[Utspelar sig innan Uppdraget, i slutet av våren/början av sommaren någon gång.]

Himlen färgades långsamt av morgonsolens bleka ljus. Mörkret över skogen fläckades ännu av stjärnornas ljus, och månen hängde lågt över trädens kronor. En lätt bris viskade genom skogen. Doften av havets salt var inte lika påtaglig här som i revirets andra ände, knappt närvarande i vindens rörelser. Här doftade luften av grönskande ormbunkar, av fruktbärande träd och av blommande gräs. Doften av fåglarna som kvittrade bland buskarna och bambun, doften av gnagare och enstaka hovdjur som vandrat längs stigarna. Revirets dofter, en blandning av flockens medlemmars närvaro som för dem alla var så bekant vid det här laget att de inte tänkte på den. De ständigt närvarande cikadornas sång spelade högt och rytmiskt. En oavbruten, monoton melodi som var lika bekant som flockens närvaro, ett bakgrundsljud som aldrig riktigt tystnade.
     Skogen var fuktig efter nattens lätta regn, och en lätt slöja av dis hängde i luften mellan träden. Flockmedlemmarna hade varit vakna hela natten för träning. Med morgonens annalkande ljus hade övningarna avbrutits, och de flesta sökte sig till platser att vila på. Dimitrij kunde känna allas närvaro, hur sinnena kröp ihop antingen på egen hand eller tätt intill varandra och blev stilla. De flesta av dem.
     ”… fann dem vid de röda stenarna och jag är säker på att de ska göra susen. Jag har inte testat klart allt, men jag är ganska säker…”
     Dimitrij låg stilla bland det nertrampade gräset runtom Niaras tillfälliga vårdplats. De befann sig för långt ifrån den plats där den grå tiken förvarade alla sina örter och tillbehör för att hon skulle kunna använda allt hon samlat på sig, men hon var duktig på att hitta och få med sig det hon ville var de än befann sig. Silvervargen pratade på utan allt för långa uppehåll medan hon höll på. Om det var något som fick henne att prata så var det hennes örter. Växter och blommor, bär, fröer och blad med olika egenskaper. Dimitrij lyssnade till henne utan att avbryta. Hon hade själv inte mycket att tillägga.
     Ledaren hade under nattens övningar haft ännu en sömnepisod, där hon utan förvarning fallit ihop. Hon hade varit på väg mellan två av de grupper som övade när benen plötsligt hade gett vika. Hon hade tumlat ner för slänten, lyckligtvis utan att ådra sig några allvarligare skador även om hon fått många småsår och blåmärken av de växter och klippkanter hon träffat. När hon återfått medvetandet låg hon stilla vid kullens fot. Naira hade varit där när hon vaknade, tillsammans med en av sina söner. Den andre hade sprungit efter hjälp, kanske för att försöka lyfta Dimitrij därifrån då Loke snart anlände till platsen, följd av Arno och Sixten. Dimitrij hade rest sig, ruskat på kroppen och bett dem att återgå till sina övningar utan henne. Hon hade försökt lämna platsen på egen hand för att uppsöka en bättre viloplats, men benen hade inte lytt henne till en början. Den dräktiga helveteshunden hade hjälpt henne upp för slänten igen genom att gå i närheten på ett vis som inte gjorde det helt uppenbart att Dimitrij då och då hade tvingats luta mot henne för stöd.
     Dimitrijs svordomsramsor hade långsamt dött ut efter att hon fått ligga still och vila en stund. Redan innan grupperna avslutat sina övningar så hade Niara sällat sig till Dimitrij för att med blandad oro och entusiasm ta sig an att se över den hornkrönta så att hennes småsår verkligen bara var småsår och inte riskerade att bli något allvarligare.
     ”… men om man blandar dem med varandra så blir det rätt, och det här kan svida lite. Mm, så-”
Dimitrij drog tillbaks nacken och knep ihop ögonen när silvervargen tryckte en örtblandning mot ett av småsåren i hennes ansikte med sin tass. När Niara kommenterade reaktionen så smalnade ledarens läppar av, men hon slappnade snabbt av i ansiktet igen och lade huvudet på marken mellan framtassarna istället. Hon fnös kort, och såg upp på vännen med en antydan till en krökning på läpparna. Ögonbrynen höjdes lätt i det avsmalnade ansiktet.
     ”Det är nästan så att man kan tro att du gillar att se andra grimasera av smärta.” Antydan övergick i ett smalt, roat leende i Dimitrijs ansikte. Det var ett skämt. Hon visste mycket väl att så inte var fallet med Niara. Hon hade sällan mött en varg så ödmjuk och välvillig som den lilla grå tiken. Ärligt talat gjorde hennes örtblandningar sällan ont för den delen, Dimitrij tyckte bara inte om när det sved så nära ögonen.

Niara stannade först upp i sin rörelse och tittade oroatpå sin ledare, om hon hade förargat henne, det var det sista Niara ville. Men hon skymtade snart ett leende och förstod att det inte var menat som något upprört alls. Niara rodnade och log, och fortsatte sitt arbete.

- "Om det är en tröst, så är det bra att det svider till, då vet man att såret är friskt. Om ett sår inte gör ont alls, det är då man ska bli orolig."

Niaras tankar gick sen i något bekymrat tillstånd. Det var inte bra att Dimitrij föll ihop som hon gjorde. Niara undrade lite hur det var med henne egentligen. Det hade inte hunnit prata så mycket, som vänner, den senaste tiden. Alla var så upptagna och inne i sina uppgifter, och det blev sällan tillfälle att tala till varandra än annat som en flockledare och en doktor. Niara skulle försöka passa på nu när Dimtrij var fast hos henne som en patient. Niara kände varje dag en tacksamhet till Dimitrij över att Niara nu mera hade en flock hon kunde kalla för hem, och hon hade inte andra tankar än att hon ska tjäna Dimitrij så länge hon lever. 

Hon kände svagt på Dimitrijs sinne. Nu var det såklart svårt att tyda något, men under en längre tid så hade hon fått en väldigt.. fokuserad känsla av Dimitrij. Att hon känner sig fokuserad och nästan jagad. Och det kan göra vem som helst trött. Men Dimitrijs problem var att hon sov så lite. Det var grunden till det hela. Men frågan var varför. Niara ville samtidigt inte pressa henne.

- "Du vet, du borde nog ta det lugnt ett tag. Återhämta dig." Hon sa det medan hon försökte avsluta en del av arbetet med såren.

- "Hur mår du annars? Om det är något jag kan hjälpa dig med, som oroar dig, så är det bara att fråga. Vi behöver vår ledare vid god hälsa." Niara hade ett allvar i sin röst, hon menade vad hon sa, men hon log när hon sa det. För hon menade det främst som en vän och inget annat. Och Niara ville inte riktigt att de skulle undvika att tala om Dimitrijs problem den här gången, för det skulle ingen tjäna på i längden.

Hon var fullt medveten om att det var bra att såren sved, men valde att inte svara på Niaras kommentar. Dimitrij hade själv tagit hand om många sår under sina dagar. Små som stora. Om än hon aldrig ägt några helande förmågor, eller samma kunskap om växter som vännen gjorde. Det ryckte lätt i huden under den något vågiga pälsen när den yngre tiken fortsatte sitt arbete. Dimitrij låg tyst, och hummande endast kort till svar när Niara sade att hon borde ta det lugnt och återhämta sig.
     Om hon ändå haft tiden till det.
     Dimitrij lutade huvudet mot marken för att se vännen bättre. Hon önskade att hon hade känt att hon haft tid att återhämta sig, men hon fann sällan ro att ligga stilla länge om hon inte övervakade något eller lärde ut något muntligt. När Dimitrij försökte finna sömnen kom den sällan till henne längre, bortjagad av de jäktade tankarna och känslorna. När hon väl fann sömnens famn så slets hon snabbt ur den igen av drömmarna. De väntade henne nästan varje gång som hon somnade. Deras ansikten. Rösterna. Skriken. Doften av blod och brända kroppar. Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag.
     Niaras ord fick vikaanens slappa öron att tillfälligt resa sig, innan de lade sig ner under hornen på nytt. Hon var inte säker på om hon skulle finna omtanken värmande eller roande. Hon öppnade ögonen igen, och lät den grå blicken söka sig tillbaks till novisen. Hon höjde huvudet från marken och sträckte ut frambenen framför sig så att tårna tillfälligt spretade.
     ”Som vanligt”, svarade hon kort. Hon tyckte inte om att prata om hur hon kände sig. Det skulle bli bättre igen. Det hade det blivit förut, hon behövde bara lite tid. Tid som hon inte hade.
     ”Jag är trött.” Hon vred huvudet för att gnida ansiktet mot ena framtassen. Hennes sömnproblem var något hon var säker på att hela flocken kände till vid det här laget. Dimitrij sov inte varje dygn, och sällan längre än ett fåtal timmar om gången, om ens det, när sömnen väl föll på. Hon var väl medveten om att de flesta av hennes problem återknöt till sömnbristen. Hon försökte få den vila hon behövde, men det var inte lätt när hon vägrades den ro som sömn innebar för de flesta.
     Hon försökte att undvika att gnida tassen över såren Niara gjort vid, men det var svårt att motstå frestelsen att klia där det sved. En låg grymtning lämnade henne med en utandning när hon höjde huvudet på nytt.

Niara visste inte riktigt hur hon skulle gå till väga. Men hon nickade. Det var ju ganska uppenbart att Dimitrij var trött. Och hon förstod att Dimitrij inte skulle vilja gå in på varför. Niara satte sig ner, som för att visa att hon inte tänkte låta henne vara förens de hade pratat om det här. 

- "Frågan är varför du är trött."

Niara lade huvudet på sned och tittade menande på Dimitrij.

Hon såg på Niara när silvervargen satte sig ner. Den mindre tiken gav henne en menande blick, och ledaren hindrade sig själv från att himla med ögonen när hon med en suck lade huvudet mellan tassarna igen. Hon låg tyst en stund, innan hon drog efter andan.
     "Det gör så ont." Rösten var låg, nästan en viskning. Hon syftade inte på något fysiskt. Det värsta hon kände i nuläget var de små svidande såren efter fallet, och det var knappt något hon lade märke till längre. Smärtan låg i minnena, i drömmarna och rädslan. Sådant hon höll djupt inom sig, gömt i mörka vrån av hennes sinne och stängt bakom hårda murar.
     Hon sade inte mer, ville inte säga mer. Hon hade sörjt så länge, hon hade inte tid för det nu. Hon var rädd för att hon skulle falla om hon stannade upp för att se tillbaka. Räkna alla namn, allas ansikten och röster. Hon hade inte råd att falla, inte nu. För deras skull såväl som sin egen.

Niara kände plötsligt av mörkret.  hennes jagade sinne. Niara flämtade till något och stod sen stilla. Såg på Dimitrij. Dimi behövde inte säga mer, inte nu. Niara skulle inte pressa henne. Niara förstod inte detaljer av den storm hon antog fanns i Dimitrijs inre, men hon behövde inte förstå heller. Det räckte för Niara att förstå vilken storm hon bar på inom sig, dag som natt. Det fanns inte mycket man kunde säga, som skulle hjälpa. Det enda Niara kunde göra, var att försöka finnas där, försöka leda vägen ut ur stormen, vänta tills stormen hade lagt sig, även om det inte skulle ske idag.

Hon gick istället fram och vek försiktigt ihop benen och la sig bredvid Dimitrij. Hon sträckte fram nosen försiktigt och slickade henne tröstande vid nosen.

- "Du behöver inte bära smärtan själv." Viskade hon tyst och la sen försiktigt hennes lilla huvud på Dimitrijs.

Niara slöt ögonen. Föll in i en orolig drömvärld. Mörker. Niara kunde inte se vart mörkret kom ifrån, eller vad som orskade det hela. Men Niara kunde ana vad det kunde bero på. Men hon tänkte vara där med Dimitrij. Dela smärtan. Försöka lätta hennes börda. Om Dimitrij ville det, så kunde hon lämna över en bit av bördan till Niara. En tår lämnade Niaras öga som rann ner på Dimitrij.

Efter en stund av oroligt drömmande så började Niara att nynna, en melodi, och en text, en sång, som om den växte fram från henne i stunden som var. Hennes klara röst viskade sången, för den var för Dimitrij att höra.

Dimitrij slöt ögonen som tomt blickat ut i skogen när Niara lade sig bredvid henne. Hon drog ett djupt andetag, och släppte ut luften i en ljudlig suck. Känslan av vännens rörelser, värmen från den mindre tikens kropp, var levande. Hon kände Niaras ansikte bredvid sitt, tungan som vidrörde sidan av hennes nos. Hon lyssnade till de viskade orden och låg stilla medan silvervargen lade sin haka mot hennes hjässa. Hon välkomnade tystnaden som följde. Välkomnade närheten som inte behövde fyllas av tomma ord.
    Hon kände lika väl som hon hörde Niaras röst när hon började nynna lågt. Orden som följde, sången som långsamt sökte sig in i melodin, fick Dimitrijs ryggrad att frysa som av is. Hon kunde inte hindra skälvningen som for genom hennes kropp när den mjuka, viskande stämman skar in i hennes väsen. Utan ord makade Dimitrij huvudet så att det låg över ena framtassen istället för mellan dem, med ansiktet vänt in under vännens haka och hals. Hon drog ett nytt, djupt andetag. Öronen pressade hårt mot hennes nacke medan hon lyssnade till Niaras dämpade röst.
    Det var ord som i sin skörhet och i sin mjukhet hotade att slå hål på de murar hon gömde sig bakom. Ord som träffade hennes inre, och hon höll hårt i sitt tomrum, i sin stillhet. Hon kunde inte sluta lyssna, ville inte sluta lyssna. Om hon hade kunnat så hade hon velat försvinna där, i den stunden, och gömma sig i den vackra melodin för evigt.

[Avslutat]