Morgonens ljus silades knappt ned genom de otaliga grenar som hägrade över lyan. Men tillräckligt för att lysa in genom lyans öppning och väcka en vresig varg. 
Pust och stön. Inte var det dags för att vakna, inte efter en hel natt utav sattyg och jäkelskap. I sin ensamhet hade Ataro både blivit äldre och smått koko. Men det hindrade hen inte från att ägna småtimmarna till att gillra skrämselattrapper för inkräktare på reviret. Kanske också för en och annan flockmedlem, men det bekom inte den vite. Faktum var att hen sedan länge undvikit alla andra vargar, förutom andarna eftersom det var i princip omöjligt, då sorgen varit för stor. Sen hade Ataro kanske något som kunde liknas vid social fobi. Enligt hen själv var ensamheten behagligare.

"Numquam.." [Aldrig..] ljöd plötsligt Ataros hesa röst. En ande hade påpekat att det var respektlöst att ha skelettdelar som prydnader i lyan, och därmed krävt att det skulle tas ned. Efter en stund av uppmaningar och sedan ett upprört fnysande från den döde i fråga morrade den vite till, vilket satte punkt för diskussionen. I vanliga fall ansåg hen det viktigt att hålla sig väl med andarna, men just denna var en riktigt gammal gaggig ande som hade många åsikter - vilket inte passade så bra en morgon som denna. Det var inte första gången som just denna ande hade något att säga om saker och ting, den verkade finna det lustigt att irritera en av de få som kunde se honom. En enkel sak som att vägra berätta sitt namn retade gallfeber på Ataro, men idag beslöt sig anden för att bege sig. "Magnas grátias..!" [Stort tack..!]  muttrade hen sarkastiskt. Även om ensamheten till slut infunnit sig igen så gick det inte att komma ifrån att hen nu var klarvaken. Den latintalande anden var minst sagt irriterande. 

Efter att ha krupit ut ur lyan ingång satte hen sig rätt och slätt ned. Suck. Vad fanns där att göra nu? Ingen hunger, eller uppdrag som väntade. Egentligen visste ju den vite vad som borde göras - men söka upp flocken kändes som ett väldigt stort steg efter den långa tid i ensamhet.


(Öppet för den som vill hoppa in c:)

Det hade gått en tid nu, och de hade inte sett till honom. Shiva hade i tystnad undrat var den vite höll till. Visst hade Ataro anlänt när striden var kommen, men efter det hade han försvunnit lika fort igen. Och tiderna förändrades. Shiva hade känt med den vite då Kangee hade dött, han hade förstått vad ensamheten kunde göra då han själv varit med om att förlora en närstående. Minnet av modern smärtade honom ännu, och av den simpla anledningen hade han gett Ataro tid.
Men det fanns inte längre tid att ge. Saker hade förändrats, hans beta hade lämnat jordelivet och flocken verkade rastlös och på gränsen till uppror. Han trodde inte att de skulle ställa sig emot honom, men kanske emot varandra. Något behövde göras. Den vite kunde inte längre gömma sig bland de höga trädstammarna.

Han hade gett sig av i gryningen för att söka upp Ataro. Nog visste Shiva var den underliga flockmedlemmen hade sina små tillhåll, och de var de första platserna han skulle leta på. Men efter att han vandrat utan något resultat börjat hoppet svika honom. Hade den bevingade fått nog och helt enkelt flugit sin väg från Kaiwood och flocken? Ett sådant svek hade han inte förväntat sig, och inte heller ville han riktigt tro det, även om det nu verkade vara en möjlighet.
Den vite hade alltid verkat vara en del av skogen, en som hörde hemma på en plats som denna. Inte kunde han ha lämnat dem.

Men så kom plötsligt den lysande auran av en varg inom räckhåll för Shivas energikraft och genast gled leendet över läpparna på honom. Nej, inte hade Ataro lämnat dem, han fanns här.
Stegen ökades och det var i trav som Shiva rörde sig fram mellan träden, och inte stannade han heller förrän han rundade ett litet buskage och fann den vite sittandes utanför sin lya.
"Ataro."
Rösten var djup och de mörka ögonen såg rakt på den vita vargen där denne befann sig. Det var dags att komma tillbaka.
"Jag trodde för ett ögonblick att du lämnat oss, men bevisligen hade jag fel."

Morgontimmans kylighet verkade inte lika påtaglig där hen satt med slutna ögon i solen. Ibland var det faktiskt riktigt skönt att lapa i sig av solens värmande kyssar. Klotet på himlen som skänkte dem natt och dag. Mossan utanför lyan var stel av köld, men besparad snön som fanns lite fläckvis i närområdet. Den bästa sittplatsen häromkring åtminstone.

Som vanlig uppfylldes sinnet med tankar om allt och ingenting, vilket avskärmade Ataro litet från verkligheten. Kanske var det bara tur att hen ännu inte hade överrumplats av fienden. Men i sinom tid kanske andarna, som också såg skogen som sitt hem, börja samarbeta. Hoppas gick ju iallafall, åtminstone på de andra än latingubben. Fnys. 

En doft fick Ataro att komma av sig från sina tankar ändå. Shiva? Jo visst måste det vara Shiva. Med spetsade öron spejade hen sig omkring efter den tvåfärgade hannen. Kanske var det risk för att få smaka på ett och annat efter vad som skett vid kriget. Skamset smackade den vite litet innan en rörelse åter fick tankarna att dö ut.
"Lämnat er?" svarade hen undvikande med sin än raspigare morgonröst. Tanken hade fladdrat förbi någon gång, men det hade inte blivit till verklighet. Bara en kort visit till sin broder Hananya, men av någon anledning var hjärtat bundet till Kaiwood. "Jag menade ingen respektlöshet, Shiva." Ataro var uppriktig. Även om de inte kände varandra utan och innan, så fanns där en respekt gentemot ledaren. "Jag behövde... Skingra mina tankar ett slag." menade hen urskuldande. Några andar slöt upp och lyssnade nyfiket till deras samtal, vilket fick den vit att irriterat se åt deras håll med smått rynkad nos, för att sedan ge sin uppmärksamhet åt den tvåfärgade.

Shiva nickade kort samtidigt som han såg ut över området. Han visste om den vites förmågor och tanken på att de hade åskådare fick honom att försöka uppfatta någon. Men självklart fanns där inget att se. Andarna höll sig osynliga för den som inte var som Ataro. Men undantag för Nisha som gärna dök upp lite här och var när det passade henne.
"Jag förstår." Svaret kom samtidigt som de mörka ögonen åter sökte sig till Ataro, och leendet han burit på läpparna var försvunnet. "Men detta är ingen stund att samla tankar på. Tid är en bristvara. Du behövs hos oss."

Ett djupt andetag drogs och det verkade som att något tyngde ledaren djupt. Shiva som vanligtvis inte lät en enda känsla förutom hån lysa igenom sin fasad verkade plötsligt väldigt gammal och väldigt trött. Som om hela hans uttryck förändrades över några sekunder.
Och visst hade han mycket att tänka på. Att leda en flock hade alltid varit en dröm, att leda denna flock. Men inte trodde han att det skulle vara såhär påfrestande. Trots vinsten i det senare kriget verkade det som att medlemmarna sökte mer, och han visste inte längre vad de krävde av honom. Det var tungt, och han kände sig trött. Han hade velat lämna allting för några dagar, bara glömma det. Men han var rädd att ifall han gjorde det fanns det inget att komma tillbaka till.
"Armageddon är död, må han finna frid hos Chaibos. Och det lämnar oss därmed också utan beta. Den enda jag har kvar som jag litar på, verkligen med mitt liv, är min syster och en position som denna intresserar henne inte."
Han tystnade för några ögonblick då tankarna nådde Kali, han älskade och högt uppskattade lillasyster. Egentligen den enda som han såg som familj nu för tiden.
"Det är därför jag behöver dig." De mörka ögonen såg skarpt på den vita hanen. "Är det en position som skulle intressera dig?"

[Haha, vadå spontanrolla och fråga om Ataro vill bli beta? xD Älskar Shiva pga detta, man vet aldrig vad han kommer att säga.]

Skam. Ja det var faktiskt känslan som regerade inom skallens väggar. Visst hade där funnits ett antagande om att det inte var okej att dra sig ifrån flocken till den grad som det faktiskt varit nu en tid, men inte kunde Ataro ha trott att de faktiskt behövde hen. Eller var det bara något Shiva sa? 
"Du har min ödmjukaste ursäkt." Orden antog en lägre tonart samtidigt som nosen tippades smått ned. Som en gest för att visa ledaren respekt. Blicken fladdrade snabbt mot andarna som verkade smått upprymda av samtalet innan fokusen åter lades på Shiva. Öronen var spetsade för att inte missa det minsta ord.

Det var minst sagt förvånande att se den annars så nonchalanta hanen anta denna framtoning som bjöds på. Var det mer mognad som satt sina spår eller fanns där någonting som bekymrade honom? Ataro var inte särskilt nära Shiva, faktiskt ingen alls nu mer. Kanske var det därför hannens framtoning förvånade hen till den grövsta grad. Att där fanns mer nyanser än Shiva tidigare låtit synas hade inte tankarna nått tidigare.
Tyst lyssnande med en intetsägande blick såg hen på sin ledare. Beta? Ingenting som ens hade varit en möjlighet tidigare. Ataro kändes inte en hunger efter maktpositioner inom flocken, om det nu var det. Tystnaden ägde för en stund Kaiwood - inte ens ett knak från de gamla träden. Men sedan bröt andarna som samlats ut i ett tjatter; värdig hit, värdig dit. De hade trots allt levt en livstid och därtill, därmed såg de sig som lärda. Vilket de inte var sena med att påpeka. Ett slag lyssnade den bevingade. 
"Om du behöver mig, så finns jag här." Nästan högtidligt avbröt Ataro andarna - eller för Shiva tystnaden.


[Haha kanske blir kaos xD but i like! Spontant är bäst c:]

Shiva lyssnade till svaret och nickade sedan. Orden som sades gjorde honom på bättre humör, men det fick honom också att fundera. Var detta verkligen rätt? Osäkerheten kröp över honom, något som han inte riktigt var van vid. Han brukade inte tvivla på sina beslut, men denna gång gjorde han det. Inte för att han misstrodde Ataro, utan för att han själv inte var riktigt säker på sitt omdöme längre.
Det var mycket tankar som snurrade i hans huvud nu för tiden, alldeles för mycket. Nästan så pass att han inte orkade med dem. Men han var så illa tvungen, för han kunde inte direkt plocka bort dem ur huvudet. De fanns där, vare sig han ville det eller inte.
"Det är din uppgift att leda dem, precis som det är min." Han tystnade några ögonblick. Något behövde hända, något mer än bara tyst och tom dötid i Kaiwood. Mer än träning och mer än det vardagliga. Det behövdes mer.
"Flocken är rastlös. Det behövs förändring. Ett vunnet krig, ja, men vad spelar det för roll i slutändan? Vi har tappat fokus, vi är inte längre de krigare vi svurit att vara. Något måste ske."
Ja, något måste verkligen ske. Frågan var bara vad.