Uppdämd ilska, ett hat som förgiftade hans själ, ett mörker som växt sig allt starkare i hans inre med tidens gång. Likt en demon som legat och lurat, väntat på rätt tillfälle att krypa fram. Och nu var tiden inne.
Nu skulle mörkret bryta sig lös.

Enda sedan Fey hade blivit attackerad hade Tannin försökt övertala både henne och sig själv att allting var bra, även om de båda insett att det var långt ifrån just det. Han hade vägrat inse sanningen, även om han känt hur hon förändrades dag för dag. Döden stod runt trädstammarna omkring dem, väntade på att hon skulle dra sitt sista andetag, och han hade vägrat att acceptera sanningen. Det skulle ju vara dem, för evigt. Och när hon slutligen hade dött hade det varit vid hans sida. Sorgen han upplevt hade inte känt några gränser, och förkrossad hade han legat vid hennes lik, gråtit sig till sömns.
Och sedan vaknat när den kalla, döda kroppen stelt hade rört på sig. Ett väsande ljud kom från henne och hans hjärta hade hoppat över ett slag. Lyckan var obeskrivlig, hon var inte död, och med ett leende hade Tannin sett emot sin älskade. Hon hade besvarat det med ett hastigt hugg, som han nätt och jämt hade undkommit. Han hade kastat sig bakåt, medan Fey vingligt tagit sig upp på benen.
I nattens mörker hade Tannin inte kunnat se mycket, men alldeles tillräckligt för att förstå att kroppen som stank av död inte längre var hans älskade. Det var något annat, något giftigt.
En styggelse.
Ändå hade hoppet levat kvar, och med en mjuk röst hade han uttalat hennes namn. Hon, eller varelsen, hade svarat med ett utfall, och återigen hade Tannin fått undvika henne.
Känslorna hade varit i uppror, och när han slutligen inte längre visste vad han skulle göra, hade varelsen snubblat till. Fey hade kastat sig mot honom, han hade undvikit henne, och hon hade snubblat. Det gurglade lätet som kommit ur hennes strupe då kroppen tumlade ned för stupet hade tystnad då dunsen från att hon slog i marken hördes.

Och där hade han nu stått. Ljudet av hur hennes kropp slog i marken ekade fortfarande i hans huvud. Hade det gått en minut, hade det gått en timme? Tannin visste inte. Han hade tappat begreppet om tiden. Han hade tappat allt.
Ett regn hade dragit in över plats, strax efter att Fey handlöst fallit nedför stupet. På avstånd hade åskan mullrat, sakta letat sig närmare platsen där han stod. Marken under hans tassar var hal av vattnet, och hans päls hängde mot marken, dyngsur från det allt kraftigare regnet. Han hade kunnat försona sig med Feys död, det hade han klarat av. Men att hon inte ens hade fått dö fridfullt, att hon inte ens hade fått somna in och känna ro...
Blicken vändes mot skyn, mot de Gudar han alltid känt tro och tillit för. Var det på detta sätt de belönade honom? Var det här vad han fick efter år av böner och offer?
Nej, han gick inte med på det.
"Ni skulle inte ta henne... Det var inte henne ni skulle ta! Efter allt jag gett och offrat, efter allt jag gjort i era namn! Är det såhär ni tackar mig?!"
Rösten skar ilsket genom luften och inom sig kunde Tannin känna hur ilskan vaknade till liv, hur ett raseri han aldrig tidigare hade upplevt genomsyrade hans kropp och själ.
"Är det här vad ni ger mig, era förbannade, ryggradslösa kräk?!"
En blixt slog över himlen, rakt ovanför den unga vrenen. Hans blick blev dimmig, och en syn av sig själv dök upp framför honom. Tannin, en äldre varian av honom, ärrad och blodig, mitt på ett slagfält fullt av fallna krigare.
"Är det vad ni vill?!"
Han återkom till verkligheten, stirrandes upp mot den svarta himlen. Ännu en blixt klöv den, nästan som om Gudarna där uppe hånade honom, skrattade åt honom.
Det var över.
Fey var borta, och allting var över.

Tannin fnös kort, och sänkte sedan blicken från himlavalvet. Om Gudarna hade vänt honom ryggen skulle han göra dem detsamma. Med bestämda steg började han röra sig bort från platsen. Det var regnigt, blåsigt och kallt, men han förmådde sig inte känna något. Han var tom. Det fanns ingenting kvar inom honom. Ingenting.
Ifall detta var livet så tänkte han omfamna det. Ifall detta var vägen som var tänkt för honom tänkte han vandra den tills den tog slut. Ifall detta var hans öde skulle han leva det fullt ut. Det fanns ingen återvändo nu, det fanns ingenting han kunde göra för att ändra det förflutna. Och även om synerna han hade kom slumpmässigt och inte alls behövde stämma, så var han övertygad om att synen han nyss fått var ett tecken från Gudarna. Var det dit de ville ha honom, skulle de få det också. Han hade stängt av allt. Alla känslor, all sympati, all kärlek han en gång känt... Det var borta. Det enda som fanns kvar var den ekade tomheten efter allt det som en gång hade gjort Tannin till den han var.

Och mörkret var fritt, spred sig inom honom, och tog över allt som en gång varit den godhjärtade, naiva vrenhanen som älskat livet så högt.