Kanske var det feghet som gjorde att han inte vågat ta stegen upp på land från stranden och simmat uppför strömmen in i acheratiskogens hjärta, lämnat havets sälta bakom sig där och då. För sig själv hade han sagt att det var det strategiskt bättre beslutet att istället följa havsstranden längre in i den vik som omgärdade öarna. Öarna och vattnet kring var marker han visste mer om än skogens åar, hit simmade Shendus havsvargar regelbundet och från dem hade han fått reda så mycket han kunde. Själv hade han aldrig varit där förstås, inte förrän nu.
Trots att Ronan konstant kände det välbekanta bettet av oro så hade han inte simmat så snabbt han kunnat, kanske av försiktighet, kanske inte. Först längs stranden som han först nått, ända tills acheratis lummiga trädkronor ersatts med mangroveträd och myrar, där vattnet rann kallt och ovant. Då hade han vikit längre ut, kretsat med öarna som riktmärke, ibland stannat vid dess stränder då mörkret föll. Ibland simmade han hela natten, glidande på rygg i vattnet som blev allt mindre salt, begravde stjärnornas avlägsna riktmärken i sina blanka, mörka ögon. De var fortfarande desamma, den kompass han alltid hade, oavsett hur främmande landet kring honom blev eller hur tamt vattnet kring honom var. Det kändes nästan som hemma. Nästan.


Han visste inte hur många dagar som passerat innan vikens bortre ände ersatte horisonten av vatten.. Nio, tio? Det kändes längre. En blekgrå förmiddag var det, med en fuktig kyla i luften som fick tanken att lämna vattnet mycket otrevlig. Ronan paddlade sig långsamt närmre, vid sidan längs den svaga ström av älvens utlopp som varit hans riktmärke sedan tidig morgon. Att vandra på torra land, in i främmande och ogästvänlig terräng var otänkbart, hans resa var tvungen att gå längs vatten.
Utloppet var brett, en lugn ström av färskvatten som slöt sig till havets sälta. Långsamt och storögt tog sig Ronan närmre stranden. Nu kunde han inte undvika det längre. Hade han undvikit det? Han hade inget ärligt svar att ge på den frågan. Det enda han visste var att han var där nu, strax över gränsen där lövskogen övergick i eldskogen. Älvens stränder var kantade av förkolnade trädstammar, med vissnade blommor kring sina rötter som en klang av domedag. Ronan rös, inte bara av den kalla luften som strök över hans runda panna. Men han kunde inte simma tillbaka nu.
Långsamt paddlade den lilla sälvargen uppför älven, bara marginellt nog snabbt för att vinna väg mot strömmen. Han såg sig vaksamt omkring, förundrad av känslan att vara omgiven av mer land än vatten. Det var nästan overkligt.
Tyst slutade Ronan röra tassarna under ytan, lät sig med strömmen glida bakåt och med fenorna inåt den vänstra stranden. När han bottnade stannade han till för ett ögonblick, innan han långsamt promenerade upp på den leriga flodbanken. Han frös.
Välkommen till Numoori, Ronan.

Hon hade gått länge. Det var många dygn sedan hon lämnat Döda Skogen, sedan hon först satt sin tass i denna nedbrända skog. Hon visste inte hur länge, bara att en lång tid förflutit sedan hon senast träffat en artfrände. Dagar, kanske veckor. Ensamheten var tikens ständiga följeslagare. 
Döda Skogen var död, och på sätt och vis var denna det också. Men samtidigt spirade livet kring brända träds rötter, som en påminnelse om att livet fortsatte, hittade tillbaka, oavsett vad som hände. Jorden under hennes tassar var mjuk, mörk och kryllade av liv, liv som bara väntade på att få sticka upp och se världen. Så nog var det lögn att kalla Eldskogen död, åtminstone delvis.
Hon rörde sig under djup tystnad. Hennes röst hade inte använts på flera dagar, kanske mer. Det kändes fel att bryta den tunga tystnad som lägrat sig över platsen. Förresten hade hon ingen anledning att göra det heller. Hon föredrog tystnad, för hon kunde inte tänka annars. Och att tänka var något som tiken var bra på.
Hon hade en konstig känsla i bröstet. Det var som om någon hade urholkat hennes inre, och bara lämnat ett ekande tomrum kvar. Det var nästan kvävande. Hon kände sig ofullständig.
Hon var nära Eldskogens östra gräns, där skogen mötte Träsket. Hon kunde känna lukten från stillastående vatten. Unket. Den blandade sig med lukten av aska och blommor.
Plötsligt stannade hon till, med blicken stint fixerad vid den märkliga varelse som kravlade sig upp ur vattnet. Den såg ut som en blandning mellan en säl och en varg, med korta ben, lång kropp och ett hundlikt huvud. 
Hon stod som fastnaglad ett kort ögonblick, för att sedan harkla sig.
"Hälsad", utbrast hon. 

[Jag hoppar in, om det går bra? (: ]

Nu då?
Insikten kom plötsligt då han stod där, ensam på gränsen till det här vidsträckta främmande landet. Bekymran lade hans panna i veck då han långsamt såg sig omkring. Ovanför strandbanken så tog eldskogen vid med sina förkolnade träd och vissna blommor, en dyster bild som sträckte sig så långt han kunde se. Ronan vände på huvudet, spejade över vattnet och högre flodbanken. Exakt samma sak. Intetsägande rader av sorgsna träd som avtecknade sig mot en molngrå himmel. Floden ålade sig djupare in i skogen rakt framåt, den enda väg som ledde någonstans.
Ronan visste att det enda rimliga alternativet var att följa floden. Han kunde inte promenera rakt in i skogen och hoppas att hitta det han sökte, han skulle antagligen vara vilse på en timme och uttorkad på två. Då var det smarta beslutet att följa älven, så han kunde hitta hem igen om han inte hittade det han sökte. Inte för att han visste vad han sökte egentligen. Risken att hans resa skulle ta slut i samma ögonblick som älven fick han ta.
En röst bröt tvärt genom hans tankar och Ronan ryckte till innan hans mörka blick pilade iväg och fann främlingen som dykt upp inifrån skogen. Den förvånade min som tagit över hans ansikte ersattes snabbt med ett milt leende.
"Hej du", svarade han med ett tonfall han hoppades var lagom välkomnande. Ett ögonblick passerade där Ronan önskade att han visste vad han skulle säga, men utan framgång.
En fjäder av nervositet dansade i hans mage, lätt att ignorera men tydligt närvarande. Den första landvargen han mött hade varit svårt skadad, vilket gjort mötet betydligt mindre riskabelt för Ronans del. Han valde att tro på landvargarnas generella godlynthet, men att inte vara försiktig var dumt, speciellt om man hade så korta ben som han hade.

Han liknade ingen varg hon sett förut. I och för sig hade hon ännu inte sett särskilt många, sedan hon lämnat Silverpile och isolationen där. Men med sig själv och de som hon mött som måttstock, kunde hon ändock konstatera att främlingen framför henne inte ägde några vanliga attribut direkt. Hans kropp var lång, och liksom sluttande, och slutade i en tvådelad, kort svansspets som tycktes höra hemma på ett havslevande djur. Benen var korta och kraftiga, och morrhåren långa. Men blicken i de mörka ögonen var vänlig, och hon uppfattade inget underliggande hot hos honom.
Hon valde att vara finkänslig och inte nämna hans säregna utseende det första hon gjorde. Kanske var det ett känsligt ämne för honom. Hon ville inte göra honom illa till mods.
"Jag heter Duva." Ett godvilligt leende och ett halvt steg framåt. "Vem är ni?"

För ett ögonblick kände sig Ronan lite olustig där han stod, en oinbjuden främling som inte passade in bland träden och landet kring sig. Det ryckte lite i hans morrhår, han sträckte på sina trubbiga ben och ena örat klippte, men det mjuka leende som krökte hans läppar försvann inte. Det var antagligen hans egna uppfattningar som formade den känslan mer än främlingens. Han lät honan iaktta honom utan att tänka på det vidare.
Duva? Ronan försvann in i en tanke, ur vilken han dök upp med ett hoande skratt av insikt.
"Duva? Som... fågeln? Eller hur?" utbrast han med ett glatt tonfall, ett visst mått av stolthet över att han kände till den arten. Han hejdade sig direkt därpå, tonade ned sig utan att låta leendet dö ut, med insikten att hon kanske trodde att han skrattade åt henne. Vilket inte alls var fallet. Ronan visste inte nog mycket om duvor för att håna folk över dem, men de kanske var otrevliga djur. Som muränor, eller något i den stilen.
"Det är ett fint namn, Duva, jag tyckte bara... Jag är Ronan, hur som helst."
Den lilla havsvargen rynkade pannan litet.
"Du råkar inte veta var den här floden leder, Duva?"

Främlingen skrattade. Hon visste inte riktigt vad hon skulle tro om det. Skrattade han åt hennes namn? Exakt vilken del av namnet Duva var så rolig? Tiken rynkade lite på pannan, mest av förvirring över hans reaktion, men också lite av irritation, ifall han skulle visa sig skratta åt henne.
Hon hade mött många vargar som kommenterat hennes namn, både med glatt överraskade och spydiga tonfall. Men hon hade lärt sig att skjuta det ifrån sig, bygga upp en mur snabbt som ögat om hon bedömde den andre som en av den senare sorten, mot vilken alla glåpord studsade utan att nå henne. Hon kunde bli en isstaty, utan känslor, utan reaktioner. Alla i hennes familj var döpta efter fåglar, det var tradition i isflocken hon kom från. Bröderna, till exempel, hette And och Örn, och systern hette Svala. Hon hade aldrig tyckt något annat om sitt namn än att det var fint att vara döpt efter en fredssymbol, och den som påstod något annat hade inte mer att hämta hos henne.
"Trevligt att råkas, Ronan."
Rösten var låg, melodisk och lugn, något som blivit hennes kännetecken. Hon höjde sällan rösten, och det var ovanligt att hon skrek. Duva föredrog att förmedla sitt budskap genom kraftfullt laddade ord istället för att vråla sönder rösten.
"Du råkar inte veta vart den här floden leder, Duva?"
Vid frågan vred hon på huvudet och spanade vidare längs floden i ett par sekunder. Därefter förflyttades fokus till den lilla märkliga vargen, Ronan.
"Jag är ledsen. Det vet jag inte." Hon skakade på huvudet.
"Varför är ni just här, på denna plats, just idag? Varifrån kommer ni?" Hon lade huvudet lite på sned efter att ha ställt frågan.

Artighet. Civiliserad, vänskaplig artighet. Kontrasten mellan den leriga flodbanken och de svartbrända träden mot denna så spontant vänskapliga varg skapade ett stygn av hemlängtan i Ronans hjärta. Han hade inte riktigt vetat vad han vågat förvänta sig av fastlandet och dess invånare, men oavsett så var han glad över att det var så här resan ville börja. Han kunde ta olustiga skogar och kalla stränder om bara vargarna han mötte var välvilliga. Som Duva.
Ronan nickade åt hennes svar, kanske en smula besviken men inte ett dugg förvånad. Floden kunde sträcka sig hur långt som helst. Hur långt som helst. Han hade inte riktigt tänkt på det innan. Visst, den kunde ta slut om en mil, om två, men hur lång kunde den egentligen vara? Rann den ut i havet på andra sidan? Fanns det ens ett hav på andra sidan? Tanken var överväldigande.
Sälvargen hummade lågt åt henne fråga, en liten rynka lade sig mellan hans ögonbryn, men log fortfarande.
"Jag kommer från Shendu, bortanför öarna och den där stora skogens kust, Acherati?" Varifrån han kom var enkelt, men varför han var där? Vad svarade han på en sådan fråga? Han visste givetvis varför han var där, vad som lett honom dit och vad han var där för att göra, men han visste inte exakt hur det skulle gå till. Han visste inte metod, väg eller ens det specisa målet. Han visste framförallt inte hur mycket han ville berätta. Skammen bet som en igel i hans bröst.
Han hummade lågt, en fundersam glimt syntes i de mörka ögonen.
"Jag... behöver hitta något. Tror jag? Jag vet inte exakt vad, eller var jag ska leta, men jag kände inte att jag kunde stanna i Shendu." Ronan skrockade litet över sitt irrande svar, och hur det måste låta för Duva.
"Jag tror inte jag har någon bättre förklaring än så. Men vi är väl alla på jakt efter något, på sätt och vis." Leendet djupnade.

Shendu. Hon visste inte var det låg, men av hans utseende att döma, borde det vara en plats, om inte direkt under vattnet, så i varje fall i anslutning till det. Hon undrade om det var möjligt för en sådan som hon att komma dit, en landvarg, eller om Shendu - precis som himlen, precis som molnen - endast förblev en flyktig men längtansfull dröm. Plötsligt var hon medveten om vilka begränsningar det innebar att vara markbunden. Hon var fast på marken, oavsett hur högt hennes tankar flaxade eller hur djupt hennes längtan efter en tillhörighet, en mening, dök i Shendus vatten.
Han behövde hitta något. Hon lyssnade utan att avbryta, men nickade lätt igenkännande åt hans ord. Hur väl kände hon inte igen det han pratade om? Alla letade de efter något, men detta något måste vara mycket duktigt på att gömma sig, för få hittade det verkligen. De flesta, inklusive henne själv, irrade bara runt som vilsna valpar från den dag de föddes tills de drog sina sista andetag. Meningen med livet kanske låg och tryckte under busken hon precis passerat. Fast då borde hon väl ha känt lukten av den.
"Det har ni så rätt i." Hon besvarade artigt leendet, men de djupa, mörkt gula ögonen var tankfulla, inte riktigt fokuserade, som de så ofta var nuförtiden. "Jag är också på jakt efter något. Det känns som om jag har letat hela livet, men jag har aldrig funnit det. Kanske gömmer sig detta något för mig varje dag, tills jag dör."
Tonfallet blev dystrare och dystrare för varje ord, liksom budskapet. När hon kom till slutklämmen - "dör" - var rösten låg och nästan modfälld. Hon stod med blicken stint fixerad vid sina tassar en sekund, djupt försjunken i tankar, men sedan mindes hon att hon ju faktiskt inte var ensam och att det var oartigt att bara stå och stirra som ett annat dumt fån. Hon lyfte huvudet och log mjukt, lite sorgset, mot Ronan.
"Livet kan vara bra deprimerande ibland, inte sant?" 

Det tog inte lång tid efter att han sagt orden som han började ångra dem, dels för hur luddigt filosofiskt de lät, men framförallt för hur dystra de verkade. Att verka som en dyster filosof var inte det intryck han ville ge då han kom till ett helt nytt land på det här viset. Men Duva verkade ge respons på det, orden väckte en ton på någon av hennes strängar och blicken verkade vandra någonstans långt borta.
Vid hennes svar så log Ronan artigt, lite mer olustig för varje ord hon sa. Det här var inte riktigt vad han hade hoppats på. Han visste inte riktigt hur han förväntades reagera, om han borde svara något, beklaga sig med henne och lägga en värmande tass på hennes skuldra? Ronan kände att hans sociala färdigheter var alldeles för otillräckliga för sådant här, men han ville förstås inte vara otrevlig och verka ointresserad av detta som uppenbarligen verkade vara något sorts själsligt bekännande. Så Ronan log milt, lyssnade, och visste inte riktigt vad han skulle göra av sig själv. Det var en vacker dag idag.
Försiktigt vägde han vikten mellan sina tassar, tills det att Duva nådde sitt modfällda avslut. Dör. Kära nån då. 
Han hummade lågt som svar på hennes fråga.
"Ja, jo, det... antar jag väl att det kan vara. Det är väl en del av livet", sade han långsamt, i en ton han hoppades var lika lagom tankfull som hoppfull. "Ibland måste man vara ledsen för att vara glad. Men oftast får man vara lov att vara glad." Ronans leende djupnade.

Oftast får man lov att vara glad.
Jo. Det var väl sant. Hon var inte ledsen, men kanske inte heller glad, så ofta. Hon var något slags mellanting, något neutralt och slätt och tråkigt, avskärmat från de flesta av sina egna känslor. Det var inte så att hon gick omkring och var ständigt nedstämd, hon kunde visst ha sina muntra stunder, men det var någonting som tyngde henne även när hon inte visste vad det var. 
   Hon insåg hur deppig hon måste låta och log mot honom.
   "Och det är väl tur det? Det är en vacker dag, det vore synd att gråta bort den, tycker jag." Hon lade huvudet lite på sned och studerade honom. "Ni sa att ni kommer från Shendu. Säg mig, är ni en havsvarg? Jag har personligen aldrig träffat en sådan, men jag har hört om dem och jag tycker att det verkar spännande med vargar som kan leva under vatten." 
   Ungefär lika spännande som vargar som kunde flyga, lade hon till i tankarna, men fortsatte att se på honom med vänliga och försiktigt nyfikna ögon.

Det var med en viss lättnad som Ronan konstaterade att Duvas sinnesstämning verkade förbättras, han besvarade hennes leende. Det var förstås inget fel med att vara ledsen och nedstämd, men han kände att han inte riktigt var den bästa att hantera främlingars bekymmer. Inte för att han inte ville, om det behövdes, men... det var knepigt.
Återigen nickade han och hummade instämmande som svar på hennes fråga. Jovisst var det väl en fin dag, om än molnen täckte himlen så var vattnet svalt och han hade slutligen lyckats med bedriften att lämna havet.
"Jo, det stämmer bra det!", bekräftade han. Ronan hade inte ens reflekterat över faktumet att fastlandets vargar kanske inte var så bekanta med havets vargar. "Vi lever förstås inte bara under vatten, jag och de flesta andra har inte gälar, så vi måste vara på land också. Sen så blir det tröttsamt att simma precis hela tiden. Så Shendu har delar både över och under vatten, ingen del funkar utan den andra." Soldränkta klippor som bröt vattnets bränningar, regnbågsfärgade fiskstim kring lika färggranna korallrev, solvarma stränder där vit sand letade sig in mellan tårna. Pelare av sten. Det skalv i hans morrhår.
"Det är därför jag är här, vid floden. Det skulle nog inte gå så bra om jag bara promenerade över Numoori. Eller inte så snabbt i alla fall." Han skrattade mjukt, hoande.

Hon lyssnade genuint intresserat. Hon hade något slags intresse för, eller kanske var fascination ett bättre ord, vargar av typer hon inte kände till, vargar som nådde dit hon inte kunde gå. Hon tänkte att det var någon form av kompensation; om hon fick höra talas om dessa platser, skulle det nästan vara som att besöka dem själv. Och det var en riktigt bra kompromiss, för samtidigt som hon samlade på sig mentala upplevelser, samtidigt fick de som ville berätta om sina fysiska upplevelser, om varifrån de kom och hur det var där, och på så sätt både ta med sig sina berättelser och informera ovetande. Hon var övertygad om att information var det första steget mot förståelse. Det man visste om, det man fått information om, var man inte lika rädd för. Och rädsla födde hat, som födde våld, som födde död.
   "Jag har alltid velat nå platser jag inte kan nå", sa hon, "och Shendu låter som ett fint ställe. Jag önskar att jag kunde ta mig dit på något sätt." Hon bet sig i läppen. På samma sätt som hon önskade att hon kunde få vingar och segla upp i skyn.
   Drömmare, Duva, sa hon till sig själv. Du är en hopplös drömmare.

Med en viss förvåning så höjde Ronan på ögonbrynen då Duva sade att hon gärna skulle ta sig till Shendu. Han hade aldrig reflekterat över att Shendu antagligen var väldigt svårt att ta sig till om man inte hade fenor eller labbar eller en liten torpedformad kropp fylld med späck. Nu då hon sa det så verkade det förstås uppenbart.
Han log sitt mjuka lilla leende åt henne, glad åt att hon verkade tycka om tanken på Shendu.
"Åh, men det tror jag inte ska vara så omöjligt faktiskt! Inte helt enkelt förstås, och du kan nog inte göra det ensam, men att hitta drivved som kan bära en varg är lätt och en havsvarg kan definitivt dra den säkert från acheratikusten till ön, vågorna och strömmarna brukar vara snälla där." Ronans blick gled iväg då tankarna glatt målades i ord, för var stavelse tyckte han att idén lät alltmer rolig att genomföra. 
"Jag hjälper dig gärna att ta dig ut till Shendu någon gång, det är hemskt vackert! Och så hjälper jag dig tillbaka hem också förstås." Entusiasmen fick hans svarta ögon att gnistra, om än ansiktet föreföll helt lugnt i övrigt. Sedan kom han på sig, en tankfullhet dämpade tonfallet lite.
"Men... ja. Det får vänta tills jag är klar här på fastlandet, förstås..." En rynka lade sig i hans panna, han bet sig fundersamt i kinden, varpå ett nytt leende löste upp hans bekymrade min.
"Men jag tror absolut att vi kommer ses igen - med lite tur och Kaiitos välvilja."

[Funkar det för dig om detta rollspel utspelar sig precis i början av november? :D Ett par veckor innan det skapades ungefär.]

Hon hade ärligt talat nästan gett upp hoppet om att någonsin få se Shendu, ett hopp som flammat upp lika fort och oförberett som den brand som måste ha härjat i den här skogen för länge sedan. Men så kom Ronan och sa att det inte var så omöjligt. Allt hon behövde göra var att hitta en bit drivved och en välvillig havsvarg som kunde bogsera henne över strömmarna. Inte för att det lät som en dagsutflykt precis, men det lät betydligt bättre än att Shendu var förbehållet marina varelser. Det var ett hopp, och det var ojämförbart mycket bättre än ingenting. När Ronan erbjöd sig att hjälpa henne ut någon gång, fick glädjen henne att rodna under den snövita pälsen och frammanade ett leende på tikens läppar. Det var en tjänst som hon inte riktigt var säker på om det gick att återgälda. 
"Skulle du vilja det? Det vore fantastiskt. Hur kan jag tacka dig för det erbjudandet? Jag måste ge dig något i gengäld." 
Men hennes tjänster var ytterst begränsade. Hon var bara en vanlig varg, kraftig och robust visserligen men ändå inte mer än så. Hon hade inte mycket att erbjuda, men det kändes fel att låta bli. Inga vingar, ingenting. Hon vore fruktansvärt otacksam om hon inte erbjöd någonting som tack. 
"Men jag är rädd att jag inte har särskilt mycket." Något blygt och ursäktande mötte hon hans blick. 

[det funkar!]

Det gick inte att missta sig på hennes glädje över förslaget, leendet blev en gnista som värmde i Ronans mage. Han kände sig plötsligt välkommen här på fastlandet, för första gången sedan hans tassar mött Acheratis sand. Hennes glädje var likt hans egen, genuin och varm, buret av en varg som varken var märklig eller främmande. Duva var bara rakt upp och ned... trevlig, och det faktumet gjorde den kalla brisen och de svartbrända träden mycket mer uthärdliga. Bland allt detta obehagliga och främmande som fastlandet bjöd så fanns också glimtar av ljus, stjärnor i en midvinternatt.
En gentjänst? Ronan skrockade till, och skakade bestämt på huvudet. Leendet grävde gropar i hans knubbiga kinder.
"Nejnej, något sånt behöver jag inte, absolut inte, det är bara roligt!" Han snubblade över orden, lite generad över hur djupt hon verkade uppskatta detta erbjudande, trots att Ronan själv tyckte att det lät som en fantastiskt rolig idé. Han ville göra det lika mycket för sin egen skull. "Jag ser väldigt mycket fram emot att få visa dig Shendu, Duva."
Ronans trubbiga öron spetsades med ens, då han kom på något.
"Åhjustdet, det har jag ju glömt att fråga, bor du här i närheten?" Han såg sig omkring, på de stiliga nedbrunna träden. Det ryckte lite i hans morrhår, log artigt. Han hoppades inte det.

Hon tyckte inte om tanken på att inte göra honom en gentjänst, fastän han försäkrade henne att han inte behövde någon sådan. Fast å andra sidan borde hon kanske vara lättad över att slippa, med tanke på vilka ringa tjänster hon faktiskt hade möjlighet att erbjuda. Det hade kanske inte blivit så bra ändå. Det räckte med hennes uppenbara tacksamhet, som inte behövde översättas i handling. Men trots det kunde hon inte släppa ämnet helt. 
"Säkert?" frågade hon. "Det är en väldigt stor tjänst."
På frågan om hon bodde i närheten, vred hon lite på huvudet och lät blicken löpa över omgivningen, de knotiga, svartbrända träden, det tjocka, mjuka täcket av jord under tassarna, som om hon skulle finna svaret genom att titta. Hon hade egentligen inte haft något emot att bo här, slå sig ner och ta en paus från det eviga vandrandet, men hon var vetgirig och samlade konstant på sig upplevelser, nya intryck, information. Det hade nog inte hållit i längden, hon var nog i grund och botten en ensam vandrare. 
Så vände hon tillbaka blicken och såg på Ronan. 
"Nej, jag bor ingenstans, för tillfället. Jag är på vandring mot okänt mål."

Ronan valde att inte diskutera erbjudandet om gentjänst vidare, Duvas tacksamhet var mer än nog. Vid svaret om var hon bodde så nickade han och hummade bekräftade. Det borde han egentligen ha förstått. Men det är ju alltid artigt att fråga, såklart. Duva verkade, likt honom, en smula planlös i sin vandring och sitt sökande, men det behövde inte innebära något direkt dåligt. Den lilla sälvargen kastade en blick på den svartbrända skogen kring dem.
"Det låter inte helt dumt ändå. Man hittar dit man ska till slut, och med lite tur har man fått se intressanta saker och träffa intressanta vargar på vägen dit", tänkte han högt.
"Men det gör det förstås svårare att hitta varandra sen, när det är dags för resan till Shendu..", fortsatte han tankfullt med en lätt bekymrad blick, innan ett leende löste upp rynkorna i hans panna. "Men det ska nog gå bra! Jag finns alltid nära vatten, och när jag är klar med vad mina ärenden här i Numoori så kommer nog Kaito leda mig tillbaks till dig igen. Det brukar som ofta ordna sig till slut." Han nickade bestämt för att understryka orden.
Ronan log varmt, men under leende pilade tankarna som ett oroligt fiskstim. Plötsligt kände han sig en smula skyldig - en känsla välbekant på sistone - som stod här och roade sig när det fanns viktiga ärenden som väntade. För roligt hade han, det insåg han med skamsen glädje, det här mötet och den trevliga konversationen med Duva hade varit en oväntad ljusglimt i den träliga resa som han ägnat sig åt hittills. Ett stygn av sorg smög sig in i hans mörka ögon då han bestämde sig för det, att det här fick vänta tills han gjort det han behövde göra. Det var han dem skyldig.
Ändå var det med en lätt ton, kanske lite för lätt, som han tog till orda.
"Det påminner mig om att jag måste bege mig vidare. Jag har haft jättetrevligt i att få prata med dig Duva, verkligen, jag ser väldigt mycket fram emot att träffas igen! Och då reser vi till Shendu." Värmen i rösten var genuin, glädjen i hans ögons mörker, men han var ivrig att bege sig iväg. Orolig.

Det var med ett milt leende som den snövita honan studerade sälvargen medan hennes öron uppfångade ljuden som lämnade hans läppar och hennes hjärna processade dem, gjorde mening av dem. Och nog låg det en viss mening i vad han sa. Leendet som spelade på hennes läppar breddades när Ronans gjorde det.
  "Jag tror säkert att vi ses igen, med lite tur och Gudarnas välvilja." 
  Hon tystnade för att låta blicken löpa över skeletten av träd som i sin glanstids dagar säkert varit både höga och vackra, men nu var de svartbrända, förkolnade skuggor av sitt forna jag. Men man blev inte modfälld av att vandra i den här skogen, tvärtom. För bredvid de knotiga trädskeletten växte andra träd, levande, spirande träd, födda ur askan av det som stod bredvid. Det talade om återfödelse, att saker inte dog tvärt utan bara förändrades, och skönheten i det sargade. 
  När blicken återvände till Ronan var den fylld av en värme, hon var fylld av en värme som hon inte känt på särskilt länge. Men det var skönt att vara varm. Trots sin kalla natur tyckte hon om att vara varm. "Detsamma, Ronan, det har varit ett sant nöje att få träffa dig. Nästa gång vi ses är det Shendu som gäller!" Hon flinade mjukt och tog ett steg åt vänster, redo att börja gå igen, fortsätta sin vandring som förut, men inte riktigt som förut, för nu hade hon träffat Ronan och mötet hade, som alla möten, påverkat henne, och just det här mötet hade påverkat henne oerhört positivt. Hon kunde inte vänta tills hon skulle få se Shendu. Hon gick härifrån rikare, det kände hon på sig. "Farväl, min vän, och lycka till tills vi ses igen!" 


[ Avslutar vi här? :D ]

Han var glad åt att Duva inte verkade upprörd över hans hastiga avsked, även om det ändå kändes oartigt. De hade haft så oväntat trevligt, en liten pratstund som skänkt ny styrka och nytt hopp inför resan som ännu kvarstod. När Ronan besvarade hennes leende och nickade åt hennes ord så stod hans löfte fast; när han hade återgäldat misstaget han begått och Numoori var säkert igen så skulle han återvända, både till Duva och till Shendu. När allt stod rätt till igen så skulle Kaitos vatten leda honom rätt. Det var han säker på.
Ronans trubbiga öron klippte, och han log då också Duva verkade förbereda sig på att återgå till sin vandring.
"Jag ser fram emot tills vi ses nästa gång Duva, och tills dess hoppas jag att du finner vad du söker! Hej så länge!" Med de orden vände han om, bestämd i stegen, och promenerade rakt ut i vattnet tills hans lilla runda kropp omfamnades av vattenströmmen; nu en trygghet snarare än ett hinder, ett löfte om att mörkret kunde skringras när han gjort det han behövde göra.
Ett litet leende vilade på Ronans läppar, då han simmade djupare in i skogen och undergången.

[Avslutat! :)]