller åtminstone en vän?
"Säg mig, Luka, varför är du här ute helt ensam?" han kände inte doften av andra vargar så han bara antog att han var ensam.

Ja Luka var ännu ingen världssmart varg om man sa så, första delen av livet hade han blivit utnyttjad och andra delen så hade han gömt sig för allt och alla och varit i ständig kaos. Försökt fly från gruppen som säkerligen redan hade övergett jakten på rymlingen Luka för länge sedan. Så det var kanske inte så konstigt att Luka inte förstod vad namnet Ghoul betydde, han hade ju inte direkt någon större världsvana ännu. Han må inte vara en valp längre men han hade inte gått som vuxen länge alls heller. 
När Ghoul hälsade på honom ordentligt så studsade han upp på alla fyra tassar igen med svansstumpen som viftade glatt bakom honom. Luka har väl varit så utsvulten på den sociala fronten att han hade svårt att inte bli glad över ett nytt sällskap, även från en varg som andra kanske skulle finna sig ha problem med. Luka var ju dessutom naiv nog att luras på villovägar med och egentligen i behov av en flock som höll koll på honom. Något han inte hade i nuläget. Frågan fick Lukas huvud att tippas åt sidan igen där han nu stod upp med glatt viftande svanstump, lite som att han NÄSTAN inte förstod frågan till en början. "Jag letade mat men jorden svek mig denna gången!" Sa han mer pigg i stämman innan han vittrade i luften han med för att märka att det inte verkade finnas fler vargar här. Var Ghoul också här ensam? "Vad gör du här själv? Letar du efter någon?"

Den mindre vargens entusiasm fick Ghoul att skrocka där han låg. Till sättet verkade vargen framför honom väldigt ung, men till storleken verkade han vuxen. Fast Ghouls syn hade svikit honom förut, därför han sällan litade på den. Dessutom såg det ut som att Lukas svans bara var en liten stump, var det verkligen så? Kanske fick han tillfälle att ta reda på detta, men inte nu? 
Frågan han ställt kastades tillbaka mot honom och han vred ännu mer på huvudet så att tre ögon studerade Luka, blinkade i olika takt gjorde dom också.
"Både ja och nej. Min flock splittrades för länge sedan och letar efter mina föräldrar, men inte speciellt aktivt. Möter jag dem igen så är det menat, annars så inte" svarade han sakligt och vädrade svagt i luften. Han började bli lite hungrig, men att jaga här ute på slätten skulle bli otroligt svårt. Alla kunde se honom då han var så stor och han skulle nog inte klara av att fälla något heller med tanke på att han var ganska klumpig, speciellt i snäva kurvor som byten hade en tendens att göra.
"Vart är du på väg någonstans, Luka?"