Hon hade inte varit där när Ronan gett sig av från Shendu. Det var någonting hon hade fått veta i efterhand utan Hakon. Dubheasa var arg. På dem båda. Varför hade brodern inte sagt någonting till henne? Varför hade han lämnat Shendu? Varför hade deras far inte försökt hindra honom? Varför? Varför, varför, varför?! Och att han lämnat havet för att ta sig upp på land var ju bara dumheter! Ett frustrerat läte lämnade henne och hon knuffade ilsket till en sten som låg i närheten. Den föll långsamt från undervattensklippan hon låg på. Dumheter alltihop. En havsvarg borde inte ha på land att göra. Framför allt inte om den havsvargen hette Ronan.
    "Åååååh, din korkade lilla tumlare!" utbrast hon och rullade över på rygg.
Vad i hela världen var det han hade gett sig in på? Varifrån hade han ens fått idén? Han hade aldrig varit som henne. Dubheasa var van vid att klara sig själv, Hakon hade adopterat henne ganska sent. Men Ronan. Ronan var så ömtålig även om han försökte vara tuffare än vad han egentligen var. Han behövde henne. Och även om hon inte riktigt ville erkänna det behövde hon honom också.
    "Hnnnnnoookej då!" hon rullade över på tassarna och ställde sig upp.
Om inte deras far tänkte göra någonting åt det tänkte hon själv hämta hem honom. Uppe på land skulle han bara få sig själv dödad, kraftlös som han var också.

Den unga havsvargen sökte upp Hakon och fann honom vilandes utanför grottan som var deras hem.
    "Pappa jag följer efter Ronan kommer hem sen när jag hittat honom okej hej då!" utbrast hon i nästan ett enda ord och försvann innan han kunde protestera.
    Om inte han gjorde någonting skulle hon göra det själv. Dubheasa hade alltid varit en äventyrlig varg, men att lämna havets välbekanta omgivning skrämde henne mer än någonting annat.

[Och så lämnade även Dubheasa Shendu, för att hitta sin lille späcksäck till bror]