Högt över landet låg mörka, grå moln. De skymde solen, som troligtvis hade passerat sin högsta punkt för flera timmar sedan. Långt bort på himlen var de tätare, mörkare, och ljudet av avlägsen åska rullade över landet med utdragna mellanrum. Vinden skyndade försiktigt över skogen, en nordlig vind som förde med sig kylig luft. Träden gungade mjukt för dess rörelser. Regnet föll nästan rakt, och trummade mot bladen. Trummade mot grenar och gräs. Då och då ökade det i styrka, för att efter bara några minuter övergå i mindre och lättare droppar på nytt. Vattnet samlades på bladen och föll sedan tungt mot marken bland stammarna. Den ljusa skogen hade starka träd med relativt täta kronor. De lyckades dock inte skydda världen där under från himlens tårar. Endast närmast trädens stammar och under de tätare snåren kunde den som inte sökte sig under mark finna något skydd. Hon sökte inget skydd.
     Dimitrij låg stilla på marken invid en åldrad björk, vars grenar var långa och hängde djupt mot marken. Bakbenen låg utsträckta åt ena sidan medan hon vilade på armbågarna och med höjt huvud. Regnet rann ned längs hennes sänkta nos. Hon lyssnade till trummandet med höjda öron. Det var ett behagligt, lugnt ljud. Det skulle ta lång tid innan den avlägsna åskan nådde skogen, om den över huvud taget skulle göra det. Men regnet föll redan över landet. Föll över skogen, över träden, över växterna och alla levande kroppar. Hon kände det över ryggen, hur vattnet tyngde den långa pälsen och hur det rann längs hennes vingar och sidor. Bakom de slutna ögonlocken betraktade hon sådant som redan varit, gick igenom gamla minnen och försökte att bygga djupa salar och mörka rum att fösa in dem i. Hon betraktade framtiden, så som den skulle kunna se ut. Där fanns inga bilder och inga minnen, men gissningar och förhoppningar. Hon hade inga förutseende förmågor, och hade aldrig vågat föreställa sig hur framtiden skulle kunna se ut, av rädsla att hon skulle ha för höga förhoppningar. Nu hoppades och bad hon för styrka. Inte för sin egen skull, utan för de andra. Hon behövde vara stark för deras skull. Där fanns så mycket som de behövde lära, som hon behövde lära dem. Såväl de äldre som yngre. Det var ingen lätt uppgift, men där fanns ingen annan hon kunde ge ansvaret. De behövde den kunskap hon bar. Hon behövde kunskapen som hon var rädd för att glömma. Vad skulle hända den dag allt tog slut?
     Hon hoppades att de hon funnit skulle stanna. Hon hoppades att de skulle dela hennes drömmar, de drömmar som inte var mörka av skräck och ångest. Hon ville att de skulle dela hennes hopp om en ljus framtid. En tid som ingen av dem skulle leva för att se, åtminstone inte i detta liv. Dimitrij drog ett djupt andetag och öppnade ögonen. Mentalt, utan kraftens hjälp, slöt hon sig i sitt sedvanliga tomrum, förste gamla tankar och minnen till sina hörn och stängde dem utanför lugnet. Det hade redan börjat, de visste vad de gjorde där och hade all rätt att lämna henne. Öronen slappnade av på hennes huvud när hon reste sig upp. Pälsen hängde tungt runtom hennes kropp. Hon ruskade på sig, fällde ut vingarna så gott det gick bland träden och slog ett slag med dem för att bli av med åtminstone lite av det vatten som vilat över dem. Bland skogens myller av liv, och bland de nu välkända sinnena som hade blivit en ständig närvaro den senaste tiden, fanns något bekant som hon inte känt på länge. Ett sinne hon mött en gång förut.
     Efter att ha sänkt kroppen för att sträcka på sig, och ha rättat till vingarna längs sidorna, satte Dimitrij av i lugn trav. Hennes sinne var öppet och vilade i trådar över området. Medan hon rörde sig drogs de mentala trådarna tillbaka, fokuserade på den hon känt förut som inte var del i gruppen. Hon hade legat i utkanterna av det som hon nästan kommit att kalla revir, det som nästan hade kommit att bli ett hem. De andra var inte långt bort, men för långt för att hon skulle ha hört eller sett dem ens om regnet inte hade trummat i hennes öron. Hon ville inte lämna dem nu när de var så nya i varandras sällskap. Hon tänkte inte lämna dem innan hon blivit säker på vilka som tänkte stanna och vilka som skulle gå. Hon hade en roll att spela i det här spelet, en roll hon inte kunde lämna. Det vore fel att vandra bort när allt var så nytt. Men ett kort slag kunde hon lämna dem, för att möta det sinne hon mött förut. Hon sände en tråd mot det, en känsla av närvaro och en känsla av riktning. Något som sade att hon fanns där, och att hon närmade sig.

Regnet smattrade mot hans anlete. Tjocka droppar som sakta rann ner genom hans ljusa päls och gjorde att den föll tung mot hans kropp. Det var behagligt och svalkande för hans hela varelse. Då de, i över en veckas tid, hade de vandrat med solen hettande över deras ryggtavlor. Ihärdigt hade den följt deras vandring från när de lämnat Rosenskogen bakom sig, in i Ken-Yaks steniga landskap och vidare till Numoorislätten. Därifrån hade de korsat två vattendrag för att sedan nå Eldskogen och regnet.
Resan hade varit lång och många saker hade gnagt på hans medvetande under tiden, främst hade det handlat om Tehhi och hennes svek, samt om Orkidé - honan som påstod sig vara ett yngre syskon till honom. Loke visste dock fortfarande inte riktigt vad han skulle tro om det påståendet. Det kändes overkligt och hennes tajming hade onekligen varit underlig, men hon hade faktiskt beskrivit Anya, hans mor, felfritt och med tanke på allt som nyligen inträffat så var det kanske inte så underligt att han hade svårt att acceptera det hon sagt?  
En kylig vindpust viner förbi genom regnet och letar sig upp över hanens nosrygg, förbi hornraderna i hans panna och vidare ut över den tjocka våta pälsen i hans nacke.
Loke stannar upp med ett likgiltigt uttryck vilandes i det breda anletet, öronen lätt spetsade framåt och den gula blicken fylld med ett nyväckt intresse. Det var en olustig känsla som utan förvarning tagit plats i hans skalle, olikt något han tidigare känt, men han visste att det var den han sökte utan att ha någon egentlig förklara till det. Han bara visste.
Hanen blickar tillbaka mot den plats som han precis anlänt från, mot den riktning han visste att honan – hans syster, stod avvaktande. Loke hade vänligen bett henne att vänta på en distans eftersom att han ville att deras möte till en början skulle ske enskilt innan han introducerade Orkidé för den bevingade honan.
 
Vad han kunde göra nu var att hoppas att hennes erbjudande fortfarande stod kvar trots att ett flertal månader hunnit passerat sedan de möttes. Det fanns många saker som kunde ha skett på den tiden likt de han själv hade fått uppleva. Goda som dåliga ting.
Hanen vänder lugnt tillbaka blicken och sätter av med raska steg mot den riktning som mentalt målats upp för honom.

Hon passerade längs smala stigar och snår, vilka hon efter lång vistelse i området nästan börjat kalla bekanta.  Små dungar med slankt bambugräs, äldre björkträd, lind och kopparlönn reste sig runtom henne. Under regnets fuktiga doft kunde den lätta aromen från blommande duvträd, kassia och många arter av sommarblomster skönjas.  Fåglarna sjöng än, trots den avlägsna åskan. När Dimitrij kände att sinnet hon följde började röra sig i hennes riktning så längde hon något på stegen.
     Ganska snart efter att hon börjat röra sig kunde hon ana ytterligare ett främmande sinne, om än en liten bit längre bort än det hon rörde sig mot. Ett ungt sinne. Det var inte nära nog för att hon skulle känna mycket mer än att det var ungt och levande, trots de många år av träning hon hade bakom sig, men det störde henne inte. Vem den främmande närvaron än var så skrämde de levande henne föga. Det verkade som om hanen som kom henne till mötes rörde sig bort från främlingens riktning. Hon höjde lätt på ögonbrynen medan hon vände av från den mossklädda stigen för att passera mellan två grå lindar, innan hon gick på en ny, smal stig bara några dussin steg bort. Regnet ökade åter i styrka, och smattrade ljudligt mot växterna. Hon blinkade bort vattnet som rann ned i ögonen, och ruskade på huvudet.  Vad hade fått honom att vända åter till den här delen av landet efter så lång tid? Hade han funnit den han sökt? Var det kanske denna det främmande sinnet tillhörde?
     Efter en längre stunds rask trav började hon närma sig hanens sinne. Hon saktade in till en makligare takt och fortsatte lugnt framåt. I bakhuvudet var hon fortfarande medveten om flocken, trots att avståndet nu blivit längre. Deras dofter fanns i området, om än vagare såhär i utkanten av reviret även om de förhöjdes av regnet.  Hon var noggrann med att hålla åtminstone något av deras sinnen, för att förbli säker på var de fanns och för att själv låta dem veta var hon fanns. Hon skulle inte lämna dem. Snart kunde hon ana doften av den store hanen. Hon höjde öronen över huvudet och lyssnade till det dämpade ljudet av en större varelses rörelser genom skogen. Det tog inte mycket längre tid innan hon kunde skymta honom bland träden. Han var svår att missa, med sin stora kroppshydda och väldigt vita fäll. Den tjocka pälsen hängde tung om honom, på liknande vis som hennes egen, och gjorde det tydligt hur kraftig han var även under den.
     Hon stannade upp när hon kunde fånga hans gula blick. Hans ögon tycktes trötta, som om de tillbakahöll tankar de helst inte ville lyssna till, som de kanske redan försökt förtränga. Hon kände igen känslan allt för väl, kände igen tecknen även om hennes egen trötthet efter alla år övergått i en hård skärpa. En målmedvetenhet som sällan visade hur trött hon faktiskt var. Någonting hade hänt, och det var inte glada nyheter.
     Utan att säga något gick hon fram till honom. Svansen hängde i en lätt höjd båge bakom henne, och hon höjde nosen för att lukta på honom.  Öronen slappnade av under hornen på nytt när hon kände hans dofter. En lång vandring, några för henne främmande vargar, specifikt en doft som hon antog tillhörde den andra närvaron. Där fanns sorg i hans doft, eller i känslan runt honom, men hon tänkte inte ifrågasätta den. Efter att ha tagit in dofterna vände hon huvudet mot hans ansikte, och backade ett kort steg när hon tog till orda. ”Väl mött Loke.” Rösten var lugn, men tydlig för att inte dränkas i regnet. ”Vad för dig tillbaks österut?”

En tid passerade. Regnet tilltog i styrka och med det kände han också hur områdets dofter gjorde sig till känna för honom. Det fanns ett revir här, hade honan fått samla en ny flock? Loke sträckte på halsen och lät blicken slött vandra över det frodiga landskapet som låg för hans breda tassar. Det var en vacker skog, om än så väldigt olik den skog han för ett tag fått äran att kallat för hem.
Hannen ruskade sig kort och lyfte sin högra framtass för att klia sig över nospartiet som börjat kännas smått irriterad efter allt regn, när han insåg att hennes doft var mycket starkare än de som tillsammans hade strukit revirets gränser. Dimitrij var nära. 
Med ens ökade han farten på sina steg något. Efter sig lämnade han tydliga avtryck av fånigt stora labbar i den våta marken. 
Hanens gula blick sökte mellan träd och buskage efter skepnaden av den figur som låg bevarat i hans minne från den dagen. Hornen vingarna och det smala anletet, men det var hennes blick som hade lämnat det starkaste avtrycket i honom. Den grå blicken som talat om upplevelsen av många hemska ting samtidigt som den bar en obeskrivlig målmedvetenhet. Hon hade onekligen imponerat på honom den dagen då de träffades.

Som ur intet dök detsamma två grå upp och fångade hans egna blick i ett fast grepp och i samma stund stannade Loke tvärt upp för att bli stilla stående.
Svansen höjdes i en vag båge när hon närmade sig honom.
"Väl mött." Han sänkte nacken under höjden av hans skuldror och vinklade huvudet snett neråt i en hälsningsgest.
"Jag har kommit för att träffa dig." Sa han med en beslutsam men ändock dränkt ton i sin stämma. Det var i princip omöjligt att inte tänka på Tehhi när hon frågade om hans anledning till varför han stod här. "Jag önskar att få ta del i dina mål." Hade det inte varit för vampyrerna den där natten så hade hans liv förmodligen sett helt annorlunda ut nu.
Han mötte hennes blick på nytt i väntat på ett svar.

Dimitrij höjde lätt på ögonbrynen när Loke nämnde att han kommit för att träffa henne. Han lät beslutsam. En nedstämd beslutsamhet. Vid hans fortsatta ord slappnade Dimitrij av i ansiktet igen. Något hade hänt, så mycket var säkert. Åskan mullrade på nytt, närmare än förut, om än fortfarande avlägsen.
     ”Har du funnit det du sökt?”, sade hon efter en paus, utan att släppa den betydligt större vargens blick. Där fanns sorg i hans ögon, bakom beslutsamheten. Förra gången, första gången, hon mött den kraftiga hanen så hade han varit på vandring i jakt på någon han förlorat. Någon som hade stått honom nära. Vad hade fått honom att vika från sitt mål, och komma tillbaks hit? Var den han sökt ägaren till det fortfarande främmande sinnet i bakgrunden? Dimitrij bevakade inte det främmande sinnet mer än för att känna var det befann sig, och höll annars sitt sinne sedvanligt hårt slutet.  Hon blinkade lugnt regnet ur ögonen.

"Ja, det gjorde jag och mer därtill som jag önskat att jag inte funnit." Åskans mullrande fick honom att höja på huvudet och se åt det håll som ljudet kommit från. Ljuskällorna i skogen speglades klart över de våta ögongloberna hos hanen.
"Jag trodde hon älskade mig så som jag älskade henne, som hon gett skepnad för men så var uppenbarligen inte fallet. Inte när hon skaffade valp med en annan." En djup bekymmersrynka la sig i det breda anletet och käkmusklerna spändes något, snart därpå föll också blicken till marken. 
Det gjorde ont inuti, så väldigt ont.
Loke placerar sin bakdel mot marken och låter frambenen glida ut framför sig tills att hans bröstkorg tar i det våta underlaget.
Vad sa egentligen att hon skulle acceptera honom till sitt? Speciellt i hans nuvarande känslomässiga tillstånd. Han var åtminstone ärlig och hoppades att Dimitrij skulle kunna sätta värde till det.
"Då jag ber dig att jag ska få ta del av dina mål så har du med all rätt att få veta vad det är som tynger mig." Han såg mot Dimitrij, mötte hennes blick på nytt med sin egna trötta ögon.

Han hade inte berättat vad som hänt honom i Ötamon för Orkidé ännu, han hade inte funnit något passande tillfälle för det.
Faktiskt så kändes hela grejen med att hon skulle vara hans halvsyster som alldeles för stort och var fortfarande svårt för honom att ta in med allt annat som hänt. Trots det så kunde han inte låta bli att bry sig om henne.

När Loke tog till orda lyssnade Dimitrij utan att avbryta. Hon hade inte bett honom berätta allt, men tänkte inte hindra honom från att säga det han ville. Hans ord var tunga, det som hänt en sorg som Dimitrij förstod skar djupt in i den kraftiga kroppen. Hon hade känt tillräckligt med sorg för att veta hur ont det gjorde. Hon backade ett steg när han lade sig ner, för att ge honom plats när orden och känslornas tyngder blev för tunga för benen att bära.
     Där låg han framför henne. Hon hade inte mött honom mer än en gång tidigare. Hon kände inte honom, och han kände inte henne. Regnet smattrade runtom dem. Tusen och åter tusentals tårar som tröstade ett sargat land. Åskan mullrade dovt. Där låg han framför henne och blödde. Inte till kroppen, utan ur själen. Blottad och sårbar.
     Dimitrij tog ett steg framåt, så att hon stod över hanens framtassar. Svansen sjönk bakom henne när hon sänkte huvudet och pressade sin panna mot Lokes. Hon drog ett djupt, långsamt andetag. Regnet rann längs hennes ansikte och ned på hans nos. Hon slöt ögonen en kort stund, innan hon mötte hans blick.
     ”Du är välkommen här”, sade hon efter en stunds tystnad. Rösten var låg, men hörbar över regnets brus. Hon sade inte mer, utan stod tyst kvar med huvudet tryckt mot hanens panna. Det behövdes inga ord – hon visste att där inte fanns några ord som kunde läka de sår som blödde ur själen. De kunde lindra, men de kunde aldrig läka något helt. Hon slöt ögonen igen och drog ett nytt, djupt andetag.


[Ååh, det var länge sedan jag illustrerade ett rollspel nu. Kände att det var dags för en skiss <3]

Den unga svartvita tiken stod där hon stod och väntade. Loke hade bett henne stanna där. Han hade någon att träffa och tala med och Okridé var helt klart i vägen. Hon hade sedan hon var liten hört historier om sin brors valptid. Hon hade drömt om att träffa honom. Men när hon väl gjort det var han inte som hon föreställt sig. Hon var inte besviken. Han var någon att se upp till, som den bild hon skapat sig av honom i sitt huvud. Men han var... trasig. Det var sådan tyngd som vilade på hans axlar. Det var något djupt inom honom. Hon kunde se hans minnen och tankar men talade aldrig om det. Dels för att hon fortfarande inte vet vad det är, förutom att de inte tillhör henne, och lite tänker hon väl att det kanske är något normalt. Men hennes egna minnesbilder och tankar har aldrig nått honom. Hon har hela tiden fått uttrycka sig i ord för att han ska förstå. Hon hoppas på att de kan få en djupare relation till varandra. Som syskon. Som hon hade med sin kullsyster. Orkidé har saknat någon att samtala med. Hon har saknat sällskapet.

Orkidé sitter ner och stirrar ner på sina tassar. På sina klor. Huvudet tippas en åt ena sidan en åt andra. Från sida till sida. Från sida till sida. Fundersamma rörelser. Hon känner sig uttråkad, ängslig, liten. Hon vill inte vara i vägen. Hon sitter lydigt kvar där Loke bett henne att stanna. Minnen sveper runt i hennes huvud. Minnen av mor. Minnen av hennes berättelser om valpen Loke.

En behaglig våg av lättnad svepte in över tyngden i hans bröst och fick den att avta något, men i det stora hela höll sig hjärtesorgen kvar med sitt grepp av järn. Tiden och ett gott sällskap var det som han la sitt hopp till för att någon gång i framtiden få slippa denna smärta. Honan som nu stod med sin nätta panna tryckt mot hans egna tjocka pannben, hade med sina ord och närhet gett honom en knuff i rätt riktning. Och han var tacksam över det, mer tacksam än vad han hade förmåga till att kunna beskriva med ord i detta nu.
"Tack." Slank det dock ur honom utan att han vek bort från hennes stengråa blick. Trots sitt hårda och kalla yttre så bar de samtidigt på en värme djupt där i, de två grå. 

Med en djup suck som fick den kraftiga kroppen att vibrera lätt kände han hur trött och sliten han faktiskt var, ögonlocken var tunga men det var inget mot för hur dåsig han kände sig i huvudet. Han slöt ögonen för en kort stund. Känslan av Dimitrijs varma panna mot sig fick honom slappna av och för några sekund var han på gränsen till att falla i sömn. Honan uppmärksammade det som höll på att ske och tog därför ett steg tillbaka så att kontakten mellan dem bröts.
Loke ryckte till och slog hastigt upp ögonlocken i samma veva.
I den stunden vandrade tankarna tillbaka till Orkidé som stod ensam i regnet och väntade. Han kunde inte låta henne vänta längre och inte fanns det någon orsak till det. Han hade fått sagt sitt.
"Jag fick en följeslagare på min resa hit och hon önskar också att få träffa dig, Dimitrij." Brummade han fram.

Dimitrij backade ett steg och rätade på sig på nytt när hanen nästan slumrade till. Som en valp som funnit tröst. Hon tyckte synd om honom, men det fanns inte så mycket hon kunde göra, och hon trodde inte att han önskade somna under regnet. Inte med det andra sinnet som fortfarande var kvar på samma plats. När Loke samlade sig och nämnde att han hade en följeslagare som väntade så bekräftade han Dimitrijs misstankar. Hon höjde blicken och såg för ett andetag över den liggande hanen, i riktning mot sinnet. Vem var det som sökte henne, när sinnet var så främmande?
    Försiktigt, fortfarande utan att öppna sitt slutna sinne, sände Dimitrij en telepatisk tråd till den främmande närvaron. Ett ungt sinne, knapp hälften så gammalt som Dimitrijs eget. Hon försökte inte ta sig in i sinnet, men lämnade en känsla av sin närvaro, och känslan av en riktning som skulle leda den andra till dem, om denna valde att följa efter känslan.
     Hon ruskade på sig för att bli av med lite av det regn som tyngde pälsen. Hon visste mycket väl att hon snart skulle vara lika blöt igen. Öronen klappade lätt mot hornen av rörelsen när hon ruskade på huvudet. Hon såg tillbaks på Loke igen där han låg, regntyngd och med den vita fällen grå av skogens och regnets skuggor. Hon undrade vem det var som hade följt honom hit, men frågade inte. Hon kände inget behov av att störa lugnet, och vem främlingen än var så var Dimitrij säker på att denna själv skulle berätta. Istället satte hon sig ner, väntande, lyssnande till regnets sus och smatter, och den avlägsna åskans muller.

Pälsen är dyblöt och kylan börjar tränga sig på. Den lilla svartvita tiken reser sig upp och ruskar på sig även om det inte gör någon direkt nytta då regnet öser ner. Hon har suttit stilla för länge. Hon sätter kroppen i rörelse. Kommer upp i trav och svänger hela tiden åt vänster tills cirkeln är sluten. Så fortsätter hon i samma spår. Runt och runt och runt. När det känns enformigt så vänder hon helt om och svänger åt höger istället. Hon lämnar inte den plats som Loke bett henne att stanna på. När kroppen får arbeta så ökar värmen och breder ut ser i varje skrymsle och vrå. Nu känner hon sig piggare med. Undrar när Loke är tillbaka?

Orkidé stannar upp och kisar åt det håll brodern försvunnit åt för hon vet inte hur länge sedan. Tid har aldrig varit något direkt begrepp för henne. Bakdelen sjunker bakom henne och hon blir åter sittande. Hon lovade att stanna här. Då är det något som petar till hennes medvetande. Som om någon försöker få hennes uppmärksamhet. Förvirrat ser hon sig omkring men får såklart inte syn på någon. Men vad det än var som knackade på så verkar denne lämna spår efter sig. Inte synliga. Men när Orkidé sluter ögonen så vet hon precis vart hon ska gå. Tveksamt tar hon några steg framåt men blir sedan osäker och stannar. Loke sa åt henne att stanna här. Men... han befinner sig ju där borta. Och Orkidé grips av en väldig nyfikenhet. Hon har ungefär aldrig mött på någon annan som kunnat beröra hennes medvetande. Förutom far då. Men han försvann för länge sedan.

Orkidé vill bara ännu mer möta den här vargen. Hon sätter benen i trav och rör sig smidigt framåt. De breda men ändå nätta tassarna placeras stadigt mot marken för varje steg och skapar bekväm balans i hennes steg. Vem behöver en svans? Den första hon får syn på är Loke i leran. Sen faller den klart skogsgröna blicken på den bevingade individen. Orkidé stannar upp och ser storögt på den ståtliga varginnan. Bevingade vargar har hon mött förut. Men ingen som denne. Orkidé grips av osäkerhet igen.

Främlingen följde riktningen hon hade sänt, och Dimitrij följde närvaron mentalt, kände den närma sig. Hon satt kvar framför Loke när det unga sinnets ägare slutligen uppenbarade sig bland skogens växtlighet. Dimitrij såg på den mörka honan utan att resa sig upp. Hon var ung, övervägande svart i fällen och med tydligt kraftiga drag, även om Dimitrij inte skulle kalla henne kraftig i jämförelse med hanen som låg framför henne. Att även främlingens fäll var tjock syntes tydligt när vattnet tyngde den.
    Unghonan stannade upp när hennes blick landade på Dimitrij, och den äldre kunde se den första förvåningen i hennes blick genom regnet. Trots att hon hade velat träffa med Dimitrij verkade hon inte ha vetat vem, eller vad, det faktiskt var hon velat möta.
     "Du ville träffa mig?", sade Dimitrij och mötte unghonans blick med sina kallt grå ögon. Av de båda andras reaktioner - eller bristande reaktioner - att döma så försäkrades hon om att den mörka var Lokes följeslagare.

Hon hade sett bilder av denna varginna i Loke's minnen. Men det kändes ändå väldigt underligt att möta denne i verkligheten. Orkidé står och bara ser på denna underliga varginna som står där framför henne. Hon tappar nästan bort sig själv men ruskas tillbaka när den ståtliga varginnan talar till henne. Orkidé blinkar till och inser att hon stått och stirrat och sänker snabbt blicken och känner sig generad.

"Jag.... Jag...". Hon kommer av sig och kommer på sig med att mumla. Hon måste tala tydligt och se på den hon talar med. Så hon höjer blicken igen. Känner sig väldigt nervös.
"Ja". Får hon fram och hennes ljusa stämma låter mer klar och tydlig. Mer säker.
"Jag visste först inte vad jag ville". Hon talar nonsens. Den här förunderliga varginnan framför henne måste tro att Orkidé inte är riktigt klok.
"Jag heter Orkidé". Säger hon snabbt då hon kommer på sig med att inte ha presenterat sig. Så oartigt av henne.
"Trevligt att träffas". Lägger hon till och slår ner blicken igen, men höjer den snabbt.
"Förlåt... jag vet inte mycket om... det här". Hon står och babblar och stammar. Frustrationen växer inom henne.
"Jag mötte på Loke... Kanske av en slump... Men jag har längtat hela mitt liv på att få träffa honom". Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar frustrerat nosen. För Orkidé vet att hon inte har någon direkt grund i det här. Hon hade inte en aning om något av det här innan hon mötte Loke.
"Han är min familj. Och jag vill följa honom". Hon sträcker lite på sig. Hon känner sig väldigt osäker mot denna varginna. Alla vargar Orkidé har mött på tidigare har alla läckt. Tankar, minnen, drömmar. Men hos denna varginna varken ser eller hör hon någonting alls. Orkidé har länge trott att det här var normalt och att det var lika för alla. Men då hennes egna tankar aldrig tycks ha nått ut till någon annan så har hon undrat. Men här står hon framför en varg som är... blank.
"Jag kanske inte ser mycket ut. Jag vet inte mycket. Men jag är stark. Och det är en bra grund, eller hur?" Hon slår ner blicken igen.
"Ursäkta för min nervositet". Mumlar hon fram.
Orkidé sneglar på Loke. Sedan hon mötte honom har han varit nedstämd. Som om något tungt vilar på hans rygg och hindrar honom. Hon har aldrig frågat för det är hans ensak. Men hon önskar möta den Loke som mor berättade om. Och det smärtar henne att hon inte kan göra något för att muntra upp honom.

Ännu en gång höll hanen på att falla in i sömnens medvetslösa tillvaro. Han nickade till, slog upp ögonen och fästa blicken hastigt över Dimitrijs vänliga uppenbarelse. Regnet haglade ner över dem. 

Loke kunde inte neka till att det Orkidé talade om slog honom hårt över bröstet. Det hon sagt om hennes styrka och att hon stod med hjälp av den på en fast grund, han kände igen sig så väl i det hon yttrat för han hade själv stått där en gång i tiden. Då styrkan varit det enda pelare i livet.
Han vred på halsen för att i ögonvrån kunna få en glimt av Orkidés mörka skepnad bland skogens redan mörka innandöme, och samtidigt sökte han grepp om hennes gröna blick för att möta henne med ett betryggande mjukt leende. Han fanns där och skulle stötta henne så gott han kunde förmå i sitt nuvarande skick.
Som den broder hon sökt, hur det nu egentligen var.
Som hennes riktiga bror eller ej.

När den yngre honan tog till orda var det med nervös och svamlande röst. Hon presenterade sig som Orkidé. Hon nämnde att hon velat möta Loke hela livet, vilket betydde att någon hade berättat om honom för henne redan när hon var ung. Kanske en förälder. Hon kallade honom familj, och Dimitrij antog att de antingen var i släkt på något vis, eller hade andra band. Inte partners, av Lokes tidigare ord att döma, men familj kunde betyda mycket.
     Dimitrij lät Orkidé prata till punkt, och när den yngre honan ursäktade sin nervositet stod Dimitrij tyst för ett ögonblick. Som hon förstod så var inte den mörka honan egentligt medveten om vad det var Loke just hade bett om att gå med i. Det fanns mod hos den som följde okända spår, men där kunde också finnas dumdristighet. Hon skulle dock inte döma tiken då hon inte kände henne eller visste vad hon hade för anledningar att följa den vite hanen. Hon tänkte inte tvinga isär familjer.
     Efter bara en kort stund reste Dimitrij sig upp och rätade på sig. Regnet smattrade hårt mot hennes kropp, mot hornen och de hopfällda vingarna. Hon fångade Orkidés blick med sin egen.
     "Du har ingenting att ursäkta dig för, Orkidé", sade hon med lugn, säker stämma. "Mitt namn är Dimitrij. Vet du vilken väg du väljer, vad det är för mål din vän vill ta del i?" Hon såg kort på Loke innan hon vände tillbaks blicken till Orkidé. Hade han berättat något för henne mer än att han hade sökt Dimitrij? Hur mycket visste hon om vad det var för mål den hon följde just hade valt att ta del i? Var hon är för att följa Loke, stanna i hans närhet, eller följa Dimitrij och även hon ta del i kampen?

Orkidé står kvar. Hon tänker inte backa. Hennes klart skogsgröna blick möter för en stund Loke's. Han ser trött ut, hon besvarar mjukt hans leende. Så sveper blicken tillbaka på Dimitrij. Som den hornprydde och bevingade varginnan presenterar sig som. Orkidé känner igen namnet.

När Dimitrij tystnar nickar Orkidé och tar ett lätt steg framåt.
"Jag är väl medveten. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte skrämmer mig. Men det är den här vägen jag vill gå". Svarar hon. Dyblöt står hon där och känner markens leriga konsistens skava mellan tårna. Hon står där rak och stark i kroppen. Den klart skogsgröna blicken, som tycks ge ifrån sig en mjuk glöd, hålls fäst på Dimitrij.
"On ni tillåter mig att stå under ert ledarskap". Lägger hon till och hennes blick blir lite försiktigare.

Hon nickade till Orkidés ord, nöjd med svaret.
     "Ni är båda välkomna", sade hon och såg mellan de båda. Ett tillfälligt leende ryckte i hennes mungipor och blicken stannade vid Loke. "Låt oss flytta dig till en bättre plats." Hon tog ett steg närmare hanen i en gest som erbjöd hjälp om han behövde för att komma upp. Hon visste mycket väl hur svårt det kunde vara när sorgen tyngde som värst, och hans trötthet trodde hon inte skulle göra saken bättre. Han kunde inte ligga här, i utkanten av reviret, ensam i regnet. Det var bättre att ta med honom till en plats inom reviret där han kunde vila ut ordentligt. En plats där hon lätt kunde presentera dem för de andra utan risker.

[Om ni vill så kan ni svara, annars tycker jag vi kan avsluta här :D ]

Han nickade till Dimitrijs konstaterande och tog ett djupt andetag samtidigt som han mentalt samlade kraft.
Strax därpå hävde han sig mödosamt upp. Kroppen tycktes onaturligt tung, tillsammans regnet som gjorde allt i sin makt för att försöka trycka ner honom till marken igen och med benen som knappt ville bära. Det var första gången som han faktiskt kunnat uppmärksamma sin kropps signaler sen han påbörjat sin vandring och lämnat Ötamons skog bakom sig.
Den var trött och sliten efter den långa färden, intaget av föda hade varit minimalt för en varg av hans kroppsliga storlek, han hade helt enkelt inte funnit något intresse för att föra någon jakt, än mindre att äta. 
Ett kvävt brummande lämnade Loke och han slängde en klen blick mot Orkidé för att försäkra sig om att hon var kvar där med dem.

[AVSLUTAT~]