Sedan valparna fötts hade vardagen förändrats drastiskt för både henne själv och Zayev, men hon klagade inte. Visst var det mycket nytt och hon var konstant rädd för att göra fel, men tack vare uppmuntran från de andra, framför allt Loiana, hade hon sakta börjat inse att det inte var så mycket hon faktiskt kunde göra fel, så länge hon älskade dem. Och det gjorde hon. Fick hon välja skulle hon aldrig släppa dem ur sikte. Men just idag hade hon inte så mycket att välja på. Just denna förmiddag hade Dimitrij tagit henne själv och den Loke åt sidan. Hon kände sig otroligt ynklig bredvid hans massiva skepnad. Visserligen var han inte speciellt mycket större än Zayev, men det förändrade inte det faktum att det kändes underligt. Allting kändes underligt nuförtiden.

Hon satt tyst och lyssnade på Loke medan han berättade om sin kraft och om sina styrkor och svagheter. Hennes sinne rusade. Vad skulle hon säga? Hon ansåg inte sig ha några direkta styrkor. Bara en hög med svagheter. Plötsligt såg Dimitrij på henne och helveteshunden upptäckte att den vite tystnad.
   "Och du, Naira?"
Öronen vinklades lätt bakåt. Hon visste fortfarande inte vad hon skulle säga. Ett osäkert läte lämnade henne.
   "Jag har telepati som kraft, och viss medfödd värmeimmunitet."
Hennes röst var tunn, tvekande. Hon tyckte inte om det. Hade de bara haft en vanlig konversation skulle hon inte låta så här ynklig. Men hon hade svårt att prata om sig själv. Det hade hon alltid haft.
   "Svagheter... För många, egentligen... Jag är inte speciellt modig, klumpig som få. Kan inte kontrollera min kraft speciellt bra."
Ja, nog var de för många alltid. Hon skulle kunna rabbla upp ett antal till men valde att låta det vara.
   "Mina styrkor..." hon tystnade medan hon försökte hitta dem.
Varför var det så otroligt svårt? Någonting borde hon ju ha att komma med. Hon kunde minnas det mesta av sångerna Dimitrij hade gått igenom med dem.
   "Jag antar att mitt minne är ganska bra?" sade hon frågande.
Det var den enda hon kunde komma på som kunde vara till användning. Hon hade verkligen inte de bästa förutsättningarna...

[Det störiga är, jag vet en massa styrkor hon har, men hon fattar inte att hon har dem. Dumsnuten.]

Det hade varit en hektisk tid, senaste dagarna. Mycket hade hänt sedan hon samlat alla, och sedan hon börjat testa alla för att kunna påbörja träningen. Hon hade passat på att ta Naira åt sidan för en stund, när hon hade fått tid över från sina valpar. Den mångögda hade turen att det redan fanns fler föräldrar och valpar i flocken som kunde hjälpa till att ta hand om och underhålla hennes små. Dimitrij hade tagit med henne, och Loke som hon ännu inte hade hunnit testa, till en glänta med något glesare mellan träden, som inte låg alldeles för långt bort från den plats som kommit att bli flockens huvudsakliga sovplats, även om den fortfarande var tillräckligt många kilometer bort för att de inte skulle varken höra eller känna doften av sovplatsen här. Hon ville inte tvinga iväg Naira för långt bort från valparna.
    Hon satt framför de båda medlemmarna, lyssnade noggrant till det de berättade när hon frågade om vad de själva skulle beskriva som sina styrkor och svagheter. Loke hade ärligt erkänt att han inte var säker på om det han såg som sina styrkor skulle vara styrkor i framtiden, men berättade ändå att han kände sig ha styrkan och storleken på sin sida. Storleken var även ett hinder, då han inte påstod sig vara lika snabb som andra i rörelserna. Hon betraktade honom när han talade, kände att hans ord beströks av hans yttre, med en stor, kraftig kroppshydda. När han nämnde sina krafter höjde Dimitrij alert sina annars hängande öron över huvudet. Ljus. Inombords kände hon ett hopp gro vid tanken på kraften.
    Utan att visa sina reaktioner till Lokes ord mycket mer utåt än vad öronen visade, vände hon sig sedan till Naira när Loke talat till punkt. Den yngre tiken hade enda sedan Dimitrij träffat henne första gången varit ganska tystlåten och blyg, och när hon talade var det för att bekräfta att hon själv inte tänkte allt för högt om sig själv. När hon rabblade svagheter och verkade ha svårt att komma på några styrkor hos sig själv så mjuknade Dimitrijs hållning en aning. Hon reste sig upp och slöt det korta avstånd hon hade till tiken för att lätt vidröra hennes panna med sin.
    "Om det inte är mod att stanna och delta i den här kampen, och att ta sig an rollen som moder, så vet jag inte vad mod är." Hennes grå blick mötte de ögon som satt på det normalaste stället i hellhoundens ansikte. Dimitrij hade fortfarande svårt ibland att avgöra vilka av alla ögon hon borde se på, men det hade blivit enklare under den tid de funnits i varandras närhet.
     Hon backade ett steg för att enklare kunna se på de båda andra. Svansen gungade långsamt fram och tillbaka i sin lätt höjda båge bakom hennes kropp. Loke, kraftig, tung, stark och med ljuset på sin sida, om han kunde hantera det. Naira, slank, nätt, med gott minne och telepatin på sin sida. De var så olika som de kunde bli. Dimitrij drog ett djupt andetag. Hon hade mycket arbete framför sig, och alla andra medlemmar också, innan de skulle vara redo. Men alla behövde börja någonstans.
      "Jag vill att ni slåss mot mig. Här, nu, så att jag får se vad ni har." Hon trampade lätt med tassarna i marken. "Så att jag får veta vad ni behöver lära. Håll inte tillbaka, men avbryt genast när jag ropar Fiskmås. Om någon av er själva behöver avbryta, så ropar ni också Fiskmås." Det var kanske inte det mest väntade ordvalet, men för att göra det så tydligt som möjligt att det var ett säkerhetsord så behövde det vara något som de inte spontant skulle utbrista annars. Bakom Dimitrij sjönk den långa svansen, och hon sänkte huvudet till mankhöjd medan hon backade ytterligare ett steg. Huruvida Loke och Naira skulle ifrågasätta hennes ord och vänta, eller följa dem och anfalla, återstod att se, och under de korta hjärtslag av reaktion som passerade gjorde Dimitrij sig redo att röra på sig.

[Ohyeah, PP och speedar framåt~]

Sen den dagen han och Orkidé blivit accepterade som medlemmar av flocken så hade hans livssituation förändrats drastiskt, men endast till det bättre. Dagarna hade fyllts med färger igen och viljan att ta sig genom deras kulörer hade återvänt. 
Alla dessa valpar som fyllde flocken till bredden fick honom alltid att bjuda på ett leende. Deras oskuldsfulla anleten och deras hjärtliga skratt värmde honom in i själen. Fanns det något som han innerligt önskade så var det att en dag få kalla sig far, tillsammans med de andra fäderna i flocken, samtidigt så gjorde det lika ont varje gång som hans tankar vandrade i den riktningen. Han ändå hade gått miste om den chansen redan en gång, tillsammans med den hona som han hållit av för liv och lem. 
Fastän att han inte kunde släppa tankarna från det som skett så kunde han ändå blicka mot en ny framtid som vilade inom hans räckvidd, trots att den vid ett flertal tillfällen kunde kännas så väldigt långt bort.

Den ljusa hanen lät sin blick mjukt vila över den tunna honan vid hans sida då hon talade. Dimitrij hade ställt henne samma frågor som han själv hade fått besvara. Frågor om ting som han antog var avgörande för den kommande träningen. När den mångögda helvetesvargen tystnade så förflöt en kort stund av tystnad mellan de tre innan deras ledare tog ett steg fram och stötte sin panna mot Nairas, likadant som hon hade gjort mot honom den regniga natten. Nu som då skänkte hon styrka genom kloka ord.
Helst av allt hade han velat ge Naira en välmenande omfamning men fann inte situationen riktigt passande för det och han visste inte hur hon skulle reagera om han valde att göra det, så han lät det vara men bjöd henne istället på ett vagt men varmt leende.

"Samtidigt?" Orden lämnade hans läppar snabbare än han hunnit tänka. Var det verkligen det hon menade? Loke såg en aningens bortkommen ut när han sökte svar i den grå blicken hos honan. "Jag kan ärligt säga att det redan hade tagit emot om du bett oss göra det var och en." Kanske han drog en förhastad slutsats, kanske inte. Uttrycket i hennes anlete gick som många andra gånger inte att tyda.

Dimitrijs ord fick henne att slå ner blicken i marken. Hon hade en poäng. Hon var rädd för vampyrerna, rädd för att dö, men ändå hade hon valt att stanna. Och hon hade varit livrädd för att bli en mor, men även det hade hon klarat av. Kanske var hon modigare än vad hon trodde. Kanske... När flockledaren sedan tog till orda igen såg Naira upp på henne med förvirring i blicken. Slåss? Hon kunde inte slåss! Hon visste inte hur man gjorde! Hittills hade hon bara gömt sig, sprungit sin väg, när det började närma sig en konfrontation. Ordet fiskmås fick henne att se än förvirrad ut. Visst förstod hon meningen bakom det, men.. fiskmås?

Bredvid sig började Loke tala och hon vred huvudet mot honom, med ett antal av sina ögon fortfarande fästa på den bevingade. Hans ord hade sanning i sig. Det hade tagit emot att slåss med Dimitrij om de hade varit en och en, men hon misstänkte att det inte var av samma anledning som han hade. Hon kunde inte slåss, så enkelt var det. Och visst förstod hon att hela den här situationen var för att se hur mycket träning de skulle behöva, men... Det kändes inte bra. Naira skulle helst av allt vilja få lite träning innan hon visade någonting för någon. Nej, hon gillade det inte. Hela situationen var jobbig. Men hon reste sig försiktigt upp och ställde sig i en något mer stabil ställning. Öronen låg nästan platt mot huvudet. Det här skulle aldrig gå.

"Ja", svarade Dimitrij lugnt på Lokes fråga. Hon höjde huvudet en aning igen vid hans fortsatta ord. Åh, hon hade kunnat be dem göra det en och en, hon skulle testa alla enskilt förr eller senare i träningen ändå, men precis som att hon behövde se dem enskilt så behövde hon, och de själva, se sig tillsammans. Var de stod. Så de kunde arbeta med det, utifrån det, och se tillbaks på det senare. För det hon ville se nu så spelade det egentligen ingen större roll om de testades enskilt eller gemensamt. När Naira reste sig upp med oro i blicken sänkte Dimitrij nacken igen och mötte hennes röda blick.
     "Vad hade du gjort om du haft dina valpar här, Naira, och jag var ett av Nattens barn?" Hon ogillade tanken på att föreställa en av Dem, men någon behövde göra det. Hennes blick vändes mot Loke. "Du har mött dem. Vad skulle du göra?" Den långa raggen över hennes rygg reste sig. Öronen pressades hårt mot nacken när det tidigare släta, lugna ansiktet förvreds i en hes morrning. Med långsamma kliv påbörjade hon en cirkel runtom de båda. Morrningen lugnades snabbt igen, och ansiktet slappnade av, om än utan att helt släta ut rynkorna eller dölja tänderna. För varje steg sjönk hennes hållning något mot en hukande gång, redo för språng.

Hon såg uppmärksamt, med framåtriktade öron och höjt huvud, om än oroligt på Dimitrij. Vad hade hon gjort om hon haft sina valpar här och ledaren var ett av Nattens barn? Öronen återgick till en neutral position. Ja, vad hade hon egentligen gjort? Då den bevingade tilltalade Loke såg hon på honom. Så han hade också mött dem. Vagt undrade om han fann dem lika skrämmande som hon själv. Minnet av Locura fick henne att rysa. Röda ögon som glimmade i natten. Hon kunde fortfarande ha oroliga drömmar över det, framför allt i samband nu med vad Dimitrij berättade för dem.

Nairas öron trycktes ogillande mot hjässan vid morrningarna. Hon försökte visualisera att valparna var där med dem. Försökte visualisera att det var Locura som hotade dem. Framför sig såg hon den svarta röra sig mot hennes söner. Mot hennes allt. Hon hukade sig med rest ragg. Tänderna blottandes ilsket innan hon insåg att det trots allt bara var Dimitrij framför henne och ingen som skulle skada hennes små, och ansiktet slätades ut igen. Hon såg osäkert på Loke innan blicken återvände till vikaanen. Egentligen ville hon inte slåss mot henne, men hon visste varför. Och hon var tvungen att visa att hon inte kunde för att kunna lära sig. Hon förstod varför men hon hade mycket hellre berättat att hon inte kunde strida. Det hade varit mycket lättare.
Hon försökte återigen visualisera att det var Locura som hotade valparna.

Vad skulle hon göra om hon stod där framför dem? Antagligen dö av skräck.

Vad skulle hon göra om hon hotade hennes barn? Antagligen inte tveka ett ögonblick.

Med detta i tankarna kastade hon sig halvhjärtat och osäkert mot Dimitrij med öppna käftar. Hon missade med hästlängder och ögonen for runt i jakt på henne. Där hon lokaliserat ledaren snodde hon runt och stod återigen hukad. Det här kändes bara konstigt. Hon kände sig korkad. Det här skulle ju aldrig gå.

Öronen höjdes märkbart i förvåning men föll lika snabbt mot nacken med en osäker skiftning i hanens anlete. Kvickt reste han sig upp på alla fyra. Den kraftiga pälsen runt hals och nacke svajade häftigt med i den skarpa rörelsen som uppstått.
Du har mött dem. Vad skulle du göra? Hennes ord spelades åter upp i hans huvud. Vad hade han gjort och vad skulle han ha gjort annorlunda från den gången till nu, om samma scenario hade inträffat igen? Ingenting, absolut ingenting.
Den vite slängde en kort blick åt Nairas håll. Trots den osäkerhet som vilade över hennes hela varelse så fanns det något som drev henne framåt, något som Dimitrij uppenbarligen hade träffat med sina ord för i nästa sekund blottades huggtänder i det nätta, mångögda anletet.

Hanen stod kvar när helveteshunden slängde sig in i jakten på den fantiserade fienden som spelades av deras anförare.
Jakten var egentligen en naturlig del i deras liv, som i alla vargars liv, jakten på byten för att mätta buken och hålla sig stående. Han kunde jaga - men jakten de skulle ägna sig åt i framtiden var med all säkerhet ljusår från den jakt han visste av och klarade.
I den gula blicken speglades alla de tankar som sprang genom hans inre.
Dimtirij visste vad hon höll på med, hon visste vad dom skulle hålla på med. Så varför tvekade han? Hon bar kunskapen för deras framtida kamp.
Och med dom tankarna fäst i sitt huvud slängde han sig framåt i samma anda som sin flocksyster gjort, med uppspärrade käftar i ett försök att mota bort Dimitrij.

Dimitrij kunde se tankarna röra sig innanför helveteshundens många ögon. Hon såg hur känslorna speglades i hållningen när Naira spände kroppen och blottade tänderna, för att ögonblicket senare slänga sig mot henne. Dimitrij tog utan svårighet ett språng framåt och undvek det halvhjärtade anfallet. I samma stund bytte hon sitt fokus till Loke.  I den lucka av osäkerhet som bildades hos Naira slängde sig hanen framåt. Dimitrijs grå hölls fästa vid hans gula ögon. Hennes blick fångade tyngden i hans kropp. Tyngden i hans rörelse. Hon var fullt medveten om hans storlek och uppenbara fysiska styrka.
    Dimitrij drog in luft genom nosen i ett snabbt andetag. Hon backade ett steg mitt i hans språng. Rörde sig tillsammans med hans rörelse. Som i dans. Hans framtassar tog mark. De rörde sig in under kroppen.
    I samma andetag bytte Dimitrij riktning. Hon sköt framåt. Hennes skuldra vidrörde hans. Hon höll ut sin ena vingarm. Hon kunde höra hans tänder slås samman. Hennes arm slog hårt mot hans framben. Hon vred huvudet. Pressade in ansiktet och sina horn i hans sida, i hans ljumske innan hans baktassar hann ta mark för att stödja kroppen. Hans tyngd hindrade hans rörelse från att avbrytas snabbt nog. Rörelsen tillät henne att slå undan frambenen innan han hunnit fånga balansen. När han slog i marken fortsatte Dimitrij framåt i ytterligare ett språng, innan hon vände sig om och kastade en blick i Nairas riktning.  Hon släppte ut andetaget på nytt.
    Hon stannade aldrig upp helt när hon vände, utan dansade lätt på stället, för att sedan lugnt trava runt de båda andra. Hon sade inget, men mötte utmanande deras blickar. Igen. En gång till.

[PPade främst Loke där. Hoppas det var okej <3]

Som fastfrusen såg Naira på hur Dimitrij med enkelhet slog omkull den mycket större hannen. Han tog i marken med en ljudlig duns och hon såg både bestört och oroligt på honom. Han verkade inte vara skadad och hon vände blicken mot ledaren som lugnt dansade runt dem. För ett kort ögonblick möttes osäkra, röda ögon de utmanande stålgrå innan helveteshunden slog snabbt ner blicken. Hur skulle hon någonsin kunna ha en chans att mäta sig med den bevingade när hon till synes utan ansträngning lyckats fälla en av de största individerna i flocken. Hon försökte föreställa sig att Dimitrij var fienden som ville skada hennes små. Att hon var det hon fruktade så innerligt, utan att egentligen lyckas. Tankarna grävde fram minnet av den svarta, döda tiken igen. Den som skrämt henne så. En kall kåre for genom hennes kropp och hon rös ofrivilligt till. Hon försökte återigen föreställa sig att den som stod framför henne inte var Dimitrij alls, utan den svarta. Men det var svårt när hon visste vem det egentligen var. Oavsett vad visste hon att hon behövde göra någonting. Och det snart. Naira drog in luft i lungorna. Hon visste inte vad hon borde göra. Oavsett vad skulle hon inte ha en chans mot flockledaren. Det fanns inte en chans att hon skulle kunna vinna, även om det inte var poängen med övningen. Hon hade sagt åt dem att inte hålla tillbaka, men det var otroligt svårt när alla hennes instinkter sade åt henne att göra sig liten och underlägsen. Att snabbt ta sig därifrån för att undvika en konfrontation. Hon undrade vagt vad hon egentligen gjorde där. Hon var inte skapt för att vara en soldat. Inte ens efter att ha blivit uppfostrad till en. Det hade aldrig varit i hennes natur. Men nu stod hon ändå här i ett försök att gå emot sin natur. Hon hade funnit det så lätt att säga att hon skulle kämpa, men att faktiskt göra det... Nästan omöjligt. Hon höjde blicken och andades ut. Nervöst plockade hon med gräset med den missbildade tassen. Hon kunde känna adrenalinet pumpa i hennes kropp. Hon behövde i alla fall försöka. För valparnas och Zayevs skull. Hon ville kunna beskydda dem och inte hela tiden vara den som blev beskyddad. Både Zayev och Azazel hade funnits där för henne, nu ville hon göra det samma.
    Försiktigt och med tveksamma steg började hon röra sig runt Dimitrij. Hennes egen flackande blick sökte efter en potentiell öppning medan hon försökte undvika de kalla grå ögonen som intensivt väntade på hennes attack. Hon hukade sig kort innan hon började springa mot flockledaren. Kanske kunde hon lura henne, åtminstone för ett ögonblick och förhoppningsvis finna en lucka. Då hon närmade sig skiftade hon över vikten som om hon skulle kasta sig åt höger, endast för att ändra riktning och röra sig åt vänster. Hon insåg redan när det var för sent att hon misslyckats med att lyfta upp den högra framtassen ordentligt. Ett förvånat pip lämnade henne och hon föll omkull. Hon tumlade runt innan hon hastigt satte sig upp och skakade på sig. Öronen låg platt mot huvudet. Hon skämdes. Som alltid misslyckades hon då hon försökte sig på någonting. Nej, hon skulle nog aldrig bli en soldat.

[Jag har glömt hur man rollar *faller dramatiskt ihop i en hög*]

Det ekade i skallen då käkarna slog ihop med en hård duns. En vibration sköt genom kroppen och Loke blev kvar på den plats han fallit till. Ställd och villrådig.
'Hur?' Var den fråga som återupprepades för hans inre då han skymtade ledarens gestalt i ögonvrån. Hur hade hon utan vidare lyckats fälla honom utan någon till synes ansträngning?
Det var med en viss förskräckelse, tillsammans med en blandning av fascination, som han insåg den styrka hon faktiskt bar. Trots att flocken fått ta del av diverse historier om hur det vita kämpat mot vampyrerna, så var det ändå svårt på ett visst plan att föreställa sig hur de lyckats med en sådan bedrift. Loke hade mött dem, stirrat rakt in i de dödas ögon och på ett fullkomligt mirakulöst sätt överlevt mötet med dem. Ett ljus hade väckts inom honom. Kanske var det rädslan eller viljan att beskydda den varg som varit honom nära som fått kraften att vakna. Han visste fortfarande inte.
Den gula blickens fulla fokus vändes till den hornklädda tikens smala nosrygg för att sedan mötas av den stålgrå blicken. Den talade, manade dem om att försöka igen.

Samtidigt som hanen gjorde en ansats till att resa sig upp så bevittnade han Nairas nästa försök till att attackera Dimitrij. Hon fintade, växlade sin vikt från höger till vänster men snavade och föll till marken.
Loke reste sig och ruskade på kroppen. 'Naira.' Hanen koncentrerade sig på tiken samtidigt som han försökte hålla uppsikt över den tredje parten. 'Naira.' Det var en fokuserad tanke han försökte nå henne med, även om han själv inte bar några telepatiska krafter så hade han förstått att telepater ibland kunde uppfatta andras tankar om de fokuserade sig tillräckligt på individen i fråga. Han behövde fånga hennes uppmärksamhet för att ge henne förslaget om att de skulle samarbeta. Han stor och tung, hon liten och snabb - det skulle förmodligen lyckas bättre än om att de attackerade Dimitrij var för sig.

[Hoppas det är okej att jag grovt PPar lite till här. Tänkte försöka sammanfatta så att vi kan börja avsluta det här, då det IC utspelar sig för typ ett år sedan och vore skönt om vi kunde komma vidare och börja avsluta (; Ni får gärna fylla i med svar om vad de gjorde för anfall, eller reaktioner eller sådär, det är fritt att PPa Dimitrij där om det behövs, så kan vi kanske kalla det avslutat sen~]

Hon såg förvåningen färga Lokes uppenbarelse, en skugga av något som nästan liknade rädsla som försvann över hans ögon. Förvåning och något fängslat.
    Naira, vilken hade börjat röra sig runtom ledaren, tog sats och sprang mot henne i Dimitrijs ögonvrå. Vikaanen fokuserade snabbt på den flerögda, vilken vägde över på sidan. Naira gjorde en ansats att byta riktning från den hon först tyckts välja, men snavade över sina egna tassar. Dimitrij gled utan problem undan från den fallande tiken.
    De båda noviserna delade blickar, och gjorde fler försök till anfall. Lokes försök, till skillnad från Nairas, tycktes intensifieras för varje attack under en kort period, medan tiken snarare tycktes tappa modet. Dimitrij gled fortsatt ur vägen utan större svårigheter. Mer än en gång fällde hon dem båda till marken igen. Hon klapprade ljudligt med tänderna under hanens hals när hon duckade under hans nacke. Innan Naira kom upp efter ett fall så blåste hon luft över helveteshundens blottade strupe. Hon förstod att det kändes förnedrande, kanske rent av hånfullt, men hon gjorde inte det av illvilja. Hon ville väcka deras tankar, få dem att tänka, ge dem känslor att minnas när hon skulle sätta dem i träning senare. Hon hade sett vad de gick för, och började få en förståelse för vad de flesta av medlemmarna behövde.
    Det var tydligt att de båda försökte samarbeta, men deras erfarenheter var så olika, de kände inte varandras styrkor och svagheter, och det var svårt för dem att helt koordinera något gemensamt. Det var inget ovanligt.
     Snart blev de båda stående med osäkra miner. Dimitrij stannade sina egna dansande steg och mötte deras blickar med lugnare ögon.
     "Fiskmås", sade hon lågt för att indikera att de kunde slappna av igen, och fuktade nosen. Svansen gungade avslappnat bakom henne. "Det räcker." Hon mötte deras blickar och stod tyst en stund medan tankarna samlade sig bakom de orört grå ögonen. Efter att ha studerat dem båda ryckte det kort, nästan omärkligt i ledarens smala läppar. Hon tog ett steg närmre de båda noviserna, ställde sig först framför Naira och nickade tydligt mot hennes deformerade tass.
     "Du har ett hinder där att komma över", konstaterade hon entonigt. Efter bara en kort paus höjde hon blicken igen och mötte de många ögonen. Hon kunde se skammen bakom den andras blick. I en snabb, ledig rörelse höjde hon en framtass och lade den på ett vänligt vis över den andra tikens nacke, så att tassen gled ner över hennes huvud på sin väg tillbaks till marken. "Men du har ett gott huvud på axlarna. Tappa inte det." Naira var kvicktänkt, om än hon hade svårare att finna modet och motivationen, av det lilla Dimitrij sett.
      Utan att vänta på någon reaktion vände hon sig istället till Loke. "Du kommer lära dig att falla. Res dig igen. Res dig igen varje gång." Hon drog tankfullt på läpparna när hon mötte den gula blicken. Han hade inte heller något dåligt huvud, men det var lätt att förlita sig enbart på styrkan när det var det man alltid haft till sin fördel. "Det kommer gå bra." Hon nickade, som för sig själv. Hennes min var åter oläsbar. Det skulle gå bra. Hon försökte intala sig själv det lika mycket som de andra medlemmarna. Det skulle gå bra. Men hon hade insett hur mycket träning som skulle krävas, och ju mer hon tänkte på det, desto tyngre kändes ansvaret. Alla hade så mycket att lära, hon så mycket att lära ut. Hon insåg att det skulle ta lång tid. Förhoppningsvis skulle tiden räcka.

[Tänker mig gesten att låta tassen glida över den andras huvud som något motsvarande att rufsa en annans hår. Kom inte på något bättre...]

    "Fiskmås."
Naira rullade över på mage för att kunna sätta sig upp igen. Hon hade knappt lyckats komma nära nog för att ens få lite päls i munnen. I den här takten skulle hon absolut inte kunna skydda varken sig själv eller någon annan. Då Dimitrij kommenterade hennes missbildade tass strök hon öronen bakåt. Hela hennes liv hade den varit ett hinder, vilket egentligen var underligt då hon fötts med den och allt. Det var en naturlig del av henne, och ändå ställde den till med så mycket problem. Nästan motvilligt mötte hon flockledarens blick.
    Innan hon hade chansen att reagera kände hon en tass mot sin nacke. Instinktivt sjönk hon ihop och försökte göra sig liten, till hon insåg att Dimitrij inte ville henne något ont. Hon tillät sig att slappna av något.
    "Tappa det inte."
Komplimangen var någonting hon inte förväntat sig. Fånigt nickade hon kort till svar, men kunde känna hur hennes ögon tårades. Hon var inte van vid att få höra positiva saker, framför allt inte om hennes intelligens. Den tunna tiken var väl medveten om att hon inte var dum. Men under hennes uppväxt hade det inte spelat någon större roll. Hon hade blivit drillat till att fysisk styrka var det man kom längst med, något som lett till att hon aldrig riktigt brytt sig om att använda hjärnan i närheten av sin familj. Envist blinkade hon bort tårarna medan Dimitrij hade ryggen emot. Det sista hon ville var att gråta.

[Jaaaag har glömt bort hur man rollar en överdrivet försiktig Naira, sååå nu får det bli såhär! :D Men jag håller med Jonna, tycker vi kan försöka att börja avsluta det här nu xD]

Hanen nickade stumt åt Dimitrijs ord och tog ett djupt andetag i ett försök att samla tankarna. Det fanns inget annat sätt än att ge allt, alla gånger. Blicken skiftade till helveteshunden för att sedan återvända till ledaren. Allt.
Kort därefter bad Dimtrij de båda noviserna att återvända till lägret och de skiljdes åt. Loke gick med ett sänkt huvud. Full av tankar och funderingar. Han kände sig för första gången liten, liten och hjälplös. Svag. Men han tänkte inte släppa sitt hopp. Hoppet och kärleken, önskan att skydda de sina. Det var de ting som skulle föra honom framåt.
Tre ljus i mörkret.

[Avslutat]