[Fortsättning på det här.]

Blair hade precis hunnit in i vimlet när skriken runt om steg i crescendo. Han lyfte blicken i tid för att se en lågt flygande drakarg komma rakt emot honom. Hon var gigantisk, och runt om hukade sig flyende för att inte bli träffade av hennes vingar.
     Blair hann inte tänka. Han kastade sig åt sidan för att inte bli träffad av det stora hornparet, och de punkterade en liten aderon istället. Vid Gudarna.
      Trots kakafonin av ljud hörde Blair någon nära som skrek ut sin vrede. Först trodde han att det var mot honom, och han snodde runt med blottade tänder. Men honan fortsatte förbi honom och kastade sig mot den blå. Blair kunde inte hindra ett mörkt leende. Ingen av honorna var på hans sida, men det tänkte han inte upplysa dem om.
      Helst hade han velat använda sina vingar för att komma över henne, men det var för trångt för att kunna använda dem. Istället kastade även Blair sig framåt, men aktade sig noga för att komma i den attackerande honans väg.

Han duckade i sista sekund och av misstag träffade hon en liten Aderon som skrek till i smärta och panik. Mirage kände sig förrådd av sina egna horn men visste att det var av olyckshändelse. Innan hon han be om ursäkt så hördes ett tjut av vrede och dom blåa pupillerna såg en liten brun tik komma emot henne med tänderna redo.
"Nej, vänta, det var inte meningen!" hon såg i lätt panik emot tiken innan hon vände blicken emot hanen som var i rörelse på att göra ett utfall. Hon hade inte tid att fokusera på båda så la all sin fokus på den större hanen, tiken kunde hon klämma fast sen.
Mirage tog ett djupt andetag, samlade så mycket luft i lungorna som möjligt innan hon särade på läpparna och släppte ut ett ljud från en annan tid. Det vibrerade i luften och ett mullrande krokodil likt ljud färdades emot honom, en reptilliknande skri. Elden runt dom trycktes undan av vågen. Hon visste att det skulle skapa relativt stor skada på hanen men även tyvärr dom bakom honom.
Tiken gjorde ett tappert försök och högg i Mirages hårda fjällklädda skuldra och hon försökte skaka av sig den lilla månvargen.

[Mirage låter som en arg T-rex och skickar en koncentrerad ljudvåg emot Blair. Yina... försöker tugga på henne]

Blair äcklades när det attackerande monstret lyfte huvudet, och liket fortfarande hängde över hornen, fastnaglad. Han var nästan nära nog att sänka tänderna i henne, när något slog honom tillbaka med full kraft. Det var ljud, men det träffade honom hårt nog för att tappa andan. Runt om föll folk ihop av tryckvågen, och flera började gråta. Det ringde i öronen, och Blair trodde han blödde ur dem.
     Äkta och verklig smärta väckte ett ursinne inom honom han inte känt på länge. Han slet tag i vinden och i vassa väsanden formade han vindpiskor som han riktade mot drakargens hälar, en tacksam plats utan fjäll. Det borde vara nog för att fälla henne. I samma rörelse var han än en gång på väg mot drakvargen, den här gången kryssandes för att inte stoppas av hennes ljudvågor. Han kastade sig fram för att bita henne i armhålan. Efter att ha sett den andra honans fruktlösa försök var det tydligt att man behövde sikta in sig på de mjuka ställena.
     Månvargen befann sig på andra sidan av drakargen, och Blair såg inte vad hon gjorde, men att de hade ett övertag stärkte honom. Om de fällde henne snabb nog skulle han kunna gå vidare - men om det skulle dra ut på tiden tänkte han kalla på Iriea och se till att skrället fick känna riktig smärta.

Det plötsliga ljudvågen var så stark, så öronbedövande att Yina inte kunde fullfölja sin attack. Trumhinnorna sprack och alla ljud försvann bara för att ersättas av ett gällt pipande. Yina kämpade emot, samlade sig och fann ny styrka i sin vrede. Det var knappt så att hon hunnit notera den fakargen, men med ett kort ögonkast kunde hon se att de kämpade för samma mål. Avväpna drakargen.
    Yina kunde känna en stark vind slå förbi henne, och hon antog att det var hannens verk. Hon såg sin chans i att fälla henne tillsammans med den hårda stöten av blåsten, och kastade sig efter en vinge i ett försök att slunga henne till marken med vinden som hjälp.

Mirage väste emot den bruna hanen när han trycktes tillbaka av ljudet och hon skakade på huvudet för att få bort den stackars lilla vargen hon hade råkat träffa. Hon sänkte huvudet men nådde inte riktigt och när hon såg upp igen högg det till i hennes ena bakben och i ren reaktion tog hon ett steg tillbaka när det ilade till i andra benet. Hon såg sig förvirrat omkring och kunde inte se något förutom tunna snabba strimmor i luften som rörde sig mot viden.
I ren smärta tjöt hon och hade ingen kontroll på hur stor effekt hennes röst hade, ilningarna bara fortsatte och hon var mer eller mindre tvungen sätta sig för att dölja benen och hukade ner bakdelen så lågt hon kunde utan att sätta sig. På hennes andra sida högg den andra tiken och Mirage fick nog.
Den långa blåvita svansen piskade vilt till bakom henne och den tjocka tofsen på svansspetsen slungades emot den lilla tiken. Dolt i håret befann sig långa nålar fyllda med nervgift som hon slog emot tikes bakdel. Om hon träffade så skulle hon spruta in nog med nervbedövande gift för att försvaga tiken utan att döda henne. Just nu ville hon bara få henne ur vägen.
"Vi slåss mot samma mål, han är fienden inte jag!" väste hon fram och såg allvarligt på tiken.
Mirage kände hanen hugga tag under hennes ben och hon såg ner emot honom med skräck och ilska i dom rosa ögonen innan hon skrek av smärta och frustration med nosen vänd ned emot honom. Denna gång betydligt kraftfullare än tidigare.
Om hon inte kunde döda honom så skulle hon åtminstone ta hans öron ifrån henne. Hon högg emot hans nu blottade rygg och slog med den långa svansen runt om henne.

Blairs tänder sjönk in i huden hos sin fiende samtidigt som hon talade. 
     "Vi slåss mot samma mål, han är fienden inte jag!" Nu väl medveten om hennes ljudkraft stannade han inte länge vid hennes sida. Han slet, brutalt och hårt, i köttet och släppte sedan.
     "Va?" Blair skrattade till, klentroget, som om han inte kunde tro sina öron. Det kunde han knappt, de ringde och smärtade. Rösten var hes och skrovlig när han fortsatte. "Vem är det som har ett oskyldigt lik i hornen?" Orden övergick till en ursinnig morrning. Hon skrek igen, och det bultade i öronen. Han vinklade kvickt bort huvudet från henne för att få något skydd åtminstone, men det smärtade oavsett.
     "NOMË", vrålade han så högt lungorna klarade av. Kanske skulle hans röst skära igenom bruset, kanske inte. Det berodde på om hon befann sig i närheten eller inte. "NOMË!" Han behövde hennes ljudkraft för att få tyst på ödlan så de kunde döda henne eller skrämma iväg.
     Drakargen högg mot honom och Blair klarade sig med ytliga rivsår över ryggen. Han aktade sig noga för svansen, men använde hennes nästan sittande ställning för att sträcka sig mot vingarnas ömtåliga membran med vassa tänder, inställd på att trasa sönder dem. Om han inte skulle nå hade han vassa vindpiskor.
     "Stick, innan jag sliter sönder dina vingar!" gläfste han hotfullt, kanske högre än han behövde, men det ringde något fruktansvärt i öronen. Var var Nomë?

Hon hade inte tänkt närma sig stridens hjärta, det var inte där hon hörde hemma. Men så hade hon uppfattat en röst som vrålade hennes namn, till hälften dolt av larmet runt omkring. Alla ljudmässiga intryck var alltid förstärkta hos henne, och det var en del av varför hon undvek stora, högljudda folksamlingar som nu. Men å andra sidan hade hon lärt sig att sålla ut de viktigaste. Hon var rätt stolt över det. Hörsel var liksom hennes grej.     
    Vi är behövda på annat håll. Ser inte bättre ut. 
    Med en teatralisk suck ilade Nomë in i tumultet, lokaliserade ljudkällan om än med visst besvär. Det var så trångt! Hon fick syn på Blair, och sedan på månvargen och den bjärt färgade drakargens ryggtavla. Det verkade vara från denne som tryckvågen av ljud kom. Den var överväldigande — den lade sig som ett lock över hennes trumhinnor — trots att hon var van vid sådana krafter och såg relativt oberörd ut jämfört med de omgivande. Hon lyfte snabbt på ögonbrynen åt Blair och slöt upp bredvid honom. Kanske kunde hon skapa en slags sköld för dem två, dit drakargens oväsen inte nådde? Som ett vakuum. Ett slags vakuum. Så fick det bli. 
    "Behöver du hjälp?" flinade hon men var inte säker på om han hörde henne. Så vände hon sig mot drakargen, koncentrerade sig på ljudvågen. Hennes expertområde var att skapa ljud, inte blockera dem, men det behövde väl knappast Blair få veta. Inte nu, åtminstone. 
    "Håll klaffen ett tag nu va", muttrade hon och fäste blicken på drakargen. Deras krafter kolliderade och huvudvärken exploderade innanför pannbenet på henne, men hon bet ihop käkarna och tvingade sig att fortsätta. Hon byggde en osynlig barriär mellan sig själv och Blair och de andra, och plötsligt lättade tryckvågen en aning.

Yina tvingades släppa taget om vingen när den långa svansen kom svingande emot henne. Trots att hon såg piggarna som dolde sig, anade hon oråd och kastade sig åt sidan för att undvika. Locket för öronen gjorde drakargens röst dämpad och avlägsen.
     “Du är ju du som slåss! Se vad du ställer till med?!” Yina kastade en blick på de skadade omkring. Några så berörda att de inte förmådde sig gå. Hennes öron blödde, det var hon säker på.
     Blicken av den lille aderonen i hornen fick henne att kväljas. Ett nytt tjut, starkare än de andra skar så hårt i öronen att Yina föll till marken. I ett försök att skydda sig slängde hon tassarna över huvudet, blockerade ljudet. Tiden tycktes ha stannat, och allt hon hörde en ändlös skriande ton.
     Trycket lättade. Yina kände sig yr. När hon såg upp såg hon dimmvargen. Det måste vara hennes verk. Benen kändes mjuka och klena när hon försökte resa sig upp igen. Yina kände sig lättad. Det fanns ingen chans för drakargen längre, hon var övermannad. Det bästa hon kunde göra nu var att fly.
     “Ge upp nu då!” skrek hon med gäll, sprucken röst.

Mirage väste irriterat emot månvargen och fällde ut dom stora läderlika vingarna. Såg djupt in i tikens blick.
"Lämnar jag dig här så dör du, men det verkar vara det du önskar." morrade hon fram för att sedan se sig om. Hon hade orsakat skador och visste inte om hon kunde återställa dom men tänkte försöka iallfall.
En annan individ slöt den bruna hannens sida och Mirage blängde på dom, kände hur ljuden runt dom lyfte. Tre emot en det var inget hon tänkte bråka med, inte heller ville hon lämna den lilla tiken men nu hade hon inget val.
- Stick, innan jag sliter sönder dina vingar!
Hon slog några tunga slag innan den stora kroppen lämnade marken, några meter upp i luften såg hon ner emot den bruna och vita innan hon drog ett djupt andetag. Spärrade sin reptillika blick i hans ögon och särade på läpparna.
Dom förväntade sig nog ett skrik men inget ljud kom ur hennes mun. Istället hördes några små knallar och små cirkulära tryckvågor kunde synas, slet hannens vindpiskor i splitter innan en mindre explosion blossade upp där dom två stod. Tryckvågen som bildades skulle trycka undan den lilla bruna men inte skada henne, bara ge henne ett lagomt vingligt försprång.
"Ta dig så långt bort från dom två du kan!" med vemodig blick såg hon ner på tiken en sista gång innan hon rörde sig mot templet med tunga slag.

[Welp, Mirage kastar en liten combustion boll på Blair och Nome innan hon drar sig mot templet, shes out!]

Nomës närvaro var som kyla mot ett hett sår, dimma över tomma stränder, silkespäls i nattmörker. Blair kunde inte slappna av, men han kom på sig själv med att sucka lättat. Det gick plötsligt att tänka klart igen, och månvargen verkade också ha fått en frist. Hon skrek åt den blåa, som tillslut tog till luften. Blair såg henne försvinna uppåt, och vände sig sedan mot Nomë.
     "Min räddare!" stönade han. "Mwah!" Med de överdrivna orden gav han henne en puss på pannan, och förvarningen flashade omedelbart till. En smäll, våldsam, skakade världen, men när Blair återfann verkligheten igen hade inget hänt. Han kastade en blick uppåt, och såg krusningar i luften. En hemsk känsla ingrepp sig. Hållningen blev åter stridsberedd, och han tvekade inte ens innan han tacklade undan Nomë, och fällde i samma rörelse ut vingarna kring dem. De landade i en hög med hans vingar som en kokong precis när en stor smäll exploderade där de förut stått. Tryckvågen var nog för att smärta, och Blair kände hur de gled över marken, men han höll stadigt greppet.
     Det var det enda anfallet. Nästan omedelbart efter att han bedömde faran som över vecklade han in vingarna och reste sig något darrigt upp. Kroppen kände stum och mörbultad, men han hoppades att känslan skulle ebba ut, likt ett slag gjorde.
     "Tack för hjälpen", flåsade han till Nomë, flinade och försvann sedan iväg. Han passerade månvargen, som också tryckts bort av vågen. "Fly medan du kan", var hans enda råd innan han pressade sig upp i luften. Inte för att följa efter drakargen, men för att kontrollera så inte någon i hans gäng var i knipa. Han hade lovat att beskydda dem, och det skulle han göra.

[Återvänder till huvudtråden.]

Den sista tryckvågen knuffade undan henne igen, just som hon rest sig upp. Det fanns ingen styrka kvar i benen och det värkte i huvudet så mycket att hon trodde det skulle explodera. Drakargen lyfte och försvann bort över vimlet och Yina suckade lättat. Nu behövde hon bara ta sig härifrån.
     “Fly medan du kan.”
     Hennes bärnstensfärgade ögon låstes vid hans gröna för ett ögonblick, och sedan försvann han. Vart var han på väg? Det spelade ingen roll. Han hade rätt, hon behövde fly. Med sammanbitna morrande tvingade hon sig upp på vingliga ben. Smärtan var bedövande och med adrenalinet som pumpade fann hon ny kraft igen. Hjärtat värkte av sorg och förlust, men främst av allt bottenlös ursinnighet. Men hon var chanslös. Hon behövde hitta sina syskon, så fort som möjligt.

[Yina flyr med resten av de civila.]

Det fungerade. Drakargen lämnade marken och trycket lättade. Nomë vände bort ansiktet från den bevingade och lät samtidigt skyddsbarriären falla. Blair placerade en överdriven puss på hennes panna, och hon flinade åt honom. 
    Därför märkte hon inte drakargens slutliga attack innan den var över dem — innan hon hann reagera slogs hon till marken, insvept i bruna fjädrar. Jorden skakade och en stor smäll fick henne att bita ihop käkarna så hårt att det knakade inuti huvudet; den var för nära och alldeles för hög, och i hennes hörselgångar förstärktes den med tusen. Det kändes som om det plötsliga ljudet rev hål i huvudet på henne. Hon blundade hårt och gav ifrån sig ett kvävt stönande, men så reste sig Blair och skölden omkring henne försvann. Kvickt följde hon hans exempel. Hans ord förmådde inte tränga igenom den bultande huvudvärken, men hon läste på hans läppar och gav honom en kort nick innan hon vände sig bort, lämnade honom och alla andra att klara sig själva. 
    Nomë knuffade sig fram mellan de stridande med ögonen stelt fixerade på träden där framme. Oväsendet kunde inte följa henne dit. Någon stötte emot hennes axel och gav till ett gällt skrik precis i örat på henne. Med en ilsken morrning sträckte hon sig efter den, fick tag i vargens hals och klämde åt tills ljudet tvärt klipptes av, och fortsatte sedan. Det måste finnas någonstans där det var tyst.

[Avslutat; Nomë rör sig bort från stridens centrum]