Någonting hade väckt honom. Till en början försökte han ignorera det, det var säkert inget viktigt ändå. Men när den gnagande känslan hade dykt upp och vägrade försvinna öppnade han dem blå ögonen och såg vad felet var. Vit var borta. Hans minsta syster var borta. Med rädsla i blicken såg han sig runt i lyan, som om han skulle finna systerns bleka gestalt i ett hörn, men hon fanns ingenstans att skåda. Hanvalpen ställde sig upp och såg på modern. Skulle han väcka henne? Nej. Hon skulle bara oroa sig för mycket.
Kyrian smög därför ut ur lyan och såg sig omkring. Natten var mörk men snön som låg på marken lyste upp mörkret likt de många blommorna som slokade kring träden. Det fanns nästan ingen snö lvar framför lyan efter Kyrian och Varyas våldsamma lekar under dagarna. Trädrötterna som stack upp ur den frusna marken och som låg närmast lyan hade blivit tuggade på. I Kyrians fall ville han mest attackera rötterna som om dem var riktiga faror.
Dem blå ögonen fick syn på en vit svans som försvann in mellan träden nästan rakt fram. Han öppnade munnen för att ropa på henne, men kom på att det nog inte var en bra ide trots allt. Alltså började han smyga efter henne. Varför i hela fridens namn skulle Vit ut och gå nu? Tänk om hon blev kidnappad?! Kyrian ökade på stegen för att komma ikapp så snabbt som möjligt men rörde sig samtidigt så försiktigt att det inte kom ett ljud från hans tassar. Han började skymta Vit mellan trädstammarna och såg att hon var ensam. En rynka veckade hans panna. Brukade hon göra så här? Eller var det här första gången? Han skulle minsann prata med henne! Vilken typ hon var! Bara gå iväg och skrämma honom sådär. Tänk om det hade varit mamma som vaknat och inte han. DÅ hade det ju blivit liv utav saken.
Han fortsatte smyga efter systern eftersom han ville skrämma henne som betalning för att hon hade gått iväg på det där viset.
I en liten glänta där man precis kunde skymta himlen ovanför stannade Vit. Snön låg tunn även här, men den var orörd. Kyrian smög närmare längs med en rot så han skulle vara väl dold för systerns skarpa ögon. Det dröjde några sekunder men sen insåg Kyrian att hans syster pratade med någon. Han kunde klart och tydligt höra hennes röst men han hörde ingen svara. Dessutom hade det väl inte funnits någon med Vit? Han hade ju inte sett nån. Förvånat stannade han och kikade försiktigt över kanten på roten. Det han såg förvånade honom nästan lika mycket som pratet hade gjort, Vit var helt ensam i den lilla gläntan. Konfunderad fortsatte han att kika på Vit en lång stund. Hon betedde sig som att hon pratade med någon för hon stannade upp och verkade lyssna emellanåt. Som hypnotiserad fortsatte han att stirra på sin syster medan hon pratade med någon som han uppenbarligen inte kunde se. Tillslut fick han nog och stack upp huvudet över roten. Han började kravla sig upp på den för att kunna närma sig Vit.
"Vit, vad gör du?" frågade han och såg nästan rädd ut, rädd för att Vit kanske inte var helt sig själv längre.

"Men!", morrade Vit, vred och vände sig för att komma på rätt köl igen efter att ha stått på nosen i det daggvåta gräset. Ena frambenet hade återigen fastnat i upplyft position, liksom alla gånger helt oprovocerat, mitt i en språngmarsch. Mariotte hade inte kunnat hindra fallet, och det var med ett ömande skrubbsår på nostryffeln som hon på något sätt tragglade sig upp i sittande ställning. Tungan svepte över det svidande märket och den metalliska smaken av blodspår spred sig över den skära tungan. Valpen såg sedan ner mot benet och försökte rubba det ur den låsta positionen. Hon kände musklerna arbeta, kunde röra på tårna, men skelettet satt ohjälpligt fast.
  "Varför blir det så här?", frågade Vit frustrerat rakt ut i luften, och gnagde halvhjärtat på sitt eget ben.
  "Jag vet inte."
  "Du vet ju allt!", kontrade hon och reste sig långsamt upp, nog att inte ramla igen. Det bultade, ett svidande bultande, på nosen. Hon skulle få ljuga för mamma och säga att hon gått i sömnen och krockat med lyans väggar. "Mitt ben är ju dumt! Varför vet du inte varför? Varför gör det såhär?" Ängeln skrattade lågt.
  "För att du föddes så."
   "Men Valkyrian och Varya föddes ju också och de har ju inget dumt ben."
  "För att du föddes så", betonade Mariotte då hon upprepade meningen. Vit suckade och skulle just till att börja hoppa fram på tre ben då vad-det-nu-var släppte och benet samarbetade igen. Honvalpen höjde och sänkte prövande på benet, som nu var precis som förut, suckade återigen.
  "Det är ändå dumt, tyck--"
   Vit snodde plötsligt runt, med ett överraskat ljud som skulle kunnat uppstå om man trampat på en kanin. Hjärtat pickade skrämt i bröstkorgen, innan hon tog in den bleka (och lilla) gestalten som närmade sig. Valkyrian! Vit damp ner på bakdelen, återigen lugnad men definitivt inte nöjd över hur det eskalerat. Hur visste han att hon var ute?
  "Kyran! Vad gör du här? Varför skräms du för!"

Han hoppade ner från roten och såg att Vit hade satt sig ner. Hon såg inte helt nöjd ut.
"Jag frågade först." sa han och stannade en liten bit ifrån henne. Han var fortfarande inte säker på att allt var som det skulle med henne. Efter att ha tittat på henne en liten stund satte han sig ner och lade huvudet en aning på sned.
"Du var borta ur lyan och jag blev orolig, tänk om någon tagit dig? Men jag ville inte väcka mamma för hon skulle bli jätteorolig..." sa han. Det var ju trots allt trevligare att svara Vit än att försöka ignorera henne... dessutom kanske det blev lite lättare att prata med henne om han gick med på hennes villkor.
"Men vem pratade du med Vit?" frågade han.




[Det här blev kort....]

"... för hon skulle bli jätteorolig", sade Valkyrian, och Vit kunde inte annat än hålla med i den avtagande förvåningen. Hon andades ut genom nosen, ett fnysande läte, och såg på brodern med bitter min. Om än broderns rädsla var väl befogad, hade hennes enkla valphjärna svårt att få tag om begreppet. Vem skulle vilja ha tag i henne, liksom? 
  Hon skulle precis till att svara, då Valkyrian åter igen tog till orda, och med ett lätt "klick" av valptänder stängde hon munnen. 
  "Men vem pratade du med, Vit?"
  Sagda honvalp vek kvickt undan blicken, började resa sig upp för att vinna tid. Så kikade hon upp mot brodern igen, något märkligt defensivt i den ljusröda blicken.
  "Dig själv."
  "Mig själv", upprepade Vit oskyldigt. "Jag pratade med mig själv."

Vit reste sig upp innan hon svarade och Kyrian funderade på om han också skulle göra det. Tänk om Vit faktiskt inte var sig själv längre? Vad skulle mamma säga då? Hon skulle väll bli förtvivlad. Kyrian hade ändå märkt att hon var nervös för det mesta som hade med dem att göra, framförallt Vit. Ibland blev han avundsjuk på att mamma verkade mer beskyddande över hans syster än honom... men så kunde han ju inte gå och tänka hela tiden.
Han mötte Vits blick och såg någonting i den som han inte sett tidigare men som Varya ibland såg på honom med, framför allt när dem munhöggs. Kyrian flackade med blicken och blinkade flera gånger när Vit svarade. Han hade varit så säker på att hon pratat med någon, inte med sig själv.
"Okeej..." sa han tveksamt och reste sig upp, svepte med svansen några gånger innan han kikade på sin syster.
"För om det var en kompis skulle jag vilja träffa den." fortsatte han och gav Vit ett försiktigt leende.

Vit skakade på huvudet för att understryka sin lögn, och övertyga Valkyrian om att hon visst bara pratat med sig själv. Hon gilalde inte att ljuga, inte alls, men detta var en vit lögn. Mariotte var hennes, punkt slut. Ängeln skrattade varmt åt tanken, innan valpen sedan suckade ljudligt inom sig. Det skulle vara omöjligt att kunna ta sig någonstans nu utan att Valkyrian ville med, så hon valde att avfärda tanken på nattens runda, och rörde sig istället mot brodern.
  "Jag ville bara gå ut lite", sade hon, och knuffade milt till brodern. "Kom nu, innan mamma vaknar!", avslutade hon, ivrig att byta ämne; drog Valkyrian i vänsterörat och började röra sig bortåt på krumma valpben.