Blair lämnade Cirkeln efter sig. Vad de gjorde från och med nu var inte hans besvär. Han litade på att Kolzak fick jobbet gjort.
     Den här gången använde han inte sina vingar. Han sprang in mot folkmassan igen, kände nöjt hur lite av värken i kroppen lättat, trots att det fortfarande gjort ont över flera ställen. Hittills hade han kommit lindrigt undan, men Blair visste stilla att det inte skulle förbli så. Visserligen hade gänget ett starkt övertag, men han oroade sig ändå för deras säkerhet. I ögonvrån kunde han se hur elden slukade templet med förnyad styrka. Det stärkte honom tillfälligt, och han svepte med blicken över folkmassan. Många grät, och kaoset var fortfarande ett faktum. Somliga såg ut att vilja fly, men kunde inte på grund av diverse skador. Andra-
     Blairs blick fastnade på ett ansikte. I sig var det inte speciellt märkvärdigt, men han fick en underlig känsla av igenkänning. Déjà vu? Kanske. Han tog sig närmare mot hanen, som hjälpte en skakig tonåring upp.
     "Känner inte vi varandra?" Blair talade långsamt, forskande. På nära håll var han ännu mer bekant. Doften hjälpte till. Fragment av ett avlägset möte klickade i Blairs minne. Han sprack upp i ett brett leende. "Jo, det gör vi!" Leendet blev tandat. Någon som hjälpte överlevare var inte på hans sida. "Vill du dansa, sötnos?" Blair gjorde en liten, ironisk bugning och skrattade sedan till. Sedan kastade han sig framåt.

[Blair och Delshay slåss <3]

Cirkeln bröt fram ur skuggorna, likt ett löfte om obönhörlig hämnd. Ezekiel slängde sig framåt, kastade blickar åt sidorna för att se var de andra befann sig. Sezja verkade falla ihop — Ez gjorde en ansats att närma sig henne, men Tenn var redan framme hos henne och plockade upp henne på ryggen, så han fortsatte. Nästan alla de omgivande träden brann redan men där fanns ett par som glömts bort, och det var dit han styrde stegen. Ett djupt andetag och så sköt en bländande blixt ut ur hans kropp och sökte sig ner i ett av träden, som omedelbart tog fyr. Det var inte det träd han siktat på, men det var nära nog. Elektriciteten gjorde Ezekiels päls statisk och fick honom att se mycket större ut än han faktiskt var. Han flyttade blicken från de brinnande träden till templet. Kanske kunde han … Fakargens ord ekade i huvudet. Riv templet. 
    Det var värt att testa. 
    Han ville inte råka skada vare sig sina allierade eller oskyldiga, och trängseln var stor runt om templet. Det var ingen idiotsäker idé, men den skulle förmodligen vara hyfsat effektiv om den lyckades. Han måste bara sikta. Lite bättre än nyss. Det var svårt medan han sprang, men om han … 
    Ezekiel lyfte från marken, men tog inte ögonen från byggnaden. Han flög runt den, siktade för säkerhets skull på en av de bakre väggarna där det inte var lika mycket folk. Uppdraget var att riva, inte döda. Andas in. Sikta. Skjut. 
    Från den lilla kroppen bröt en blixt fram. Den var inte lika kraftfull som den första eftersom det var en tröttsam kraft att använda, men den var ganska rak och träffade templets bakre vägg, så att de tjocka rötterna högst upp fattade eld och de mindre rötterna smulades sönder och föll. Nöjt studerade han sitt verk där han cirklade ovanför platsen.     

[Ez tänder eld på lite träd och rötter runt templet med hjälp av sin elektricitet. Kommer från detta]

Lune stod med huvudet högt och varje muskel i kroppen spänd intill Ezekiel. Kroppen var sträckt och benen placerade brett isär. Öronen så pass spetsade som dem hade förmåga att vara.
Hon nickade kort åt Kolzaks ord, deras motiv och uppgift låg klara för henne. Då signalen gavs fanns ingen tvekan hos henne, det var som att hon funnit ett sätt att helt stänga av sitt känsloliv. På snabba tassar följde hon sin Sezja in i folkmyllret. Paniken gick riktigt att smaka i luften och himlen ovan dem var nattsvart av brandrök trotts att det var mitt på dagen. Tenn tog vaktposten alldeles intill deras minsta syster och Lune fortsatta länge in, tog sin position närmre Vassya. Själv hade hon inga krafter som kunde hjälpa till i denna dal av uppdraget, men hon kunde vakta och se till att deras operation blev utförd oupptäckt eller iallafall ohindrat. Med förvånansvärt lugn höll hon vakt.
   Nymånen som skulle resa sig då dagen blivit natt, stod för pånyttfödelse och rening. Lune föreställde sig att elden som härjade fritt i området också gjorde det. Ett svagt leende låg på hennes läppar då hon tänkte på det. Måntemplet hade sårat henne och hennes kamrater och nu fick hon sin chans till hämnd. Det var en befriande känsla som fyllde henne då hon såg månskogen brinna. Det här var slutet på ett kapitel, och början på något nytt. Denna attack var närmast rituell, dess symbolvärde var enormt för den lilla flocken känd som Cirkeln.
   Och för henne var den dag hon aldrig trodde skulle komma nu här, hon var helt redo att lämna Ötamon bakom sig.


[Lune hoppar in »härifrån« ]

Tempel väktaren gav inte mycket till motstånd, det såg hennes krafter till. Några paralyserande stötar och hon hade enkelt hennes strupe mellan sina käftar, kramade lyriskt livet ur henne. och kastade det lealösa livet in i en grupp av de flyende. Deras skräckslagna skrik fick det att bubbla i maggropen på henne och flinet på läpparna breddades på. Hon skrattade maniskt. Galenskapen som bott innanför hennes pannben nu realiserat.
 Blicken föll på en ungefär jämnstor hane som hjälpte någon iväg ifrån Kaoset. Leendet blev et tandat flin. Hon hade följt honom med blicken och när hon kom tillbaka stod hon alldeles invid honom.
 Den främmande hanens blick var vänd ifrån henne och gav henne en öppen yta att spela på. Med öppna käftar flög hon emot hans blottade nacke, en bit ifrån de långa hörntänderna som hon redan bestämt sig för att hålla sig bort ifrån. Med Överraskning momentet på sin sida lyckades hon dra honom lätt ur balans och släppte iväg honom så att han snubblade in i några som försökte fly.
 "Har ingen lärt dig att hålla koll på omgivningen?" hon skrattade rått åt honom, förberedde sig för ett nytt utfall

[Iri dödar vem det än var som hon attackerade tidigare och tror Tenn är del av måntemplet då hon bara ser honom hjälpa någon därifrån och Attackerar honom Fortsättning här]

Ilskan pyrde i hans bröst men till hans yttre presenterades en neutral och fokuserad mask. Det som hände här och nu var sannerligen en representation av kaos, förödande och obarmhärtigt. De civila hade aldrig en chans.
Loke såg sig om, sökte efter individer som var i behov av hjälp, när Oreliels röst gjorde sig hörd genom tumultet.
 "Var försiktig!" Ropade han tillbaka för att sedan röra sig in djupare in bland eld, död och slagsmål. 

[Loke ramlar in.]

Bael suckade på ett nästan besvärat vis när skrik ljöd i skogen. Sedan började dofter som blod och rök sticka honom i nosen, och då väcktes en viss nyfikenhet till liv. 
Det var fullkomligt kaosartat när Bael flög genom skogen. Under honom flydde vargar för sina liv, vissa till synes bärande kamrater med sig. Eld spreds från träd till träd och Bael insåg att han inte kunde landa tryggt någonstans. Det var ingen säker plats att befinna sig på, och Bael borde ha vänt där och då för sin egen skull om han inte vore så förbannat nyfiken. Varför här? Vilka? 
Blicken fastnade på en sorglig syn under honom. En svartvit, till synes döende varg med fruktansvärda brännskador var påväg att lyftas upp på en enorm vit hane. Brevid var en yngre varg med orolig uppsyn. Offer för kaoset som pågick, eller ondgörarna? Bael slog ner en bit ifrån dem ändå och rörde sig fram i en lagom snabb trav.Han orkade inte belasta sina leder.

[  Bael flaxar ner mot Loke, Wuffe och Morgén, fortsätter i rollet Eld och Is]

'Mamma...?' Alaskas röst gjorde sig hörd. Det var en osäker och skakig valp som försökte få sin mors uppmärksamhet när hon märkt att något inte stod rätt till. Alin hade tvärt stannat upp mitt i sitt sökande efter valparna när Numphs kropp som från ingenstans uppenbarat sig framför henne. Först Kenais försvinnande och nu var båda hennes bröder borta, ryckta från livet. 
Med sin tass tryckte hon båda valparna tätt intill sig, bortvänd från kroppen av hennes bror. 
 "Det är okej, titta inte." Hon darrade på rösten, själv osäker på om det berodde på den överväldigande sorgen hon kände eller den ilska som slagit rot i hennes inre. "Vi måste fortsätta leta efter era syskon." Hon tog ett djupt andetag och riktade valparna åt det motsatta hållet för att mana på dom framåt. 
 "Se inte tillbaka, se aldrig tillbaka."
Alin ville gråta men hon hade inga tårar kvar att ge.

[Alin upptäcker Numphs kropp och gör vad hon kan för att inte Kokhanok och Alaska ske se den hemska bilden av sin morbror. Hon manar sedan på dom i jakten på sina andra valpar.]

Molok trodde aldrig att han skulle få beskåda något så spektakulärt och rått som han nu fick se med sina egna ögon. Eller rättare sagt öga. Överallt kunde han se förödelse, död och eld. Elden… åh elden. Tidigare hade hettan varit påfrestande för honom och under många år hade han försökt hålla sig borta från den. Men efter händelsen i det dolda templet hade allt ändrats. Nu drogs han istället likt en mal till hettan. Under sin vandring genom landet hade han lärt sig att sakta men säkert behärska sina krafter, men än var han långt ifrån duktig.

Ett neutralt uttryck klädde fakargens ljusa ansikte, men där fanns en svag glimt av stolthet. Det var trots allt hans blod som hade skapat det här, hans familj. De stod inte varandra nära, och inte heller fanns det något behov av deras relation ur Moloks perspektiv, men någonting sade honom att det här skulle ändra allt.

Han reste sig upp från sin åskådarplats och sträckte på sig samtidigt som han ruskade pälsen för att få bort lagret av aska som färgat hans vita päls mörk. Till skillnad från många andra rörde han sig med långsamma steg och inget gällt skrik lämnade honom, nej. Det var endast för dem veka.

[Molok ser mest på, vill någon slåss är de bara att hojta!]

Vasilisa hade haft blandade känslor inför destruktionen av Måntemplet. Platsen hade gett henne ett slags lugn under dagar och nätter av tvivel, men att tänka så kunde endast klassas som själviskt. Flera av Cirkelns medlemmar hade blivit behandlade orättvist på denna plats, och för det skulle dem få stå till svars.
De hade gått igenom planen sedan tidigare, många gånger, och de var båda överens. Det kändes överväldigande gott, att äntligen stå här med Vassya och utföra det här uppdraget. Men han hade inte samma mod som inför Sezjas vedergällning. Kanske betydde platsen ändå en del för honom, men det fanns inget skäl i att backa ur. Templet skulle rivas. Utan förluster.
Tillsammans var de starkare och mäktigare än ensamma.

Höljda av skuggorna från trädstammar som ännu inte stod i fyr breddade Kolzak på tassarna. Han behövde alltid stabilisera sig själv för en så stor, omfattande kraftryckning, och att känna sig stabil mot jorden hjälpte honom alltid att kanalisera sin kraft. Ett djupt andetag.
“Låt oss slutföra det här, Vasilisochka. Tillsammans.”
Deras blickar möttes och Kolzak önskade att han visste vad hon tänkte. Han hann reflektera över hur lika hennes ögon var deras mors. “Inga förluster.”

Skriken som ekade i kaoset, ackompanjerat av brandens ilskna muller föll för Kolzaks öron och han försökte att inte tänka på folket som flydde där nere. Det skulle inte hjälpa honom nu. Han hade inte kunnat förnimma att det skulle gå till på det här sättet. Hade han varit en av dem hade ingen brytt sig om honom. Själviskhet fick bli hans räddning från skuld.

Energin flödade igenom Vasilisa, och för några sekunder tvekade hon. Skrik och panik fyllde hennes öron och återigen fick hon känslan av att fly. Men när hennes blick fann Kolzak lade sig ett lugn över henne och hon tog ett djupt andetag. Det här behövdes göra.

I samma hjärtslag tog de till krafterna. Kolzak kunde känna Vasilisas inflytande på jorden under dem, och deras krafter kändes som om de för en stund vävdes samman till ett och samma. För deras vilja reste sig jorden likt en utav havets svallvågor. Han försökte medvetet att undvika de största rötterna med fokus på att slita upp själva templet - det som elden ännu inte hunnit äta upp. Jorden fyllde håligheter, rev upp rötter och skjöt uppåt. Trädet skulle inte falla, men templet skulle aldrig mer bli sig likt. Kolzak skakade och han kände en pulserande huvudvärk. Något vått och varmt rann från hans nos, men blicken var stint fäst vid det fallerande templet. Snart skulle allt vara över. Snart skulle templet vara borta, och Cirkeln kunde gå hem. Till deras riktiga hem.

[Från skuggorna samarbetar Kolzak och Vasilisa med sina jordkrafter för att tillsammans rämna det brinnande templet. De vill inte skadad någon och lägger stort fokus på att inte låta något träd falla, det enda dem vill göra är att riva templet.]

Så fort allting fattat eld var kaoset ett faktum. Och de som låg bakom allting var Ljusets Krigare. Den flock hennes Navus gått med i. Och hon hade tillåtit det. Vid gudarna, vad hade hon gjort? Vad hade hon tillåtit honom ge sig in i för problem? Om hon bara hade vetat.

Med flackande blick såg hon sig omkring efter Qu. Hon såg oron i Filias ögon, och kunde bara anta att de var en spegelbild av hennes egna. Utan att säga någonting såg de på varandra, och nickade. De behövde hitta valparna. Framför allt hennes och Achilles. De var fortfarande så unga. Hennes egna kunde ta vara på sig själva. Det visste hon. Men det hindrade henne inte från att konstant tänka på dem. Måtte de förbli okej i det här infernot!

Thrar kolliderade konstant med månvargar och silannis när hon rörde sig i motsatt riktning. I ett desperat försök att överrösta eldens vrålande och vargars panikartade skrik ropade hon efter Morgén. Efter Luwa. Efter sina egna valpar hon visste var där. Hon bad tyst om att de var okej. Att ingenting hade hänt dem.
    Så fick hon syn på honom. Tenn! Och Thrim var med honom! De var okej. Hon försökte ropa på dem, men blev våldsamt avbruten av vassa tänder över nacken.

[fortsätter här]

Hjälp!
Snälla
Hjälp mig!
Pappa!

Ta dig här ifrån

Hjälp oss, snälla
Duraneir

Snälla, snälla

Jag är här nu

Jag är här

Duraneir

Duraneir

Hjälp oss


Ett ljus tändes. Starkare än eldens lågor. Starkare än solen genom det täta lövverket. Det började inifrån. Inifrån det som varit templets mitt. Inifrån alla närvarande månvargars hjärtan. Som ringar på vatten, med de brinnande resterna av Måntemplet som sitt centrum, spred sig ljuset utåt i ett andetag. I mörkret under den tjocknande brandröken sken skogen upp, när hundratals, tusentals, månblomster öppnade sina blad. Månvargarna – de stridande, de flyende, de som grät och som bad – lös upp med blommorna. Deras tecken sken starkt, klara mönster över deras kroppar även i den fläckade dagern. Med ljuset följde en känsla av trygghet. De kände trötthetens värk lätta något, hur energin återvände till deras kroppar, och hur rädslan mildrades i deras bröst. Inte fullt, men tillräckligt. En torkad tår, på deras gråtande kinder.

Så reste sig ljuset, och bland vargarna stod med ens månens eget sken. Den väldiga skepnaden böljade mot röken, ena stunden den tydliga silhuetten av en varg, och i nästa ett skimrande stoft. Lik en svärm av oräkneliga eldflugor glittrade Han, när Han såg över vargarna. Över de brinnande träden som stått stolta i generation efter generation. Över månblomstren och månvargarnas märken. Över skuggorna, kastade av eld och rök och Hans närvaro. Och över de dödliga som saknade tro. Vid Hans sida, över en samling unga månvargssyskon, böljade en mindre skepnad av samma skimrande ljus.


Mina barn
Mina vackra barn
Var inte rädda
Låt er inte skrämmas av de vilsna och de ensamma
De vet inte vad de gör
Var inte arga på de som inte förstår
Bli inte skrämda av blott flamma och eld
Ty ni bär på självaste Neisis heliga ljus

Vart ni än vandrar ska mitt ljus leda er
Vart ni än hamnar ska mitt ljus finna er
Låt mig trösta er när dagen är lång och månskäran svag
Jag finns med er, jag hör era böner
Och kom ihåg, mina döttrar och söner
Att det är ni som står bredvid mig
När er vandring i Numoori är över

"Minnen av oss blir odödliga, och det vi lämnar efter oss, blir odödligt."
Jag ska hälsa
Hon finns alltid med er


I ett nytt, viskande andetag föll ljuset över vargarna nedanför. Det svepte ut, genom och runt de levande, och försvann likt dimma för vinden. Kvar lämnades blommornas sken, och månvargarnas skinande tecken. Ett tecken på Hans närvaro. En tröst för de som grät. En varning till de som glömt.

Den bruna fakargen var uppjagad till en nivå hon aldrig förut varit. Medan hon cirkulerade i luften spottade och fräste hon, kastade förbannelser över allt som råkade befinnas sig under henne. Baels uppenbarelse hade skakat henne mer än vad hon någonsin skulle erkänna, och antagligen var det inte bara rök och sot som skapat tårarna i hennes röda, svullna ögonvrår. Hon dök långsamt nedåt, tog sig igenom dem översta trädkronorna och undvek noggrant den värsta av hettan. Mycket lågt ovan mark började hon svepa över stridsfältet, fram och tillbaka, då platsen plötsligt sken upp.
De hade lyckats, hon och hennes bror hade äntligen jämnat det sista av måntemplet med marken, men något starkare än eld fortplantade sig istället där det just stått.
Små partiklar av ljus formade sig till två glödande siluetter samtidigt som skogens alla månblommor – även dem till synes krossade under vargtassar – blomstrade kraftfullare än under en fullmånenatt. Månvargarna under henne började lysa, deras tecken tydligare än någonsin. Scenen var bländande och helt omöjlig för den nyligen asförbannade fakargen att ta in.

Det var Han.

Han var verklig.

Varenda en av månvargarna höjde sina huvuden, sträckte på sina ryggar och tycktes ta ett kollektivt andetag. Liv strömmade genom hela platsen samtidigt som en dödsångest grabbade tag om Bambras hjärta. Månen själv omfamnade sina följare och varnade tydligt alla som tvivlat. Den spred sig ut likt en dimma över platsen och bleknade, lämnade enbart efter sig minnet av sin kraftfulla närvaro.
Men detta hann inte den bevingade honan ta del av. Ljuset och den totala choken hade erövrat hela hennes medvetande och överväldigad kraschade hon rakt in i ett av skogens träd. Smällen var hög och hennes skalle hade inget att sätta emot den tjocka trädstammen. Likt en skadskjuten kråka störtade hon avsvimmad ner mot marken.

Blair var uppjagad och orolig. Han kunde inte släppa den gnagande känslan av att något var fel - inte bara med honom, utan hela situationen. En irriterad morrning lämnade honom åter, och han skakade på huvudet. Han tog mark på stenen i mitten igen, försökte se ut över situationen.
     Sedan var det där. Ljuset. Naturligtvis visste Blair att det inte bara var ett ljus. Det var han. Guden han knappt brytt sig om att lära sig namnet på, för han hade varit så säker på sin sak. På Gudarnas sak.
     Men så kunde inte vara fallet. För framför honom stod Månguden, och han fick månvargarnas pälsar att flamma och månblommor att blomma. Blair kunde inte andas. Han höll andan, eller så hölls den åt honom. Hur länge varade det? Han visste inte, men känslor höll på att överväldiga honom.
     I ett försök att komma undan tog han ett språng ner från stenen, men det blev bara hans undergång. För en sekund hade folkmassan skingrat sig på exakt rätt sätt för att han skulle kunna fästa blicken på en bekant fäll, omgiven av två andra. En av dem knäckte Irieas nacke, och hon föll till marken. 
     Blair flämtade till. Han väntade på ilskan, på den brusande, fruktansvärda vreden som skulle slita i anfallarna, men den kom inte. Sorgen, däremot, var förkrossande. Han visste inte vad han skulle göra när hans försvarsmekanism inte kickade in.
     I ett ögonblick där det kändes som inget längre stämde var Blair ingen. Han var tvungen att lämna den här platsen, men han kunde inte göra det så länge hans gäng var här. Han hade lovat att skydda dem med sitt eget liv.
     Hjälp mig, andades han över en länk som var närmare hjärtat än sorgen och förvirringen. Snälla, hjälp mig att inte gå sönder. Han lutade sig mot stenen, försökte andas och väntade på något. Kanske ett dödande hugg, kanske närvaron av sin bästa vän.

Thrim hade fortfarande inte förstått knappt något av vad som hade hänt, hade Måntemplet blivit attackerat? Men av vilka? Han såg eldar, vargar som slogs och döda kroppar. Kaoset tycktes aldrig ta slut. Thrim skrek åt månvargar han mötte att fly och hjälpte de som behövde hjälp. Han bar på skadade, stöttade sårade och försökte trösta de som grät och letade efter saknade. Men en panik började växa i honom när han inte lyckades få syn på de han själv sökte efter. 

"WULFRIC!" Ropade han. "ZEPHYR!!" Ropade han. Men hans rop fortsatte dränkas i allt ljud.

Och sen kom ljuset på håll, ett obeskrivligt ljus, och en tydlig skepnad där det brinnande infernot av det som var ett tempel tills helt nyligen. Thrim fastnade med blicken, men förstod inte alls vad det var han såg och hörde. Vem var det? En ängel? Det var tydligt något mer än en vanlig varg. Månvargarna omkring honom lyste upp som om det vore fullmåne natten och månblommorna lyste upp. Då slog det honom. Han såg mot skepnaden igen och fylldes av vördnad och lika mycket rädsla.

När ljuset svept ut över dem började Thrim apatiskt ropa igen och letade. Han måste hitta dem.

Kaoset lade sig allteftersom att fler av de flyende hann ut i skogen. Elden brann fortfarande, vildare än någonsin, och måntemplet var bara ruiner, men det verkade inte som att någon av de närvarande brydde sig om det. Överallt hördes klagosång från de som mist någon närstående, eller svårt skadade som väntade på döden.
     Det dödsbringande gänget var spridda för vinden. Somliga befann sig böjda över en vit dimmvargskropp, andra slet fortfarande i lik, och somliga var liket.
     Blair sörjde Yrjö, intensivt och utan att låta någon annan än Nomë röra honom. Han kunde inte hantera synen av blodet och den sönderslitna pälsen. Att de hade uppfyllt sitt mål kändes helt irrelevant.
     Han reste sig plötsligt, och kände blickarna på sig. Med en blick som var kall som is synade han dem, och talade.
     "Ursäkta mig." Sedan knödde han sig förbi dem, tillbaka ut mot den öppna plätten. Han visste inte var de flesta var. Iriea var död, så mycket var säkert, men Shiva? Varya? Bambra? Hon var viktigast, men Blair såg sig inte om. Han kunde inte, klarade inte. Apatin var för fullständig.
     Utan att vända sig om lyfte Blair från marken och lämnade sina trogna i resterna av ett Måntempel.

[Tänker sätta punkt för anfallet här! Fortfarande helt okej att slåss om man vill eller så, men då sker det i "tidslinjen" som vi skapat här! <3 Tack till alla som deltagit!!]

Vågen av ljus kom ikapp henne och för ett ögonblick försvann världen i vitt. Men något annat sköljde över henne, genomsyrade hennes väsen. Tyngden som fått hennes hjärta att sjunka till botten släppte. Lättnad. Hopp. Under det tunna lagret av aska reste sig månblommor. Yina drog hänfört efter andan. Hon lyste med dem.
     Ljuset reste sig över henne, över dem, och hon såg Honom. Duraneir. Luften glittrade likt stjärnstoft i hans ställe. Aldrig hade hon skådat något så vackert. Och där, vid Hans sida, såg hon henne. Mamma.
     Tårarna som strömmade ner för hennes kinder var inte tårar av sorg, av förlust eller smärta. Det var tårar av hopp. Hopp som återvände till henne. Yina snyftade högt och blicken blev suddig. Hur kunde hon någonsin ha tvekat? Mamma skulle alltid vaka över dem, och nu tillsammans med Duraneir. Där var hennes rättmätiga plats.
Ljuset föll och försvann med vinden, men känslorna bestod. Med ett snörvlande andetag såg Yina framåt igen. Hur ont det än gjorde, hur svårt det än skulle bli, skulle hon inte ge upp. Alltid blicka framåt, aldrig se tillbaka. Själen vibrerade av kämparglöden. Hon hade så mycket kvar att ge. Det var inte över än.

I det kaos som hade utbrutit hade Shiva känt sig levande. En krigare i grunden, alltid redo för strid, och flinet hade inte suddats bort från hans läppar. Han hade gjort det han var bäst på, och det hade varit ett sant nöje att få delta i förstörelsen som ägde rum omkring honom. Oavsett anledning var kaos alltid något som han skulle frodas i. 

Och sedan kom ljuset. Duraneirs uppenbarelse. Och det var som om allting stannade upp.

Tyst såg Shiva hur ljuset drog vidare, lämnade skimrande tecken i månvargarna efter sig. En tyst varning för vissa, ett tröstande hopp för andra. 
Han kunde se energierna omkring honom, hur hela världen fick en silvrig slöja över sig. Vargarnas livskraft hade blivit svagare, hos de som hade stridit. Vissa liv gick inte längre att finna bland dem.
Och striden var över. För den här gången.

Blair lämnade platsen. Shiva märkte det direkt, då han hållit extra noga koll på fakargen av någon outgrundlig anledning. Blicken höjdes mot skyn där Blair svävade iväg. Och utan tvekan vände de svartvita hanen för att följa den som hade hållit sitt löfte gentemot honom. 
Blair hade vingar, men Shiva hade sin snabbhet. Han hade inga större problem att följa fakargen, åtminstone ett tag.

[Mest för att Shiva är på plats. Slåss lite mot NPC:er, i guess. Duraneir uppenbarar sig, och sedan väljer Shiva att lämna platsen och följa efter Blair.]

De flesta hade lyckats fly från platsen nu och Det blev lättare att se på håll. Förrödelsen var enorm, större än Thrim hade någonsin kunnat förvänta sig och det brann fortfarande i de stora gamla träden. Silanni-vargar syntes flyga bland trädtopparna, försökte rädda vad de kunde i deras hem där uppe. Av det som en gång var ett levande tempel var nu bara eld och aska. Thrims päls var svedd och smutsig och han vandrade fortfarande och letade efter de sina, nästan helt avtrubbad och apatisk. Det var över. Det fanns inget kvar längre. Men vargar slogs fortfarande. Han hörde inte längre skriken. Och det var då han såg henne, lealös i gapet på en utsmyckad varg. Något vaknade till i honom igen. Något som gick så djupt som till urvargarna i hans kärna som han inte hade känt förut. Blandat med en skräck han heller inte hade känt eller var bekant med.

"MAMMA!" Thrim kände vreden och paniken slå till och han började rusa mot dem, redo att anfalla.

[Thrim hoppar in i Inferno]

Aimar hade befunnit sig en bit ifrån Måntemlpet och jagat då han kunde höra att något var fel. Han vände tvärt om och sprang så fort han kunde tillbaka. Med andan i halsen kom han fram till utkanten av Måntemlpet och boplatserna då han får se en stor svart best stå över Aryani med ett fast grepp om hennes strupe. Blodet färgade hennes ljusare päls röd, han kunde se att hon kämpade men förgäves. Med ett vrål kastade sig Aimar framåt men avståndet var långt och till sin fasa kunde han se den svarta rycka till och det stora gapande såret som blev på Aryanis hals pulserade av hennes blod. Han kunde se kroppen kämpa för att snabbt bli stilla. Vrålet hade gjort den svarte uppmärksammad på honom och han hade vänt sig mot Aimar med gula galna ögon och med ett galet skratt kastade han sig mot Aimar. Det den svarte inte räknat med var hur vreden drev på den grå och då deras bogar slog ihop så tappade den svarta balansen och for iväg medan Aiamr trängde sig förbi för att ta sig de få stegen till Aryani men han visste att det var försent. Han såg den stora blodpölen som bildats under henne och de en gång så vackra turkosa ögonen var matta och livlösa. 

Den vrede som slog upp i Aimar nu gjorde honom förblindad. En rest av den demon som besatt honom, han anföll den svarte och högg och rev där han kom åt. Han fick lika många hugg tillbaka men han kände inte det. Deras strid hade fört dem närmare huvudstriderna och dimman hade lagt sig kring dem. Plötsligt kände Aimar något som fick den bubbla av vrede han var i att spricka. En smärta brände till på hans panna och sedan hörde han det. Rösten. Han vände sig om. Den svarte hade han helt glömt och denne hade blivit lika chockad som Aimar av rösten och flytt därifrån. Aimar kunde se det som utspelade sig. Han såg vördnadsfullt på Honom. Den gud han alltid tillbett och som han en gång haft ett band till. Han visste nu varför det var brutet men nu då guden uppenbarade sig kunde han känna hur månens energi ännu en gång svepte igenom honom. Likt månblommorna som blommade omkring honom tändes även hans måntatuering igen. Han slöt ögonen. Njöt av att känna den kraft han så länge längtat efter. Han tog emot den värme och den trygghet Han ingav alla månvargar. Han öppnade ögonen och såg den mindre skepnaden och tårarna rann ner för hans kinder. Hon fanns hos honom. Sedan då de båda skepnaderna svepte iväg och lämnade månblommorna i sitt sken och månvargarnas tatueringar så kunde han se att striderna dött ut, han såg i förbifarten den bruna fakragen som flydde platsen och han började leta efter sina syskon, sina vänner för att se om de var i livet eller om de fått ta sin plats vid hans mor sida bredvid den gud som denna natt uppenbarade sig. 

(Aimar kommer, hans vän Aryani dödas. De mörker som fanns kvar i honom tar över och han slåss med en random svart NCP varg. Då Duraneir uppenbarar sig försvinner denna vrede och mörkret i honom rensas bort och han får tillbaka sin måntatuering. Då Dureneir och hans mor försvunnit och lugnet lagt sig över hans själ så börjar han leta efter sin familj och sina vänner för att se vilka som är i livet och vilka som behöver hjälp)

Ljusets Krigare, jo tjena. Det fanns något komiskt i hela situationen. Åh, Laali hade inget emot den. Inte egentligen. Hon hade gett Blair all info han bett om. Berättat om templet. Om dess präster. Om vargarna hon träffat där som verkade besöka platsen ofta. Hon hade inte haft någon anledning att ljuga. Ingen anledning att förhindra det kaos som snabbt utvecklades framför hennes ögon.
     Elden kom först. Skriken kom bara ögonblicket efter. En månvargs död. Ghadam, jo, nog hade hon känt honom. Hans dotter flydde. Hon såg andra falla; Numph, prästens bror. En silanni som hette Vivianne, om hon mindes rätt. Kari, en svart månvarg som väntat valpar när Laali varit här senast. Fler. Många fler.
     Eld och blod och skrik och ond bråd död. Laali hade tagit tillflykt bland trädkronorna, bland flyende silannis och skräckslagna mindre fakarger. Hon ignorerade deras knuffande kroppar och skärrade rop. Hon var där för att se. För att insupa allt. En av många dårar i kaoset. Hon såg fler vargar hon kände igen; några som anslöt sig till striden, och andra som försökte hjälpa de som flydde. Några hon kände igen som Jägare. Andra hon sett annorstädes. Brandröken sved i hennes lungor. Värmen brände i hennes nos och fick ögonen att tåra sig.
     Så började själva marken att skaka. En jordbävning, plötslig och precis som bara vargars krafter var. Laali bytte träd, klättrade mellan grenar och gled på snabba vingar till en säkrare plats. En bit bort från tumultets centrum, utom räckvidd från de värsta lågorna men fortfarande på en plats där hon kunde betrakta templets nu bokstavliga fall.
     Och sen blev världen vit. Ett bländande ljus spred sig från det rivna, brinnande templet. Det rann ut över kaoset och badade vargarna i månblommornas plötsliga sken. Det speglades i alla månvargars tecken. Laali ville blunda. Ville se bort. Vad som helst, när ljuset brände i hennes ögon. Men hon kunde inte. Hon behövde se. Behövde veta. Behövde-
     En plötslig skräck grep Laalis inre när hon insåg vad det var hon bevittnade. Hon hade aldrig varit särskilt troende, inte egentligen. Blairs ord var visst fina, och visst kunde hon gå med på att mycket av vad som hänt under hennes livstid inte kunde beskrivas på något annat vis än som gudarnas verk. Men det hade ändå känts overkligt på något vis. Som en saga, långt borta även om händelserna varit nära. Men inte såhär. Inte det här.
     Duraneirs ljus svepte ut bland träden och lämnade platsen glödande med blommor som trotsade självaste elden. Ett glödande stoft som Laali var rädd för att dra ner i lungorna när hon plötsligt drog efter andan. Djupt. Som om hon inte hade andats på en evighet. Hon brydde sig inte om resten av striden. Brydde sig inte om vad som hände med månvargarna eller de hon anlänt med. Hon hade sett tillräckligt. Mer än tillräckligt. Hon lämnade platsen på snabba vingar, med svidande ögon och ett skräckblandat leende på läpparna.

[Kände för att skriva med Laali också, såhär långt senare. Tillför inget. Hepp :) ]