Niara hade fått lite till uppgift att hjälpa hennes flockbrödrar och -systrar efter dagens träningspass. Idag var hennes patient Loke som hade tagit ut sig lite extra när han tränade idag, och Niara skulle göra vad hon kunde för att återställa honom. Hennes sjukstuga var som en liten glänta i skogen kantat av stenar som hon fått hjälp med att ställa passande på plats. På de olika nivåerna av stenar förvarade hon både torkade och färskare örter, och på en del av buskarna omkring hängde det diverse plantor på torkning. Hon hade försökt sortera upp dem efter deras olika egenskaper, och de med okända eller de hon inte hunnit testa klart förvarade hon för sig. 

Loke hade hon placerat vid sidan av den lilla elden som brann i mitten. Vid elden kokade det ett stenkärl med te av olika örter med återställande och helande egenskaper som passade efter en hård träningsdag. Under tiden den kokade klart så stod Niara vid sidan av och pressade ihop en salva av färskare örter hon plockat under dagen som skulle hjälpa mot diverse skrubbsår på Lokes tassar. 

Niara och Loke hade såklart träffats vid och så flera gånger, men hon kände fortfarande att de inte fått tillfälle att lära känna varandra eller prata så ofta, vilket var förståeligt. Alla, kanske Niara främst, var ofta upptagna och hade fullt upp med diverse uppgifter. Niara brukade istället se till att passa på att prata med dem mer när de kom till henne för behandling. Hon ville ogärna störa de andra med mer personliga diskussioner och samtal, så det blev oftast ytligare konversationer som hon hade med alla. 

Hon kikade tillbaka något mot Loke där han satt för att försäkra sig om att han inte började bli otålig. 
-"Den här salvan är nog snart klar och kommer nog göra dig gott. Svider det mycket?"

Den väldiga vargen satt tyst och studerade den silverfärgade honan vid hans sida, samtidigt som hon fokuserat pysslade vidare med sina bestyr. Det var svårt att inte smittas av det lugn och den harmoniska auran som vilade över det lilla området som honan tagit till sitt. Dofter tillhörande de diverse örter och växter som tiken samlat på sig, och särskilt dofterna från det som kokade över den öppna elden framför honom, fyllde hanens nos där han satt i sin tystnad och väntade.

I vanlig ordning hade Loke tagit ut sig för hårt under dagens träningsrunda, och denna gång var det trampdynorna som hade tagit skada till följd av det. Tjocka skavsår hade rivits upp på undersidan och mellan tårna på båda framtassarna.

-"Den här salvan är nog snart klar och kommer nog göra dig gott. Svider det mycket?"

Loke såg på Niara med en samlad blick när hon talade till honom.
"En aning. Men det känns mer irriterat. " Öronen riktades framåt samtidigt som ett vagt leende spred ut sig över hans mörka läppar. "Och det klias." Svarade han på nytt med en blandning av en skämtsam och uppriktig ton i sin röst.

Niara nickade tyst och man såg nästan i hennes ansikte hur hennes tankar for runt i jakt på olika teorier och idéer kring vad som är bästa botemedlet eller vad som lindrar bäst, men hon kände sig säker på att salvan var det bästa. Hon stannade upp i sin rörelse och studerade den gröna massan hon hade masserat fram. Jo den fick vara klar.

Niara lyfte förstiktigt den flata stenen med hjälp av munnen och gick fram till Loke och la ner stenen framför honom. 

"Jag vill att du doppar dina sårade tassar i detta först, och sen försöker lägga dig ner utan att smeta ut för mycket. Det måste få verka en stund, och det är svårt om du går omkring för mycket." Niara hade en väldigt ljus klar röst som ofta lät som att hon skulle spricka av snällhet och försiktighet, men något ändrades när hon talade om sjukdomar och botemedel. Man kunde höra ett tydligt stråk av allvar och att hon menade vad hon sa. Detta var något hon kände att hon kunde, och att hon visste vad hon pratade om, och att det var av stor vikt för henne att man följde hennes råd. Hon menade aldrig att låta sträng eller barsk, även om det säkerligen kunde va svårt att ta henne som barsk, men det handlade mest om att hon blev fokuserad på vad hon gjorde och lite grann glömde av hennes vanliga jargong av leenden och övertrevligt beteende.

Utan att motsätta sig uppgiften han blivit tillgiven följde han instruktionerna och doppade varsamt de enorma tassarna, var och en i den kletiga massan som Niara kokat ihop på den ovala stenplattan. Känslan av den svala salvan mot de sårade trampdynorna var behaglig trots den lätt svidande förminnelse som följde. För att sedan inte smeta ut det hela så slängde sig Loke med sidan ner i marken. En duns följde när den tunga kroppen togs emot av jordens stadiga famn, och han rörde sig sedan av och an tills dess att han funnit en behaglig ställning. Han lyfte på nacken och vred ansiktet i riktning mot den betydligt mindre tiken.
"Du brinner verkligen för det här. Det hörs på din röst, du ändrar helt tonläge när du pratar om läkekonst." Ett litet leende smög sig försiktigt fram i den väldige vargens anlete.

Niara såg på Loke med förvånad blick och sen började hon rodna något och man kunde till och med höra henne skratta lite.

"Jag antar att jag tycker det är roligt. Och det är något jag känner att jag kan.. Eller är bra på." Hon himlade nästan med ögonen. "Eh ja snarare det enda jag är bra på. Så jag vill göra det bästa jobb jag kan." Niara fortsatte med sitt i tystnad, och man kunde se att hon njöt av hennes hantverk.

[Avslutar då, derp!]