[Fortsättning från här.]

Blairs blick fastnade på ett ansikte. I sig var det inte speciellt märkvärdigt, men han fick en underlig känsla av igenkänning. Déjà vu? Kanske. Han tog sig närmare mot hanen, som hjälpte en skakig tonåring upp.
    "Känner inte vi varandra?" Blair talade långsamt, forskande. På nära håll var han ännu mer bekant. Doften hjälpte till. Fragment av ett avlägset möte klickade i Blairs minne. Han sprack upp i ett brett leende. "Jo, det gör vi!" Leendet blev tandat. Någon som hjälpte överlevare var inte på hans sida. "Vill du dansa, sötnos?" Blair gjorde en liten, ironisk bugning och skrattade sedan till. Sedan kastade han sig framåt.

[Blair och Delshay slåss <3]

Delshay kände inte igen fakargen. Trots det så verkade han - vem han nu var - känna igen honom, och det verkade vara nog för att göra honom till en ny måltavla. 
   Delshay hade redan diskret knuffat den sårade ungdomen åt ett annat håll innan den brunpälsade hanen attackerade. De möttes halvvägs, men sekunden innan de kolliderade så vek Delshay av åt höger. Vassa klor rev honom i sidan när de vidgade käftarna hänsynslöst siktade mot fakargens vinge, men missade med en hårsmån. Den okända hanen slet åt sig vingen så fort att han vacklade till, vilket köpte Delshay tillräckligt med tid för att kasta sig fram på nytt. 
   Han högg mot fakargens lår. Blodsmak spred sig i munnen när tänderna slet i skinnet, men hann inte mer än så innan någonting virvlade till intill honom. Något osynligt ven förbi hans ansikte, och en lång reva skars upp i kinden. Han släppte på ren reflex, och en plågad morrning undslapp läpparna. 
   Hanarna dansade undan från varandra för ett ögonblick, kastade en eller två blickar mot sina sår, innan de rusade mot varandra igen. 
   Delshay insåg snart att han var skicklig. Tränad. Det måste han vara. Trots att han själv tränat hela livet för motståndare långt dödligare än en aggressiv fakarg så var det svårt att möta många av hans attacker. De kunde såra varandra, men det var svårt att få ett riktigt övertag. Delshay var mindre, svagare, men den andra hade vingar som sinkade honom. 
   Någonstans i striden så snodde fakargen runt för att undvika Delshays käftar. De långa fjädrarna sopade till honom i ögonen, tillräckligt för att inte inte hinna reagera. Smärtan exploderade i ansiktet, och ögonen tårades så häftigt att han inte kunde se. 
   Det var omöjligt att undvika nästa attack.

Det var mycket, mycket svårare att skada den här hanen än vad Blair väntat sig. Den osäkra tonåringen han mindes var inget jämfört med den hanen som duckade för attacker och högg efter honom. Han kände sig pressad på ett sätt han inte tidigare känt, och tog till med vindkraften.
     De dansade fram och tillbaka, och Blair fann en viss glädje i att ha en så kvalificerad motståndare. I ett skede kände han vingspetsarna glida över den andres ansikte, och hjärtat stannade nästan. Blair var rädd om sina vingar, och han visste inte vad han skulle ta sig till om hanen tog ett bett i dem. Det var uppenbart för dem båda att fakargens svaghet var just dem.
     Men för en gångs skull hade de hjälp till. Blair såg sin chans, och dök mot den andre. Några reflexer måste ha kickat in, för den mindre värjde sig något, nog för att Blair inte skulle sticka in båda hörntänderna i hans ögon och bita till. Istället fastnade tänderna i sidan av hanens hals, drogs längs med Blairs rörelse framåt. Han studsade snabbt undan, genast redo för en motattack, och slängde en blick på sitt verk. Såren hade inte punkterat en viktig blodådra - de var alltför felplacerade för det - men de blödde åtminstone nog för att färga hanens sida och han fick nöja sig med det. Nästan omedelbart fick Blair värja sig för tre snabba hugg, och kände det sista av dem repa honom i halsen, lite för väl, och hjärtat fladdrade till när blod spilldes ut över bringan. Ingen artär, ingen artär, fick han lugna sig själv med.
     Det här var verkligen en motståndare som skiljde sig från de andra, men Blair var för stolt för att hitta ett lättare mål att slita i. Dessutom, allvarligt, hade han alldeles för roligt.

Blodet droppade ur alldeles för många sår, ögonen sved och smaken i munnen var metallisk. Genom smärtan så kunde han ändå fokusera på att försöka hålla fakargen stången och att lokalisera den sårade ungdomen. Månvargen syntes inte längre till. Förhoppningsvis skulle hon komma undan helskinnad.
   Med den insikten så kastade han sig åt sidan när den bevingade anföll igen, men han gjorde inget försök att gå till motattack den här gången. Fakargen gjorde ett andra försök att attackera honom. Delshay dansade undan så gott det gick. 
   "Vad är meningen?" Delshays ansikte, som annars var så vänligt och inbjudande, var förvridet i en rasande grimas. Den okända fakargen hade stannat upp. "VAD ÄR MENINGEN?"
  Hans småsyskon. Levde de än? Hade Alin fått iväg dem i tid? Vart fanns Azdell, Loke? Han hade ingen aning. Och det var fler än han som säkerligen undrade samma sak. Om deras vänner och familjer fortfarande levde. Om de själva skulle överleva, de som visste att de förlorat. Så meningslöst.
  "Förstår du inte?" Han skrattade till när fakargen morrade och tog ett steg närmare. Bitterheten dröp om tungan. "Jag tänker inte slåss mot dig." 
   Han sa inget mer. Blicken hade fastnat någonstans i hanens päls.
   Ja.
   Delshay kände det. Mörkret. 
   Så mycket mörker. Inte endast. Där fanns ett ljus, ett dansande ljus någonstans djupt inne, men mörkret stormade så våldsamt och obarmhärtigt. Han kunde nästan förmå sig att tycka synd om honom. Bitterhet? Ilska? Sorg? Att leva med så mycket mörker... Var det hans motivation?
   En idé, något som tidigare var en lös tanke, helt och hållet hypotetisk, formades i huvudet, och Delshay skrattade igen. Ett lågt skrockande, men leendet dog snabbt ut. 
   "Så mycket mörker." Han bet ihop käftarna. "Låt oss se vad du är utan det."
   Han blundade, och en osynlig kraft formades i luften omkring dem. Frigjordes ur Delshay själv, blödde ut ur hans väsen. Han kunde se det, känna det, men visste att fakargen inte kunde det. Det ökade i styrka, långsamt och snabbt på samma gång. Delshays naglade fast fakargen med blicken.
   Sekunden senare genomborrade det honom. Ljuset skar skoningslöst genom det virvlande mörkret, slet genom honom likt en syl, tvingade mörkret åt sidan med våldsam kraft.
   Låt oss se.

När den andre talade stannade Blair upp. Förvånad, men också villig att lyssna. Först avfärdade han det som en distraktion, och lät en varnande morrning rulla ur käften, men hejdade sig sedan.
     "Så mycket mörker. Låt oss se vad du är utan det." Det sög till i Blairs maggrop, som om förvarningen varnade honom för att han inte skulle tycka om det som kom. Han blottade tänderna, osäkert, och spände kroppen inför att slita sönder halsen på den andre, men så kom det.
     Det.
     Han kunde inte peka på vad det var, men det skakade honom. Något brast och läkte på samma gång. Ögonen tårades av intrycken och han öppnade munnen för att protestera. Allt som kom ut var en flämtning. Nosen krusades och slappnade av om vartannat. Han-
     Jag ska döda dig för det där, skrek något, men Blair släppte inte den gula blicken som låg i hans. Något var fel. Eller? Annorlunda var ordet. Annorlunda. De stirrade på varandra många långa sekunder. En klen morrning lämnade fakargen, men han kände sig frusen av honungsblicken.
     Han kunde inte attackera honom, men han kunde inte stanna. Klentroget backade Blair från sin motståndare, spände och slappnade av i tassarna som om han inte kunde bestämma sig för vad han ville göra. Han backade ytterligare, och tog sig sedan upp i luften. Flydde han? Absolut. Hjälpte det? Han darrade fortfarande, och vägrade se tillbaka. Troligen inte.

[Blair flyr tillbaka in i maintråden :')]

Delshay hade ingen aning om det fungerat, hur det påverkat honom. Om det påverkat honom. De två hanarna såg på varandra länge, och det verkade nästan som att striden skulle fortsätta. Sedan tog fakargen till luften, och försvann.
   Delshay vände sig om. En brutal trötthet spred sig plötsligt inom honom, och han tvingades stanna och ta ett djupt andetag för att stärka sig. Han hade aldrig gjort något liknande förut. Han kunde dock svurit på att någonting förändrats när hans ljus släppt taget, när motståndaren lämnat. Eller? Han var inte säker. Nu behövde han... Ja, vad? Just det. Jägarna. Azdell, Loke. Vart fanns de? Han behövde hitta dem. Snabbt.
   Han tvingade sig vidare från platsen med långa kliv.

[Avslutat.]