Tempel väktaren gav inte mycket till motstånd, det såg hennes krafter till. Några paralyserande stötar och hon hade enkelt hennes strupe mellan sina käftar, kramade lyriskt livet ur henne. och kastade det lealösa livet in i en grupp av de flyende. Deras skräckslagna skrik fick det att bubbla i maggropen på henne och flinet på läpparna breddades på. Hon skrattade maniskt. Galenskapen som bott innanför hennes pannben nu realiserat.
 Blicken föll på en ungefär jämnstor hane som hjälpte någon iväg ifrån Kaoset. Leendet blev et tandat flin. Hon hade följt honom med blicken och när hon kom tillbaka stod hon alldeles invid honom.
 Den främmande hanens blick var vänd ifrån henne och gav henne en öppen yta att spela på. Med öppna käftar flög hon emot hans blottade nacke, en bit ifrån de långa hörntänderna som hon redan bestämt sig för att hålla sig bort ifrån. Med Överraskning momentet på sin sida lyckades hon dra honom lätt ur balans och släppte iväg honom så att han snubblade in i några som försökte fly.
 "Har ingen lärt dig att hålla koll på omgivningen?" hon skrattade rått åt honom, förberedde sig för ett nytt utfall

[Iri dödar vem det än var som hon attackerade tidigare och tror Tenn är del av måntemplet då hon bara ser honom hjälpa någon därifrån och Attackerar honom]

Tenn hade lämnat Sezja under ett stort träds rötter, och noga kontrollerat så hon var omöjlig att se om man inte dök in där själv. Sedan önskade han henne lycka till, trots att hon var medvetslös, och skyndade tillbaka mot elden.
     Tenn sökte frenetiskt efter sina vänner. Det var svårt att urskilja något i uppståndelsen, men han tyckte sig skymta Vasilisas fäll. Ett litet leende dök upp på Tenns läppar, bubblande och omöjligt att hindra trots den brutala situationen. Han skulle gå bort dit och se till att hon inte blev skadad, och se-
     Något bet honom i nacken, och gav honom sedan en hård knuff. Förvirrat snubblade Tenn in i några andra, som skrek och sparkade honom i sin frenesi att komma iväg. Förvånat vände han sig om mot tiken som attackerat honom. Hon skrattade åt honom.
     Hjärtat slog hårt i Tenns bröst, och smärtan i nacken och där han blivit sparkad eggade honom. Släpp loss det, släpp loss det, släpp loss-
     Nej. Han skulle hjälpa sina vänner, och då kunde han inte vara rödögd. När raseriet grep honom hade han svårt att se skillnad på vän och fiende om de rörde sig för snabbt.
     Tiken kastade sig mot Tenn och han snodde undan för att själv hugga efter henne. Hon var otäckt snabb. Det här var inte i närheten av någon grottvarg, eller ens Kolzak. Den här hade tränat länge, och mycket, och det skrämde honom mer än han ville erkänna.
     Lugn. Vas- Cirkeln behöver dig. Hade inte Tenn varit fokuserad på att överleva hade han rodnat åt sina tankar.
     "Vad håller du på med?" fick Tenn fram när han duckade för vassa käkar.

Hanen undvek attackerna bättre än vad hon väntat sig, men detta eggade bara på henne mer.- Hur lång tid hade gått sen hon fått en utmaning? Trots att han lyckades undvika var det tydlig att han hade långt ifrån samma vana som henne. Hans röst lät skärrad. Varför? Åh varför inte? Hon brydde sig föga om Mångudens äkthet eller inte. Hon var en skugga. Chaibos anhängare. Hela hennes liv hade kretsat runt kaoset, döden och monstren som gömde sig i mörkret.
 Hon skrattade åt hans fråga, åt det patetiska lilla tonfallet bakom den. Det var väl uppenbart vad hon gjorde?
 Käkarna slogs igen runt lös hud och päls, och hon slog ner bromsarna. Kunde känna tänderna punktera hudbiten hon höll i munnen. Flinet hade aldrig falnat ifrån hennes läppar och låg kvar där än.
 Hennes päls sprakade och knastrade. Små elektriska stötar kunde ses mellan pälspartier, som en kort förvarning av den kraftiga stöt som strax skulle tilldelas hanen.

Hon fick tag i ett stycke lös nackhud. Tenn skällde till när hon bet ihop, men distraherades nästan omedelbart av knastrandet i hennes päls. Han kände igen det där knastret, hade sett det hemma i Qu. Rörelserna blev panikslagna, men det var för sent.
     En kraftig stöt gick genom Tenns kropp, och det blev kortslutning. Alla tankar på återhållsamhet, på Cirkeln och Vasilisa, gick upp i rök. Det fanns inget annat förutom raseriet. Det pulserade genom kroppen, gjorde honom blind av ilska. Honan hade inte en chans att hålla kvar honom när han skakade av sig henne och sedan störtade rakt in i henne för att tackla henne i en brutal rörelse. Rörelserna var snabbare och kraftfullare, men Tenn hade förlorat verkligheten. Han såg inte ansikten längre, bara motståndare.
     Gång på gång högg han efter henne, till synes outtröttligt.

Stöten for igenom hanen, och reaktionen var ögonblicklig. Hanen ruskade på sig med sådan kraft att hon lyftes ifrån marken, Trots att de var jämnstora. Ofrivilligt föll greppet av hanen, men lyckades skära upp långa revor i den lösa hunden som hon bitit igenom. Hon lyckades landa på tassarna, men det betydde inte mycket när hans kropp dundrade in i hennes. Hennes kropp ven i luften, och dunsade ner i marken. Utan att ödsla smärtan en tanke, och utan att slösa tid, så rullade hon runt och upp på fötter. Hon skrattade igen. Hade hon tackat Blair för den här chansen? Nej hon trodde inte det.
 Han var snabbare, och det låg mer tyck och energi bakom hans anfall. Men de var oplanerade, det var bara blint raseri och hon kunde se honom ibland hugga efter några av det flyende. Det vore så fantastiskt att bara släppa honom där och låta han ta hand om deras jobb.
 Men han hade fått in en träff, och hon ville smaka mer av hans blod. Ville släppa honom Till Chaibos själv.  Ännu ett skrockande lämnade henne då hon med relativ lätthet dansade undan hans oplanerade attacker, istället hade han greppat tag om en yngling och ruskat runt på denne innan han kastat iväg kroppen. Nu skingrade sig massorna ifrån dem istället.
 Öppningne fanns där och hon gled snabbt och smidigt in i hans oskyddade position. Tänderna fann en blottad del av hans hals. Med ett bra grepp så gled hon undan i samma rörelse, använde farten och momentet för att dra med sig hanen och dra honom ur balans. Släppte honom så att gravitationen fick göra sitt jobb. Dansade bort igen och skrattade. Det hade varit en kul lek.
 Hennes andra kraft nådde honom, blicken låg fäst på hans ostadiga gestalt och sekunden senare skulle smärtan nå honom.

Trots sina kluvna känslor hade Vasilisa trots allt följt med sin bror och flock till platsen. De hade gått igenom planen noga, ingen skulle komma till skada. Kanske var det naivt att tänka som så med tanke på vad som faktiskt skedde i just denna stund, men hon kunde inte svika Cirkleln, inte igen. Den här gången var hon tvungen att visa att hon var villig att stå upp för dem, såsom de var villiga att stå upp för henne.

Vasilisa hade försökt att återhämta sig efter att hon tillsammans med sin bror rämnat Måntemplen till marken. Ansträningen hade fått hennes hjärta att bulta hårt och en lätt värk i huvudet hade tillkommit. Bland alla skrik och panik kände hon sig vilsen; vad skulle hon nu göra? Hennes instinkter sade åt henne att hjälpa så många skadade hon kunde innan det var försent och det var det hon tänkte göra. Utan att vänta på att huvudvärken skulle lindras, satte hon av med snabba steg mot en yngre varg som blivit omtumlad av en betydligt större varg.

En plötslig intensiv känsla hindrade henne, och hon stannade upp. Öronen spetsades och blicken vändes åt vänster. Hennes blick föll på Tenn, som befann sig i en ställning som talade om att han hade ont. Mycket ont. Någon meter rätt framför henne stod en tik i Vasilisas egna storlek, med ett stort leende på läpparna och med blicken fäst på hennes flockbror.

Utan att hennes hjärna ens hann koppla, hade Vasilisa gjort ett kvickt utfall bakifrån. Med tanke på Irieas fulla fokus på Tenn, såg hon inte hotet som attackerade henne bakifrån. Inte förrän Vasilisas käftar slutits om tikens nacke med enorm kraft var det försent. Ljudet av ben som knäcktes fick drakargen att ryckas ur sin impulsivitet.

[Tillåtelse att PPA.]

Smärtan var oändlig. Tenn vrålade så högt att lungorna gjorde ont, och han krampade i hela kroppen. Blixtar for genom sinnet, gång på gång. Han pendlade mellan medvetande och sinnelöshet, raseriet slets fram och tillbaka. Han var allt och han var inget.
     Och sedan upphörde det. Tvärt. Tenn föll ihop på marken, slog huvudet i en sten och kände blod tränga fram. I det vinklade perspektivet såg han sin anfallare rasa till marken, hon med. Vasilisa stod bakom, käftarna blodiga. Det kändes som om ögonen skulle rulla bakåt i skallen, och han var nära att tappa medvetande.
     Men sedan hörde han vrålet. Ett vrål som vibrerade i hans ben, ända ner till själen, och hela kroppen startade igång igen. Han skulle alltid svara på den kallelsen, oavsett om han ville det eller inte. Den mörbultade kroppen reste sig, och ögonen var blanka av adrenalin.
     "Thrim", andades han och vände sedan tvärt om, lämnade henne där. Hans bror. Han måste hitta honom, innan det var för sent.

[Tenn lämnar rollet, in i Inferno.]