[Reserverad för Thrar.
Ber om ursäkt för den fantasilösa titeln -.-]

Det var som naturen gjorde uppror, som att den inte ville ha dem alla i världen. Det var därför katastrof efter katastrof kastades med invånarna, som om det inte fanns någon hejd för det hela. Som om det enda de skulle få uppleva under en mycket lång tid var förödelse och smärta. Kanske för gallra bort de svaga, kanske för att endast de starka överlever. Eller för att Gudarna som sade hålla till i himlen inte kunde hålla sams. Oavsett vilken anledningen var så fanns det en sak som verkligen var säker.
Världen förändrades.
Ett tjock moln av aska låg över himlen och små svarta flingor dalade stillsamt mot marken. Det var mitt på dagen, men inte en solstråle syntes då nästan allt tänkbart ljus stängdes ute av askmolnet som jordens inre hade spytt upp. Det var mörkt, precis som om natten.

En svart hane vandrade i en stillsam takt över slätten. Tassarna placerades en efter en i det tunna lagret av aska som hade spridit sig över marken. nästan helt ljudlöst.
Ingen kunde leva i detta mörker och denna förödelse, åtminstone inte ifall man inte förändrades i takt med världen. Det var vad Aamon hade fått göra. Det sved inom honom då han tänkte på vad som hade skett, men det var sådana smällar som världen alltid skulle komma att kasta mot en. Det var inget underligt med det. Det var bara att bita ihop och gå vidare.
Precis som han gjorde.
De blåa ögonen svepte över slätten, försökte urskilja något ur mörkret. Det var verkligen tyst, precis som i en grav. Det fanns knappt en doft att uppfatta då askan fyllde luften och mer eller mindre slog ut dofterna.
Han kände sig väldigt, väldigt ensam.

Thrar kastade en blick över slätten. Inunder ett träd hade hon funnit skydd från den fallande askan. Hon hade inte en aning hur länge hon suttit och tittat på den långsamma nederbörden. Det kunde röra sig om en kvart eller flera timmar. När hon inte kunde se solen kunde det vara vilken tid på dygnet som helst. Egentligen var det kanske natt. Hon borde kanske sova för att kunna vakna upp till ännu en grå dag. Stäppvargen stängde sina ögon. Inför hennes inre blick såg hon på nytt filmen spelas upp. Hon såg hur Nevere och Celane utbytte blickar, hur hon avslutade deras liv själv och hur livet slocknade i ögonen hos dem båda. Det började sticka i ögonen och hon tvingades öppna dem igen. Hastigt kom hon på fötterna och började röra sig framåt. Hon behövde röra på sig. När minnena kom tillbaka kunde hon inte vara stilla och fortsätta tänka. Hon var tvungen till att röra sig och försöka glömma. Åtminstone för stunden.

[Svar efter ett halv århundrade! 8D]

Det var ingenting som han först tänkte på när en stilla vind drog över det öppna området. Samtidigt som den rev upp en hel del aska så förde den också med en svag doft, så liten och obetydlig att den obemärk passerade den stora lawarhanen som stillsamt vandrade genom mörkret. Huvudet hade böjts ned och ögonen slutits i ett försök att undvika att få aska i nosen eller ögonen. Och det lyckades, nästan. Men hur han än skulle göra skulle askan nog leta sin väg till både nos och ögon på ett eller annat sätt.
När vinden lade sig igen suckade han tungt. Han gillade inte detta moln som hindrade ljust från att nå marken. Han gillade inte känslan av att vara instängd, en känsla som kröp över honom då det inte verkade finnas någon väg till dagsljuset.
Huvudet ruskades och aska flög från den blåa manen.
Stegen fortsatte, ett efter ett, medan tankarna skenade genom hans huvud. De rörde dem alla, alla de som funnits i hans liv och som nu var borta. Och han undrade tyst vad han egentligen hade kvar. I detta läge, just nu i mörkret, kändes det som att det inte var mycket.
Och utan att riktigt märka det så vandrade han allt närmare den främmande vargen som vinden hade fört med sig doften av tidigare.

[Bättre sent än aldrig 8D mitt inlägg blev däremot... näe! Ursäkta för det D;]

En medvind svepte fram bakom henne och drog med sig ett moln utav virvlande aska. Thrar ignorerade den så gott hon kunde. Kom den inte framifrån kvittade det henne om hennes päls blev full utav askan. Det skulle försvinna utav sig självt så småningom. Varför lägga ner energi på det?

Vart hon var på väg visste hon inte. Framåt. Men sen? Hon stannade upp och kastade en blick på himmelen. Askan hindrade fortfarande solens strålar från att nå ner till slätten. Hon ruskade på sig för att bli av med den obekväma känslan som långsamt kom krypande. Thrar ogillade starkt att hon började känna obehag när hon varit ensam för länge. Det var som om hon inte kunde leva utan en flock. Stäppvargen fnös åt sig själv. Hon ville egentligen inte erkänna det, men det var sant. Hon avskydde att vara ensam. Hon saknade en flock. Hon saknade att ha en familj som stöttade. Tårar hotade med att tränga fram. Hon tvingade envist tillbaka dem. Hon skulle inte gråta. Det som hade hänt hade hänt och gick inte att ändra på. Regler är regler, vem man än är. Och att inte följa reglerna ger konsekvenser. Hon repeterade orden i huvudet på sig själv om och om igen.
När tårarna inte längre brände som syra bakom hennes ögonlock började hon långsamt att gå mot det mål som inte fanns. En svag vind blåste mot henne och hon stängde ögonen och skyddade ansiktet mot askan. Hennes nog fångade upp en doft. Varg. En hanne. Hennes blick hårdnade. Thrar antog en reslig hållning och började med stolta steg röra sig framåt igen. Det var undermedvetet hennes kropp gjorde så. Det var så hennes kropp alltid gjort innan.

En rörelse fångade hans uppmärksamhet, en skugga som svepte omkring och retades hans blick i ögonvrån. Han stannade, vände tvärt huvudet åt det hållet. Försökte se något genom det djupa mörkret.
Ingenting.
Huvudet ruskades och den blåa manen svajade i takt med det. De lysande klorna grävdes ned i marken, aningen irriterat för att han hade låtit sina egna sinnen spela honom ett spratt. Det fanns ingen i närheten, han började bli paranoid. Kanske var det så han skulle sluta, gammal och rädd för saker som endast fanns i hans huvud. Spöken ur det förflutna.
Stegen fortsatte, han kunde inte tänka på det. Ville inte tänka på det då det inte var en framtid som han önskade sig.
Ännu en vind for fram över den mörka slätten, ännu mer aska revs upp från marken, blandades med den aska som stillsamt föll från himlen likt snöflingor. Vulkaner kunde verkligen vara förödande, även om de var långt borta. Detta var ett tecken på hur märkta de verkligen var.

Ännu en rörelse kunde uppfattas. En suck lämnade honom. Så han inbillade sig igen. Men rörelsen fortsatte, den försvann inte. Och långsamt kunde han se hur en siluett trädde fram inför hans ögon. De smalnade av en aning, och hållningen blev genast stoltare och mer respektingivande. Han stannade upp, och i all sin prakt stod han där och granskade den varg som nu verkade närma sig honom. De klart blåa ögonen hölls fästa på den brunaktiga honan som blev allt skarpare ju närmare hon kom. Så han hade inte varit ensam trots allt.
Nyfiken? Nej, det var han inte. Snarare fundersam. Vem var detta som delade denna mörka tid med honom?

Thrar kunde snart se en silhuett uppenbara sig i askregnet. Den okända hannen blev tydligare och tydligare ju närmare de kom varandra. Tiken stannade upp och såg på honom med sina gröngrå ögon. Han höll en värdig hållning, precis som hon. Hon skulle nog dock vilja påstå att hon själv såg stoltare ut men visste att det endast kunde vara en illusion ifrån hennes sida. Men det var någonting hos hannen som verkade tynga honom. Kanske var det därför som hon trodde sig själv vara starkare och stoltare. Kanske. Hon såg på hans utseende. Svart. Blå man och blå ögon. Glödande klor. Kort sagt en annorlunda varelse. Stäppvargen kunde inte påminna sig om att hon sett någon liknande individ tidigare åtminstone.

Hon stod tyst och såg på honom. Sade ingenting. Hon visste inte vad hon skulle säga. Om hon skulle säga någonting överhuvudtaget. Skulle hon fråga vem han var? För personligt. Fråga vilken ras han tillhörde? Ohövligt. Men någonting var hon ju tvungen till att säga nu när hon faktiskt stannat upp och sett honom i ögonen.
"Bedrövligt det här, inte sant?" sade hon och nickade mot askan som sakta singlade ner ifrån skyn.
Hon valde att tala om vädret.

Han stod stilla och såg på henne, utan att säga ett enda ord. Munnen hölls stängd medan de blåa ögonen granskade den främmande honan. Hon hade en ljus pälsfärg, aningen spräcklig med mörkare inslag. Hennes ögon var grågröna, mycket olika hans egna klara ögonfärg. Och hon hade ingen man. De hade lika gärna kunnat vara natt och dag som möttes.
Öronen som hade legat strukna bakåt för att undvika den fallanade askan spetsades nu när den andre talade. Han släppte henne inte med blicken.
"Sannerligen," sade han med en stillsam röst vilken verkade vara lika djup som det rådande mörkret. Brytningen var kraftig, det hördes att det inte var sitt modersmål han talade. Och den underliga dialekten fick honom nästan att låta barsk och bestämd, även om han inte var sådan. Åtminstone inte i detta sammanhang. Men det var klart och tydligt att han inte talade nordspråk som modersmål, och saningen var den att han ganska nyligt hade lärt sig det också. Därför hade han fortfarande vissa problem med det.
"Jag hade inte räknat med att det skulle snöa aska från himlen." Ett litet svagt leende sökte sig fram på läpparna och höll sig där, utan att han själv visste riktigt varför han log mot henne.

[Gaaaaaaah, Aamon är så svårt att rolla... Och jag vet inte varför! xDDD]

Hannen framför henne besvarade hennes påstående med att tveklöst hålla med. Hon reagerade på hans tonfall och karaktäristiska tal. Det stod klart att han varken var ifrån hennes hemtrakter eller det området de befann sig i nu.
Han log litet mot henne efter han avslutat en andra mening. Thrar behöll sitt neutrala ansiktsuttryck.
"Verkligen inte."
Hon kastade en blick mot den mörka skyn och såg på ett fåtal utvalda flingor då de dalade ner mot marken. Nej, fallande aska var verkligen ingenting som hon stött på tidigare i hela sitt 34-åriga liv. Hon såg på hannen. Tankar kom och passerade hos tiken men ingenting lämnade hon ut.
"Vet ni vad som kan ha orsakat det?" frågade hon istället.

[Jag har inte vant mig vid Thrar alls ännu xD Hon är stel som en pinneeeee~ Och lika intresserad utav saker och ting som en ._. Vilket gör det svårt att pusha rollet framåt D: Ledsen för det :c]

En kort blick kastades mot den mörka himlen innan de blåa ögonen åter föll på den ännu främmande honan.
"Tyvärr vet jag inget om anledningen till detta, och säkerligen kommer jag inte heller att få reda på den. Det enda jag kan göra är att gissa, och det håller jag mig helst undan ifrån eftersom att det inte ger svar på några frågor. Oftast skapar det endast fler av dem." Svansen svepte stillsamt genom luften som var fylld av en tryckande tystnad. Det enda som hördes var egentligen de två vargarna då de talade.
"Säg mig, vad kan ditt namn vara?" Det var lika bra att fråga nu som senare, så Aamon höll inte inne med orden. Då han undrade något frågade han, då det i hans ögon inte fanns någon mening med att hålla inne sin undran. Inte fick man några svar då, inte.
Och medan han väntade granskade han den spräckliga honan lite mer ingående. Noterade den stolta blicken och de värdiga hållningen. På något sätt påminde det lite om honom själv. Och han kunde inte hindra tankarna från att nudda frågan gällande varifrån hon kom och vad som fanns i hennes förflutna. Men var sak hade sin tid, och när nu redan en fråga hängde i luften väntade han med att ställa nästa. Säkerligen skulle hon också undra över hans namn.

[Ja, jag vet hur det är. Har fortfarande problem med Aamon xD och honom har jag ändå rollat ett tag!]

Thrar lyssnade till hanens kryptiska svar.
"Sant." svarade hon kort.
Även om det var ett väldigt långt svar på en kort fråga var det inte svårt att förstå vad han menade. Han frågade om hennes namn. Stäppvargens öron ryckte lätt.
"Därifrån jag kommer presenterar man alltid sig själv först innan man frågar om den andres namn." svarade hon.
Hon höjde på huvudet en aning. Hon tyckte att den svarte var för gammal för att vara så ouppfostrad. Men visst, allting var möjligt. Å andra sidan... hon var trots allt ifrån en annan del utav Numoori. Kanske hade de inte samma uppfostran därifrån han kommer som de hade på hennes födelseplats. Thrar övervägde kort att presentera sig trots allt men lät tillslut bli.

[Jag förstår dig 8P Jag har visserligen haft Thrar ett tag nu, men hon är inte rollad mycket alls xD Och.. ursäkta för mitt lååååångsamma svar :/]

Ett leende drog över Aamons läppar då han hörde hennes ord.
"Självklart, ursäkta mig så mycket." Hade han verkligen inte fått lära sig mer folkvett än så? Jo, visste hade han det. På senare år hade han bara inte tänkt lika mycket över hur han betedde sig. Saker som hade hänt i det förflutna fick såna detaljer som att presentera sig själv först verka ganska oviktiga.
"Mitt namn är Aamon. Får jag nu fråga om ert?"
Fortfarande dröjde sig leendet kvar på läpparna men det fick nu en aningen vänligare ton. Inte för att han på något vis varit otrevlig och eller liknande tidigare, men känslan inom honom hade varit ett litet kyligt hån mot sig själv som gjort bort sig en aning framför denna ännu främmande hona. Och av någon anledning fick han intrycket av att hon inte vara en person som man gjorde bort sig framför. Det var något speciellt med henne, vilket gjorde honom intresserad.
En svag vindil gled fram genom den mörka omgivningen och rev upp aska runt omkring dem. Aamon skakade lätt på huvudet, som i ett lamt försök att undvika att få allt för mycket aska i ansiktet, och till viss del hjälpte det. Han såg sedan åter mot den främmande honan, intresserad av vad hon skulle svara.

Aamon. Thrar lade det på minnet. Inte för att det antagligen skulle spela någon roll om hon lärde sig det eller inte. Men det kunde vara bra att komma ihåg det för tillfället. Att glömma hans namn eller säga fel var det sista hon ville göra när hon talade med honom. Det var inte ens ett val.
"Mitt namn är Thrar." svarade hon.
Hon behöll sitt neutrala uttryck.
En vind svepte förbi och drog med sig aska ifrån marken. Thrar vände bort huvudet och höll ögonen hopknipna. Hon hade fått aska i nosen tidigare och det räckte. Hon ville inte ha det i ögonen också. När vinden stillat sig och det värsta utav askan lagt sig såg hon på nytt på Aamon.

[Åååååååhhhh, Thrar är lika trevlig som alltid :'D]

Han nickade emot henne för att visa att han hade hört vad hon sade, fortfarnade med det svaga leendet på läpparna. "Angenämnt." Han böjde huvudet, som i ett slags hälsning, och såg sedan åter upp på henne.
"Så, Thrar, vad gör ni i dessa trakter?" Uppriktigt så var han intresserad, eftersom han antog att ingen skulle ge sig ut i detta olycksbådande väder. Om man ens kunde kalla det väder, det var mer som en tung slöja av något slag som dolde solen, molnen - Allt. "Letar ni efter något eller någon?"
Blicken som för en kort stund vänts emot himlen medan han funderade över den fallande askan såg nu åter mot den spräckliga honan.
Han undrade ifall hans fråga var i rätt riktning. Men han kunde inte tänka sig någon annan anledning för någon att ge sig ut i detta. Det var hans anledning i alla fall, han letade efter någon, några. Och han gav inte upp hoppet, det var därför han befann sig i detta askregn just nu. Lite underligt väder skulle inte få knäcka honom.
Och ifall det fanns en annan anledning till varför hon vandrade i detta väder så var han intresserad att höra vad det kunde vara för orsak.

Thrar besvarade Aamons hälsning med en lätt nickning. Hon klippte lätt med ena örat när han frågade vad hon gjorde här. Sanningen? Hon ville komma bort. Fly ifrån minnen. Det var för smärtsamt att stanna. Men hon sade det inte.
"Jag letar varken efter någon eller något."
Hon var osäker på hur hon skulle fortsätta. Trevande sökte hon efter ord. Hon fann dem efter en stunds tystnad.
"Jag behövde omväxling."
En variant på sanningen. Lögner höll hon sig undan om hon kunde, men att utelämna information var inte att ljuga.
Liksom hannen såg hon upp mot himmelen. Det var fortfarande lika grått som innan.
Passar alldeles utmärkt. tänkte hon och sänkte blicken.
Hon hade ingenting emot solen. Tvärtom. Men hon ville helst av allt försvinna ner i ett hål och gömma sig för resten utav världen. Nej... det ville hon inte heller. Hon skulle dö av ensamhet innan hon dog av en annan orsak. Dö av ensamhet... Hon rös till vid tanken.
"Är det något eller någon du söker?"
Hon kastade tillbaka frågan. Egentligen brydde hon inte inte det minsta, men hon ville flytta fokus ifrån sin anledning till någonting annat.

Han såg på henne med de klart blåa ögonen.
"Behöver vi inte alla det någon gång?" sade han som svar på hennes uttalande. Omväxling, jo. Det hade han själv också behövt en gång i tiden, men det började bli länge sedan. Minnen som han till viss del önskade att han kunde bli av med, och minnen som han till viss del klamrade sig fast vid i ren förtvivlan. Det var underligt hur man kunde önska två så olika saker.

"Självfallet, det var det som fick mig att fråga ifall även du gjorde det," sade han sedan utan att direkt tveka. För visst hade det varit hans egna avsikter som varit grunden till det han frågade.
"Jag letar inte efter någon speciell individ, men efter individer som kan kallas speciella." Förklaringen var aningen kryptisk, men det var en del av hurdan Aamon var. Visst kunde han gå rakt på sak ifall han ansåg att det inte fanns någon anledning att inte göra det, men vanligtvis gav hans uttalande den som hörde dem något att fundera över, mer eller mindre.
Blicken hölls fäst vi Thrar för några ögonblick och sedan fortsatte han att tala.
"Bortom bergen i väster finns det ett område som tillhör en flock, tidigare stor och mäktig men numera bortglömd. Dessa söker nu att återuppliva sina forna glansdagar, och därmed söker de även vargar som är villiga att följa dem under deras resa mot målet."

[Haha, låter som att han predikar... xD]

Visst var det kanske så. Alla hade nog ett behov av omväxling då och då. Thrar valde att inte svara på hans påstående. Det verkade meningslöst.
Som svar på sin motfråga fick tiken ett uppenbart ja. Men ens bildades frågor som inte hade någon betydelse. Vem letade han efter? Vad letade han efter? Varför? Hon fick mycket snart svar på dem. Thrar såg lätt skeptiskt på Aamon. Ingen speciell individ men individer som är speciella? Vad var det för ett svar? Stäppvargens grå celler började jobba. Vad skulle det vara för speciellt med dem? Ännu en gång dök frågan 'varför?' upp i hennes huvud.
Det var tyst en kort stund innan hannen tog till orda igen. Till en början lyssnade hon endast utav artighet, men ju längre den svarte kom ju mer intresserad blev hon. Aamon slutade tala.
"Så du söker flockmedlemmar." konstaterade hon efter en stunds tystnad.
En flock. Thrar visste inte om hon skulle jubla över att tillfället att slippa vara ensam serverats på silverfat eller inte.
"Vad är det för en flock?" frågade hon sedan.
Hon var nyfiken, det kunde hon inte förneka.

[Prälle-Aamon :'D]

Han nickade emot henne, bekräftade hennes ord. Det var precis vad han gjorde, det var den exakta anledningen till varför han var här. Och när han sedan fick frågan om vad det var för flock han talade om, tvekade han inte en sekund med att svara henne.
"Andheraa kallas den, en flock som en gång i tiden endast bestod av Lawarvargar," började han att förklara. "De håller till i den allra yttersta delen av landet i väster, i ett område som kallas Samudr."
Han tystnade några ögonblick, funderade på hur han skulle fortsätta. Det var fakta han nu hade berättat, var flocken höll till och vad de kallades. Men det verkliga intresset låg nog i vad de stod för.
"De är en ganska tillbakadragen samling som inte gärna talar om sina intressen för omvärlden. Inte direkt goda, men inte heller onda. Låt oss säga att det är gemenskap man måste ta del av innan man kan förstå den helt och fullt."
Det glimmade till de blåa ögonen när han slutade tala. Att han var en del av flocken var ganska självklart, det visste han om. Men han hade inte nämnt någonting om sin position. Och han lät det också förbli så, för bästa sättet att lära känna andra var utan att veta någonting om dem i förväg. Och han visste att en sådan detalj som att han var flockledare kunde förändra en hel del.

Thrar nickade för att visa att hon förstått. Hon hade dock noterat två främmande ord: lawarvargar och Samudr. Hon visste inte vad det var för någonting, men hon gissade att Aamon själv tillhörde dessa lawarvargar. Vad gällde Samudr hade hon aldrig hört talas om en sådan plats. Längst väster ut i Numoori. Längre bort än så kunde man inte komma ifrån savannen noterade hon vagt för sig själv.
"Låt oss säga att det är gemenskap man måste ta del av innan man kan förstå den helt och fullt."
Med dessa ord avslutade Aamon sin förklaring. Han hade lyckats göra henne intresserad. Det lät som när han förklarade att Andheraa (visst var det det han kallat den?) var en hemlighetsfull flock.
"Vad är din roll i flocken?"
Att han tillhörde den var inget mysterium. Frågan var bara vilken rang han hade. Om det var en utav de i längre rang om skickats ut för att samla medlemmar eller om det faktiskt var flockledaren själv. Kanske någonting i mitten? Det var omöjligt att säga. Allt Thrar visste var att hon talade med en varg som ingav respekt.

En fråga kom svävandes i vinden mot honom, en fråga som kanske var berättigad. Visst, det kunde förändra mycket ifall han svarade på den sanningsenligt, men nog hade hon också rätt att veta vem hon talade med. Han hade inte för avsikt att ljuga åt honan, hon verkade vara en varelse som var värd en hel del respekt och det tänkte han även ge henne.
"Vårat rangsystem liknar inte direkt de andra flockarna i Numoori, som jag har förstått det. Men man kan säga att jag är ledaren."
Som han hade förstått det så hade de andra flockarna ett och samma rangsystem. Visserligen kände han inga av dem särskilt bra, förutom Treontha som han kände till lite grann om, men det var också en flock som han helst inte hade velat ha vetskap om alls.
Men rykten gick ju, och nog hade han hört nog mycket för att veta hur de flesta andra flockarna i Numoori delade upp sina medlemar.
Han avsikt var aldrig att dela upp de som fanns i hans flock, för att visste att en sådan sak kunde skapa osämja. Han såg dem hellre som en grupp istället för olika individer. Men han visste att alla ville ha en uppgift, så helt ranglösa kunde de inte vara. Det var därifrån han kommit på idén för ett helt nytt rangsystem, som han nu valde att använda i Andheraa.

Hon klippte med öronen. Ledaren. Det förklarade en del.
Aamon hade fått henne intresserad utav rangsystemet genom att säga att det var annorlunda.
"Vad är det för speciellt med just det här?" frågade hon.
Thrar undrade om det var det samma hon själv hade använt sig utav. För om det var så visste hon att det fungerade. Eller ja... det fanns självklart alltid de som bröt mot regler vilken rang de än hade. Och ett så grovt brott straffas med döden.
Stäppvargen sköt undan minnena hon helst ville glömma och riktade sin uppmärksamhet på Aamon istället. I bakhuvudet låg dock minnena och pulserade. Att hon aldrig skulle komma undan dem.

Han kunde inte hindra leendet som sakta gled upp på hans läppar. Det verkade som att hon var mycket frågis, vilket tydde på både nyfikenhet men också på intelligens ifall man såg på hur frågorna ställdes. Det verkade vara en hona som ville veta vad hon hade att göra med. Och sannerligen var det en god egenskap, det var alltid dem som klarade sig längst i livet.
"Vi har alla olika positioner, men ingen kan anses vara högre i rang än någon annan. Alla är lika, så att säga. Oavsett vad." Han tystnade, funderade över sina ord. Det var svårt att förklara, verkligen. Men han försökte åtminstone, och ifall hon undrade mer så skulle hon säkerligen inte tveka att släppa ut sina funderingar.
Aamon hade bestämt sig för en sak, och det var att han gillade henne. Hon var verkligen en varg som han skulle minnas. Även om han inte kunde sätta klon på var, så var det något speciellt med henne.

Thrar begrundade hannens ord. Ingen hade högre rang än en annan... Skulle det fungera? Hennes erfarenhet var att en del andra vargar behövde ha någon att följa. Någon att vända sig till vid problem. Skulle det vara en fungerande flock om alla hade samma rang eller skulle det skapa förvirring?
"Jag förstår." sade hon och nickade långsamt med huvudet.
Kanske kunde det fungera om det var en flock med ledarinstinkter... De som naturligt behövde någon att följa var kanske inte de bästa kandidaterna. Men de som kunde leda? Var det de som Aamon hade menat när han pratade om speciella individer? Fast då löpte flocken säkert risken att hamna i enorm osämja. Det var helt klart balansgång på en tunn lina.
"Har du någon erfarenhet utav ditt flocksystem eller är det experiment?"

[fan vilket jävla krabb det är att skriva med mobilen D:]

Han gillade hennes frågvisa sida, den gjorde henne rak och ärlig. Även om han anade att det kanske kunde bli för mycket i vissa sammanhang, men nu hade han ingenting emot det.
Ett leende tog plats på hans läppar.
"Det är ett experiment," svarade han med ett stillsamt leende. Kanske det var dumt att säga så, men han hade inte för avsikt att säga henne något annat än sanningen.
"Du vill inte delta i det?"
Han var nyfiken på vad hon skulle svara, undrade över reaktionen han skulle få av henne. Och han väntade stillsamt, samtidigt som leendet dröjde sig kvar.

[Kortis, har ingen rollust för Aamon, han är ûbersvår att spela ju D:]

Ett experiment sade han. Intressant. Thrar funderade tyst på det. Alla hade samma rang, åtminstone nästan. Bara en sån sak var ju spännande. Frågan var om det fungerade. Det var väl det som Aamon skulle försöka klura ut antagligen.
"Jag förstår." svarade hon på nytt.
Vid hannens fråga blev hon med ens osäker. En del av henne skrek nästan 'ja' rakt ut medan en annan del av henne ville fly därifrån. Hon trivdes inte med att vara ensam, så mycket visste hon. Hon visste även att hon inte skulle klara sig en längre tid. Det var inte så att hon saknade kunskaper, åh nej, men... Ensamheten tärde på henne allt för mycket. Men å andra sidan... Hon hade precis mist sin flock, sin älskade och sin bästa vän. Hon ville inte råka ut för det igen. Hon ville inte bli så sårad igen. Frågan var egentligen vad som gjorde mest ont: sveket eller att hon hållit på regeln.
"Jag..." svarade hon.
Hon var tvungen att svälja en stor klump. Hon skulle aldrig erkänna det, men hon var rädd för att säga ja. Och för att säga nej.
"Jag vet inte." blev svaret.
Thrar blev nästan arg på sig själv. Att bara tanken på att gå med i en flock kunde påverka henne så! Det var ju rent löjligt. Hon kunde inte vara rädd för att samlas i flock igen. Hon försökte borsta bort rädslan och återfick till viss del sitt neutrala utseende.
"Men för att slippa ensamheten, så tror jag att jag accepterar ditt erbjudande."
Utanpå syntes det inte, men inuti var det ett enda stort kaos av olika känslor som rev runt.

[Det här... blev längre än vad jag trodde xD
Det är tråkigt när det blir så D:]

Han lyssnade till hennes ord, förstod den tvekan som det hördes att hon först kände. Men han ångrade inte det han hade sagt, utan frågor fick man inget veta. 
Och leendet blev aningen större så hon slutligen verkade bestämma sig. 
"Det glädjer mig," sade han med sin mörka stämma samtidigt som svansen rörde sig lätt bakom honom. 
"Det är en ganska lång vandring till reviret, men jag tror att du kommer finna det värt det. Ska vi?"
Med ett leende nickade han åt väst, visade att de skulle gå. 

[Börja avsluta? :3]