Vägen hade inget slut.
Det var med en känsla av tomhet som Milkyway hade insett det. Varken sorgset eller dystert, men konstaterande och uppgivet. Det var så och fortsatte så, det fanns inget förutbestämt mål till vilket hennes vandring nådde, och inget mål skulle komma. Hon var ensam, och skulle så förbli.
Dagarna kom och gick, liksom Milkyway kom och gick. Hon strövade i Numooris nordöstra kanter, innanför skogarnas trygga gränser, längs kustens steniga stränder. Ibland gick hon så långt som dit luften blev het och torr, där jorden smulades till sand mellan hennes tår. 
Men hon vände alltid där. Likaså vände hon alltid där skogen övergick till slätt, och bergens stränga gestalter tornade upp sig i norr. Det som lockade bortanför det okända var lika osäkert som skrämmande, och allt inom henne som ibland fick henne att vilja gå längre försvann alltid vid tanken att lämna trädens trygga skugga.
Hon vände alltid. Hon valde sin väg och den fanns här.

Ett milt månsken strilade ned genom trädkronorna för att falla på varghonans snövita päls där hon gick. Hennes blick var irrande vaksam då hon så tyst som hon förmådde kilade fram över rötter och tuvor genom dunklet, mellan de skrovliga trädstammar som markerade gränsen till Kaiwood. Hon visste bättre än att röra sig djupare in bland de gamla träden, där onda vargar väntade. Milkyway visste inte mycket, men just det visste hon.
Just här fanns lyckligtvis gott om gömställen, både för henne själv och djuren hon jagade. Hungern var en svidande boll i hennes mage, endast överröstad av oron i det pickade hjärtat. Hon stannade tvärt till, tryckte ned nosen mot mossan för att återfinna doftspåret hon följde. Det var gammalt, men bättre än inget. Ideligen blev hon distraherad, uppgiven och böt spår, bara för att finna sig för nära Kaiwoods inre och tvingades vända.
Milkyway bet ihop käkarna, frustrerat, och fortsatte sin jakt genom skogens djupnande mörker. Hoppet dog väl sist, och innan dess vägrade hon att göra det.

Grendel befann sig så otroligt långt ifrån både Ötamon och Kawazatri nu. Till en början hade han inte alls varit bekväm med att lämna skogen och dess månblommor, men Even hade velat ta honom med sig. Han visste fortfarande inte varför, och det spelade inte heller någon roll längre. Han var tacksam över att han gav honom den knuff han behövde för att fortsätta utvecklas även om hans vaksamma natur aldrig skulle släppa greppet om honom.

Med försiktiga steg förde han sig framåt i jakt på mat. Det fanns en flock längre in i skogen och han var noga med att hålla sig på gott avstånd från gränsen. Det sista han behövde var att reta upp dem, även om han var relativt säker på att han skulle kunna göra gott om skada.
Han förde nosen till marken och försökte snappa upp ett spår av vilken gnagare som än kunde finnas i området. Det dröjde inte länge innan han hittade vad han sökte. Med målmedvetna steg rörde han sig i gnagarens riktning.

Den var nära nu. Doften var skarp, mer än ett spår, och den unga vargens blick var stinn när hon rörde sig fram med sina tysta skuttande steg. Var det alltid så här svårt för andra? Hennes käkar malde, hon stannade, vädrade, fortsatte. Nej det var det inte. Ljudet av hennes tassar mot den mjuka mossan lät som åskslag genom skogen. Andra var inte ensamma. Haren kastade sig upp ett par meter framför henne, i vild flykt med den unga varje bakom sig. Inte som henne. Hon snavade, vacklade till och räddade sig precis innan hon föll. Haren försvann i mörkret mellan träden.

Milkyway suckade genom tänderna, ett kvidande uppgivet ljud. Hårt stirrade hon ned i backen. Så liten hon kände sig under de oändligt stora träden. En mjuk nattvind rörde sig genom hennes vita päls.
Med ett ryck insåg hon vad vinden bar med sig, doften av en främling vars närvaro undgått henne. Hon sjönk hastigt ihop, blänkande vit mot de dunkla träden. Öronen klippte oroligt och hjärtat slog hårt i hennes bröst, då hon vägde om hon borde fly eller inte. Rädslan stångades med ensamheten.
Så frigjorde sig en gestalt ur dunklet, en besynnerligt liten gestalt. Hade Milkyway inte varit den hon var så hade hon kanske skrattat åt sin feghet, hur hon hukade sig bland grenarna inför denna lilla vargs närvaro, men det gjorde hon inte. Milkyway stannade där hon var, spänd och tveksam, med blicken stint fäst vid den lilla vargen.
Hon sade inte ett ord, väl medveten om att främlingen måste ha upptäckt henne.
Men hon flydde inte heller.

Formen av en vit skepnad mellan träden hade fångat hans uppmärksamhet och tanken på mat blev för tillfället bortglömd. Den första slutsatsen han drog, hur fånig den än må vara, var att han precis sett ett spöke. Grendel skakade på huvudet. Han insåg själv hur otroligt löjlig tanken var. För att inte tala om att det var en tanke för valpar, inte vuxna individer. Men det fanns en flock i närheten, och detta kunde vara en av dem. Stegen blev vaksamma och han saktade in något. Osäker på om han borde ta sig därifrån eller inte studerande han den hopkrupna vargen. Hade hon varit en av de flockvargarna som befann sig här skulle hon inte försöka gömma sig på det viset hon gjorde. Ett trött leende spred sig på hans läppar.
    "Du behöver inte krypa ihop sådär, jag kommer inte bita dig." sade han skämtsamt och flinade.
Åtminstone inte så länge hon inte var ett hot för honom.

Som frusen i marken så stod hon där hon stod, hjärtat en fladdrande fågel i en bur och blicken fastnaglad på den besynnerliga lilla vargen. Hade han varit större, sett mer arg och hotfull ut, så hade kanske förtrollningen brutits och hon flytt. Men något fick henne att stanna, även när vargen mötte hennes blick med sin och stannade en bit bort. Kanske ett hopp om något annat, kanske ensamheten som bet sig fast. Kanske inte.

Han log, ett märkligt leende. Milkyway rynkade pannan lite. Stod hukad ytterligare några sekunder, vägde orden i sitt sinne, men fann sedan värdet i dem och reste sig långsamt med skuldrorna sänkta. Hennes öron klippte vaksamt, hon såg sig åt sidorna, fuktade nosen. Skämtade han? Tanken att han skulle bita henne var... konstig, när han sade det högt sådär. Men inte orimlig.
"Jo... nä, det- trodde jag väl inte" sade hon vacklande, osäker på om det var något hon faktiskt borde svara på. Hon blev sedan tyst, såg sig omkring, såg tillbaka. Fuktade nosen igen.

Svaret han fick var trevande och osäkert. Grendels anletsdrag slätades ut och blev vänligare.
    "Det är ingen fara." sade han mjukt.
Det var uppenbart att hon inte kände sig bekväm i hans närvaro, vilket både förvånade och behagade honom.
    "Jag gissar att du inte är med i flocken som håller till här?"
Han visste nog egentligen redan svaret på det, men ville ha faktisk bekräftelse. Skenet kunde bedra, han visste detta allt för väl.

Den lilla kargens ansikte var vänligt, ett leende mjukt som silke. Rynkan i hennes panna slätades ut lite, oron glittrade än i de blå ögonen. Hon tog ett steg åt sidan, vädrade, tänkte. Iakttog den märkliga lilla vargen och försökte mäta sanningen i hans vänlighet, även om den var som en eldslåga i hennes mörker.
"Nej. Jag vet inte vilka de är", svarade hon ärligt, hennes röst skör och sjungande mellan de höga träden. Det kändes som att hon borde säga något mer.
"Jag... var här för träden. Bara."

Han nickade förstående åt henne ord.
    "Nä, inte jag heller." sade han och såg in mot skogen.
Oavsett vilka de faktiskt var så var hon inte en av dem. Det vetskapen gjorde han att kände att han kunde slappna av något. Då honans spröda röst nådde hans öron igen vände han blicken mot henne.
    "Träden?" han höjde frågande på ögonbrynen kort innan ansiktet återgick till det vänliga minspel han tidigare haft. "Ja, de är fina."
Han hummade mjukt och såg upp mot kronorna. De var ståtliga, men inte alls i samma klass som i Ötamon, eller Kawazatri för den delen (även om det kändes konstigt att jämföra lövskogen med djungeln). Ett litet leende letade sig fram på hans läppar igen.
    "Har du någon gång varit i Ötamon?"
Frågan kom plötsligt, och till synes av ren nyfikenhet.

Det var så märkligt det här. Fridsam, artig konversation under Kaiwoods trädkronor. Det var så.... normalt? Milkyway skiftade vikten från ena tassen till den andra, rastlös och nervös men längtande. Hon iakttog den lilla vargen, det mjukt rödbruna i dess fäll, strimmorna över ryggen, tofsarna över dess öron. Varmt och mjukt, välkomnande till leendet han gav. Hon fuktade sin nos.
Ötamon? Milkyway såg sig nervöst omkring. Varför frågade han det. Hon öppnade munnen litet, vägde ett svar, och stängde den hastigt igen. Tänkte. Var det dumt att säga något, fanns det något att utnyttja från sådan information? ... Kanske.
"... Nej", svarade hon tvekande. "Nej, det har jag inte." Hennes röst blev lite mer stabil i svaret. Varför var hon så här infernaliskt tveksam och skeptisk? Vad skulle den här varma lilla vargen kunna göra med information som egentligen inte sa något? Inget. Kanske.
Milkyway rynkade pannan litet och klippte med öronen. Var tyst i ett par ögonblick.
"Hurså?"

Grendel fuktade nosen i väntan på ett svar, och det kom. Lika trevande som tidigare. Hon var så osäker, så... misstänksam? Han kunde känna igen hennes beteende. Hade hon varit i hennes sits hade han säkert reagerat på liknande sätt, om än mindre osäker och undergiven.
    "Åh, ingen anledning alls egentligen. Jag tror bara att du hade tyckt om skogen där, om du är här för träden menar jag. Framför allt månblommorna." han mötte hennes blick med en barnslig entusiasm.
Han kunde inte förneka att Ötamon utan tvekan var den vackraste platsen han hittills hade sett i Numoori. Kawazatri skulle alltid ha en speciell plats i hans hjärta av uppenbara orsaker, men Duraneirs skog... Den var av en helt annan kaliber.

Milkyway hummade lågt vid hans ord. Jo, visst, kanske stämde det, men den lilla kargen hade missuppfattat. Lyckligtvis. Det var ingen lögn att Milkyway var där för träden, men det var inte för deras uråldriga skönhet och kronorna som dolde himlen. Det var för tryggheten bland deras rötter, och skuggen mellan alla snår. Här var Milkyway en vandrande skugga, som hon sällan annars kunde vara. Tysta tassar i dunklet, ett spöke osedd av flock och främling.
Men att erkänna sin feghet kändes... inte bra.
"Det låter... vackert", höll hon med. Månblommor. Inget hon någonsin sett, men ordet inspirerade vackra bilder i hennes huvud. Ett leende ryckte i hennes mungipa och dog ett ögonblick senare.
Tyst tänkte hon. Vad ville vargen med att säga detta? Igen kändes det tydligt att det fanns något hon borde säga, men denna gång visste hon inte vad. Vad var syftet med att han talade om Ötamon? Misstankarna virvlade i hennes huvud.

Han nickade vagt vid hennes ord.
    "Det är det. Hela Ötamon är väldigt vackert: med stora träd som når till stjärnorna och blommor som glöder i månens sken..." han avbröt sig själv. "Jag svamlar igen."
Ett skratt lämnade honom och han skakade på huvudet åt sig själv. Det hade inte varit hans plan att bli så uppslukad av skogen, men han hade inte kunnat rå för det.
    "Lite på samma sätt som vad du tycks skina i mörkret."
Hennes vita fäll smälte in väldigt dåligt i skogens skuggor, till skillnad från hans egen.